Att läsa eller lyssna?

En sak som jag tidigare stört mig på är att jag haft för lite tid till att läsa skönlitteratur. Därför har jag funderat på olika alternativ för komma till rätta med det här problemet och efter en del tankeverksamhet så valde jag att ge ljudböcker en ärlig chans på nytt. Jag har tidigare testat ljudböcker, men då har inte det formatet fallit mig i smaken, vilket resulterade i att jag slutade läsa, förlåt, lyssna menar jag, efter ett tag. Därför är det med en viss förvåning som jag nu konstaterar att jag är inne på min andra ljudbok på mindre än två veckor…

För jag hade nog inte trott att jag skulle överge det sedvanliga sättet att läsa böcker på, d.v.s. genom att fysiskt läsa dem. Men man ska nog inte utesluta något före man verkligen testat – för nu verkar jag ha fastnat för ljudböcker!

Vilka böcker har jag då läst (eller ska man säga lyssnat på…)?

Jag valde att börja med en bok som jag på ett otrevligt sätt blev varse om. Boken i fråga är Stalker av Lars Kepler. Hur varseblev jag den boken då? Jo, när jag en kväll i våras promenerade längs med esplanaden i Helsingfors centrum och passerade Akademiska bokhandelns skyltfönster, så är det plötsligt en kvinna i vit klänning som med ett skärrat ansikte som ”slänger sig” mot skyltfönstret just i det ögonblick när jag passerar. Jag hoppar instinktivt bort från skyltfönstret och kväver samtidigt ett skrik.
Vad var det då frågan om? Jo, en reklamkampanj för lanseringen av den finska översättningen av Stalker! Antagligen är det någon fiffikus på en reklambyrå som kläckt den mycket geniala iden att hyra in en skådespelare som gör utfall i skyltfönstret vid bokhandeln och som med sin mycket jagade ansiktsuttryck ska väcka uppmärksamhet bland förbipasserande för boklanseringen. På pappret var det säkert en god idé – men utförandet lämnar nog en del övrigt att önska…

stalker

Omslaget till boken ”Stalker” och likaså den situation som de försökte efterlikna vid skyltfönstret till Akademiska bokhandeln i H:fors med en levande skådespelerska.

Men över till boken, så var det det delvis incidenten ovan som fick mig att ge mig i kast med den – för jag blev ju naturligtvis nyfiken på hur denna kvinna passade in i sammanhanget (och ur det perspektivet sett så var ju reklamkampanjen lyckad…). Så efter att ha införskaffat ljudboken så lyssnade jag på den ca 16 timmar långa inspelningen i nästan ett sträck under tre dagar…

Mitt omdöme om boken är nog att den är läsvärd, men med vissa större reservationer. Däribland att den innehåller litet väl mycket overklig action och andra element som inte överensstämmer med verkligheten (däribland den juridiska biten). Men bokens handling i sig är ganska aktuell då den handlar om stalking (också känt som förföljelsesyndrom), alltså en situation där en person mot sin vilja förföljs av t.ex. sin ex-pojk-/flickvän eller någon annan helt främmande ”beundrare”. En intressant notering här, från jur. stud. Åstrand, är att stalking upptogs som ett eget brott i strafflagen först början i av år 2014 – tidigare har nog enskilda element som tillhör stalking varit kriminaliserade (t.ex. i form av hemfridsbrott). Men nu är alltså själva stalkingbeteendet straffbart, rubricerat som ”olaga förföljelse”.

Olaga förföljelse

Den som upprepade gånger hotar, följer efter, iakttar, eller kontaktar eller på något annat jämförbart sätt obehörigen förföljer någon annan så att förfarandet är ägnat att skapa rädsla eller ångest hos den som förföljs ska, om lika strängt eller strängare straff för gärningen inte föreskrivs någon annanstans i lag, för olaga förföljelse dömas till böter eller fängelse i högst två år.”
– Strafflagens 25 kapitel, paragraf 7a

Stalking i sig självt är naturligtivs mycket otäckt för den som utsätts för det, men i boken ”Stalker” så stannar det inte vid det utan förövaren går steget längre och faktiskt mördar en del av offren efter att ha stalkat dem. Burr! En otäck bok i och med att den beskriver psykologin bakom stalkingen och dessutom i kontext av Stockholm och dess närregion som är välbekant för mig.

 

Den andra boken som jag gett mig i kast med är ”Bombmakaren och hans kvinna” av den kända kriminologen Leif GW Persson. Boken utkom i år och berör också ett högaktuellt ämne, nämligen religiös extremism som tar sig uttryck i form av terrordåd.

Själv är jag ett ganska så stort fan av just GW, för jag tittar nästan alltid på TV-programmet Veckans brott när det på onsdagskvällarna under höst och vår sänds på SVT (inte många veckor kvar nu tills programmet börjar sändas på nytt nu!). Och för den som är bekant med GW från andra sammanhang, så vet att han har ett förflutet som bl.a. professor på Rikskriminalpolisen i Sverige – och det märks också i boken. För boken skiljer markant från Stalker. Inte minst genom att GW som författare har ett betydligt mera analytiskt grepp när han ger sig i kast med bokens story, utan att för den skull ge avkall på t.ex. personbeskrivningar och liknande. Han gör istället avkall på i mitt tycke onödig och overklig action, och beskriver istället hur man nystar upp ett brott.

ljudbok

Bombmakaren och hans kvinna. En högaktuell roman att läsa, när risken för ett terrorbrott på senare tid har ökat väsentligt också här i Norden.

En del av GW:s böcker har ju också blivit filmatiserade, däribland två böcker som sammanslogs till ”En pilgrims död” som sändes på SVT. Tidigare har huvudpersonen i GW:s böcker varit Lars Martin Johansson, ”mannen som kunde se runt hörn” och som blev högste chef för Säkerhetspolisen (SÄPO). Dock har GW varit tvungen att ”ersätta” honom efter hans frånfälle i föregående bok. Denna gång med en kvinnlig huvudperson, Lisa Mattei, som är högsta chef för SÄPO:s operativa arbete. Man märker också i GW:s författarskap att han är noga med detaljerna, däribland att SÄPO har över 1200 anställda i dagsläget och i mycket också samarbetar med FRA. Vill man hitta finska motsvarigheter till SÄPO, så är det Skyddspolisen (Skypo) men det är en mycket mindre organisation med lite på 200 anställda. Någon motsvarighet till FRA (Försvarets Radio Anstalt) har vi inte överhuvudtaget i Finland (om den nu inte är så hemlig att jag inte fått vetskap om en sådan organisation?).

Men för att summera, så är jag riktigt nöjd med ”Bombmakaren och hans kvinna” – för den har ett mycket mera analytiskt grepp kring brottsutredning och särskilt prevention av terrorbrott än hur t.ex. ”Stalker” beskriver polisarbete. Däremot lär nog den som läser GW:s bok bli besviken om man hoppas på att huvudperson i boken på sida 5 ska storma in i någon byggnad medförande polisens förstärkningsvapen, samtidigt som flertalet poliser i bakgrunden radar upp sig med tunga automatkarbiner. Vill man ha den typen av action så rekommenderas nog den tidigare boken, Stalker.

Sebastian

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *