Bland kexhyllor och ubåtar?

En sak som jag har noterat när jag varit och handlat matvaror i den lokala butiken är att det skett en mycket stor tillväxt på kexhyllorna vad det gäller nya produkter. Särskilt har det tillkommit många nya kex som är baserade på olika godissorter såsom Daim, Tupla och Fazers Dumle. Har du också råkat notera samma sak?

Jag började fundera på saken när jag igår besökte Prisma i Jakobstad och jag kunde inte heller där undgå att samma tillväxt skett där likväl. Produkterna som säljs är ju närmast att likna vid ”godiskex” eller kex med (mycket) godis i. Nå, vad beror det på då? Är det bara så att godistillverkarna vill hitta nya marknadsområden, och därför har breddat sitt sortiment till att omfatta också kex?
Möjligtvis är så också fallet, men själv tror jag det har mera med beskattningen att göra än med att plocka fler marknadsandelar. För om man följt med i medierna den senaste tiden så har man märkt att den s.k. sötsaksskatten (på finska ”makeisvero”) höjts flera gånger på relativt kort tid.

kex-smakakor

Bild från kexhyllan på Prisma i Jakobstad. Vid första anblick skulle man ju kunna tro att bilden är tagen från godisavdelningen… Men orsaken till att man just nu finner många godissorter på kexavdelningen är att de som ”kex” inte beskattas som godis. (Notera texten ”New” på en av förpackningarna.)

Men vad har då godisskatten med kex att göra? Jo, för som läget är just nu så omfattar nämligen sötsaksskatten inte kex. Men sötsaksskatten omfattar nog t.ex. rena godisprodukter och glassar samt några andra namngivna (mycket) sockerrika produkter som läsk. Så rent konkret, om du säljer ditt godis i formen av kex så behöver du inte betala godisskatt på produkten som tillverkare. Det här betyder också att din produkt blir billigare att sälja som kex än som godis, och ett lägre pris lockar vanligen också till sig flera köpare.

Finurligt inte sant? Om du gör cookies som innehåller t.ex. choklad eller någon annan godissort så behöver du inte betala sötsaksskatt när den säljs på kexavdelningen. Men om du istället förpackar din choklad som en chokladplatta (rikssvenska: chokladkaka), och säljer den på godisavdelningen är du tvungen att betala extra skatt.

Hur stor är då sötsaksskatten? För det första är sötsaksskatten en punktskatt som tas ut på vissa namngivna varor, så är också fallet med t.ex. tobak och choklad. Skatten tas dessutom ut av producenten/säljaren och inte direkt av konsumenten, därav blir också sötsaksskatten ”osynlig” för den vanliga konsumenten. För den sötsaksskatt du betalar när du köper t.ex. godis i butiken, redovisas inte separat på kvittot som du får (vilket ju är fallet med momsen), utan sötsaksskatten är redan debiterad i ett tidigare led.

Men för att svara på frågan, så är man tvungen att gå till lagen bakom skatten i fråga. Lagen i fråga heter ”Lag om punktskatt på sötsaker, glass och läskedrycker” och har nummer 1127/2010 och finns här på Finlex. Lagen har emellertid blivit ändrad i två repriser, både år 2012 (ändringar här på Finlex) och år 2014 (ändringar här på Finlex). Genom dessa ändringar får jag då fram att just nu ligger skattesatsen på t.ex. godis på 0,95€ per kilogram (kg) godis. Vilket konkret betyder att om du säljer chokladen i formen av cookies i ett paket som innehåller 500g cookies, så sparar du 0,95€*0,5kg = 0,48€ per ½ kilo sålt godis (förlåt! jag menade naturligtvis kex…).

Den skarpsinnig ställer sig då naturligtvis frågan: men om jag skall tillverka cookies som innehåller just godis eller choklad, behöver jag inte då betala skatt på dessa råvaror när jag köper in dem? Svaret på den frågan är sannolikt nej, eftersom det är fråga om just en råvara – som också behövs i processen, för dessa omfattas inte av lagen i fråga. Vill man så kan man ju kanske kalla det för ett kryphål i lagen (finska porsaanreikä), varigenom man kan kringgå sötsaksskatten relativt enkelt, men på ett helt lagligt sätt. För beskattningen används för övrigt också som ett medel för att ibland styra konsumenternas val, som i det här fallet bort från onyttiga produkter då de säljs till ett högre pris.

Nåja, det här är ju spekulationer från min sida – men jag antar att bakgrunden till det ökade antalet s.k. godiskex produkterna kan stå att finnas i just beskattningen. Sen om man vill moralisera kring saken så är det ju ett eget kapitel, för det man marknadsför som kexgodis är kanske ännu ohälsosammare än vad rent godis är? Vill man få till stånd än ändring så måste lagen ändras, så att den också omfattar kex och kanske också några andra produkter, för att motverka nya ”kreativa” upplägg.


Men medan jag står och tittar på de dignande kexhyllorna hyllorna så piper min iPhone (som jag nu fått tillbaka från servicen) till i min fika. Men istället för att genast fiska fram min ”ifååne” ur fickan så hade jag inte särskilt bråttom med det den här gången, för den har nästan pipit konstant under de senaste två dagarna. Anledningen till detta då? Jo, jag har kvällstidningen Aftonbladets app installerad på min iPhone och ibland skickar de ut s.k. ”nyhetsflashar” som push notifieringar vilket föranleder ett pip varje gång.

aftonbladet-rapportering

Det har varit ett ”evigt” pipande ur min iPhone de senaste dygnen… När Aftonbladet just nu skickar ut nyhetsflashar om, i huvudsak, den eventuella ubåten i Stockholms skärgård.

Men just nu har det kommit nyhetsflashar nästan konstant, för det är den där ubåtsincidenten i Stockholmsskärgård som utlöst nästan ett lavinartat nyhetsflöde i rikssvenskmedia de senaste dagarna.

Månne de inte skall börja hitta den eventuella inkräktaren i sina vatten? För det här börjar bli en aning nervöst för mig med ett evigt pipande… Eller som min bror något håglöst konstaterade: kommer han att ha något Sverige att resa tillbaka till om några veckor? För det här vapenskramlet verkar inte särskilt lovande…

Sebastian

Något om språk och studier i latin

Den här helgen tillbringar jag hemma i lilla Jakobstad vilket är skönt och trevligt. Dels att få träffa familjemedlemmarna, men också se att djuren i hushållet verkar att ha repat sig någotsånär efter sina incidenter (se det här inlägget).

Även om det alltid är kul att besöka Jakobstad, så är vädret här just nu av ”sekunda klass” – regnigt  och blåsigt så att det förslår. Men vad passar inte då bättre än att studera språk denna aningen gråtrista söndag?

Jag medger utan omsvep att jag inte är en person som har begåvats med något perfekt språköra, men jag har ändå ett visst lekmannaintresse för (västerländska) språk, och ibland väcks också mitt intresse av att få veta bakgrunden till t.ex. ett ord (etymologi). Visste du föresten att följande ord i engelskan kommer från svenskans föregångare, fornnordiskan?

  • law, derivat via bl.a. lag
  • husband, via ordet husbonde – en sammansättning av ”hus” och ”bonde”, d.v.s. den som förr var ”chef” i huset/hushållet.
  • sky, via ordet sky, idag använder man ju oftare himmel
  • run, från ordet ”renna”, ännu idag säger man ju ”han rände av och an”
  • window, från ordet vindöga
  • egg, från ägg
  • give, från b.la. ”gifva”, att ge någonting.

Hur kommer det sig då att dessa ”svenska” ord hittade vägen in i engelskan? Jo, för att vikingarna som pratade fornnordiska (Old-Norse på engelska) koloniserade delar av England, och därigenom spreds de skandinaviska orden till engelska språket och lever ännu kvar där. Vill du se flera exempel rekommenderar jag denna sida på Wikipedia, på engelska, om fornnordiskans inverkan på engelskan.

sprak-ursprung

Varifrån kommer orden i engelska språket? – Åtminstone 26 % från bl.a. de germanska språken (inkl. tyska, nederländska och skandinaviska språk), samt 29% från latin.

Också några andra mera moderna svenska ord har ju hittat sig in i engelska språket, t.ex. ordet ”ombudsman” är det samma på svenska och engelska. Alltså en ”man” som fungerar som ett ”ombud” för, vanligen, en svagare part t.ex. justitieombudsmannen. Det ”svenska” ordet används ju t.ex. som det officiella namnet för ”European Ombudsman” inom EU och ”Commonwealth Ombudsman” i Australien, samt en ”Financial Ombudsman” i UK – se en video om den sist nämnda institutionen.

finansiell-ombudsman

Finansiell ombudsman i UK (Stor-Britannien) som hanterar frågor med t.ex. konsumentkrediter. Tänk hur det svenska ordet ”ombudsman” spridit sig…

Men utöver mitt lilla lekmannaintresse för språk så går jag faktiskt en kurs på Stockholms universitet i latin. Kursen är faktiskt i huvudsak förlagd på distans, vilket normalt vore ett relativt knepigt sätt att lära sig ett nytt språk på, detta eftersom man nog bäst lär sig språk genom att t.ex. höra läraren prata det i klassrummet. Men latin är ju ett ”dött språk” så det finns i princip ingen som talar det, men nog väl många som skriver och förstår skriven latin. Därigenom är man också nästan tvungen att studera latin på ett skriftligt plan, och det går även på distans via en avancerad webbaserad kursportal med bland annat övningar, instruktioner och guider etc. För att avlägga kursen är man dock tvungen att bege sig två gånger till Stockholm för att tentera kursen, vilket jag gissar för min del blir nu i januari.

latinstudier

Undertecknad studerar grunderna i latin på Stockholms universitet för sitt eget nöjes skull…

Latin skiljer ju sig på flera sätt från de andra språk jag behärskar (svenska, finska och engelska), b.la. genom att ordföljden inte har särskilt stor betydelse i latin. I svenska språket kan du ju inte bara ”kasta om orden” på måfå i en mening, för då går ju betydelsen förlorad eller att det mest liknar ”rappakalja”. Men i latin kan du, oftast, kasta om orden i mening utan att det påverkar innehållet eller betydelsen, för det är nämligen ordens ändelser som är avgörande i latin. Annars finns det ju många slående likheter mellan särskilt latin och svenska samt engelska. Många låneord i svenskan kommer ju från latin t.ex. ”familj” på svenska, ”family” på engelska och ”familia” på latin. Med finska språket finns det dessvärre inte riktigt lika många likheter, då finskan ju tillhör en annan språkfamilj, nämligen de ugriska språken, och familj på finska är ”perhe”. Men det gör samtidigt att finskan är mera stimulerande och utmanande att lära sig vilket ju också är kul…

Vilket är då den praktiska nyttan att lära sig latin? Ett ärligt svar på den frågan är att den direkta nyttan är ganska ringa. Men det finns ett antal indirekta fördelar som jag ser: t.ex. att man inom juridiken använder sig relativt frekvent av latinska termer som ”pacta sunt servanda” (avtal skall hållas) och bona fide (i god tro). Samt att latin kan fungera som ett språk som gör att man litet enklare kan lära sig t.ex. franska då det däremellan finns ännu flera likheter än mellan t.ex. svenska och engelska, så utgör ju latin en ganska bra bas. Dessutom är det ju litet allmänbildande att kunna latin, sägs det ju också.

Några andra vardagliga nöjen jag hittills haft av mina begränsade kunskaper i latin är att jag dels förstår en del av vad som t.ex. står på väggarna i gamla byggnader (som kyrkor och liknande). Samt att jag noterat att tatueringar idag ganska ofta innehåller något latinskt visdomsord, också utöver ”Carpe Diem” för ”fånga dagen”, vilket börjar bli kliché idag (även om innebörden är viktig). Men litet mera fyndiga tatueringar jag har sett är ”Memento mori” vilket betyder ”komihåg att du är dödlig”, samt ”Si vis pacem, para bellum” vilket betyder ungefär ”den som vill ha fred, bör förbereda sig på krig”. Vilket jag för övrigt läste på en killes ryggtavla på en buss i hetaste sommarvärmen, och han råkade också ha en träningsväska med texten ”MMA” på vilket är en kampsport ”mixed martial arts”, så det passade väll ganska bra med den latinska texten på honom…

"Varietas delectat"
 -- Variation/omväxling förnöjer

Visst är det väl så! Också ett motiv till att studera t.ex. något annat bara för sitt eget nöjes skull, för inte behöver det vara latin. Det kan ju vara något annat kul också. 🙂 För mitt eget motiv är inte att bli perfekt på latin, utan närmast en ”hobby” på sidan av juridikstudierna.

Sebastian

Just nu kretsar allt kring Norden…

Idag kom min lillebror Benjamin hem från Göteborg, vilket sannerligen är kul. Men samtidigt kan jag inte undgå att se vad Sverige har gjort med honom… Därigenom kom jag också in på jämföra olika företeelser mellan de Nordiska länderna.

Jo, idag åkte vi ut till Jakobstad-Karleby flygplats för att möta Benjamins flight från Stockholm – det är verkligen trevligt att de sedan ungefär 3 år tillbaka har en direkt flyglinje till Stockholm härifrån, det verkar nog också som att det behövs.
Men det första som slår mig när jag hälsar på min lillebror är att han skaffat skägg (?!), vilket nog ändrar profilen betänkligt på honom… Han motiverade skägget med att ”alla män i Skandinavien har skägg” – hm det får jag kanske genom honom rätt i 😉
Dessutom har gått och blivit vegetarian, av typen lakto-ovo-vegetarian, alltså en vegetarian som får äta dels vegetabiliska livsmedel men också ägg- och mjölkprodukter (han skulle nämligen inte kunna leva utan att äta bullar…) Som pricken över i:et så har han också börjat klä sig i koftor och andra plagg som förknippas med svenskar, den trendiga second hand shopping är inte långt borta gissar jag…

nordiska-flygbolag

Det är kul att de skandinaviska flygbolagen marknadsför Norden på sina flygplan: Norwegian med stjärtfenor målade med olika kända Nordbor, här med Greta Garbo och SAS i sin tur med de skandinaviska flaggorna då de är s.k. ”flag carrier” flygbolag för Skandinavien.

Men trots att han förvandlats till en stereotypisk ”svenne” med alla de laster som hör den svenska kulturen till, så kände vår labrador, Ebba, ändå igen honom när han klev in genom dörren och den tog krumsprång av glädje. Detta trots att Ebba ursprungligen är hemma från helfinska Kuopio, så kunde den ändå ha överseende med att en riktig ”hurri” (nedsättande ord på finska för svenskar och finlandssvenskar) är på besök hemmavid 😉

Ännu om min brors förvandling till svensk så berättade han om kul historia som han hade råkat utför på bussen i GBG. Det var nämligen ett par unga killar som hade misstagit, Benjamin, för att vara YouTube-kändisen PewDiePie och ropat PewDiePie efter honom. PewDiePie (egentligen: Felix Kjellberg) driver den mest visade kanalen genom tiderna på YouTube med inte mindre än 6,2 miljarder visningar (!) och han är hemmahörande från just Göteborg. Tydligen har Bennis förvandling till svensk gått överförväntningarna. 🙂

pewdiepie

Bild på YouTube-kändisen PewDiePie vars kanal har över 6,2 miljarder visningar – tydligen misstar folk på stan i Göteborg min bror Benjamin för att vara honom. Tänk vad litet skägg kan göra…

Annars är det också intressant att höra vad som sker därborta i Svea-rike, och Benni kunde i någon mån tillgodose sin storebrors nyhetshunger. Bland annat kommer Volvo att nyanställa 1 300 personer i Göteborg på ett bräde till sin biltillverkning i Torslanda (GP.se). Detta samtidigt som jag läser på Taloussanomat (finsk motsvarighet till Dagens Industri) om att nu går mer än var tionde (10%) Helsingforsbo på utkomststöd (finska: toimeentulotuki, i Sverige känt som försörjningsstöd). Jag undrar med, viss oro, när vi hemma i Finland skall kunna vända trenden åt ett mera positivt håll?

Men samtidigt tror jag det har att göra med att vi måste bli bättre på att marknadsföra våra produkter ute i världen, att skapa bättre och starkare ”brand” på samma sätt som svenskarna är otroligt skickliga att göra. Tydligen har man också vid den finska tankesmedjan EVA också uppmärksammat detta fenomen, inte minst genom att när man går längs med Alexandersgatan i Helsingfors så ser man på en promenad över 20 svenska klädmärken (Boomerang, Tiger of Sweden, WESC, Björn Borg etc.) – Youtube video på finska om fenomenet.

Eller som i videon ovan var Zlatan marknadsför Volvo XC70 med sloganen ”Made by Sweden”, genom att sjunga nationalsången (jag vill leva – jag vill dö i Norden).

Sen lyckades ju också en svensk reklambyrå skapa den mest visade bilannonsen genom tiderna, genom att anlita Van Damme för att göra en ”splitt” mellan två lastbilar som backar parallellt bakåt. Hur kom man på den idén?

Men det går i och för sig inte heller att sälja ”luft”, det krävs ett visst mått av innovation också. Volvo har ju t.ex. utmärkt sig genom säkerhet (tre-punkts bilbältet uppfanns av Volvo). Se t.ex. videon nedan var Volvo utanför GBG demonstrerar deras automatiska bromssystem på en Volvo FH lastbil, vilket räddar personbilen från att bli mosad. Märk väl, lastbilen är lastad så att den väger totalt hela 40-ton (!), och jag som har lastbilskörkort kan säga att det är inget man bromsar in i brådrasket precis…

Samtidigt skall man minnas att allt på inte är bättre i Sverige… För det finns nog också problem där som är okända i Finland tack och lov. Jag, och på senare tid också mina bröder, har som vana att titta på TV-programmet Veckans Brott som sänds på SVT varje tisdags kväll under hösten och våren. Genom det programmet får jag sådär lagom med avkoppling från juridiken, i formen av en mera populariserad (folklig) version genom att de följer upp kända brott i Sverige. Programmet finns tillgängligt på webben – SVT Veckans Brott (också från Finland).

smashandgrabbisverige

Exempel på en Smash and Grab stöld i Sverige – en företeelse som tack och lov knappt finns i Finland (ännu). (Bild från sr.se)

Ett tillvägagångssätt som är nästan helt okänt i Finland, men som inträffar ett tiotal gånger per år i Sverige är de s.k. Smash and Grab stölderna. Var tjuvarna med hjälp av ett stulet fordon vanligen forcerar entrén till t.ex. en stängd hemelektronikbutik, och sedan länsar butiken och flyr i en annan bil från platsen. (Exempel här på SR.se) Enda ”fördelen” med sådana stölder är att det inte brukar uppstå personskador utan det utsträcker sig till enbart (omfattande) materiella skador. Nästan gång du besöker t.ex. Gigantti i Vasa så kan du notera att de före entrén har gjutit halvmeterhöga betong ”pelare” vars syfte är bl.a. att skydda butiken från dylika stölder. Men som tur är sker inte dessa typer av stölder i Finland ännu, vad jag vet.

Nu skall jag återgå till mitt skrivande av mitt seminariearbete i familjerätt (perheoikeus), som också skrivs i en Nordisk kontext om intressebevakningsfullmakten (finska: edunvalvontavaltuutus). Samtidigt som Tuure Kilpeläinens låt Vaeltava aave spelar i hörlurarna. Dessutom kommer en av mina kusiner från Umeå över till Vasa på besök med färjan till helgen… Så just nu verkar allt kretsa kring Nordiska företeelser för mig 😉

Sebastian

Hallonbåtsflyktingen genom ett par finlandssvenska ögon

Jag går för tillfället en språkkurs vid Vasa universitet, med namnet ”språkkompis” och som en del av den kursen var jag och min språkkompis och såg på filmen Hallonbåtsflyktingen (finska: Vadelmavenepakolainen).
Kursen går i korthet ut på att vi växelvis hjälper varandra genom våra modersmål: hon lär mig bättre finska och jag henne svenska – en form av symbios med fördelar för båda parter. Vilket så långt också verkar fungera bra, eftersom jag fått bassning när jag bl.a. gjort något kardinalfel i finska (som i exemplet med årtal), som jag inte själv varit medveten om tidigare.

panorama

Hallonbåtsflyktingen går parallellt på bio i Sverige och Finland just nu…

I korthet handlar filmen vi såg om en finsk man, Mikko, som känner att han är född i fel land, Finland, för han har alltid velat bo i det socialdemokratiska och ”trygghetsknarkande” Sverige. För att uppnå sin dröm så vidtar han minst sagt okristliga medel, genom att byta identitet med en rikssvensk psykolog Mikael, som är trött på både Sverige och livet i allmänhet, och härigenom uppstår också problemen och likväl grunden för denna romantiska komedi.

På tal om trygghetsknarkande så berättade min lillebror som hade varit och sett samma film i Göteborg på SF filmstaden att de där på bion innan filmförevisningen börjar, så håller personalen en kort informationsstund med säkerhetsinformation motsvarande ungefär den safety information på ett flygplan innan takeoff. Här i Vasa som jämförelse släckte de nog bara ner lamporna och rev sonika igång filmen…
Men det svenska säkerhetstänket har nog sina fördelar också, för i Sverige är det farligare att gå ut och sola än att sätta sig i bilen och köra i väg. För rent statistiskt så löper du en högre risk att dö av malignt melanom (hudcancer) än att dö i trafiken, fullt så långt har inte trafiksäkerheten i Finland kommit ännu.

filmstaden-gbg

Filmstaden i GBG: Litet annorlunda att gå på bio i Sverige än hemma i Finland? Åtminstone vad det gäller säkerhetstänket – i Sverige har de en safety genomgång innan filmförevisningen börjar, samt personal i direkt anslutning till salen om man undrar över något…

Men åter till filmen så hade regissören och skådespelarna på ett bra sätt lyckats fånga några av de mest karaktäristiska skillnader mellan finnar och svenskar. Bara ett par sådana detaljer som när Mikko på sin ännu trubbiga svenska uttalar ”Abba” som ”Appa” eller när han i rollen som psykolog skall ge sin klient ”KPT-pehandling” (KBT = Kognitiv Beteende Terapi) på Skansen i Stockholm. Det svenska har verkligen stigit Mikko åt huvudet för han går till och med så långt att han ”döper om” sin finska flickvän ”Tiina” till ”Ann-Louise” för att fira en svensk jul med henne i augusti (!) i Helsingfors med allt som tillhör det svenska julbordet med gravad och kallrökt lax, sill, prinskorvar och inlagd gurka etc. Men även svenskarna har ju en del problem med det finska uttalet, t.ex. kallas ju ”Mikko” för ”Mikku” när han är i Sverige…

En sak som slår mig en bit in i filmen, är att jag i någon mån nog kan identifiera mig med Mikko och relatera till hans utmaningar med att försöka framstå som svensk. För även om mycket är lika mellan Sverige och Finland, finns det ju en hel del ”sociala koder” som skiljer sig mellan länderna. Risken är annars att man framstår som en ”dryg typ” i Sverige, om man inte anpassar sig efter deras rikssvenska stil och jargong trots att man annars pratar en ”perfekt” svenska. Stundvis under filmen måste jag medge att jag hade svårt att titta när det uppstod såpass ”pinsamma” situationer att det inte räckte med att skratta åt dem längre. 😉

hotell-utsikten-radisson-waterfront

Utsikten från mitt hotellrum på Radisson Blu Waterfront i Stockholm i våras 2014. Visst är STHLM otroligt vackert?

Om jag nu tvunget skall klaga på något i filmen så är det att filmen i någon mån utmålade Finland i litet väl grå färger, eller åtminstone måste de haft ett mycket grått filter på kameran när de filmade i Helsingfors förorter och spårvagnarna längs med esplanaderna. Fullt så dystert skulle jag nog inte själv beskriva mitt Finland…
Eller som när Mikko på besök i sin skenidentitet Mikaels barndomshem, en våning i Stockholm City av litet annan klass än sitt verkliga barndomshem i en betongförort till H:fors, råkar trycka igång ett kassettdäck med låten ”Sommartider hej hej” av ”Gyllene Tider” – då blev kontrasten litet väl stor.

helsingfors-natt

Nog är Helsingfors också fint – jag känner mig personligen lika hemma i H:fors som i Stockholm.

Litet ”credit” fick nog Finland ändå, då Mikael plötsligt insjuknar och är i stort behov av en njurtransplantation. För det visar sig emellertid omöjligt att ordna med en njurtransplantation i Sverige då Mikko och Mikael har bytt identitet, och i Sverige är man ju så noga med dokumentation och kontroll. Men i Finland är det ju andra bullar, här är vi inte lika nogräknade… (Nåja, jag tillåter mig undra. Jag borde ta och fråga en av mina släktingar som råkar jobba på just njursjukdoms avdelningen vid triangelsjukhuset i H:fors…) Nåväl, då passar de på att visa ett par faktiskt riktigt vackra skylines av H:fors, inklusive Mejlans sjukhus ut mot Tölö hållet samtidigt som Mikael erhåller sin nya njure uppe i patienttornet.

Vi kom också att fundera på vem som producerat just filmen Hallonbåtsflyktingen, men vi fann inget definitivt svar på den frågan förrän efter filmen när jag nu kollat upp saken. Det verkar nämligen vara en samproduktion mellan Finland och Sverige (surprise…), med ett finskt produktionsbolag i spetsen. Dock med en svensk regissör, Leif Lindholm, men vars ena förälder är finsk och den andra svensk – så han kunde enligt egen utsago (Yle Arenan) relatera till identitetskrisen som man kan känna när man har ett ”delat” ursprung.

handels-hemkomst

Homecoming day ordnas på Handelshögskolan i Stockholm varje år i oktober när alla gamla studenter (alumner) hälsas välkomna tillbaka, eller ”hem” till sitt alma mater ;). Åtminstone har det gett mig en hel del perspektiv att studera där.

Som kuriositet i sammanhanget kom jag att tänka på just det Nordiska samarbetet vid produktion av bl.a. film och annan form av entertainment. Tänk bara på TV-serien Bron / Broen (Sverige-Danmark) som har blivit såld till över 130 länder världen runt.
En annan sak jag blev varse om när jag studerade på Handels var att svenska Bonnier AB äger bl.a. de finska TV-kanalerna MTV3 (”maikkari”), Sub-TV, AVA och radiokanalen Radio Nova i sin helhet, d.v.s. ½ av Finlands kommersiella TV. Ytterligare ett exempel är att Bonnier AB och Ratos AB (ett svenskt investmentbolag) tillsammans genom ett joint venture äger hela Finnkino Oy, som råkar vara Finlands största biografkedja – det hade jag inte heller vetat om förut.

Nej, nu tar jag nog en svensk ”fika” och knäpper på låten ”Minä” av det finska bandet ”Kymppilinja ja Mariska”, var de också råkar sjunga om svenska ”Veronica Maggio” – för att plocka fram det bästa ur båda världarna! Det är ju en av de största förmånerna man har som finlandssvensk. 🙂

Sebastian

Berövad på mitt kommunikationsmedel

Snyft! Min Apple iPhone 5S mobiltelefon valde i mitten av förra veckan att ”kasta in veven” eller kanske mera passande i det här sammanhanget så har den ”dragit ur jacket” så att säga. Och som en direkt följd av detta, så känner jag mig på något vis litet efter och utanför samtiden som rusar förbi i en ohejdbar fart…

Även om jag inte behöver vara utan min smartphone särskilt länge, ungefär en vecka, medan den är på garantiservice, så märker jag ändå hur viktig den är i vardagen. I telefonen har jag bland annat min e-post, navigationskartor, Facebook och kanske framförallt min kalender. Bara frånvaron av kalendern gjorde att jag för första gången på ett år försenade mig från en föreläsning med en timme idag! Jag går helt enkelt enligt kalendern på min telefon, om det så gäller en föreläsning eller fika med en kompis på stan… Så om du uppfattar mig som än mer disträ än annars, så vet du nu bakgrunden därom…

nokia-3510i

Fast min Nokia 3510i:n är över ett decennium gammal nu så hänger den ännu någorlunda troget med…

Helt disconnectad är jag ändock inte eftersom jag fann en vikarie till min iPhone inne i någon byrålåda. Vikarien ifråga heter Nokia 3510i och den är enligt egen utsago över 10 år gammal (knappar du in *#0000* på en gammal Nokia telefon så berättar den datumet på sitt operativsystem, i det här fallet 13.02.2003). Den ger mig åtminstone möjligheten att kommunicera via telefon och SMS (vänta nu, var det inte i det syftet man uppfann mobilen?), medan de andra formerna av kommunikation (Facebook, Instagram m.fl.) har blivit lämnade därhän just nu.

HTC-diamond

Så såg min HTC Diamond ut, baksidan var formad som just en ”diamant” – men navigeringen på skärmen sköttes främst med en penna.

Men samtidigt fick det mig att reflektera litet över hur beroende man är av sin smartphone i dagsläget, när jag nu är utan den. (Jmf. med att man inte är medveten om en obetydlig muskel i kroppen förrän den börjar värka.) Jag införskaffade min första ”riktiga” smartphone med touchscreen när jag var sjutton år gammal, vilket var sommaren 2008. Telefonen jag då valde var en HTC Diamond som körde Windows mobiloperativsystem, och den hade jag importerat från Sverige – enligt återförsäljaren borde mitt exemplar ha varit ett av de första i Finland… Vill du se reklamfilmen som fick mig på kroken för 6 år sedan, så finns den på Youtube – inte konstigt att man som 17-åring nappade på att köpa den. 😉

iphone

Snart får jag återigen lägga vantarna på min efterlängtade iPhone 5S…

Nåja, tiden har gått sedan dess och sprungit förbi min gamla HTC för längesedan, och det har blivit ett antal telefoner efter det också. Men fast det ”bara” är 6 år sedan jag började med smartphones så märker jag nu hur svårt det är avstå från en sådan, ens för en kortare period – vilket ju betyder att jag i förlängningen har anpassat mitt beteende efter att ha en sådan telefon. Sålunda kan det väl fungera som litet terapi att vara utan sin smartphone ett tag – back to nature så att säga.

Nåväl, nu får det räcka med självömkan, det är inte en attraktiv egenskap – för snart får jag min iPhone tillbaka. Intressant är dock det att jag lär få en ”ny” telefon, då de i Salo vart jag skickade iPhonen inte vanligen reparerar telefonen utan de byter helt sonika ut den till en ”refurbished” enhet (alltså en fabriksåterställd och rekonditionerad enhet). Detta eftersom det inte är lönsamt att reparera iPhones i Finland, utan det är billigare att skicka dem i bulk (som en större sändning) till Kina för reparation än att ha en finsk ingenjör att fixa enstaka på plats. Vilket nog känns konstigt, särskilt när Finland förr var mobilerna förlovade land. Men tiderna förändras också här, samtidigt som det kanske är en delförklaring till den höga arbetslöshet som råder i Finland just nu.

Sebastian

Ett stycke kandidat tar helg

Jahapp, nu har jag tydligen gått och fått min första akademiska titel (eller tiitel som de säger i Sverige…). Så från och med i fredags (10.10.2014) så får jag alltså titulera mig rättsnotarie, så nu är jag inte ”bara” student längre!

I fredags var det examensceremoni vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, men undertecknad närvarade icke. Varför inte det? Jo, dels för att man inte brukar delta när man blir kandidat (rättsnotarie) utan först när man blir utexaminerad som juris magister. Men dels också för att ceremonin var i Helsingfors och inte i Vasa, så även om de hade ”kuohuviinitarjoilu” (bjudning med mousserat vin) så motiverade det ändå inte riktigt en resa dit – det får vänta tills det är ”på riktigt”. 😉

rattsnotarie

Så såg det ut i universitets studieadministrativa system ”WebOodi” när jag loggade in idag, det tackar vi för!

Det riktiga examensbeviset får jag ännu vänta på ett tag, då det skall transporteras från Helsingfors till Vasa, i fakultetens regi, varifrån jag tids nog får avhämta det.

Men en liten tillbakablick på den tre senaste åren är väl nu på sin plats när jag nu får lägga en etapp av min studiekarriär ”till handlingarna” så att säga. Rent studiemässigt så har man hunnit bli bekant med många olika rättsområden: från sakrätt till folkrätt via straff- och processrätt, för att nämna några. Eller som det fullständiga studieprestationsutdragets längd skvallrar om, så har det blivit några kurser och tenter av de mest diverse slag – för mitt studieutdrag är långt som sju nödår (eller åtminstone fem fulla A4 sidor…).

Men bortsett från det rent ”studiemässiga” så har nog de här tre senaste åren gått relativt fort. Jag minns mycket väl första dagen på utbildningen i slutet av augusti 2011 när jag för första gången stegade uppför trapporna vid Vasa universitets campus ”Fabriikki” till tredje våningen var vi hälsades välkomna av tutorerna, och hur man blev bekant med sina kursare – för utöver den akademiska ”bildningen” så känner jag också att man utvecklats som person. Mycket har dock hunnit ändras under de gångna tre åren, rent praktiskt har jag hunnit hoppa runt i Vasa mellan fyra bostäder – en sorts bostadskarriär – in från Brändö till City av Vasa. Sen har ju också utbildningen hunnit flytta in från Brändö också till centrum av Vasa. Även ämnesföreningen Justus rf för juriststudenterna i Vasa har ju blivit en bekant och viktig del av studielivet – och av bara farten hann jag ju också uppdatera deras webbplats, Justus Wasa, till en mer modern historia (tack för det förtroendet :)).

För även om det är litet av en kliché att prata om personlig utveckling, så anser jag nog att universitetsutbildningen har en viktig uppgift där – för utöver att lära sig om sitt eget ämnesområde, så är universitetsutbildningen också allmänbildande och socialt utvecklande. För på något sätt känns det också fascinerande att man så småningom kanske möter sina forna kursare också i arbetslivet alltmer, t.ex. i domstolen så skulle det ju rent teoretiskt kunna gå så att hela domstolens ”besättning” består av ens gamla kursare inklusive både domare, åklagare och försvarsadvokat om man själv i sammanhanget fungerar som målsägandebiträde. Nå, vi har fått lära oss att hantera sådana situationer också, eftersom det i sådana fall gäller att vara objektiv och minnas att det är sakfrågan som prövas och inte personerna sinsemellan som argumenterar för olika åsikter som skulle vara i ”strid” med varandra.

Åtminstone skall man ju klara av att avlägga ett s.k. mognadsprov varigenom det dels kollas att man behärskar ens eget ämnesområde på ett ”moget sätt”, samt att man behärskar sitt modersmål utmärkt. Mognadsprovet avläggs som en separat del av ens slutarbete på kandidatnivån, och fungerar också som ett bevis på just språkkunskaper som behövs inom den offentliga sektorn – motsvarande det stora språkprovet. Tydligen skall jag nu också behärska svenska språket fullständigt, eftersom jag klarade provet – även om jag nu själv tvivlar litet på den punkten… Du som bloggläsare kanske kan göra en mera objektiv bedömning av mitt språkbruk?

Så nu återstår det ”bara” att skriva magisteravhandlingen, som min pappa sa. Nåväl, litet mera än det återstår dock, bland annat en del valfria kurser och andra studier som ansluter till ”pro gradu” projektet + allt runtomkring. Och som det nu ser ut så blir jag väl kvar i Vasa ännu ett år till, staden är det inget fel på!

ratar-arbete

Det akademiska skrivandet kräver också sin man, så att det inte slutar i en ”intellektuell kraschlandning”…

Det gäller att kraftsamla och lägga en del krut på avhandlingsarbetet, så att det inte slutar som i ett ”fall” jag läste om i SvD (Svenska Dagbladet). I fallet var det fråga om att en professor svarade på en tidigare insändare i tidningen. Den tidigare insändaren var skriven av två lekmän och berörde området (tillämpad) nationalekonomi, vilket var ifrågavarande professors eget ämnesområde. Professorns åsikt om den tidigare insändaren var att den nog var någorlunda korrekt i ren formell mening, men att slutsatsen som de dragit närmast var att likna vid ”en fullständig intellektuell kraschlandning av sällan skådat slag” – så kan det också gå…

solliden-bat-upptagning

Förra helgen åtgick till bland annat båtupptagning av ”mellanbåten” vid familjens sommarstuga i Larsmo. Här är mina yngre bröder in action, för att undvika en grundstötning.

Så nu tar den här kandidaten helg med gott samvete, efter uträttat värv!

Sebastian Åstrand, numer också rättsnotarie

***
Tillägg 1: Den observante läsaren noterade kanske att min examen är på 181 sp (studiepoäng), trots att en kandidatexamen (rättsnotarie) normalt är på ”bara” 180 sp. Det beror enbart på en tråkig liten futilitet, och inte på att jag skulle vara unik på något sätt… i och med att det blev ändring av examensstrukturen och det genom detta blev en ”extra” studiepoäng. Resten av mina studiepoäng fick jag spara till min (förhoppningsvis) kommande magisterexamen, som är på 120 sp.
Tillägg 2: En studiepoäng (sp.) i Finland är lika med en högskolepoäng (hp.) i Sverige, vilket i sin tur är lika med en ECTS-poäng (engelska för: European Credit Transfer System).
Tillägg 3: Som kuriositet kan ytterligare nämnas att en studiepoäng på juridiska fakulteten, enligt studiehandboken, motsvarar ca 150 sidor litteratur att läsa. Så om du vill veta hur många sidor jag läst för denna examen, ta 150 * 181, så har du svaret – You do the math! 🙂

En afton med Herman Lindqvist

I onsdags kväll (8.10.2014) så besökte jag Herman Lindqvists föreläsning på Ritz (Kulturskafferiet) i Vasa, med temat ”När Finland var Sverige”. Men ordet föreläsning är nog fel i det här sammanhanget eftersom det inte rörde sig om någon alldaglig (och vanligen torr) universitetsföreläsning, utan om en historieberättelse av rang om sitt eget lands förflutna.

Jag hade bokat biljett på förhand via Arbis i Vasa, vilket visade sig vara tur eftersom när jag kom till Ritz kvart före sex på kvällen, så var det en över 20 meter lång kö som ringlade utanför dörren. Antalet intresserade besökare hade tagit arrangören på sängen, om jag uppfattade saken rätt, vilket nog också kan stämma då hela Ritz sal som rymmer 300 personer var fylld till sista säte, en del av publiken var t.o.m. tvungna att stå.

Herman_Lindqvist

Herman Lindqvist – nu har jag äntligen fått höra honom ”live” och inte bara på TV eller genom tidningarna. (Bild: wikipedia.org)

Kvällen till ära hade man flugit in en dansk från Köpenhamn som hade till uppgift att presentera Herman Lindqvist, eftersom arrangören ville ha en neutral konferencier då ett så eldfängt tema som Finlands historia som en del av Sverige skulle avhandlas. Nåväl, så illa var det inte för dansken som presenterade Lindqvist var egentligen en Nordjobbare, och som konferencieren själv konstaterade behöver knappast Lindqvist någon mera omfattande presentation då han nog är välkänd på båda sidorna av sundet. Åtminstone för den som någon gång bläddrat i en valfri svensk damtidning (tänk: Hänt Extra, Se & Hör och Svensk damtidning). Alternativt tittat på något program på svensk TV var kungahuset avhandlats, så har knappast kunnat undgå att H. Lindqvist är en mycket folklig och folkkär historiker.

Men det som färre känner till om honom är att han fått sin skolbildning i Finland, b.la. på gymnasiet Lärkan i Helsingfors eftersom han föräldrar då tjänstgjorde på Sveriges beskickning (ambassad) i Helsingfors. Nå, nu skall jag inte redogöra om Lindqvists biografi, utan jag nöjer mig med att konstatera att han är en utomordentlig föreläsare. Han lyckades trollbinda publiken fullständigt under den 1,5 timmen han föreläste (hur många uni. professorer kan den konsten?) och när han var färdig rev han ner applåder av sällan skådat slag (tilläggas bör att applåderna redan skanderade när han klev upp på scen, så han hade tydligen ”levererat” vad publiken förväntat sig). Själv kan jag inte undgå att fascineras av hur en man med så ”enkla” metoder lyckas få och behålla publikens uppmärksamhet – han hade varken någon flashig power point presentation eller något annat blickfångande på sig. Utan det var blott han själv på en stor scen tillsammans med ett litet svartmålat bord på vilket han ställde sin bok ”När Finland var Sverige” på högkant, och sen drog han igång med föreläsningen. (Nog för att rikssvenskar ofta är erkänt duktiga föreläsare, men det här imponerade åtminstone på mig.)

Det är svårt att så här i efterhand redogöra för hela föreläsningens innehåll, men här kommer åtminstone några spridda observationer från föreläsning. För det första konstaterade Lindqvist att det på båda sidor av sundet finns missuppfattningar om Finlands historia som en del av Sverige. På finska sidan så är det att många finskspråkiga som lever i villfarelsen att svenskarna skulle ha ”erövrat” Finland och lagt det under sig. Det här med ”språkstrider” är en ny företeelse som härstammar från mitten av 1800-talet och framåt, för under de första 700-800 åren av Finlands historia som del av Sverige, så finns det inte ett spår av några språkstrider.
På svenska sidan är det istället fråga om, ibland total, okunskap om att Finland varit en del av Sverige. Talande är ju exemplet med att Finland varit en del av Sverige dubbelt längre än vad Skåne och Bohuslän varit det, och ändå är kännedomen om finlandssvenskar minst sagt ofta bristfällig.

det-da-tida-sverige

Ur boken ”När Finland var Sverige”, om hur det dåtida ”Svea-rike” såg ut.

Men också andra saker framkom som jag inte explicit har varit medveten om tidigare, bland annat det att det finska kavalleriet (Hakkapeliterna), spelade en avgörande roll för att Sverige skulle få just Skåne av Danmark. Detta då det var Hakkapeliterna som tillsammans med Kung Gustav red mot Köpenhamn, Danmark med följden att danskarna lade sig platt för den svenska kungen och överlät Skåne till Svea-rike. En annan intressant tanke som Lindqvist strödde var hur Finland hade varit om Sverige aldrig hade ”startat upp” Finland med en västlig förvaltning, administration och lag. För när ryssarna sedan tog Finland i finska kriget år 1808, så var det tack vare att det fanns en färdig administration som fungerade väl (på svenska dessutom), som gjorde att ryssarna inte hade någon anledning att i det skedet att införliva Finland alltför mycket i det ryska systemet, vilket nog hade gjort att nationalstaten Finland knappast hade sett dagens ljus. Eller som Lindqvist konstaterade, att vi knappast åtminstone hade sett röken av institutioner som våra högsta laglighetsövervakare: ”Justitieombudsmannen” och ”Justitiekanslern”, eftersom det är skandinaviska uppfinningar och motsvarande institutioner finns väl ännu inte i denna dag i Ryssland?

En annan rolig grej med Lindqvist berättarteknik är att han lägga fram historien på ett mycket populärvetenskapligt sätt. T.ex. så sade han ”den svenska kungen Gustav IV Adolf slog sig ner på Åland som en Chief Commander för att leda kriget mot ryssen därifrån”. Åtminstone på mina historielektioner i högstadiet och gymnasiet så använde läraren nog inte sådana begrepp – i och för sig har jag läst stora delar av min historia på finska språket, genom hela högstadiet och därför har jag väl inte fått årtalen att fastna trots att historia var ett mina favoritämnen. Jag fick faktiskt nyligen en bassning av en person som har finska som modersmål när jag i en diskussion skulle säga ett årtal på finska, nämligen ”år sjuttonhundrasjuttiofem” (1775) men på finska uttalas det ”vuonna tuhat seitsemänsataa seitsemänkymmentä viisi” varvid jag uttalade det i ”svensk tappning” vilket säkert lät ruskigt för en native speaker i finska 😉 (Året i fråga grundades Vasa hovrätt av kung Gustav III)

Jag fick en fråga av en vän ganska direkt efter föreläsningen, om det bara var finlandssvenskar som närvarade vid föreläsningen? Jag har inget absolut svar på den frågan men jag tippar på att den stora majoriteten nog var finlandssvenskar, dels på basis av kända ansikten (ankdammen…) men också språket sinsemellan i publiken – även om några spridda ord på finska hördes. Vilket nog är synd då, jag tror alla mår bra av litet upplysning om sitt eget lands historia för att undvika missuppfattningar åt båda hållen. Eller som Lindqvist numerärt lyckades lägga fram det, det har aldrig någonsin funnits så många finnar som nu med så dålig finska, han syftade naturligtvis på de 800 000 personer i Sverige som har en finsk bakgrund. Och vice versa att det i Sverige finns en uppfattning om att alla finlandssvenskar är grevar och baroner, trots att de flesta är helt alldagliga människor som drömmer och tänker på svenska i Finland.

Sammanfattningsvis var jag nog mycket nöjd när jag efter föreläsningen spatserade hem i höstrusket från Ritz, för behållningen av Lindqvists föreläsning var nog stor. Eller för att uttrycka det i monetära termer, så fick man mycket valuta för den lilla pengen föreläsningen kostade 🙂
Vill du få ett smakprov av Lindqvist, så finns en film på Youtube om detta tema här.

Sebastian

Den vardagliga vardagen

De senaste inläggen jag skrivit har främst handlat om helt andra saker än min vardag, gott så, men nu tänkte jag då skriva litet ur min vardag.

För det första har nu min praktik vid förvaltningsdomstolen lidit mot sitt slut, vilket känns både skönt och litet vemodigt. Dels att nu få återgå till studier på universitet och komma tillbaka till den höstrytm som jag annars varit van vid. Men dels kommer jag nog att sakna att ”jobba” på förvaltningsdomstolen, då det har varit otroligt lärorikt. Det uppstod nog en hel del ”aha” stunder för mig, när man fick se hur domstolsarbetet går till i praktiken, när den tidigare referensramen främst varit teorin som man blivit bekant med genom böckerna.

sebastian-astrand

Bild på undertecknad i ”rättvisans tjänst” på domstolen – farligare än så ser inte vi ”jurister” ut…

Några andra spridda tankar från praktiken är att fått se mera än jag väntade mig från början. Ofta är ju praktikantens roll att ”skugga” det vanliga arbetet, men här fick jag riktiga fall tilldelade, som inte ännu blivit genomgångna, och jag skulle då gå igenom dessa och skriva ett PM på basis av innehållet och andra rättskällor. Jag trivdes nog närmast som fisken i vattnet då man på riktigt fick ge sig an fall som inte ännu var avgjorda, annars så karaktäriseras ju juristutbildningen av att man får bekanta sig med fall som redan är prövade alternativt fiktiva fall.

Det är annars svårt att i detalj redogöra för vad jag fick göra, med tanke på tystnadsplikten, men allmänt så fick jag nog se en hel del annat intressant också utöver att jobba med mina fall. Även en del lite tyngre fall fanns med i bilden, särskilt när det gäller barnskydds ärenden var domstolen har att ställning till om barn(en) skall omhändertas av samhället eller inte. Dessutom fick jag möjligheten att delta vid beslutsöverläggningarna när domarna på basis av föredragningen och annat material beslutar vad domen skall bli.

I Sverige kallar man domstolarna för juridikens finrum, eftersom det är här juridiken på ”riktigt” kommer till liv och tillämpas på ett bindande sätt. Och även om förvaltningsdomstolen är lokaliserad i kontorslokaler, så fick jag nog ändå glänta litet på dörren till det tänkta ”finrummet” när jag praktiserade på domstolen. Hmm. åtminstone tror jag nog att jag vill auskultera efter slutförd juristutbildning, för den här praktiken gav absolut mersmak för den dömande verksamheten, eller som de också kallas: rättsvårdande myndigheter. 🙂

skatteforfattningarna

Jag jobbade främst med skattefall under praktiken, eftersom jag önskat det och de från domstolen också ordnat det så. Skattefallen är intressanta såtillvida att det är fråga om ibland ekonomiskt stora belopp, men det också ibland kan vara fråga om synnerligen principiella frågor där beloppet är litet – men effekten av utslaget (domen) kan bli stort trots det på sikt. Sen är de flesta fall som kommer så långt som till förvaltningsdomstolen ganska utmanande och knepiga till sin karaktär, då det ofta finns flera potentiella ”lösningsalternativ” – för de fall som inte särskilt tolkningsbara sorteras bort av ”skatterättelsenämnden” som är instansen före förvaltningsdomstolen i skattefall.


Utöver min domstolspraktik, så har familjens djurmedlemmar varit ovanligt utsatta för diverse sjukdomar och åkommor den senaste tiden – när jag besökte hemmet i Jakobstad har det närmast liknat en sjukstuga för djur.

Det hela började med att min lillasyster upptäckte en knöl på sidan av vår labrador Ebbas bröstkorg, ungefär i höjd med revbenen och bogen. Naturligtvis blev vi oroliga då en knöl kan potentiellt indikera mycket allvarliga sjukdomar – och därför blev det snabbt ordnat med tid till veterinären. Veterinären kunde relativt snabbt konstatera att det med mycket hög sannolikhet rörde sig om ett lipom (alltså en ansamling av fettvävnad). Dock trots att ansamlingen i sig torde vara ofarlig, så skulle den ändå opereras bort relativt skyndsamt, för det förelåg en risk att knölen skulle börja trycka på muskulaturen enligt veterinären.

Nåväl i början av veckan var det då dags för operation av hunden. Pappa lämnade in hunden på måndagsförmiddagen och fick beskedet att den borde vara klar att avhämtas efter kl. 14 (ungefär som när man lämnar in en bil på service tänkte jag 😉 ).

ebba-hunden-labrador

Ebba, alias ”Tratt-Ebba” vilar hemma efter genomgången kirurgi. Man blir ofta frusen av narkosmedlet, därav filten på henne.

Hunden som han då fick hämta ut var dock relativt mörbultad, för den hade inte blivit helt sövd – men ändå fullproppad av diverse lugnande mediciner. Det tog faktiskt till följande dag innan Ebba hade kvicknat till fullt ut från operationen – första eftermiddagen fick den tillbringa under filt då den var frusen efter sövningen, och jag vet av egen erfarenhet att de på sjukhusen på ”uppvaket” brukar ha täcken som det cirkulerar varm luft igenom. Men i övrigt verkar operation så här långt vara lyckad.

Nu blir den här framställningen inte i riktigt kronologisk ordning, men i helgen som föregick Ebbas operation så insjuknade nämligen katten Theodor hastigt. I hans fall var det urineringen som började strejka, och undertecknad blev ombedd att snabbt läsa in sig på saken. Och det jag fann var inte särskilt uppmuntrande – för när en katt slutar att urinera är det både allvarligt och bråttom att söka veterinärvård, för tillståndet är potentiellt livshotande.

Katten Theodor uppfyllde nämligen samtliga riskkriterier för att kunna drabbas av urinsten – vilket innebär att det bildas kristaller i urinblåsan som sätter igen den. Förhöjd risk har de katter som: 1. är hankatter, 2. är kastrerade, 3. lever främst inomhus, 4. nyligen bytt foder, vilka alla kriterier var uppfyllda för Theodors del.

Och eftersom vi ogärna ville att Theodor skulle ”kasta in veven” så att säga, så blev det snabb avfärd till veterinären – som kunde konstatera att fallet var just urinsten som jag hade förutspått på basis av vad jag läst. Nu behöver vi inte gå in på detaljer, men behandlingen Theodor erhöll var säkert plågsam då den inkluderade katetrisering och ursköljning av blåsan med koksaltlösning.

katten-theodor

Katten Theodor efter genomgången behandling. Orsaken till att ”räcker ut tungan” är att han på bilden inte ännu ”nyktrat” till från narkosmedlet, vilket också ses på de stora pupillerna. Dessutom fick han inte äta något före han börjat dricka – därav den tomma matskålen…

Men som det syns på bilden ovan så klarade sig nog katten ur detta otrevliga tillstånd med både livet och i någon mån med hedern också i behåll. För det synliga menet Theodor har är att han är rakad mitt på magen, för att de skulle kunna genomföra ultraljud på honom. Dessutom är också Ebba rakad på magen efter sin operation av sitt lipom, så två rakade djur finns nu hemma i Jakobstad som idkar konvalescens i ett par veckor framöver.

Sebastian

Svar på kommentar om äktenskap

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om äktenskapet är att likna vid enbart ett ekonomiskt avtal.

”Hejsan!
Ett intressant inlägg om äktenskap(sskillnad) du har skrivit. Men känns det inte litet tråkigt att som blivande jurist att i framtiden bli inkopplad då det är problem i äktenskapet, och inte i de positiva stunderna?”
av Ogift

Först – tack för din kommentar och här kommer min högst personliga syn på saken.
Jo, det är en helt riktig iakttagelse att juristen oftast blir inblandad när ett problem uppstått, och inom familjerätten är det oftast av tråkiga skäl som man blir inblandad. T.ex. när någon vill skilja sig och makarna inte kan komma överens om hur de skall fördela egendomen, eller vid ett arvskifte efter avliden när arvingarna ibland strider om vem som skall få den sista tekoppen med guldgravyr.

MEN, det finns också åtminstone ett undantag 🙂
Och det är när man är i början av sin juristkarriär får möjlighet att auskultera vid tingsrätten som tingsnotarie – vilket en del väljer att göra. Då får man nämligen utöver att döma folk, också möjlighet att viga folk borgerligt, alltså fungera som vigselförrättare. Eller enligt lagens bokstav är det faktiskt en skyldighet som man har som tingsnotarie.

Skyldig att förrätta borgerlig vigsel är […]
2) tingsnotarie som med stöd av tingsrättslagen (581/1993) är behörig att förrätta vigsel […]”
— Äktenskapslagens 4 kapitel 17 a§ (Finlex)

Sannolikt så kommer även jag då att i framtiden få viga några par, när jag förhoppningsvis auskulterar. Intressant ur det perspektivet att min far har betydligt längre erfarenhet av den saken som kyrkoherde, och sen skall sonen också pröva på det men i ett borgerliga sammanhang – det hade jag inte räknat med när jag började studera på juridiska fakulteten…

Att som tingsnotarie viga par borgerligt är en trevlig uppgift som den färska juristen får göra. (Bild från borgerlig vigsel i Kananda.)

Att som tingsnotarie viga par borgerligt är en trevlig uppgift som den färska juristen får göra. (Bild från borgerlig vigsel i Kanada.)

Så även om juristen nog oftast kommer in i bilden när det redan ”skurit sig”, så finns det åtminstone något undantag. Dessutom känns det nog i nuläget litet främmande för mig att viga ett par, då jag själv i nuläget är singel – men jag antar att man växer in i det uppdraget också, när det eventuellt är dags. Även om jag nog själv avser att gifta mig kyrkligt den dagen då det eventuellt aktualiseras, men då är man ju två om saken förstås…

Sen så gäller det generellt att försöka jobba så proaktivt som möjligt som jurist, för att undvika att bittra familjetvister överhuvudtaget uppkommer. Det kan man göra genom att försöka skriva så exakta och precisa handlingar som möjligt, t.ex. testamenten och äktenskapsförord. På så vis slipper man då att det uppkommer någon större tolkningsmån, och ”grunden” för en framtida tvist på så sätt försvinner. Lyckas man med det som jurist, så har man ju också besparat folk mycket lidande och kanske framförallt tid och energi till annat trevligare.

Till sist för att lätta upp stämningen litet från det här tyngre ämnet, så vill jag avsluta med låten ”Lay All Your Love On Me” av ABBA, men i det här fallet framförd på något så originellt som en Wersi Scala orgel. Ge gärna låten åtminstone 2-3 minuter innan du hoppar vidare, för att känna in stämningen.

Wersi Scala är en speciell elorgel typ som är utvecklad i Tyskland, och ger ifrån sig ett mycket kännspakt ”sound”. Notera hur skicklig herr Dunlap är att spela på orgeln, jag har bara litet erfarenhet av pianospelande men jag vågar ändå säga att det är ett otroligt arbete han gör på sin orgel!

Sebastian