Ledarskap och ett empatiskt sådant

Igår hade vi en föreläsning om empatiskt ledarskap i kursen företagsstrategi här på Hanken, och jag måste säga att det var en ovanligt inspirerande föreläsning, varför jag tänkte skriva ner några tankar från den här på bloggen.

Föreläsaren var Gerhard Bley som är Vd för företaget Kavli, ett av de större företagen inom livsmedelssektorn i Norden. Företaget har bland annat varumärken så som Kavli, Skyr yoghurt och Erik Lallersteds såser. Men föreläsningen handlade inte egentligen om företaget i sig självt, utan om hur deras tidigare nämnda Vd kom till en (ny) insikt om vad som behövs inom ett företags ledning.

Vad han saknade var nämligen bl.a. empati. Hans metod för att komma till rätta med problemet var minst sagt lite oortodox, för han skickade nämligen hela koncernledningen på terapi (psykoterapi – gestaltningsterapi) så att de därigenom skulle få både mera självinsikt och verktyg i sitt arbete. En del människor är lite allergiska mot begreppet terapi, sannolikt för att det kan indikera att man skulle vara psykiskt sjuk på något sätt, varför det var enklare att sälja in idén genom att benämna det coaching istället, fastän det i slutändan handlade om samma sak.

En sak som jag dock tror att man behöver ha på klart före man börjar fundera närmare på vad ett empatiskt ledarskap innebär, är vad ordet empati egentligen innebär. Jag tror många, inklusive mig själv, ibland blandar ihop begreppen empati respektive sympati, alltså att vi ser dem som synonymer. Så är alltså inte fallet, utan empati innebär att man kan förstå en annan persons upplevelser medan sympati mera innebär att man kan känna med eller för en annan persons upplevelser. Skillnaden kan tyckas liten, men är i det här sammanhanget är den relativt markant.

Om man kokar ner hans teser till mindre beståndsdelar så snappade jag upp två stycken huvuddelar.

Den ena är att empatiskt ledarskap handlar om både självinsikt och empati. Självinsikten är viktig av flera orsaker. För det första så är det genom självinsikten som man lär sig att förstå varför jag är den jag är och varför jag agerar som jag gör. Den här insikten gör det sedan möjligt att också förstå andra människors upplevelse, alltså empati, och i förlängningen också varför de agerar som de gör. Ett konkret exempel är när en extrovert människa träffar på en introvert människa, och finns då inte förståelsen där, så ökar risken för att det kan uppkomma missförstånd och t.o.m. onödiga konflikter mellan dem. När man istället hade kunnat utnyttja varandras olika perspektiv, vilka i sin tur kan innehålla olika uppfattningar/tankar/idéer, som tillsammans kan ge ett mervärde.

Den andra delen utgörs av att man ska vara trygg i sig själv och att man ska ha flera områden i sitt liv än jobb. De tre delarna som bör finnas är jobb/karriär, familj/vänner och egen tid. För ett vanligt misstag är att människor som drivs av att göra karriär försakar ena eller båda de andra delarna, i tron att de då ”lyckas” göra en bättre karriär. I sådana situationer riskerar allt att börja kretsa kring jobbet, vilket inte är nyttigt varken privat eller ens för de resultat man levererar. För om 90 % av ens ”jag” (eller tid) åtgår till karriären så betyder det, att om man skulle förlora jobbet så skulle ens tillvaro närmast raseras totalt. För att undvika det så börjar man också, omedvetet, fatta beslut som är gynnsamma för en själv (för att trygga jobbet) men inte nödvändigtvis för hela företaget. För att undvika detta, och för att ha en balanserad tillvaro så ska man sträva till att ha balans mellan de tre delarna: också familjen och ens fritid ska kännas meningsfulla och ges en 1/3 var av ens tid och uppmärksamhet.

Generellt kan man väl konstatera att många idag pratar om att det är bra med både självinsikt och att man ska ha en stor förståelse för sina medmänniskor – men i verkligheten tenderar det ofta ändå att stanna vid ”läpparnas bekännelse”, för man omsätter inte dessa tankar och yttranden i praktiken, för de förblir bara något man säger för att det ”låter bra” – för att karikera det.

Sammantaget så var föreläsningen riktigt givande, och även om det förekom en del s.k. ”buzzwords” som är vanliga i dylika sammanhang så tyckte jag kärnbudskapet var värt att både ta till sig och också försöka tillämpa i de sammanhang som man fungerar som någon slags ledare. I och för sig är det inte helt vanligt att jurister är chefer för t.ex. hela företag, men däremot att man ibland leder arbetsgrupper och liknande.

Sebastian

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *