Något om finlandssvenska

Denna vecka på onsdag så besökte jag en föreläsning vid Ritz om ”finlandssvenska och språkriktighet” av gurun på finlandssvenska, Mikael Reuter. Jag har under ganska lång tid varit intresserad av språk, vilket säkert också framgår av bloggens tidigare inlägg, så därför var det riktigt intressant att få lära sig lite mera om sitt eget språk.

Strax före Reuter skulle äntra scenen så presenterades han av kvällens konferencier, som konstaterade att hon helst är kortfattad då en språkvetare som han är närvarande. Reuter kvitterade och sade att det inte finns någon orsak att vara orolig för att bli bedömd av honom, för även han gör ju fel som privatperson. Samtidigt passade han dock skämtsamt på att inflika att hon bara hade haft en finlandism i sin presentation av kvällens lektion. Ordet i fråga var ”aula” som i finlandssvensk kontext betyder entré och utrymmena strax innanför ytterdörrarna, medan det i sverigesvensk kontext betyder ett auditorium eller en föreläsningssal. En sak som jag faktiskt hade ett vagt minne av att ha läst, men som jag nog gladeligen själv använder på det finlandssvenska sättet för det. Och inget fel i det, enligt Reuter, under förutsättning om att man är medveten om det och särskilt observerar vem som är mottagare för orden.

ritz

Mikael Reuter vid Ritz i Vasa.

Min sammanfattning av kvällens föreläsning består av följande punkter och noteringar:

  • att vi finlandssvenskar lever i en annan (språklig) verklighet och det därför är naturligt att vi ibland använder oss av ord, uttryck och en accent som skiljer från den svenska. Ett exempel är ”arbetarinstitut”, ett begrepp som är känt här i Finland men inte i Sverige. Likväl ska dessa ord få finnas kvar, vi kan inte ersätta dem med något annat (bättre) ord.
  • att finlandssvenskan håller på att närma sig rikssvenskan. Det här är någonting positivt eftersom det knappast är lönt att sträva efter att finlandssvenskan ska skilja sig från rikssvenskan mer än nödvändigt. I skrift ska båda språkversionerna helst vara lika, medan de får skilja sig i vardagligt tal. Bakgrunden till den här förändringen är att vi idag får allt mera influenser från Sverige till Svenskfinland genom TV (ex. TV-serier som Solsidan, Bron med flera) och internet (bloggar, webbtidningar etc).
  • att det i finlandssvenskan finns olika finlandismer, varav vissa är mera accepterade än andra. Särskilt praktiska är ord och uttryck som ”flervåningshus” och ”hemma från” (född och uppvuxen i). Av en finlandssvensks ordförråd så utgörs ungefär 2-4% av finlandismer, vilket betyder att två till fyra ord på hundra pratade eller skrivna ord är finlandismer. Som exempel består det här blogginlägget av ca 500 ord, vilket skulle ge ungefär 5 x 2-4 = 10 – 20 finlandismer. Ganska mycket kan jag tycka.
  • att båda uttalsformerna av ord generellt är accepterade. Ett konkret exempel är att vi finlandssvenskar i allmänhet säger ”psykolog” och ”psykiater” med betoning på det inledande ”p:et”, medan rikssvenskarna ofta utelämnar det och resultatet är ungefär ”sykolog” och ”sykiater”.
  • att vi finlandssvenskar inte kan använda oss av ordet ”ännu” korrekt. I sin enkelhet handlar problemet om att vi t.ex. säger ”får jag ännu säga en sak?” medan ordet inte borde användas i den kontexten, utan man borde istället säga ”får jag säga ytterligare en sak?”.

Riktigt intressant att få lära sig mera om sin egen språkanvändning!

Sebastian

3 reaktion på “Något om finlandssvenska

  1. Hoppsan då! Det hade gott mig förbi. Tack för att du uppmärksammade mig, Heidi 🙂

    Hmm, knepigt värre. Av de 25 finlandismer som listas skulle jag nog välja ”kännspak”. För jag tycker det är ett så beskrivande ord och dessutom passar det bättre i min mun än t.ex. karaktäristisk.

    Men samtidigt medger jag nog att jag skulle ha svårt att leva utan finlandssvenska ord som sprakasticka, stritta, hoppeligen och stöpsel, som alla ingick på listan.

    Vilken skulle du ha valt? Eller faller det under valhemligheten?

  2. Tyckte ditt ovanstående inlägg var högaktuellt och dessutom är det ju snart dags för Svenskadagen.

    Du har rätt i att karaktäristisk är en riktig tungvrickare, speciellt då man uttalar ordet riktigt långsamt… Håller mig nog till kännspak i fortsättningen.

    Mina favoriter bland finlandismerna är de riktigt mysiga ordet ”på tumis” och ”hoppeligen”. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *