Äktenskapet = blott ett ekonomiskt avtal?

Idag var det dags för s.k. halvvägs diskussion med min handledare gällande mitt seminariearbete i familjerätt. Egentligen skriver jag om ett helt annat ämne än just äktenskap och äktenskapsskillnader (skilsmässa) inom familjerätt, men av någon anledning kom vi också över på det ämnet under vårt samtal. För det är relativt intressant ämne som berör de flesta av oss i något skede, men det är också ett område som inte ändras i särskilt rask takt, familjerätten är ganska statisk – men nu har man börjat att också se vissa förändrings tendenser vad det gäller ex. äktenskapet.

Eva Gottberg som är professor i familjerätt vid Åbo universitet, säger i en av sina böcker att äktenskapet som det idag ser ut närmast kan beskrivas som ”ett ekonomiskt avtal som löper med en ömsesidig uppsägningstid på 6 månader”. Alltså att man skulle kunna likna vårt rättsliga institut, äktenskapet, med vilket avtal som helst som har en ekonomisk verkan. Man kan för skojskull jämföra med ett mobiltelefonabonnemang som tecknas för 24 månader, där har du en ännu längre uppsägningstid än vid ett äktenskap, och personligen kan jag väl tycka ett det känns litet främmande.

Men orsaken till att vi överhuvudtaget halkade in på detta tema var att jag planerar att skriva mitt arbete om den finska intressebevakningsfullmakten i en Nordisk kontext. Jag tycker nämligen att det är intressant att göra jämförelser med våra Nordiska grannländer, då mycket är lika mellan länderna, men att det också finns tydliga skillnader.

tarta-skillsmassa-brollop

Hur snabbt skall det vara möjligt att hoppa mellan att vara gift och ogift? Våra danska vänner tar saken till en ny tidsepok.

En tydlig skillnad är t.ex. den att när våra vänner i Danmark önskar skilja sig så kan de göra det betydligt snabbare än vad vi kan i Finland. Är båda makarna överens om att de vill skiljas och har sina webbankskoder till hands för online-identifiering så kan de logga in på en portal och sätta skilsmässan i kraft så att de är formellt skilda dagen därpå… Nog för att våra våra danska vänner är kända för att vara liberala och framstegsvänliga, men jag tycker nästan det är för snabbt och smidigt ordnat. Den lag som möjliggjorde de snabba äktenskapsskillnaderna trädde ikraft i juli 2013, och jag läste ursprungligen om saken i den svenska tidningen ”Advokaten”, men det finns också en e-artikel i Göteborgs Posten här.
I Finland får i stället endera maken eller båda makarna tillsammans inkomma till tingsrätten med en begäran (i praktiken ett papper) om äktenskapsskillnad och sen väntar en betänketid på 6 månader, innan skilsmässan kan verkställas fullt ut på separat begäran.

Få se om vi går mot ett sådant alternativ som i Danmark på sikt också här i Finland? I så fall blir nog professor Gottberg tvungen att revidera sin beskrivning av äktenskapet till följande: ”äktenskapet är ett ekonomiskt avtal, som beroende på situationen, kan löpa helt utan uppsägningstid”.

Vilka krav ställer då lagen på att man skall vara trogen den andra under äktenskapet?Svaret finner man i äktenskapslagens början var lagstiftaren velat ta in några centrala principer, men märk väl det är främst principer och strävanden. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att gå till en domstol och kräva att domstolen t.ex. skall förplikta den andra maken att vara trogen och ”vårda” den andra maken – utan här utsträcker sig också skyldigheten återigen till en ekonomisk förpliktelse om att vid behov betala underhåll till den andra maken, medan äktenskapet varar.

”Makarna är sinsemellan likställda. De bör i äktenskapet visa varandra förtroende och i samråd verka för familjens bästa.”
— Äktenskapslagen 1 kapitel 2§ (Finlex)

Min egen åsikt i saken är den att vi går mot en alltmer tydlig gränsdragning mellan de juridiska och de moraliska förpliktelserna, i allt flera sammanhang, och nu på senare tid också i äktenskapet. Att man dels har den civila (profana) och juridiska sidan av ett äktenskap och ovanpå detta beroende på parternas (makarnas) inställning kan bygga på med en annan sida som kan inkludera andra attribut såsom moral och religion, och de förpliktelser som följer av dessa.

Är det en bra eller dålig utveckling? Det är en högst subjektiv fråga, som besvaras olika beroende på om man föredrar individualism före kollektivism och vice versa. Skall samhället och staten så långt som möjligt hållas utanför det äktenskap som sluts mellan parterna, och endast erkänna de ekonomiska bitarna som följer av äktenskapet? Svaret på den frågan är ju också beroende på din inställning till vad som är samhällets uppgift – men som sagt vi går allt tydligare mot individualism var individens frihet är i centrum. Personligen kan jag ju tycka att det är märkligt att det inte i äktenskapslagen finns ordet ”kärlek”, men det vittnar väl också om den tydliga gränsdragningen till att det rör sig om en ekonomisk/juridisk förpliktelse, plus att det kunde vara svårt att definiera. Sen är det naturligtvis så att man skall kunna komma ur ett dåligt och destruktivt äktenskap. Men om skall det vara så enkelt som i Danmark att skilja sig, det är kanske en fråga som våra politiker kommer att få ta ställning till så småningom.

 Eller som Mariska med sina ”Pahat sudet” sjunger i sången ”Liekki on sammunut” (Lågan har slocknat), ”Vi bryter sigillet och röjer den heliga eden vi gav varann, och vi ogiltigförklarar avtalet som har ratificerats av Gud själv. Vi glömmer allt vi lovade varann, det var ju ändå bara ord utan betydelse”. (fri översättning) Jag tycker att hon, Mariska, på ett bra sätt i sången fångar den komplexitet som finns i ett så stort löfte mellan två personer, och kopplingen till den ”kalla”/neutrala juridiken. Lyssna på låten kan du göra här på Youtube.

Sebastian

Juristens viktigaste verktyg

Vet du vad som sannolikt är juristens viktigaste verktyg? Svaret på den frågan är nog ganska entydigt: språket – för det är genom språket som man förverkligar juridiken.

Språket finns ju i flera former, och för juristen är det nog främst i de skriftliga och muntliga formerna. I juridikens barndom, så förekom den främst i den muntliga formen då det var fråga om sedvanerätt – alltså en rätt som fanns inom t.ex. ett landskap eller andra områden och som då byggde på praxis och andra principer som fördes vidare i muntlig form. Det var först senare, som man åtminstone i Norden började kodifiera ”lagen”, alltså att skriva ner den på papper. Och idag har vi ännu mer gått mot att juridiken utövas i den skriftliga formen – även om det muntliga ännu hänger kvar, särskilt då i processuella sammanhang: t.ex. i domstolen var det mesta av materialet (bevis, yrkanden, redogörelser m.m.) tas emot muntligen under huvudförhandlingen.

Mot bakgrunden av det, att juridiken ofta praktiseras i skriftlig form och att man under utbildningen fått flera påminnelser om vikten av ett vårdat språkbruk, som beroende på sammanhanget, skall vara mottagligt för en bred publik, så bestämde jag mig för att införskaffa just en bok om hur man skriver juridik. Boken jag köpte heter ”Juristens skrivhandbok” och är skriven av två rikssvenska författare, och är en relativt nätt historia i och med att den är på blott 130 sidor.

juristens-skrivhandbok

Mitt rykande färska exemplar av Juristens skrivhandbok från förlaget Jure AB i Sverige. Rekommenderas varmt till andra jurister, även om du inte längre skriver med en fjäderpenna…

Hittills har jag nog inte hunnit gå igenom den särskilt noga, men ett par poänger fångade jag nog upp relativt omgående. Bland annat det att man skall försöka skriva koncist och begripligt utan att medvetet försöka få språket att bli högtravande. För under utbildningen skriver vi ju främst till andra jurister och då är det lätt hänt att språket blir högtravande, och kanske något svårtillgängligt för en lekman i och med att det juridiska språkbruket skiljer sig från ett mer vardagligt dito.

Ett gott exempel, som är hämtat från den aktuella boken, är fullmakten nedan.

”Fullmakt
för envar av advokaterna Anna Andersson, Bertil Bengtsson, Cecilia Cedergren, Dag Dagsson, Erika Eriksson, Ida Isén samt jur kand Johan Johansson och/eller den fullmäktige i sitt ställe förordnar att vid domstolar och andra myndigheter anhängiggöra, utföra och bevaka min/vår talan emot Företaget Byggskräp AB eller den saken eljest kan röra angående fordran, och att även eljest företräda mig/oss i saken, att på mina/våra vägnar sluta skiljeavtal, utse skiljemän och utföra talan i skiljeförfarande, att ingå förlikning samt uppbära, mottaga och utkvittera alla mig/oss i saken tillkommande medel och handlingar.”

 

Exemplet ovan är relativt verklighetstroget, för så ser ofta en fullmakt ut som är framtagen av jurist, vilket jag har noterat av egen erfarenhet. Sannolikt skulle jag väl själv skriva i motsvarande ordning om jag fick uppdraget att ta fram en fullmakt för samma situation, åtminstone fram tills nu. 🙂 Nu tänker jag inte ge ett helt exempel på hur man kunde förenkla fullmakten, för då riskerar jag dels att överskrida citaträtten (d.v.s. hur mycket man lagligt får citera ur ett verk), men också frånta boken potentiella köpare.

Till vissa delar går det att förenkla fullmakten, t.ex. kan man byta ut svåra ord till motsvarande synonymer utan att riskera att tolkningen blir en annan. Ta ord som eljest, det kan man med fördel ersätta med ”annars” och ordet förordnar kan man ersätta med ”utser”. Medan andra delar är svårare, t.ex. är det svårt att ersätta skiljeförfarande med något annat ord – för det är en så specifik juridisk term. Vad är då ett skiljeförfarande då, kanske du frågar dig? I praktiken är det fråga om en ”privat” domstol, var man istället för en vanlig domstol med vanliga domare utser en eller tre skiljemän (vanligen advokater) som avgör tvisten. Tvisten gäller då ofta ett kommersiellt avtal mellan två företag, och istället för att välja domstolsvägen som ofta är tidskrävande och offentlig har man en privat skiljedomstol att avgöra tvisten. Dessutom kan inte en skiljedom överklagas (på annat än vissa särskilda grunder) utan den står fast, och har en lika stark rättsverkan som en vanlig dom. Yttermera (för att använda ett ”juristord”) så kan en skiljedom verkställas i princip nästan alla världens länder, tack vare New York-konventionen. Ett vanligt finskt domstolsavgörande kan ju annars relativt enkelt verkställas inom EU, men i t.ex. USA eller Kina är nog ofta domen inte ens värd pappret det är skrivet på. Medan en skiljedom som är given i Finland nog är direkt verkställbar i dessa länder.

Sebastian

Citat i höstrusket

Jag måste medge att jag har något av en avog inställning mot citat på bloggar. Orsaken till min reserverade hållning till citat är den, att oftast när jag läser bloggar så vill jag läsa skribentens (bloggarens) egna tankar och inte tankar av en tredje man.

För något som jag ogillar starkt, är när en blogg är fylld över brädden med inlägg som i sin tur är fyllda med citat som helt eller delvis saknar en koppling till innehållet i bloggen. Visst kan de (citaten) vara betydelsefulla för skribenten – men om de inte öppnas upp för bloggläsaren så förblir de oftast bara tomma ord för mig som bloggläsare. Därav måste man göra en bedömning av om citatet är tjänligt för sammanhanget – tillför det något av värde? Och förstår läsaren innebörden och kopplingen till det jag skriver om?

Jag menar, för att exemplifiera något, om jag träffar en vän på ett café och vi samspråkar om olika angelägenheter över kaffet – så inte vill jag ju då (heller) att denne skall rabbla upp massor med citat åt mig – om de inte förankras i sammanhanget på något (vettigt) sätt.

Men inga regler kommer utan undantag, och därför får det räcka med min svada, och alldeles för långa utläggning, om min inställning till citat. Så därför tänker jag nu själv göra ett undantag och inkludera ett citat av Albert Camus som jag kom att tänka på nyligen.

Citatet dök upp i huvudet för mig när jag här i veckan en morgon vandrade till jobbet längs med de många (och långa) esplanaderna i Vasa (Handels-, Hovrätts- och Korsholmsesplanaden). Den här morgonen präglades av att den var ovanligt gråtrist och dimmig, även för att vara september, så pass dimmigt att fukten klibbade sig fast i ansiktet, och senare noterade jag också, i hissens spegel, att fukten funnit grogrund i mitt hår som var drypande vått i kalufsen.

Och eftersom det är svårt att vara opåverkad av och immun mot den gråtrista miljön, om man nu inte brukar antidepressiva läkemedel förstås, även om det också lär vara felaktigt i och med att de inte är någon form av lyckopiller, så försökte jag finna någon ljuspunkt under vandringen – även om det var svårt då sikten var dålig.

Men lyfter man blicken något så ser man den vackra färgserenad och palett, som träden med sina färggranna löv har att bjuda på, för den som orkar ta sig tid att titta och ta del av den. Och det var det jag tyckte Camus hade lyckats fånga så fyndigt i följande citat:

citat-camus

”Hösten är som en andra vår, då varje löv är en blomma” Man skall kanske se både på våren och hösten som övergångsårstider, vilket de egentligen ju är?

Camus, som var en fransk författare och som också blev premierad med nobelpriset i litteratur, skrev böcker främst inom den existentiella och realistiska genren. Och även om de kan vara tunga ämnesområden att ta del av, bl.a. ansåg Camus att tillvaron var alldeles kaotisk och slumpmässig på ett sätt som (helt) saknade mening, så kan man ändå ibland finna något underfundigt och uppmuntrade i det – hur motsägelsefullt det än kan låta. Vilket jag anser att citatet ovan är ett exempel på i all sin enkelhet.

camus-om-vanskap

Camus definition av vänskap: ”Gå inte bakom mig; jag kanske inte leder dig rätt. Gå inte före mig; jag kanske inte följer dig. Bara gå bredvid mig och var min vän”

Det tidigare citatet, om hösten, kanske jag hade lyckats förankra någorlunda i texten? Men citatet ovan, också det av Camus, kunde jag helt enkelt inte låta vara förbigått – så där bröt jag väl definitivt mot min just stipulerade regel. Men det är det värt, eftersom citatet så bra beskriver vad (riktig) vänskap är och som vi säkert alla är i behov av i höstrusket, kanske mera av än annars?

korsholmsesplanaden-i-september

Korsholmsesplanaden i Vasa inlindad i klibbig och fuktig dimma, som begränsar sikten till ett halvt kvarter, en morgon i mitten av september.

Nu fortsätter jag ännu ett tag med praktiken, innan det sen är dags att återgå till studiebänken på universitet igen – vilket ju annars brukar vara det normala till hösten för mig också.

/ Sebastian

20 år sedan Estoniakatastrofen

Jag har alltid tyckt om att åka Finlandsfärja mellan Finland och Sverige, vilket kanske inte är så konstigt egentligen, eftersom jag tillbringade relativt mycket tid på färjorna när jag var liten. En delorsak till det var att min pappa vid tillfället var gästforskare vid Uppsala universitet, och det föranledde en hel del ”kryssande” mellan länderna. Men trots det så har jag ändå ett visst litet obehag inför att resa med färjorna, som inte försvunnit helt trots att det är länge sedan en allvarlig olycka inträffade på Östersjön, jag tänker naturligtvis på Estonia katastrofen hösten 1994.

En enkel räkneoperation ger vid handen att jag var blott 3,5 år gammal när den inträffade och jag har därför inga minnen från själva nyhetsrapporteringen om olyckan. Däremot så har jag fått historien återberättad för mig ett flertal gånger i olika sammanhang, av föräldrar och senare i skolan. Sen föll det litet i glömska fram tills nu när Österbottens tidning hade en artikelserie om M/S Estonia och att det är 20 år sedan olyckan nu i höst, den 28 september 2014.

Vad kan man då säga om Estoniakatastrofen som inte har blivit behandlat tidigare? Jag vet inte om jag kan tillföra så mycket nytt, men jag kom att fördjupa mig i fallet nu eftersom jag glömt massor med detaljer om händelsen. Utöver att det var en oerhörd mänsklig katastrof där över 800 personer omkom och således en av de värsta fartygsolyckorna efter andra världskriget, så lämnar historien också en hel andra spår efter sig. Dels har man förbättrat säkerheten på färjorna och tagit lärdom av det inträffade, men dels har det också lämnat spår i folks medvetande om riskerna med sjöfart.

Jag är själv en person trivs till sjöss och det är få saker som är så avkopplande som att ge sig ut på sjön med en familjens båtar, men samtidigt har vi barn fått lära oss att ha respekt för sjön och havet. I en av våra båtar finns en VHF-radio, liksom det också finns på alla stora handelsfartyg – så även på Estonia. VHF-radion är speciell så tillvida att den inte fungerar som en mobiltelefon, var telefonen är i kontakt med en mast (basstation) som förmedlar samtalet vidare ut i telefonnätet. Istället fungerar VHF-radion så att samtalet kopplas till alla som råkar finnas inom hörhåll. VHF-radion är uppdelad på flera kanaler, var kanal 16 fungerar både som en kanal man passar (lyssnar på) för inkommande ”samtal” men också som nödkanal. Det var på den kanalen Silja Lines Europa hösten 1994 tog emot Estonias nödandrop ”Mayday Mayday”, och han som tog emot samtalet är en Vasabo som då var styrman på Europa (läs mera om honom i ÖT).

Samtalet till Silja Europa från Estonia och efterföljande samtal med kringliggande båtar finns dokumenterat i videon ovan, och det är känslosamt att lyssna på samtalstrafiken – var också den sista kontakten med Estonia hörs. Till sjöss fungerar det så att det fartyg som tar emot ett nödanrop, kommer att fungera som ledningscentral under hela räddningsuppdraget – detta eftersom det inte finns något direkt nödnummer att ringa genom VHF. Istället lyssnar alla sjötrafikanter in samtalstrafiken, och förhoppningsvis hör även Sjöräddningscentralen i Åbo trafiken – som förmedlar och distribuerar hjälpen från land. För alla båtförare som hör ett nödanrop, är skyldiga att bistå om de är i närheten och kan.

marinvhf

Bild på en modern VHF-radio för fastmontage i fritidsbåtar. Notera den röda ”Distress”-knappen, ett tryck på den i 5 sekunder och radion sänder ett digitalt nödanrop som också innehåller båtens position under förutsättning att radion är ansluten till en GPS-mottagare.

I Estonia fallet, så kom flertalet passagerarfärjor till undsättning – däribland Viking Mariella och Silja Europa som var först på plats. Som kuriosa kan det nämnas att det är ”roligt” att höra de olika dialekterna som de för konversationerna på över VHF-radion: SL Europa med en tvåspråkig Vasabo, VL Mariella med en Ålänning och deras mycket kännspaka dialekt, liksom SL Symphony med en rikssvensk befälhavare. Dessvärre är katastrofen ett faktum när de ett par minuter senare kommer fram till platsen var Estonia borde ha befunnit sig – istället flyter bara löst bråte omkring och senare ser de även människor i havet… Vid tillfället var det hård storm, så att vågorna sköljde vatten upp på kommandobryggorna så passagerarfärjorna kunde inte själva plocka upp folk ur vattnet. Istället gjorde de i ordning sina helikopterplattor på båtarna, så att helikoptrar från Finland (Super Puma) och Sverige skulle kunna lyfta ombord människor dit istället för att behöva ödsla tid på att flyga i land med dessa.

Bild på Estonia med öppet bogvisir, var via bilar och lastbilar kör ombord på färjan.

Hur kunde då Estonia gå under så snabbt? Estonia hörde till en fartygstyp som kallas för Ro-Ro-fartyg (det har ingenting med rodd att göra…), vilket är en förkortning för Roll On och Roll off fartyg (på svenska rulla på och rulla av fartyg). Tanken med sådana fartyg är naturligtvis den att bilar skall kunna köra (rulla) ombord på fartyget genom en lucka i fören och sedan också köra av fartyget genom en lucka i aktern. I princip alla passagerarfärjor i Östersjön är av den typen, då de fraktar både människor och bilar, vilket möjliggör snabba och smidiga transporter då bilarna inte behöver lyftas ombord. Men dessa fartyg kommer också med en stor nackdel då de behöver ha en lucka i fören. För vad man inte tänker på med dessa passagerarfartyg är att de nästan är som gjorda för att sjunka snabbt – detta då de har bildäcket i vattennivå som bildar en jättestor ihålig tunnel genom -hela- båten. It goes without saying att om den vattenfylls så sjunker båten som en sten, och den vattenfylls snabbt om luckan öppnas i fören och vattnet kan strömma in – samtidigt som luckan i aktern är stängd. Det hände också med Estonia, vattnet kunde under överfarten mellan Tallinn och Stockholm börja tränga in på bildäcket. Orsaken var att bogvisiret som sitter längst fram på fartyget bröts lös och lossnade i den hårda sjögången och samtidigt öppnades även den vattentäta luckan som fungerar som ramp till bildäcket när båten är förtöjd. Resten är ju historia tyvärr, båten sjönk mycket snabbt och många blev instängda på hyttdäck och gick således med båten till botten.

vikinggrace

Ritning över ett modernt fartyg: Viking Grace – här har man tagit lärdom av olyckan och delat upp bildäcket i flera (vattentäta)sektioner för att minska risken. Röda pilar och text adderade av mig. Bild från: idg.se

Tyvärr ”behövs” ofta en olycka för att man antingen skall bli varse om ett potentiellt problem, alternativt att man skall bemöda sig med att åtgärda ett problem som man redan är medveten om. Nu är jag ingen ingenjör, men som jag har förstått det så har man idag beaktat problemet med att ha ett stort bildäck som går tvärsigenom fartyget, genom att börja indela det i sektioner. Efter Titanic blev det viktigt med flera vattentäta skott i båtarna så att hela båten inte skall vattenfyllas på en gång. Numer har man anammat den principen också för bildäcket på färjorna så att det stängs mellanvägar där för att det inte skall var en enda stor ”behållare”, utan flera mindre behållare.

vikingbat

Visst är de väl vackra fartygen som trafikerar Östersjön? Särskilt på natten när de stävar fram över spegelblankt vatten fullt upplysta.

Trots Estoniakatastrofen så har passagerartrafiken fortsatt över Östersjön, och det har ju till och med tillkommit helt nya fartyg vilket visar på att rederierna tror på branschen. Vilket är trevligt eftersom jag tycker man skall ta lärdom av olyckan och satsa på att undvika framtida olyckor, istället för att vara rädd för överfarterna. Jag gillar trots allt starkt att resa med fartyg från Åbo/Helsingfors-Stockholm med fartyg, och det har lämnat ett par minnen också. Bl.a. när jag åkte med min bror och han hade envisats med att vi skulle boka en D-hytt (!), skalan går alltså från A-E, var A-hytten är bäst av vanliga hytter. Nåväl, vår hytt var belägen under bildäck, t.om. under vattennivån och överfarten var stormig. Utöver viss cellskräck så gungande det också betänkligt, för även om jag inte bli sjösjuk, så hade jag nog till en början svårt att sova – för när jag satte mig upp på sängkanten och tittade ut mot andra vägen i hytten så såg hur golvet steg och sjönk med en halvmeter (!) i vågorna. Så hädanefter bokar vi nog hytter litet högre upp i fartyget, det kan jag nog avvara till.

För den som vill bekanta sig mer med Estonia katastrofen så rekommenderar jag en engelskspråkig dokumentär av Discovery Channel som finns tillgänglig på Youtube. I dokumentären porträtteras också ett par överlevare, var bl.a. en svensk berättar lite av en solskenshistoria som hände honom mitt i katastrofen – när han skulle lämna det sjunkande fartyget (vilket var svårt), så stötte han i hop med en tjej och de kom överens om att hjälpa varandra att lämna fartyget. I gengäld lovade han att bjuda henne på middag i Stockholm veckan därpå om de klarade sig, vilket han också fick tillfälle att göra 😉
Alternativt om du är mera hardcore så finns hela haverirapporten att läsa här, så kan du som förstår dig på tekniska termer gotta dig i allt material – jag var dock tvungen att lämna vissa delar därhän.

Med förhoppning om framtida trygga och roliga Östersjööverfarter,
Sebastian

Mellandom / Välituomio

Nu har jag snart avverkat över halva min tid som praktikant vid förvaltningsdomstolen, och därför vore det kanske på sin plats med en mellandom eller rapport i saken.

rattegang

I princip all ”riksmedia” var på plats då Auer-fallet för andra gången (!) skulle rullas upp i Vasa hovrätt. Åtminstone är jag glad att jag inte syntes i ”Huomenta Suomi” / Godmorgon Finland, när jag rörde mig kring justitiehuset.

En av de saker som mötte mig de första dagarna utanför justitiehuset i Vasa var ett påtagligt stort media uppbåd, och det tog ett tag innan jag kunder erinra mig om orsaken till denna uppståndelse. Men sen slog det mig att det ju är det s.k. Auer-fallet, som återigen går upp för prövning i Vasa hovrätt (som inte är min praktikplats), då Högsta domstolen skickade tillbaka ärendet till tingsrätten för en ny prövning och saken nu vandrat upp (igen) till hovrätten). För den som inte känner till Auer-fallet, så kan jag berätta att det är ett av de mest märkvärdiga fallen i finsk rättshistoria. I korthet handlar det om att ta ställning till om A. Auer är skyldig till att ha bragt sin man om livet i deras hem, eller om det möjligen finns en tredje, utomstående, gärningsman till brottet. Ett av de många problem som kantat rättegångarna genom tingsrätt-hovrätt-högsta domstolen är att under hela processen tillkommet nya fakta, vilket gjort att rättegångar behövts tas om – vilket fördröjt processen något otroligt. Den juridiska uppnystningen av fallet påbörjades våren 2010, och fyra år senare har vi inte ännu fått något slutligt juridiskt svar – vilket ju är katastrofalt ur ett rättssäkerhetsperspektiv sett.

Men för att återgå till min praktik så har den kantats av flera mycket intressanta dagar vid domstolen, jag skulle verkligen inte vilja att praktiken skall ta slut så småningom – för det är nog i arbetslivet och kanske i synnerhet i domstolarna var man lär sig det praktiska juridiska hantverket.

Utöver att ha fått lära mig nytt inom juridik, så uppskattar jag också hur öppna kollegerna är mot nya personer i personalstyrkan. För det är nog genom att lyssna in de ”gamla rävarna” som man lär sig mycket som inte direkt står i någon lärobok, och inte annars heller finns tillgängligt. Någon av domarna motiverade den öppna attityden med att de vill säkra upp sin ”jälkikasvu” alltså att det också i framtiden skall finnas kompetenta domare i domstolarna, då det kommer att bli en stor pensioneringsvåg framöver inom domstolsväsendet. Vilket jag tycker är en mycket berömvärd inställning, trots att domstolarnas karriärstegar annars är mycket hierarkiska och förutbestämda.

Men samtidigt har det skapat litet bryderier att vara konkret i kontakt med arbetslivet inom ens eget område, då jag onekligen har börjat fundera på vilken inriktning jag skall välja efter avslutade studier. Jag kommer ju att börja skriva på min avhandling om några månader, och då börjar det nog bli läge att reflektera litet noggrannare över det småningom stundande hoppet till arbetslivet.

Advokaterna på Vimeo.

Jag avslutar det här inlägget med vinjetten till en TV-dokumentär om försvarsadvokater som sändes på TV4 under 2009. Jag måste väl medge att det var en av de filmer som fick mig att börja överväga att bli ”advokat” eller åtminstone jurist. Dokumentären handlar om advokatbyrån ”Försvarsadvokaterna i Stockholm”, var bland annat Jens Lapidus (författaren bakom Snabba Cash etc.) tjänstgör vid sidan av sin författargärning. Men jag hoppas dock inte att jag som advokat någon gång i framtiden behöver säga ”min klient erkänner ju att han skjutit åtta personer”, för även om alla skall ha rätt till ett försvar – så är det ett krävande yrke att kunna skilja på person och gärning i dessa typer av fall, men där i ligger väl kanske också en del av charmen?

För det jag gillar med advokatyrket, är att det i sin renaste form handlar om att driva klientens intresse och se till att rättvisa skipas för denne – eller som en del advokater vill se sig som en rättvisans vakthund. Men samtidigt tåls det att väga mot domarens roll också som jag fått bekanta mig med under den senaste tiden. Var jag står själv i fråga om advokat eller domare eller någon annan alternativ karriärväg intresserar mer vet jag dock riktigt ännu 😉

Sebastian

Reklam som väcker tankar (2/2)

Jag började ju på detta ämne om ”reklam som väcker tankar”, i mitt tidigare inlägg om jämställdhet i näringslivet och särskilt inom bolagsstyrelser, var jag lyfte fram ett förslag om att flera tjejer borde utbilda sig till ingenjörer för råda bot på problemet. Och jag lovade där att det skulle vara ett tvådelat inlägg, så det vore ju nästan fråga om falsk marknadsföring (Konsumentskyddslagen 2:1) om jag inte uppfyllde löftet 😉

Female Engineer

Ett förslag för att få mera jämställda bolagsstyrelser: fler kvinnor borde välja att studera till ingenjörer.


Reklamen nedan stötte jag på i Norrtälje, Sverige för en tid tillbaka sedan, också denna gång när jag väntade på bussen men den här gången bussen till Stockholm.

reklam-coop

Många svåra frågor på samma gång! Åtminstone erbjuds vi svaret på en frågorna, nämligen en färdig matkasse med tillhörande recept 🙂

Vad jag reagerade på i denna reklam var hur snärtigt man från Coop:s sida lyckas baka in sitt marknadsföringsbudskap tillsammans med stora frågor, en del av närmast existentiell karaktär. Coop är ju en butikskedja i stil med S-gruppen i Finland, då båda i praktiken ägs av sina medlemmar (andelsägare). Dessvärre har jag inte stött på ens en lika snärtig annons eller liknande från exempelvis Prisma här i Finland, trots att jag varje månad får deras medlemspost varje månad sedan några år tillbaka.

Vad jag särskilt gillade med reklamen ovan var hur de genom dessa frågor, fick mig att stanna till för ett litet tag och reflektera litet över tillvaron. Jag menar på första frågan kan jag någorlunda svaret, även om jag fick tänka till litet innan jag mindes lektionerna i fysik i gymnasiet, var vi diskuterade rymden och kosmologi. För den som inte minns eller inte orkar anstränga de stackars gråa celler, så har det att göra med Olbers paradox och ett litet mera lättillgängligt svar finner du här på en rymdblogg.

På den andra frågan, Finns Gud?, så är ju svaret något varierande beroende på person till person – det är ju en fråga som inte kan besvaras med samma exakthet som den föregående frågan var man kan sluta sig till ett svar med relativt säkra fysikaliska iakttagelser. Men jag som kristen, svarar naturligtvis ja på den frågan eller åtminstone vill jag tro att Gud finns.

Den tredje frågan är kanske något mera vardagsnära, om vad man skall äta till kvällsmat. Men det är också en stor fråga har jag märkt, åtminstone varje kväll jag promenerar hem från jobbet på eftermiddagen och magen gör sig påmind längs med vägen. Också här måste man väga in olika aspekter: vad är jag sugen på?, skall det vara nyttigt? och vad får det kosta om jag ändå åt ordentligt till lunch?.

Jag menar, i princip alla människor ställer sig åtminstone någon gång frågorna ovan. Dock varierar säkert frekvensen om hur ofta man ställer frågorna till sig själv. T.ex. är det ju nästan varje kväll aktuellt att överväga vad jag skall äta, emedan Guds existens är en fråga som inte upptar ens tankevärld kanske lika ofta.

Samtidigt är det säkert bra att komma till ro med alla dessa frågor på något sätt. Jag såg ett intressant program på SvT som heter ”Döden, döden, döden” (ett yttryck myntat av Astrid Lindgren), var en filosof vid Stockholms universitet hävdade att alla människor mår bra av att i någon resonera kring livets förgänglighet, för att kunna selektera fram saker som man finner viktigt i livet i och med den tidsbegränsade tillvaron på jorden. Programmet går just nu på Yle Fem och finns tillgängligt via Arenan. Nåväl, jag tycker det är frapperande att en annons dylik Coop:s, fick mig att fundera i dem banorna via den retoriskt ställda frågan ”Finns Gud?”. Detta trots att man annars skyndar fram i vardagen, och kanske inte har tid att fundera i de banorna?

Sammantaget gillar jag reklam som i vardagen får en tänka till litet extra, och ger litet ”intellektuellt stimuli” utöver reklamavsändarens annars så enkla budskap ”shop ’til you drop”. Naturligtvis är det trevligt med såna reklamer också, särskilt på fredagskvällen i TV-soffan då man inte orkar anstränga hjärnan – men som balans i vardagen gillar jag starkt dessa annonser som väcker litet funderingar och bryderier. Om inte annat skulle jag gärna vilja att Coop:s matkasse fanns tillgänglig i Finland också – för i så fall skulle det bespara åtminstone mig litet bryderi varje vardagskväll 🙂

Sebastian

Tillgången till vård

En förmån med att vara (deltids)student av ekonomi och höra till Finlands ekonomförbund är att man kostnadsfritt erhåller tidningen Kauppalehti (motsvarande Dagens industri) i pappersversion under terminerna. Jag brukar bläddra igenom tidningen alltid när jag hinner. Den utkommer nämligen varje vardag, och tyvärr hinner jag inte läsa den ”helt” varje gång. Men den fyller åtminstone två syften: dels håller man sig uptodate inom de ekonomiska och samhälleliga områdena men dels också ett bra sätt att förbättra sin finska.

Vad jag idag reagerade på var en annons på första sidan av läkarföretaget ”Stella Kotipalvelu Oy”, var de erbjuder hemläkarbesök i storstadsregionen (Helsingfors) och i Tammerfors. Ett läkarbesök kostar dock från 201€, men efter FPA ersättning blir priset patienten betalar nedsatt till facila 170€ för ett besök.

kauppalehti-annons-lakare

Visst skulle det vara bekvämt att genast få tid till läkaren, och att denne kommer hem till en istället för att besöka HVC?

Även om man under alla tider har kunnat köpa vård privat, under förutsättning att man haft pengar, så blev jag ändock litet fundersam till det här konceptet. Eftersom det nog skapar ett A och B lag inom hälso- och sjukvården i Finland. Då vi får en liten grupp av privatpersoner som kan ringa ett nummer och få läkaren hem till sig genast från tidig morgon till sen kväll. Medan resten snällt får ringa till hälsovårdscentralen och försöka få en tid till läkaren, och sen sitta i ett fullbelagt väntrum (med snorande och skrikande barn…) för att sedan få träffa en sönderstressad (hyr)läkare. Detta samtidigt som den betalande patienten tar emot hemläkaren i sitt eget vardagsrum var de i lugn och ro kan gå igenom patientens situation – för att karikera något.

Som företagare själv, så har jag inget problem med att privata serviceaktörer erbjuder tjänster till ett pris som de finner lämpligt, och som kunderna är beredda att betala. Däremot blir jag nog litet bekymrad för de som inte har möjlighet att konsultera en hemläkare på grund av knappa ekonomiska resurser.
Som student finns det ju inte på kartan att man skulle kunna betala minst 170€ för ett läkarbesök – även om nu studenter knappast är den främsta målgruppen för den här annonsen och tjänsten. Men för de som har ett behov, men inte kan betala är nog de stora förlorarna i det här sammanhanget. För även om vården vid hälsovårdscentralen (förhoppningsvis) är lika bra som de privata hemläkarna erbjuder, så blir nog i allmänhet de icke-betalande patienterna tvungna att vänta betydligt längre på att träffa en läkare – vilket utöver bekvämlighetsaspekten nog kan ha inverkan på vårdresultatet.

En annan notering från samma annons är att tjänsten marknadsförs både på finska och kort på svenska (Stella Kotilääkäri Hemläkare), vilket tydligt markerar att de riktar sig till båda språkgrupperna. Det är annars ovanligt med annonser med svenskt innehåll i Kauppalehti, men jag antar att vårdföretaget lever litet i stereotypin att finlandssvenskar skulle vara en mer välbesutten ”folkgrupp” och därför skickar en signal till den publiken också.

'The medical reimbursement system is sick and there is no race for the cure.'

Ingen enkel lösning i sikte dock…

Märk väl, jag kritiserar varken företagen och läkarna som erbjuder dylika tjänster, för det skall råda fri företagsamhet och det står var och en fritt att använda dylika tjänster – kanske kommer jag att själv att göra det när jag blir äldre. Utan det jag ifrågasätter är varför det finns ett behov av dylika tjänster, borde inte det offentliga erbjuda så bra hälsovårdstjänster att det inte fanns ett behov av dessa tjänster?

Få se vad den nya vårdreformen för med sig, jag har faktiskt inte orkat sätta mig in i den eftersom det sker så mycket ändringar hela tiden i de förslag som läggs fram. Men grundtanken där är ju att alla skall erbjudas likvärdiga och nödvändiga hälsovårdstjänster, vilket borde minska behovet av privata hemläkare. Men det är väl utopi att tänka?

Sebastian

Reklam som väcker tankar (1/2)

Ibland stöter man på reklam som väcker litet mera tankar, än ”att den där produkten måste jag köpa”. Ibland är det för något politiskt parti, andra gånger för någon naturskyddsorganisation och ibland i ”vanlig” kommersiell reklam där de (råkat) få in en tanke i själva reklamen.

Jag hörde häromkvällen på bussen från Jakobstad till Vasa ett par diskutera skillnaderna mellan reklam i Finland och Sverige. Hade jag suttit litet närmare hade jag gärna gett mig in i diskussion, men så blev det inte. Deras konklusion var dock att svensk reklam generellt håller en högre klass och kvalité i jämförelse med sitt finska dito. Finlandssvenskarna är ju i en rätt så ovanlig position då vi konsumerar både finsk och svensk reklam parallellt, i alla fall om man följer bägge länders medier så blir det ju oundvikligen så.

När jag för en tid sedan besökte Handelshögskolan i Stockholm, och stod och väntade på bussen vid busskuren på Sveavägen, så noterade jag en reklamaffisch av det litet ovanligare slaget. Se nedan.

allbright_reklam

Den här reklamen väntade mig utanför Handelshögskolan, och väckte en hel del tankar hos mig.

Orsaken till att reklamen satt just vid den här busskuren var det att den var direkt riktad till oss som studerar på Handels. Jag har noterat motsvarande reklam utanför KTH (Kungliga Tekniska Högskolan), och det är nog ingen slump att de är placerade var den är placerade. Den här reklamen vill ju som all annan reklam förmedla ett budskap, men inte direkt sälja någonting genom att t.ex. presentera en färdig lösning på ett problem.

Och i någon mån fyllde väl den aktuella reklamen sin funktion, då jag ännu flera månader senare ibland återkommer till budskapet i tankarna. Däremot har jag nog ingen färdig lösning att presentera på hur man skulle få jämställda bolagsstyrelser, eller om det är ens eftersträvansvärt att det ”alltid” skall råda 50/50. Missförstå mig inte nu, min åsikt är nog att vi skall sträva efter jämställdhet – men kompetens bör nästan alltid gå före andra yttre faktorer som kön och etnicitet.

För risken som jag ser det är att om man börjar kvotera i bolagsstyrelser är att man riskerar att förlora kompetens, en kompetens som ser till att bolagen ”rullar” och både bidrar till att skattemedel flyter in till samhället och att arbetsplatser finns kvar och att nya uppstår.

En tanke på vägen, som jag noterat finns det ett underskott på kvinnor på tekniska utbildningar t.ex. diplom/civilingenjörs utbildningar. Vad leder det här till i längden då? Jo, att rekryteringsunderlaget oundvikligen blir mindre för de stora bolagen – då de vanligen rekryterar ingenjörer till sina styrelser. Vilket inte är så konstigt eftersom många av de största bolagen i Norden är teknikintensiva företag, t.ex. Nokia, AstraZeneca, Statoil, ABB, Volvo och AlfaLaval (se t.ex. OMX Nordic 40, för de 40 största Nordiska börsbolagen).

kvinnlig-ingenjor

Som ingenjör blir man vanligen på sikt förman (eller specialist), och skaffar därigenom nödvändig kompetens för att fungera i bolagsstyrelser och dyl.

Dessa bolag är beroende av skickliga och kompetenta ingenjörer/ekonomer för att de skall fortsätta vara innovativa och konkurrenskraftiga i en global konkurrens. Så därav borde man åtgärda ett av grundproblemet och få flera tjejer att välja en teknisk utbildning än idag. I så fall skulle problemet i bästa fall lösa sig självt, anser jag, eftersom urvalet av kunniga kvinnliga ingenjörer (och potentiella styrelsemedlemmar) då automatiskt skulle bli större.

Nåväl, nu tänker jag inte skriva mera om ”kvinnosaksfrågan” som det hette under 1800-talet till mitten av 1900-talet, för det är litet av minerad mark. Utan det här var närmast ett exempel på hur reklam kan trigga igång tankeprocesser, som ibland blir långvariga.

Men jag tror att organisationen AllBright som strävar efter mera jämställdhet har hittat en bra plattform genom att synas på relevanta ställen, med slagkraftig reklam. För även om få går rakt från Handels eller KTH direkt till en börsbolagsstyrelse, så är det ju relativt ofta dessa forna studenter som en dag intar styrelserummen och då kan det ha varit bra att ha sått tanken tidigt hos dessa. Men ännu för att summera, svensk vs. finsk reklam, så har jag aldrig stött på någon motsvarande reklam vid Helsingfors universitet, vilket är synd. Då det också är en plats att synas på motsvarande sätt i Finland, som utanför högskolorna i Sverige.

Sebastian

Praktikantens vardag

I måndags (1.9.2014) inledde jag min praktik vid förvaltningsdomstolen i Vasa. Det är fråga om ett par veckor lång praktik, som är valfri inom juristutbildningen och som kan genomföras på olika rättsliga institutioner.

När jag berättar åt bekanta att jag skall praktisera på förvaltningsdomstolen, så är det vanligt att de får något frågande i blicken. För även namnet ju säger en del, att det handlar om en domstol som handhar förvaltningsärenden, ungefär. Men mera konkret så handhar förvaltningsdomstolen i de flesta fall ärenden där någon är missnöjd över ett beslut som en myndighet fattat, och denne nu önskar överklaga beslutet. Då är det till förvaltningsdomstolen ärendet skickas, om myndigheten själv inte väljer att rätta sitt beslut av någon anledning. Det är kanske därför som förvaltningsdomstolarna inte är lika kända som tingsrätterna bland allmänheten. Dessutom är förfarandet i förvaltningsdomstolen oftast skriftligt, vilket innebär att man inte på samma sätt träffar de som jobbar där i någon rättegångssal.

modernrattssal

Förfarandet i förvaltningsdomstolen skiljer sig ganska mycket från i en tingsrätt, var rättegången vanligen sker i rättegångssalen, medan förfarandet ofta är skriftligt i förvaltningsdomstolen. (Bild: plainarkitekter.se)

Nåja, det här kan säkert låta litet tråkigt, så varför valde jag då att praktisera vid en förvaltningsdomstol? En orsak var just det att man annars inte direkt kan få insyn i förvaltningsdomstolens verksamhet, som utomstående och det här var en ypperlig chans att få se domstolen innanför skinnet. Men sen handlägger också förvaltningsdomstolen riktigt intressanta och i många fall viktiga ärenden, särskilt för den som besvärat sig. Det kan vara fråga om utlänningsärenden där det är fråga om en person skall få stanna kvar i Finland, om denne har nekats uppehållstillstånd. Sen finns det barnskyddsärenden var mycket avgörande beslut tas för barnets och föräldrarnas räkning, och i skattemål kan det igen röra sig om betydande summor pengar för den som förlagts att betala t.ex. tilläggsskatt. Det gör också att det blir en stor bredd på de ärenden som man får bekanta sig med.

När jag började praktiken fick jag skriva på ett NDA som det vanligen kallas jurister emellan, d.v.s. ett Non-Disclosure Agreement eller på svenska ett sekretessavtal. Så där av kan jag bara skriva allmängiltigt om min praktik vid domstolen. Men det är helt förståeligt i och med att del av ärendena dels är hemliga, och dels att information i regel inte får utgå från domstolen förrän ett färdigt avgörande (ä.k.s. dom/beslut) getts i fallet.

NDA-avtal

Inom den juridiska och kommersiella sektorn är det vanligt med sekretessavtal, dessa binder en vanligen också efter att uppdraget upphört (t.ex. en anställning).

Domstolen är uppdelad på flera sektioner, och inom dessa i mindre grupper som kallas för rotlar. Själv jobbar jag inom en sektion och rotel som handlägger främst skatteärenden och men även en del allmänna ärenden. Det var på egen begäran som jag ville jobba med skatteärenden i och med att det är område som jag är litet intresserad av, för jag har ju tidigare också jobbat på bokföringsbyrå. Men samtidigt vill jag ju ha litet bredd och få se så mycket av domstolens verksamhet som möjligt, vilket också hittills verkar gå i uppfyllelse då domstolen plockat in mig på många ärendetyper och jobb. Min främsta arbetsuppgift är annars att gå igenom fall som inkommit och skriva ett PM var jag lyfter fram olika rättsliga frågor, olika aspekter och olika förslag på hur ett ärende kunde avgöras, och väger olika argument för och emot. Sen tar en föredragande vid och skriver det riktiga PM:et och ett förslag till beslut, som sen föredras för domarna som fattar det riktiga beslutet.

En utmaning i arbetet är att arbetsspråket i regel är finska, både i skrift och tal. Förvaltningsdomstolen är tvåspråkig, men majoritetsspråket är finska vilket innebär för att arbeta där krävs att man avlagt ”stora språkprovet” i finska och fått utmärkta kunskaper. Själv har jag inte avlagt det aktuella provet ännu i och med att det inte behövs för praktiken, och samtidigt vet jag att det är minst sagt utmanande att ”läpäistä” det provet. Så jag ser också praktiken som en övning av min kanslifinska som används inom myndigheter, och skiljer sig litet från vardaglig finska. Ett nyttigt ord som används ofta inom rätten är ”juttu”, som saknar en entydig svensk motsvarighet, men som är frekvent förekommande på finska och samtidigt flexibelt. Det kan ju betyda t.ex. sak eller ärende men också en historia (anekdot) beroende på sammanhanget.

Sebastian

Böcker att läsa och lästa böcker

I det här inlägget som i huvudsak tjänar som en personlig minneslista, var räknar jag upp en del av de böcker jag läst, och andra böcker som jag ämnar att läsa. I listorna ingår i huvudsak bara skönlitterära verk, jag läser massor av facklitteratur genom utbildningen och också inom andra områden.

Böcker som jag läst

Ett axplock av de böcker jag hittills läst, inom parentes anges när jag läst boken.

VIP-rummet – Jens Lapidus (sommaren 2014)
– i jämförelse med Brott och straff är det här mera av kiosklitteratur, men faktiskt både spännande och underhållande – en riktig bladvändare i sommarvärmen. Handlar om en kvinnlig ung affärsjurist och en f.d. kriminell som skall samarbeta och lösa ett kidnappningsfall.

Brott och straff – Fjodor Dostojevskij (sommaren 2014)
– den här borde jag ha läst för länge sedan, men det blev av först i sommar. Har skrivit ett eget inlägg om denna bok.

Boo.com: och IT-bubblan som sprack – Gunnar Lindstedt (vintern 2013)
– boken berättar om Dot.Com bubblan som sprack under början av 2000-talet, med fokus på ett svenskt IT-projekt – webbutiken boo.com

it-bubblan

Boo.com: Om hur det kan gå om man bygger ett luftslott, och pumpar in kapital.

I huvudet på en normalstörd – Pär Johansson (hösten 2013)
– författaren berättar om sin tid tillsammans med utvecklingsstörda, vilket resulterade i glada Hudik-teatern och senare i filmen ”Hur många lingon finns det i världen?”.

Rebell med frusna fötter – Johanna Nilsson (sommaren 2012)
– en något samhällskritisk roman, som är skriven ur perspektivet av en student på Handelshögskolan i Stockholm. Läste den och Parasiten sommaren innan jag själv började på Handels.

rebell-med-frusna-fotter

Bild på omslaget till ”Rebell med frusna fötter”, var huvudpersonen sitter på Handelshögskolans takkupol och blickar ut över Sveavägen som löper nedan om skolan.

Parasiten – Fredrik Ljung (sommaren 2012)
– handlar om en kille som just tagit examen från Handelshögskolan i Stockholm och börjar jobba inom finansbranschen, men sen hamnar snett på grund av missbruk. Delvis verklighetsbaserad, och författaren till boken brukar hålla ett seminarium varje år för nya studenter på Handels.

Snabba cash – Jens Lapidus (hösten 2011)
– starten på en helt egen genre ”Stockholm Noir

Gåtornas palats – Dan Brown (hösten 2010)
– en av Dan Browns klassiker, handlar om det omfattande spionage arbete som föregår vid den amerikanska myndigheten NSA (National Security Agency) och hur deras agenter jobbar världen runt.

1984 – George Orwell (2010)
– en riktig dystopi om det övervakningssamhälle som författaren misstänkte att skulle vara verklighet senast 1984 i och med den tekniska utvecklingen och strävandena att övervaka från myndigheternas sida.

Flugornas herre – William Golding (2009)
– handlar om hur människan egentligen är en synnerligen egoistiskt och omoralisk varelse, vilket konkretiseras om det inte finns tydliga samhällsramar. Boken utspelar sig på en ö var ett gäng pojkar blir skeppsbrutna och skall klara sig själva.

Att vara doktor: läkare berättar om sin vardag – Läkartidningen (2007)
– den här boken läste jag i början av gymnasiet när jag ännu funderade på att studera till läkare. Innehåller flera berättelser av olika läkare var de berättar om sina mest intressanta händelser när de praktiserade sin läkargärning.

att-vara-doktor

Omslaget till att vara doktor, om läkarens vardag ur flera läkares vinkel.

Gullivers resor – Jonathan Swift (2007?)

Harry Potter (böckerna 1-7) – J.K. Rowling (2003-2008)

Biggles (samtliga svenska, ca 80 st) – W.E. Johns (2002-2010)

biggles-bok

Jag har under min ungdom samlat på mig samtliga svenskspråkiga Biggles böcker, ca 80 st. Om jag har tid har också tänkt läsa en del av de engelska som inte översatts till svenska.

Böcker i bokhyllan

Som väntar på att läsas av mig:

Idioten – Fjodor Dostojevskij (läsning pågår)

Främlingen – Albert Camus

Moment 22 – Joseph Heller

Processen – Franz Kafka

Doktor glas – Hjalmar Söderberg

Den allvarsamma leken – Hjalmar Söderberg

På spaning efter den tid som flytt (del 1/8) – Marcel Proust

Böcker som jag avser att läsa

– utan inbördes ordning.

Fahrenheit 451 – Ray Bradbury

Kallocain – Karin Boye

Anne Franks dagbok – Anne Frank

Den store Gatsby (En man utan skrupler) – F. Scott Fitzgerald

Hamlet – William Shakespeare

Liftarens guide till galaxen – Douglas Adams

Berättelsen om Pi – Yann Martel

En ung kvinnas sista ord – Regine Stokke

Lolita – Vladimir Nabokov

Madame Bovary – Gustave Flaubert

Den gamle och havet – Ernest Hemingway

Dödssynden (To kill a mockingbird) – Harper Lee

Alla mina vänner är superhjältar – Andrew Kaufman

En dåres försvarstal – August Strindberg

Röde orm – Frans G. Hansson

Lasermannen – Gellert Tamas

Asfaltsänglar – Johanna Holmström

Utrensningen – Sofi Oksanen

Hägring 38 – Kjell Westö

Vissa av dessa böcker är tagna från listan ”över 100 böcker man bör ha läst innan man dör”, alltså är en del är riktiga klassiker.

Det här inlägget kommer att uppdateras anefter det (förhoppningsvis) sker framsteg inom min skönlitterära läsning. Av de böcker som är mera tankeväckande eller på annat sätt särskiljer sig ur mängden, försöker jag skriva egna inlägg.

Sebastian