Att vara lärare på prepkurs

I vår har det gått 5 år sedan jag läste på inträdesprovet till juridiska fakulteten och det var också under samma vår som jag gick ämnesföreningen Justus prepkurs parallellt med mitt eget läsande.

Därför var det litet av ett sammanträffande som jag fick ett telefonsamtal för ett par veckor sedan där jag blev tillfrågad om jag har möjligt att vara lärare vid samma prepkurs som jag själv gått. Efter litet funderande så valde jag att acceptera.

Vad tackade jag då ja till?
Boken jag föreläste om heter ”Grunderna för europeisk och internationell straffrätt” och är skriven av Dan Helenius. När jag först hörde bokens namn, så tänkte jag det är ett verkligt intressant ämne, men att det också är krävande. I mitt fall så har det gått två år sedan jag läste just straffrätt vid fakulteten, så en del av de kunskaperna har nog onekligen hunnit rosta lite grann. Vid prepkursen så var vi fyra lärare som hade olika teman som vi skulle föreläsa om.

Varför är då straffrätt ett intressant ämne? Jag tror det beror på flera saker. Dels så är brott & straff ett tema som är ganska vardagsnära, för varje dag man öppnar valfri dagstidning eller nyhetssida på internet så kan man antingen läsa om något brott som begåtts, jakten på en förövare, eller den senare rättsprocessen.

Till straffrätten hör också många andra intressanta och mer principiella frågor som närmast har en filosofisk dimension. Tänk frågor i stil med: vad är rätt och fel?, kan man under vissa omständigheter rättfärdiga brott?, hur strängt måste straffet vara för att man ska ha sonat brottet? Trots att de här frågorna kanske verkar abstrakta, så har nästan alla personer en åsikt gällande dem. Börjar man istället tala om förvaltningsrätt eller finansrätt i något sällskap så är det betydligt färre som har någon åsikt åt det ena eller andra hållet, om inte personen man pratar med också råkar vara jurist. Därför är straffrätten ett tacksamt område.

prepkurs

Under två kvällar föreläste jag om straffrätt för blivande juriststudenter.

Jag föreläste under två kvällar vid det finska arbetarinstitutet och det var ganska långa pass, 4 timmar per kväll. Det var första gången som jag har föreläst så länge. Naturligtvis var det pauser under kvällen, men ändå var det relativt utmanande att hålla skärpan, för jag hade ju jobbat en hel arbetsdag före också, så det blev mer eller mindre 12 timmars arbetsdagar. Utöver att föreläsa så skulle varje lärare på prepkursen också göra ett par frågor till de simulerade inträdesproven, så att kursdeltagarna får öva sig i svarsteknik och samtidigt också få litet pejl hur de ligger till med läsandet.

Utöver att ha föreläst, så har den senaste tiden bjudit på mestadels arbete för min del. Nu har jag jobbat 3 månader heltid och så småningom verkar jag att börjat hitta in i det berömda ekorrhjulet, där arbetsdagarna avlöser varandra och arbetsveckorna likaså. Men i mitt fall är det mera temporärt, senast vid årsskiftet så tänker jag att övergå till att studera på nytt, för jag trivs nog med den (akademiska)frihet som hör till studielivet och jag känner nog att jag inte är riktigt klar med det ännu.

tartkalas

En vän fyllde år och bjöd på ett hejdundrande kalas, och särskilt vad det gällde serveringen!

Jag försöker även hitta balans i tillvaron på olika sätt, genom att umgås med vänner och motionera. Just nu pockar det vackra vädret på min uppmärksamhet på så sätt att det faktiskt är riktigt trevligt att röra sig utomhus. I veckan så var jag en kväll tillsammans med ett par vänner och spelade Mölkky på gräsmattan mellan strandpromenaden och Academill, då var det jättefint väder och man fick se solen som gick ned över havet. Den här sommaren kommer jag att tillbringa i Vasa, vilket gör det till min första ”Vasasommar”, trots att jag studerat i Vasa i 5 år. Men tidigare somrar har jag jobbat i min hemstad, men nu blir det alltså Vasa – och jag hoppas det ska bli kul!

Sebastian

Frågor kring juridiska fakulteten

Jag fick ett par frågor per e-post av person som överväger att söka in till juridiska fakulteten. Jag försöker alltid att svara på frågor som jag får e-post enligt bästa förmåga. I vissa fall kan frågorna och de tillhörande svaren kanske ha ett visst allmänintresse, varför jag ibland publicerar dem här på bloggen. Jag frågade frågeställaren om det är okej att jag publicerar frågorna och svaren, vilket det var. Håll till godo 🙂

Jag vet inte själv om jag ska söka till Helsingfors juridiska fakultet i Helsingfors eller i Vasa. Vilken tycker du är bättre och vad är största skillnaden mellan de två?

Personligen skulle jag rekommendera Vasa före Helsingfors. Varför? Jo, för att enheten i Vasa är mindre vilket gör att allting är mycket mera personligt än i Helsingfors, för i Vasa börjar ca 38 nya studenter per år medan det i Helsingfors är över 220 nya studenter. Det betyder att man verkligen lär känna alla som tillhör ens årskurs här i Vasa, vilket nog inte är möjligt i H:fors. Sammanhållningen i Vasa är väldigt bra, och man kommer nära personalen – de känner sina studenter vid namn och de bryr sig verkligen om en och ens studier.
Enheten i Vasa är tvåspråkig, så vill du förbättra din svenska så är det här rätt ställe. Dels så pratar ca 25 % av Vasaborna svenska, men dels så går undervisningen här i Vasa 50% på svenska och 50% på finska.
Finns det då nackdelar med att studera i Vasa? Jo, eftersom enheten är mindre, så betyder det att det finns mindre valbara studier här. Men det uppvägs av att man kan avlägga kurser vid både Vaasan yliopisto och Hanken. Vidare, när man avklarat 150 studiepoäng (av 300 sp) så får man börja ta kurser i Helsingfors.

Varifrån kan man köpa inträdesprovs böckerna när de meddelas?

Böckerna går att köpa via Unigrafia, här:
http://shop.unigrafia.fi/
(Alternativt kan man också köpa böckerna i deras butik i H:fors.)

Om man kommer inte in på första försöket, hur skulle du rekommendera att man tillbringar mellanåret?

Oj, det är en svår fråga att svara på för mig – för det är väldigt individuellt vad som passar olika personer. Men generellt skulle jag rekommendera att jobba (kanske deltid?) och samtidigt ta kurser vid Öppna universitet (Avoin yliopisto) vid Helsingfors universitet. Där kan man ta kurser i juridik. Varför lönar det sig att ta kurser där? Jo, för att dels så kan man få de här studierna tillgodo när du senare blir antagen vid juridiska fakulteten (=du har direkt nytta av kurserna). Men dels för att du också övar dig i den juridiska metoden, när du studerar juridik och avlägger tentamina. Den här kunskapen har du stor nytta av när du nästa gång skriver inträdesprovet (i inträdesprovet är det samma metod som ger bäst resultat), men också senare när du börjar på juridiska som vanlig student (för då har du ett försprång i jämfört med andra studenter).
Sen finns det ju många andra alternativ: söka in till något annat ämne, resa eller sätta ihop någon annan kombination 😉

Kolla Avoin yliopisto här:
https://www.helsinki.fi/fi/avoin-yliopisto

Efter att man har studerat juridik och avlagt magisterexamen, hur går det då till om man vill arbeta utomlands?

Att vara jurist hör till de yrken som är ganska starkt bundet till ett visst land. Så vill man vara säker på att kunna jobba utomlands, så finns det andra yrken som kanske kan vara bättre: t.ex. läkare, sjukskötare eller ingenjör.
Men med det sagt, så finns det vissa undantag också för jurister, särskilt om man kan språket på en hög nivå i det land där man vill jobba. När det gäller Norden, så ger en finsk juristexamen behörighet att jobba i alla nordiska länder. Men för att kunna göra det, så förutsätts det nästan att man kan något Skandinaviskt språk på modersmålsnivå.
Ett annat alternativ, är att jobba t.ex. för internationella organisationer som EU, för de anställer med jämna mellanrum finska jurister. (Om man vill jobba inom sådana organisationer, så är det bra om man kan andra stora språk såsom franska och/eller tyska.) Vidare kan man i många länder komplettera sin finska juristexamen för att kunna jobba i det aktuella landet, t.ex. i England.
Men det absolut viktigaste om man vill jobba utomlands som jurist, är definitivt mycket goda språkkunskaper i det språk som talas i det aktuella landet. För språket är juristens viktigaste verktyg.
Även under studierna, så kan man åka på utbyte till andra länder och studera. Vidare ordnar även den europeiska juriststudent föreningen ELSA praktik utomlands vid olika företag och organisationer.

Utbytesplatser vid HU:
http://www.helsinki.fi/oikeustiede/opiskelu/opiskelijavaihto/tiedekunnan_opiskelijavaihtopaikat.htm
ELSA:s praktikprogram:
http://step.elsa.org/

20160221_182823669_iOS

När man söker in till juridiska fakulteten, så krävs det onekligen både en hel del disciplin och kaffe 😉

Sebastian

Vårterminen = färdig

Här på juridiska fakulteten verkar det som om de vill hålla kvar oss studenter in i det längsta innan de släpper i väg oss på grönbete (läs: sommarlov). Men i fredags fick jag så officiellt sommarlov 🙂

I måndags var det dock urvalsprov till juridiska fakulteten, och jag valde i år igen att fungera som övervakare vid inträdesproven. I år ville dock fakulteten att jag skulle ta ett ”steg upp” och fungera som en av de ansvariga övervakarna för de som behövde specialarrangemang, vilket faktiskt gav litet mera stimulans och extra klirr i kassan (eller hur var det nu, egentligen?).

juridik-urvalsprov

Många nervösa inträdessökande passerade de här dörrarna i måndags…

Årets urvalsprov har dock förändrats något sedan tidigare år, för i år så var det färre frågor, fem stycken istället för sju som tidigare. Vidare så har man också tidigarelagt provet, så att det infaller i slutet av maj istället för i mitten av juni som tidigare, och som tredje förändring så har man kortat av svarstiden från fem timmar till fyra timmar. Relativt omfattande förändringar således… Men det ryktas faktiskt att mera förändringar är påkommande inför kommande antagningsomgångar.

Jag vet att många som läser min blogg gör det av intresse av att få veta hur det är att studera på juridiska fakulteten, men också sådana som planerar att söka in till juridiska. Det syns inte minst genom vilka sökord som används för att hitta hit, enligt statistikprogrammet Statcounter. Därför borde jag väl kort nämna den förändring som eventuellt kan vara för handen. I praktiken skulle urvalsprovet sannolikt bestå till ca 50% av flervalsfrågor och ca 50% av essäfrågor, alltså relativt lika som idag förutom att det skulle vara flera flervalsfrågor. Den stora skillnaden skulle istället gälla själva rättningen av urvalsproven. För först skulle man (maskinellt) rätta flervalsfrågorna och av dessa kanske ta den 1/3 med högst poäng vidare i processen. Detta skulle då innebära att man endast skulle läsa essäerna av de med högst poäng på flervalsfrågorna, och resten av svaren (oss emellan sagt) i praktiken skulle gå till pappersåtervinningen. På det här viset skulle man då kunna spara resurser (läs: pengar) och optimera processen, då man skulle ha mycket färre essäer att rätta. Personligen är jag inte helt såld på den tanken. Men vi får se vad som händer. Mera om kommande förändringar på Dekanens blogg (på finska).

Innan jag lämnar årets urvalsprov därhän i det här inlägget, så vill jag lägga till en länk till frågorna i årets urvalsprov. Frågorna hittar du här (.pdf). Och som allmän kommentar om frågorna, så tycker jag att de flesta frågor var ovanligt intressanta för en gångs skull – för normalt brukar bara 1 eller 2 vara sådana frågor som skulle vara intressanta att klura på, men i år föll frågorna, åtminstone, mig i smaken. Eller så kommer sommarlovet verkligt lägligt för mig, när jag börjar tycka att det vore intressant att enbart för ”nöjesskull” börja klura på juridiska frågeställningar 😉

20150529_132120000_iOS

Kollage av bilder: 1. Sommarlov och bussen mot Jakobstad. 2. Lunch på Kaffehuset August i Vasa, i form av en rikssvensk klassiker: dillstuvad potatis tillsammans med gravad lax som blivit toppad med hovmästarsås (underbart! för en fiskälskare som mig). 3. Citat hämtat ur boken ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. Kul att äntligen igen ha tid för att läsa skönlitteratur.

Men nu har jag som sagt fått sommarlov från universitet åtminstone, för i nästa vecka väntar nog hederligt arbete i stället. Men på sitt sätt är det nog skönt att få lämna teorin för ett ögonblick och ge sig ut i de praktiska sammanhangen, för det är nog därigenom man verkligen lär sig något. Eller som Advokatbyrån Krogerus slogan lyder vid studentrekryteringen ”Law School teaches you theory. Now see it in action!”.

Våren är förutom för inträdessökanden också en intressant tid, då mycket annat är statt i förändring. Däribland kan nog nämnas att min lillasyster tog studenten igår (lördags) från samma gymnasium (Jakobstads gymnasium) som själv fick studenten ifrån för nästan 4,5 år sedan (vintern 2010). Få se vad hon hittar på till hösten: blir det mellanår eller blir det studier direkt på? Åtminstone har storebror hjälpt henne med att söka till Sverige, jag har ju ”litet” erfarenhet av den saken, så det var nog enkelt kirrat 🙂

Sebastian

Vardag och IT-juridik

Under de två senaste veckorna har jag främst sysselsatt mig genom att jobba på med diverse skolarbeten som legat på hög. För en sak som karaktäriserar studierna här på juridiska fakulteten är att schemat är relativt ojämnt fördelat: vissa veckor är fulltecknade med halv- eller heldags långa föreläsningar, medan andra veckor kan vara så gott som tomma på undervisning.

Men ett tomt schema innebär dock inte per automatik att man skulle vara ledig, tvärtom så brukar det innebär en hel del självstudier (och ibland också grupparbeten) i form av olika essäer och uppgifter som ska färdigställas inom en relativt snäv deadline. Den andra formen av självstudier är tentläsning där man förbereder sig inför en kommande tentamen (finl. ”tent” av finskans ”tentti”). Oftast kan det då handla om ett par tusen sidor litteratur som borde präntas in i ens minne så att man sedan vid själva tenten förhoppningsvis kan få ner ett svar på basis av vad man läst och i form av ett logiskt svar också… För det som kännetecknar universitetsstudierna och kanske framförallt studierna i juridik är att man borde ha både ett kunnande som sträcker sig över de stora helheterna ner till de enskilda detaljerna. För om man bara kan detaljerna så blir svaret ofta ologiskt med många spretande trådar, medan om man bara kan helheten så blir svaret istället relativt fattigt på innehåll och verklig substans. Ja, det här var den här dagens introduktion till ”juridisk studieteknik” 🙂

vasa_universitet_forelasning

Föreläsning i IT-juridik på Vasa universitet. Juridiska utbildningen i Vasa samarbetar med de andra universiteten i Vasa (Hanken och Vasa universitet) kring vissa kurser.

Men över från de stora helheterna till vad jag sysslat med i detalj. För nu när jag studerar s.k. magisterstudier så ingår det där en del valbara kurser, som i princip kan vara vad som helst som man finner intressant – i studiepoäng utgör denna del 27 poäng av magisterexamens hela poängtal på 120 sp. I kandidaten (rättsnotarieexamen) som jämförelse, så ryms det bara 7 sp (hela examen omfattar 180sp). Själv har jag valt att plocka främst olika juridiska kurser som valbara kurser, och som senare ska ingå i min magisterexamen.

Just nu så går jag en kurs i IT-juridik på Vasa universitet som förverkligas i samarbete med Helsingfors universitet. Jag har under några år sneglat på den aktuella kursen i kursutbudet, men tidigare år har jag inte fått den kursen att passa ihop med mitt övriga schema. Men skam den som ger sig, för i år kunde jag gå kursen då jag hade relativt lite schemalagd undervisning i övrigt. Att jag är intresserad av just IT-juridik är kanske inte helt främmande i och med att jag fungerat som företagare inom IT-sektorn samt att jag också har ett relativt stort teknikintresse.

IT-juridiken är ett relativt brett område, för dels kan man tala om ren IT-juridik men i IT-juridiken ingår också som en komponent i många andra rättsområden på olika sätt. Men för att nämna ett ”rent” IT-rättsområde så kommer jag närmast att tänka på dataskydd och rätten till personlig integritet. För det här är två områden som blommade upp inom IT-juridiken efter att man under de senaste decennierna gått över till att behandla allt mera uppgifter i olika datasystem, och inte vilka uppgifter som helst, utan ofta uppgifter som rör enskilda individer. Uppgifterna kan ju gälla allt möjligt från ett medlemsregister för en förening innehållande medlemmarnas kontaktuppgifter till ett komplett journalsystem där uppgifter om alla patienters hälsotillstånd sparas. När alla dessa uppgifter sparas i ett centraliserat register så uppstår det många fördelar, men också en del besvärliga frågor som behöver redas ut. Fördelarna med heltäckande register är lätta räkna ut, för tack vare sådana register så kan man effektivisera olika processer (modeord i dessa tider…): t.ex. inom vården så ökar möjligheten till korrekt och snabb vård om man har patientens samtliga uppgifter tillgängliga på samma ställe på en gång. Men det finns som sagt ett flertal frågor som med fog ändå måste ställas i sådana här sammanhang, exempel på sådana frågor är: vem ska ha tillgång till registret, ska det loggas vem som kollar vad och när i registret och till vem kan uppgifter lämnas ut från registret? Alla dessa frågor hänför sig till rätten till personlig integritet som de facto är en grundlagstryggad rättighet här i Finland och dessutom stadgas det om saken också ibland annat Europeiska människorättskonventionen (så här finns också en koppling till folkrätten…).

Jag brukar dock varva studierna med olika nöjen, och under den gångna tiden har det oftast betytt att jag gått ut på restaurang en gång i veckan – antingen själv eller i sällskap med någon bekant. Efter att ha prövat en del restauranger här i Vasa så har jag nog funnit min stående favorit, i alla fall när det gäller lunchrestauranger: Rosso. Rosso ingår i S-gruppen och är en restaurangkedja som finns representerade i stora delar av Finland (dock inte i Jakobstad). Jag har nog tidigare besökt Rosso ganska frekvent, särskilt när jag varit på resande fot i Finland. Men det jag helt missat var att de också serverar speciella luncher till ett förmånligare pris än a´la carte, men utan att nämnvärt pruta på matens kvalitet eller andra egenskaper, det är bara utbudet av tillgängliga rätter som är mindre vid lunchtid, men de flesta lunch alternativen är ändå helt bra.

rosso_vasa_kottbullar

Rosso i Vasa är alltid ett säkert kort! De serverar italiensk inspirerade rätter till ett lunchpris som jag finner skäligt, dessutom i en skön atmosfär.

Man märker att det börjar vara vår i luften nu också, för dagarna blir längre och ljusare vilket åtminstone har lockat mig att ta en del kvällspromenader längs med promenadstråket som går bredvid vattnet/havet här i Vasa. Nämnda stråk är nog ett av de vackraste platserna i Vasa, i mitt tycke åtminstone 🙂

vasa_abo_akademi_strandkvarnen

Havtornen vid Åbo Akademi i Vasa. Längre bort i horisonten skymtar man Vasa universitet (ute på Brändö).

Trevlig fortsättning på våren till er!

Sebastian

Att bli publicerad i en Law Review

Jag skrev mitt slutarbete för rättsnotarieexamen förra våren (2014) inom immaterialrätt, och jag hade då inte en tanke på att mitt arbete någonsin skulle kunna komma att publiceras. Men saker och ting kom att förändras, detta då jag i höstas fick ett e-postmeddelande om att Helsinki Law Review (HLR) sökte texter för publicering till deras andra nummer för år 2014. När jag läste meddelandet så kom jag då att tänka på att jag ju faktiskt råkar ha en text liggande, som det också kanske kunde finnas ett visst allmänintresse för (åtminstone inom den snäva krets som är intresserade av domäner och varumärken etc.).

Nåväl, mitt resonemang slutade med att jag valde att pröva skicka in mitt arbete till HLR för att se om de var intresserade av det. Och till min förvåning så det dröjde det faktiskt inte länge innan de svarade på mitt e-postmeddelande, och meddelade mig att de var mycket intresserade av att ge ut det i det kommande numret av tidskriften. Hoppsan då! Snabba ryck som gäller här tydligen…

publicering

Hittade seriestrippen ovan när jag sökte efter relevant litteratur som kunde hjälpa mig med att anpassa texten inför publicering. Även mina tankar gick i litet liknande banor som för ”Snobben” i bilden ovan 🙂

Dock var inte saken helt klar ännu i det här läget att de faktiskt skulle komma att ge ut mitt arbete, eftersom HLR är en s.k. ”referee” granskad tidskrift. Det innebär i praktiken att alla arbeten också skall läsas och godkännas av en referee före en eventuell publicering. En referee är en person som är expert på området som man skrivit om, vanligen någon inom den akademiska världen (t.ex. en professor inom ämnet). Så här uppstod följaktligen ännu ett nervöst moment när min text skulle komma att bli synad extra noga… Men till min stora glädje så klarade min text även den granskningen, med endast ett par mindre anmärkningar om saker som behövde korrigeras före publiceringen i HLR.

Vad är då en Law Review?
Men ännu kort om vad en ”Law Review” är för något. Det är en tidskrift som vanligen ett universitet eller någon förening med nära koppling till ett universitet ger ut, och som innehåller facktexter skrivna av yrkesverksamma jurister, forskare och juriststudenter. Företeelsen med just Law Review:s härstammar egentligen från USA, vilket begreppet Law Review kanske också skvallrar om. En av de äldsta och sannolikt också en av de mest ansedda Law Review:erna är ”Harvard Law Review” som utges av det mycket ansedda och ”elitistiska” Harvard University i USA. Bl.a. så har USA:s nuvarande president Barack Obama under sin studietid vid juridiska fakulteten jobbat som redaktör för nämnda tidskrift, så det sätter väl standarden i sig det också…

helsinki-law-review-2-2014-parm

Bild på pärmen till HLR 2/2014 – ett exempel på en ”Law Review”.

Nå, Helsinki Law Review är nu inte ”riktigt” lika ansedd som Harvads dito 😉 Men i alla fall så det känns det kul att få bli publicerad i en nationell facktidskrift för jurister. Jag har nämligen fått det intrycket att denna typ av tidskrifter läses relativt frekvent av både yrkesverksamma jurister, likväl studerande – och förklaringen till det är väl att det är ett sätt varigenom man håller sig uppdaterad om vad som händer inom det juridiska området. Naturligtvis läser man sällan igenom dylika tidskrifter från pärm till pärm, utan man plockar de delar som är relevanta för en själv och vilket behov man har för stunden.

helsinki-law-review-2-2014-baksida

Baksidan till HLR 2/2014 där min artikel finns uppräknad bland många andra. Tydligen var jag den enda skribenten som skrev en artikel på svenska denna gång.

Sen fungerar också Law Review:erna som ett slags akademiskt forum för jurister och andra juridikintresserade där man kan diskutera olika juridiska problem och frågeställningar på ett teoretiskt plan.
Men gällande just den akademiska biten så måste jag tillägga att det faktiskt ingår en hel del arbete bakom ett nummer av en Law Review, dels av redaktionen som ger ut den, men dels så krävs också en relativt betydande arbetsinsats av författarna själva. För det räcker nämligen inte med, som jag till att börja med trodde, att skriva själva texten som senare ev. blir publicerad. Utan före texten kan tas inför publicering så måste den bearbetas, och då främst rent tekniskt för att passa i tidskriftens utseendemässiga form och struktur. I praktiken gäller det således att ordna källor med tillhörande källhänvisningar på ett sätt som föreskrivs, samt dessutom också skriva om inledningen till arbetet för att passa i tidskriften. I mitt fall, så åtgick det över en veckas heltidsjobb under hösten 2014 för att få min text i en sådan form att den var 100% färdig för publicering.

Men trots en del extra arbeten och spänningsmoment längs med vägen, så känner jag nu så här i efterhand att det definitivt har varit värt den mödan. För det är faktiskt litet extra belönande att själv, konkret få hålla något i handen som man varit med om att skapa, denna gång i formen av en juridisk artikelsamling! 🙂

Är du juridiskt intresserad så kan du läsa det senaste numret av HLR 2/2014 i digital form här, mitt arbete börjar på sida nummer 205 och framåt.

Sebastian

Vad sker i Österbotten?

Alltid händer det något i lilla Österbotten har jag fått erfara, och om det inte sker genom egen försorg så finns det alltid något annat intressant att bevaka eller notera. Vi Österbottningarna är förövrigt också experter på den saken, händer något i lilla Jakobstad, så vet resten av staden svaren på frågorna Vem/Vad/När/Hur oftast före de iblandade själva är medvetna om dessa omständigheter.

Ett sådant exempel är fallet med den gigantiska fågeläggssamlingen som uppdagades i Södra Österbotten, och som lokalmedia, i mitt tycke, har skärskådat nästan litet onödigt nitiskt. Men i alla fall, det rör sig om en man som under en lång tid har samlat in ägg från både fridlysta och icke-fridlysta fåglar. Att samla in ägg från fridlysta arter är ett miljöskyddsbrott, och är således också straffbart. Problemet i det aktuella fallet var bara det att äggsamlingen hade närapå gigantiska proportioner, innehållande bortåt 9 000 st ägg enligt Yles svenska nyheter. Det säger sig självt att det inte är någon enkel uppgift för rättsvårdande myndigheter att gå igenom alla dessa ägg, och på ett trovärdigt och rättssäkert sätt katalogisera vilka av fågeläggen som är ”olagliga” och vilka som inte är det.

fagelagg-nyhet-hbl

Tydligen nådde nyheten om fågeläggs-fallet över nyhetströskeln också i Nyland – här är en artikel ur Hufvudstadsbladet om domen. Och jag kan också instämma i försvarets kommentar om att jurister i gemen inte vet särdeles mycket om ägg och fåglar…

Hur som haver så har nu denna lokala följetong, eventuellt, nått vägs ände. För domen i fallet föll i Österbottens tingsrätt 20.2.2015, var den tilltalade fälldes på de flesta av åtalspunkterna (men friades också på några punkter). Så nu återstår det att se om domen står sig eller inte, vilket beror på om någon av parterna nu överklagar domen till hovrätten. Då får hovrätten onekligen en delikat uppgift att bita i, för ärendet i tingsrätten blev anhängigt under hösten 2013, och domen föll alltså i dagarna. Vilket ger en handläggningstid på bortåt 1,5 år i första instans…

Mig veterligen så är dock det här, fågeläggs-fallet, relativt unikt vad det bekommer ärendets art och proportioner, åtminstone sett på ett nationellt plan. Därför blev jag som juriststudent såpass nyfiken att jag faktiskt beställde efter domen i ärendet (som är en offentlig handling) för att studera den närmare. Och jo, den kan nog som reportern i HBL:s artikel ovan konstaterar, med fördel liknas med en ornitologisk handbok än en sedvanlig dom… Så nu undrar jag, finns det några motsvarande fall i övriga Norden? Det skulle faktiskt vara intressant om så vore fallet, så att man kunde jämföra litet.


I helgen så företog jag mig ett besök till Jakobstad, då min lillebror kommit hem från Göteborg nu över sportlovet. Han har nämligen varit i Svea-rike i nästan 2 månader i sträck nu, så det var verkligt kul att återse sin bror hemma i Finland för en gångs skull. Nästa gång är det väl jag som får avlägga ett besök till Sverige, antar jag 🙂

Vidare åtgick nästan hela lördagen till ett möte för Studentmissionens räkning som av slump råkade ordnas i Jakobstad, och som jag därav också passade på att bevista.

mote-kaffe

En fördel med att gå på möten, är att man utöver den mänskliga interaktionen också oftast erhåller kaffe med tilltugg. Nej, skämt åsido,  inte går jag på möten av den anledningen, men under det här långa mötet så behövdes faktiskt litet tilltugg för att orka hänga med till slutet.

campus-allegro-ingang

Kul att man också ordnar ”nationella” möten i lilla Jakobstad någon gång också. För oftast brukar det vara vi som får resa till H:fors eller liknande… Denna gång möttes vid dock på Campus Allegro mitt i Jeppis City 🙂

En sak jag kom att tänka på under det här mötet, som inte direkt anknyter till det här mötets substans, så var det att man med fördel kunde anamma den svenska möteskulturen med s.k. stående möten. Kännetecknande för dessa stående möten, är det att man står under mötet i stället för att sitta ner, vilket torde leda till att man håller kortare och effektivare möten än när man sitter ner. Personligen tror jag det ligger något i det, även om mitt skämtsamma förslag inte vann gehör denna gång. Men i och för sig, vi höll på i så många timmar att det sannolikt inte hade varit möjligt med ett stående möte…

Sebastian

Dura lex, sed lex

Att lagen ibland kan slå både hårt och blint är ett faktum i vissa situationer, en effekt som kan vara både önskvärd och icke-önskvärd beroende på omständigheterna. Det här är en sak som vi jurister tränas i att kunna hantera, men ibland måste vi också påminna oss själva om varför det är såhär.

Orsaken till att jag nämner det här, är den att jag fick en present av mina föräldrar som varit på resa till Rom under den senaste veckan. De hade nämligen med sig hem en souvenir till alla oss barn, och den gåva jag fick var en liten stentavla med inskriptionen ”Dura Lex, Sed Lex”. Det är latin, och betyder direkt översatt till svenska ungefär ”Lagen må vara hård, men lagen är ändå lag”.

finlands-lag-dura-lex-sed-lex

Min Finlands lagbok tillsammans med plattan som en påminnelse om den juridiska principen ”Dura Lex, Sed Lex”.

Vad skall man då förstå med denna juridiska princip? Vid första anblick kan denna princip låta både hård, klinisk och extremt objektivt. Men jag tror också att det är där styrkan ligger i denna princip – att rättvisan i idealfallet skall vara så objektiv och oberoende som möjligt.
Samtidigt så är det ändå så att det juridiska systemet ibland kan slå litet väl hårt, det gäller särskilt i straffrättsliga sammanhang. Ett konkret exempel är när man döms till t.ex. böter för ett upphovsrättsbrott men utöver det också blir skadeståndsskyldig. Beroende på omständigheterna kan skadeståndet ibland uppgå till belopp som närmast är spektakulära (ibland miljoner €), åtminstone för den enskilde som blir skyldig att erlägga summorna. I sådana fall blir skadeståndet närmast att betraktas som det egentliga straffet, även om det i juridisk bemärkelse inte är ett straff. För skadeståndet är egentligen bara tänkt att ersätta den skadelidande för de skador som uppstått, varken mer eller mindre – för inom skadeståndsrätten så finns ett absolut ”berikningsförbud”. Berikningsförbudet (finska: rikastumiskielto) innebär att skadeståndet inte får vara större än den egentliga skadan, så att man inte skall kunna bli ”rikare” genom skadan.

Men ännu om skadestånd, så vill jag ännu tillägga att det igen när det kommer till skadestånd som skall erläggas till skadelidande enskilda individer för fysisk eller psykisk skada, så är dessa, i mitt tycke åtminstone, i minsta laget (t.o.m. ofta i underkant).
Ett hypotetiskt, men realistiskt exempel: en fotgängare blir påkörd av bil på ett övergångsställe. I olyckan skadas en yngre person i nedre regionerna, benen och fötterna relativt allvarligt. För den här människan som förlorar förmågan att springa (men inte gå) kan, beroende på omständigheterna, räkna med ett engångsbelopp om ca 5 000€ i skadestånd. Mycket pengar visserligen, om man ser dessa på en bräda, men om man tänker att den skadelidande t.ex. var 25 år när skadan inträffade så skall denne leva med oförmågan att springa i närmare 60 år(!), och i det sammanhanget är femtusen euro inte särskilt mycket pengar längre. Emedan bilen som orsakade skadan på fotgängaren fick omfattande plåtskador då den kraschade in i en lyktstolpe efter att ha kört på fotgängaren – att reparera dessa skador går i jämförelse på 25 000€ (om bilen var t.ex. en Mercedes E-klass). Bilens återstående livslängd är nog betydligt kortare än 25 åringens förväntade livstid. Så här ser åtminstone jag en konflikt/problem i vårt nuvarande rättssystem – men här är det lagen som är hård. Vi ”jurister” kan bara lyfta fram eventuella brister – och hoppas på att lagstiftaren blir uppmärksam på dessa och förhoppningsvis också vidtar nödvändiga åtgärder – d.v.s. ändrar lagen.

katten-theodor

Det här med juridiska funderingar verkar inte bekomma familjens katt Theodor, som tar det lugnt uppe på fönsterbrädan. Notera hur han har placerat tassarna strategiskt för att få maximal utdelning av värmen som stiger upp från värmeelementet.

Hemma i Jakobstad hade vi besök av släktingar från Stockholm, vilket var kul. Min morbror hade införskaffat en ny bil, en Ford Ranger (bilfantast som han är). Trevligt nog hade han bilen med sig ”hem” till Finland, så fick jag möjlighet att ta och köra den i det s.k. ”gaturallyt” som existerar i Jeppis. För den oinsatte så går gaturallyt ut på att man kör gata upp och gata ner genom Jakobstads centrum med bilarna, och stannar till vid torget. Det här är en företeelse som förekommit sedan 60-talet, och vars aktivitetsgrad varierar beroende på årstid och vad som just då är ”pop” i stan. Nåväl, Ranger:n drog nog till sig en del blickar i gaturallyt, inte minst i och med att dess motorvolym låg på 3.2 liter (miljövänligt eller hur…).

ford_ranger

Ford Ranger – kanske något ovanlig som tjänstebil i Stockholm City? I Jakobstads gaturally gjorde den sig dock väl! (bild från Wikipedia Commons)

Sammanfattningsvis så har helgen gått i relativt lugna tecken, och det är nu skönt att vara tillbaka i Vasa. För nästa helg befinner jag mig på kurs i Helsingfors – så det blir en del flackande mellan olika orter.

Sebastian

Något om språkkrav för medborgarskap

Jag läste häromdagen en intressant artikel i HBL (Hufvudstadsbladet) om att svenska medborgare som önskar bli finska medborgare måste avlägga ett obligatoriskt språktest för att visa att de behärskar svenska. (HBL: ”Kan svensken svenska?”) Det här fick mig litet att fundera på vad som riktigt fodras i språkväg för att erhålla ett finskt medborgarskap – mitt eget medborgarskap har jag ju tagit för givet, då jag så att säga ”föddes till det”.

allman-sprakexamen-i-finska

Jag avlade själv nyligen den allmänna språkexamen i finska. Jag väntar med spänning på resultatet, för jag behöver beviset på finska kunskaperna när jag ev. söker om jobb inom den offentliga sektorn. Mitt finska pass/medborgarskap har jag dock fått utan detta test 🙂

En snabb blick i den finska medborgarskapslagen ger vid handen att det fordras minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska, för att man skall kunna erhålla finskt medborgarskap. Mot bakgrund av det ter det ju sig något absurt att man avkräver svenska medborgare ett språktest för att de skall kunna få finskt medborgarskap. Jag menar har du gått i grundskola i Sverige så torde du väl också behärska svenska språket åtminstone nöjaktigt.

En utlänning beviljas på ansökan finskt medborgarskap, om han eller hon när ansökan avgörs: […]

6) har nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda finska eller svenska eller i stället har motsvarande kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk (språkkunskapsvillkor).
— Medborgarskapslagen (2003/359), 13§

Nå, saken får sin förklaring så tillvida att samma lag (medborgarskapslagen) är formulerad relativt snävt när det kommer till vilka sätt som man kan påvisa kunskaper i svenska eller finska. I princip kan man påvisa det genom att ha gått i grundskola/gymnasium/yrkesskola i Finland och därifrån ha fått ett godkänt betyg. Tydligen hade man inte beaktat möjligheten att man skulle kunna få motsvarande kompetens i ett annat land när lagen skrevs.

För den som då inte har ett dokument som bevisar språkkunskaperna så återstår det då i princip två alternativ: antingen att avlägga allmän språkexamen eller språkexamen för statsförvaltningen, och i någon av dessa nå upp till minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska.

Dessa examina är graderade enligt följande:
– nöjaktig förmåga (miniminivå för medborgarskap)
– god förmåga
– utmärkt förmåga

Om jag ser till mig själv, så har jag visat genom mina universitetsstudier att jag besitter utmärkt förmåga i svenska språket (genom det s.k. mognadsprovet). Att en rikssvensk då i jämförelse inte ens skulle komma upp till minst nöjaktig förmåga i svenska, känns ju ganska så konstigt… Men å andra sidan, det torde ju vara ”piece of cake” för en rikssvensk att anmäla sig till provet för utmärkt förmåga i svenska, och klara det med bravur. Men det känns ju ändå ”onödigt”. Själv håller på att träna min finska, för att förbättra mina kunskaper däri. I lördags provade jag också att delta i testet för goda kunskaper i finska här i Vasa, få se om jag kom igenom det? Efter det provet återstår ”bara” det stora språkprovet i finska (utmärkt förmåga), som är relativt ökänt för att vara svårt, men nog når man väl dit också genom idogt arbete, hoppas jag.

Men åter till den situationen för en rikssvensk: för jag kan tänka mig en relativt absurd situation och dialog vid finska migrationsverket, när en rikssvensk söker om finskt medborgarskap efter att ha bott i Finland i 2 år:

Handläggaren (HL): För att vi skall kunna behandla din ansökan så behöver vi ett intyg om att du behärskar svenska på en nöjaktig nivå. Har du möjligtvis det?

Rikssvensken (RS): Alltså, jag har ju gått i skola och så i Sverige, så jag behärskar väl svenska åtminstone någorlunda. 

HL: Men har du något dokument som styrker att du behärskar svenska då?

RS: Tja, jag har slutfört grundskolan i Sverige (9 år), och sen gick jag ju i gymnasiet i ytterligare 3 år. Efter det fortsatte jag på universitet också i Sverige, och läste till ekonom vilket tog 5 år. För dessa utbildningar, totalt 17 års undervisning på svenska, så har jag betyg över. Räcker det som bevis på svenska kunskaper?

HL: Nej, alltså tyvärr räcker det nog inte för att styrka att du skulle behärska svenska åtminstone nöjaktigt… Jag är tvungen att hänvisa dig till ett språktest i svenska innan vi kan behandla din ansökan.

Ja, vad skall man säga? Tur är det att saken nu lyfts upp vid en konferens på Åland gällande Nordiskt samarbete, för jag måste säga att det här verkar vara onödigt stelt sätt att hantera saken på. Finska myndigheter borde väl åtminstone få rätt att bedöma från fall till fall om personen på basis av tidigare studier har visat att denne har åtminstone nöjaktiga kunskaper i svenska (eller finska). Ibland är (kanske) samhället litet väl fyrkantigt…

Men generellt så är jag nog för språkkrav för erhållande av medborgarskap. För jag tror att det gör att man ser på medborgarskapet som något värdefullt, genom det erhåller man både rättigheter och skyldigheter gentemot staten och övriga samhället. Och ett sätt för att visa att man tar saken på allvar, är väl att man har bemödat* sig att lära sig landets (någotdera) språk åtminstone nöjaktigt?

Sebastian


* I de fall någon har svårt att lära sig ett nytt språk, t.ex. på grund av ett handikapp eller hög ålder, så lämnar medborgarskapslagen de facto utrymme för att söka om dispens från språkkravet på dessa grunder.

Energi juridik och ett metodseminarium

Förra veckan åtgick för min egen del till en kurs i energirätt och ett metodseminarium på juridiska fakulteten. Energirätts kursen ifråga var nog riktigt intressant och kanske också litet allmänbildande, men någon större nytta av den i arbetslivet tvivlar jag dock på att jag kommer att ha av den (men man vet ju aldrig…). För kursen hade en stor spännvidd, som sträckte sig över flera områden, inkluderande från hur man gör upp avtalshelheter när man önskar inleda oljeproduktion i t.ex. ett U-land (!) till hur el-marknaden är reglerad inom EU. Nåväl, åtminstone var det faktiskt intressant att lära sig litet mera om just energisektorn, för den är nämligen den största enskilda industrisektorn. (Kanske borde jag ta och köpa aktier i finska Fortum?)

helsingfors-universitet-juridiska-fakulteten-vasa

Jag noterade i förbigående att man ”äntligen”, efter sådär 1,5 år på nya adressen, fått upp ett par skyltar vid juridiska fakulteten i Vasa, för fram tills nu har fakulteten varit relativt anonym om sin närvaro i Vasa @ Ekgården.

Litet behållning gav nog kursen ändå, för den gav en ganska bra förklaring på det spända läget i vår närregion gällande energifrågor – ta bara Rysslands gasleveranser till Ukraina. Vad bekommer det oss huruvida Ryssland levererar gas till Ukraina eller inte? Jo, för Ryssland levererar nämligen också gas till EU, vilket i huvudsak sker genom en gasledning som går igenom Ukraina. Så skulle Ryssland välja, av någon anledning, att stänga av gasleveransen helt eller delvis till Ukraina, så märks det nog också av åtminstone i de Östra delarna EU. Även Finland importerar ju en del gas av Ryssland, så om kranarna skulle stängas så skulle det nog märkas av litet också här – men tack och lov är vi ändock inte beroende av gas – för enligt föreläsaren åtminstone, så har de flesta av de finska gasförbrukarna i Finland s.k. ”switching capability” och kan således börja förbränna annat än gas vid behov – detta för att kunna fortsätta producera bl.a. fjärrvärme i huvudstadsregionen. Tack till de efterkloka ingenjörerna som tänkte så pass långt här i landet!

En av våra föreläsare under energikursen var faktiskt en professor i energirätt från det topprankade universitet, University of Oxford – topp 5 i världen. Kul att man från HU:s sida hade lyckats övertyga honom om att komma till lilla Vasa för att föreläsa för ett gäng studenter. 🙂 Utöver att substansen i hans föreläsningar nog var att klassa som ”top notch”, så hade han även en härlig brittisk accent.

Oxford universitets logotyp, universitet är ett av de äldsta i världen, grundat ca 1096. Finlands äldsta universitet, Helsingfors universitet, är i jämförelse grundat år 1640, sådär en 550 år senare...

Oxford universitets logotyp, universitet är ett av de äldsta i världen, grundat ca 1096. Finlands äldsta universitet, Helsingfors universitet, är i jämförelse grundat år 1640, sådär en 550 år senare…

Jag vet inte riktigt varför, men jag fascineras nog av dessa gamla och ”ärorika” universitet som just Oxford och Cambridge i Stor-Britannien. Kanske ligger det i att de har ett såpass annorlunda sätt att ”lära ut saker på” – jag läste en intervju med en professor som sade: ”att här (i Oxford) sysslar vi inte med att lära oss saker, utan vi bildar oss”. Plus att de respektive städerna nog är så ”akademiska” i sin atmosfär med ett regnigt brittiskt klimat, gamla byggnader och bibliotek samt att de omgärdas av en atmosfär som andas historia – nåja, nu låter jag fantasin skena igen…

Men på tal om Oxfords universitet, så måste jag bara nämna att deras motto är något i ”hästväg”. Deras motto hittar du inne i Oxfords logotyp/sigill, och mera specifikt ”inne i boken” och det lyder så här:

”Dominus illuminatio mea”

Vilket är latin, och översatt till svenska betyder det:
”Herren är mitt ljus”

Vilket jag tycker är fint ur flera perspektiv: dels att det är ett maxim (en levnadsvisdom) som är hämtat direkt ur kristendomen. Men dels också att det visar på att det finns ”ett ljus i horisonten” som man strävar mot dels i sitt eget liv, men dels också inom vetenskapen och den akademiska världen som helhet.


Den andra saken som rent studiemässigt har legat i fokus under gångna veckan var ett nytt seminariearbete – denna gång med det något kryptiska namnet ”metodseminarium”. För att öppna saken litet så handlar det om att varje kursdeltagare fick en doktorsavhandling i juridik att läsa och bekanta sig med – vilket nog kan låta torrt. Och visst, det var ett relativt torrt arbete att traggla sig igenom en doktorsavhandling på över 400 sidor… Men syftet med denna genomläsning var inte som brukligt vid läsning inför en tentamen att ta in substansen (alltså innehållet i boken), utan fokus låg istället på att studera den metod som författaren använt sig av för skriva doktorsavhandlingen.

sprak2

Ännu ett exempel på när min fantasi skenar en aning – men å andra sidan kanske det behövs för att orka med allt skolarbete såhär före jul.

Varför är detta då viktigt att göra? Jo, för juristen är det viktigt att lära sig den juridiska metoden som man förutom för att skriva t.ex. en magisteravhandling, också tillämpar i ganska stor utsträckning när man skall lösa riktiga juridiska problem av alla de slag.

Så kan det gå om man slarvar som jurist… Men å andra sidan behöver vi faktiskt inte kunna allt utantill – för det viktiga är att man lär sig metoden som man skall använda sig av för komma fram till lösningen, inte att man minns alla detaljer, för detaljerna kan man söka fram vid behov.

För det som kännetecknar en skicklig jurist, är de facto inte att man kan massor med bestämmelser utantill – den kunskapen har nog också ett värde, men inom t.ex. skatterätten så ändrar bestämmelserna såpass frekvent att det är lönlöst att försöka lära sig alla bestämmelserna utantill. Utan det som är det viktiga är att man vet hur man skall gå tillväga för att finna lösningen på ett juridiskt problem. Synonyma ord till ordet ”metod” är ”tillvägagångssätt” och ”strategi”, och jag tycker de är relativt beskrivande för vad det är fråga om.

Men med det sagt, så behöver man naturligtvis också ha en viss grundkännedom om de flesta rättsområden – poängen är dock den, att ingen jurist kan hela lagboken utantill. Utan vad man oftast kan, är huvudlinjerna och de principer som t.ex. kantar förvaltningsrätten – var vi exempelvis har något som heter officialprincipen och inom processrätten igen har omedelbarhetsprincipen. Dessa principer finns inte ens alltid upptagna i lagboken, utan man är tvungen att ha lärt sig dem från annat håll – t.ex. genom att läsa kurslitteraturen.

Men tillbaka till metodseminarium så hann det nog bli färdigt före deadline det också, skönt så! Även om det blev litet stressigt mot slutet – men jag fick tillräckligt med tankero genom att växla studiemusik, faktiskt. Först lyssnade jag på Spotifys topplista, men när Katy Perrys nya låt ”This is how we do” kom var jag nog tvungen att växla till Vivaldis ”de fyra årstiderna/säsongerna” för att få tillräckligt med ro att skriva färdigt – vilket även funkade bra! (Du kan lyssna på den här, på Youtube.)

Sebastian

Redan i slutet av november?

Jag tycker det känns litet konstigt att blicka ut över ett snötäckt Vasa genom fönstret, trots att det nu är i slutet av november månad.

Orsaken till den något främmande känslan är i mitt fall sannolikt två: dels det att vädret har skiftat mycket under de senaste veckorna, från att ibland spöregna till mindre snöstormar som släckte ner strömmen i halva Österbotten i förra veckan. Men kanske framförallt att för att den gångna terminen gått oroväckande fort, jag tycker det just var september och att hela den långa höstterminen låg framför en. Men det gäller väl att leva i nuet och anpassa sig till situationen antar jag?

Vad har jag då hunnit med under den senaste tiden? Ganska mycket om jag får säga det själv, men allt är ju naturligtvis relativt, för om någon gör 60+ timmars arbetsveckor så är det ju plötsligt ganska litet jag åstadkommit i jämförelse…

En del pendlande mellan Vasa och min hemstad Jakobstad (Jeppis) har det blivit, särskilt på veckosluten har jag besökt min hemstad relativt ofta. För även om jag haft ganska fullt upp i Vasa så har det ändå ofta funnits en eller annan anledning till att besöka Jeppis, nu senast då min far i förra helgen fyllde jämna 50 år. Och helgen före det var det ju farsdag…

bussen-till-vasa

Att nöta riksväg 8 mellan Vasa och Jakobstad med buss, har under de senaste veckorna varit ett litet väl frekvent förekommande moment…

Även på studiesidan har det varit ett relativt snabbt tempo, även om vi haft förhållandevis litet schemalagd undervisning på hösten. Vilket jag tycker är litet synd då den schemalagda undervisningen ger en naturlig form av kontinuitet i studierna, men å andra sidan får man ju mera frihet (och ansvar) att disponera tiden på ett förhoppningsvis vettigt sätt… Sen har även det här projektet med språkkompis fortsatt under hösten, även om det projektet också (tyvärr) närmar sig sitt slut nu i början av december.

saab-93-spolarvatska

På tal om att bli mera språkmedveten, så noterade jag i förbigående att i den ”rikssvenska” bilen, Saab 9-3, så informeras föraren på ett relativt snällt sätt om att denne bör fylla på spolarvätskan. Först med en ljudsignal (pling-plong) och sen med en text om att ”Påfyllning behövs”. Hade jag som finlandssvensk skrivit samma text, så hade jag kort skrivit ”Fyll på!”. Samma sak kan ju uttryckas på lite olika sätt…

Utöver att ha lärt mig litet bättre finska, genom språkkompis projektet, så har jag också börjat reflektera mera över mitt eget modersmål, svenskan. Ett konkret exempel från den gångna träffen var hur man kan veta om ett substantiv skall skrivas med ”en” eller ”ett” före: t.ex. en bil, ett campus och en telefon. Jag blev faktiskt tvungen att kolla upp saken i efterhand eftersom jag inte hade någon bra förklaring just då, trots att jag har svenska som modersmål. Men till viss bestörtning fann jag då att det inte finns någon given regel som man kan utgå ifrån (?!) – utan man är tvungen att veta det utantill (learning by hard). Den enda trösten jag fann är att det i ca 75% av fallen skall vara ”en”, samt några andra generella principer som inte heller är helt absoluta de heller… Följaktligen verkar det enda sättet då vara att fråga en svenskspråkig varje gång man som icke-modermåls talande av svenska hör ett obekant substantiv, om hur det skall skrivas och sägas beträffande en/ett frågan. Dessutom är det ju en relativt viktig sak, eftersom en/ett har en spill-over effekt på hur bl.a. adjektiven böjs, t.ex.: ”vacker” eller ”vackert” och ”fin” eller ”fint”.
Men jag kan ännu inte riktigt ändå släppa det här problemet, för jag undrar hur kan jag själv princip alltid veta om det är ”en” eller ”ett” trots att det inte finns några definitiva regler? Har det att göra med att man på något sätt som modersmåls talare av svenska på något vis kan ”höra hur det skall vara”?

Sen har jag även hunnit gå en mera praktiskt inriktad kurs, vilket har varit en trevlig omväxling till de annars relativt teoretiska studierna i juridik. Kursen i fråga gick under namnet ”skriftlig juridisk framställning”, vilket kanske låter mera komplicerat än vad det egentligen är… Kursen handlade om hur man på ett korrekt sätt upprättar olika juridiska dokument/handlingar: t.ex. äktenskapsförord, testamenten och stämningsansökningar. Under juristutbildningen lär vi ju oss visserligen inom respektive rättsområde, t.ex. inom familjerätten, vad ett testamente skall innehålla och vilka formkrav som ställs på det för att det skall vara giltigt – men vi tränas aldrig i att praktiskt upprätta ett.
Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med läkarutbildningen, det skulle i så fall motsvara det att läkarstudenterna i teorin får lära sig att använda ett stetoskop, men aldrig praktiken tränar sig på att känna igen olika ”hjärtljud”. Därför tycker jag det är konstigt att denna kurs inte är obligatorisk för alla som studerar juridik – för man förväntar nog sig att en som studerat till jurist kan skriva t.ex. ett testamente… Men genom att gå denna kurs så får man ju åtminstone de basala färdigheterna som krävs för att upprätta dessa dokument, dessutom var läraren i fråga en yrkesverksam advokat, som även bedömde uppgifterna mot de krav som ställs ”på riktigt” för dessa dokument – bra så!

skriftlig-juridisk-framstallning-exempel

Såhär kan inledningen till ett enkelt köpebrev för en eller flera bostadsaktier i ett bostadsaktiebolag se ut – aktierna som man köper berättigar i sin tur till att man får besitta en viss bostad i fastigheten, för man köper de facto inte själva bostaden utan aktierna som ger besittningsrätt. (uppgifterna i exemplet är fingerade)

På tal om skriftlig framställning, så har jag på senare tid aktiverat mig litet mera inom Studentmissionen, och jag råkade faktiskt här för en tid sedan ”halka in” i styrelsen för Vasa studentmission på föreningens årsmöte. Dessutom i egenskap av sekreterare för den samma – således blir det nog ännu mera träning (åtminstone) i skriftlig framställning för en period framöver. Men jag ser faktiskt riktigt framemot denna roll, för det är kul att verka för något som man själv är intresserad av och tror att är någonting bra, tillsammans med litet likasinnade människor som omväxling till studier och jobb. Vill du läsa mer om Vasa studentmission så har de dels en webbsida, men dels också en Facebook grupp var den mest aktuella informationen om föreningens verksamhet finns tillgänglig.

juristnytt-hagring38

Recension av boken ”Hägring 38” av den finlandssvenske författaren Kjell Westö i JuristNytt (LakimiesUutiset) – nu har jag fått en till bok på halsen som jag borde läsa! Kanske skulle jag ta och läsa den på finska med titeln ”Kangastus 38” för att träna min finska?

En sak som jag dessvärre inte hunnit med under den senaste tiden, är att läsa skönlitteratur i den omfattning som jag tänkt, tyvärr, men jag anade dock litet att det skulle gå så, för hittills har det nästan alltid varit fallet under de förgående terminerna. Men egentligen är det litet märkligt – för jag stötte på ett intressant påstående i en bok som jag läser inför metodseminariet var en av författarna påstod följande om juristens arbete:

”Det finns nog ingen annan yrkesgrupp som läser så mycket och måste hantera så mycket ”papper” som jurister.”

— citat ur boken ”Finna rätt – juristens källmaterial och arbetsmetoder”

Mot bakgrund av det påståendet är det ju litet motsägelsefullt att som juriststudent säga att man inte hinner läsa. Problemet är emellertid det att man läser så pass mycket via jobbet/utbildningen att man helt enkelt inte ”orkar” läsa mycket mera på sin lediga tid – man måste ju hinna göra annat än att läsa också! 🙂

Sebastian