Hallonbåtsflyktingen genom ett par finlandssvenska ögon

Jag går för tillfället en språkkurs vid Vasa universitet, med namnet ”språkkompis” och som en del av den kursen var jag och min språkkompis och såg på filmen Hallonbåtsflyktingen (finska: Vadelmavenepakolainen).
Kursen går i korthet ut på att vi växelvis hjälper varandra genom våra modersmål: hon lär mig bättre finska och jag henne svenska – en form av symbios med fördelar för båda parter. Vilket så långt också verkar fungera bra, eftersom jag fått bassning när jag bl.a. gjort något kardinalfel i finska (som i exemplet med årtal), som jag inte själv varit medveten om tidigare.

panorama

Hallonbåtsflyktingen går parallellt på bio i Sverige och Finland just nu…

I korthet handlar filmen vi såg om en finsk man, Mikko, som känner att han är född i fel land, Finland, för han har alltid velat bo i det socialdemokratiska och ”trygghetsknarkande” Sverige. För att uppnå sin dröm så vidtar han minst sagt okristliga medel, genom att byta identitet med en rikssvensk psykolog Mikael, som är trött på både Sverige och livet i allmänhet, och härigenom uppstår också problemen och likväl grunden för denna romantiska komedi.

På tal om trygghetsknarkande så berättade min lillebror som hade varit och sett samma film i Göteborg på SF filmstaden att de där på bion innan filmförevisningen börjar, så håller personalen en kort informationsstund med säkerhetsinformation motsvarande ungefär den safety information på ett flygplan innan takeoff. Här i Vasa som jämförelse släckte de nog bara ner lamporna och rev sonika igång filmen…
Men det svenska säkerhetstänket har nog sina fördelar också, för i Sverige är det farligare att gå ut och sola än att sätta sig i bilen och köra i väg. För rent statistiskt så löper du en högre risk att dö av malignt melanom (hudcancer) än att dö i trafiken, fullt så långt har inte trafiksäkerheten i Finland kommit ännu.

filmstaden-gbg

Filmstaden i GBG: Litet annorlunda att gå på bio i Sverige än hemma i Finland? Åtminstone vad det gäller säkerhetstänket – i Sverige har de en safety genomgång innan filmförevisningen börjar, samt personal i direkt anslutning till salen om man undrar över något…

Men åter till filmen så hade regissören och skådespelarna på ett bra sätt lyckats fånga några av de mest karaktäristiska skillnader mellan finnar och svenskar. Bara ett par sådana detaljer som när Mikko på sin ännu trubbiga svenska uttalar ”Abba” som ”Appa” eller när han i rollen som psykolog skall ge sin klient ”KPT-pehandling” (KBT = Kognitiv Beteende Terapi) på Skansen i Stockholm. Det svenska har verkligen stigit Mikko åt huvudet för han går till och med så långt att han ”döper om” sin finska flickvän ”Tiina” till ”Ann-Louise” för att fira en svensk jul med henne i augusti (!) i Helsingfors med allt som tillhör det svenska julbordet med gravad och kallrökt lax, sill, prinskorvar och inlagd gurka etc. Men även svenskarna har ju en del problem med det finska uttalet, t.ex. kallas ju ”Mikko” för ”Mikku” när han är i Sverige…

En sak som slår mig en bit in i filmen, är att jag i någon mån nog kan identifiera mig med Mikko och relatera till hans utmaningar med att försöka framstå som svensk. För även om mycket är lika mellan Sverige och Finland, finns det ju en hel del ”sociala koder” som skiljer sig mellan länderna. Risken är annars att man framstår som en ”dryg typ” i Sverige, om man inte anpassar sig efter deras rikssvenska stil och jargong trots att man annars pratar en ”perfekt” svenska. Stundvis under filmen måste jag medge att jag hade svårt att titta när det uppstod såpass ”pinsamma” situationer att det inte räckte med att skratta åt dem längre. 😉

hotell-utsikten-radisson-waterfront

Utsikten från mitt hotellrum på Radisson Blu Waterfront i Stockholm i våras 2014. Visst är STHLM otroligt vackert?

Om jag nu tvunget skall klaga på något i filmen så är det att filmen i någon mån utmålade Finland i litet väl grå färger, eller åtminstone måste de haft ett mycket grått filter på kameran när de filmade i Helsingfors förorter och spårvagnarna längs med esplanaderna. Fullt så dystert skulle jag nog inte själv beskriva mitt Finland…
Eller som när Mikko på besök i sin skenidentitet Mikaels barndomshem, en våning i Stockholm City av litet annan klass än sitt verkliga barndomshem i en betongförort till H:fors, råkar trycka igång ett kassettdäck med låten ”Sommartider hej hej” av ”Gyllene Tider” – då blev kontrasten litet väl stor.

helsingfors-natt

Nog är Helsingfors också fint – jag känner mig personligen lika hemma i H:fors som i Stockholm.

Litet ”credit” fick nog Finland ändå, då Mikael plötsligt insjuknar och är i stort behov av en njurtransplantation. För det visar sig emellertid omöjligt att ordna med en njurtransplantation i Sverige då Mikko och Mikael har bytt identitet, och i Sverige är man ju så noga med dokumentation och kontroll. Men i Finland är det ju andra bullar, här är vi inte lika nogräknade… (Nåja, jag tillåter mig undra. Jag borde ta och fråga en av mina släktingar som råkar jobba på just njursjukdoms avdelningen vid triangelsjukhuset i H:fors…) Nåväl, då passar de på att visa ett par faktiskt riktigt vackra skylines av H:fors, inklusive Mejlans sjukhus ut mot Tölö hållet samtidigt som Mikael erhåller sin nya njure uppe i patienttornet.

Vi kom också att fundera på vem som producerat just filmen Hallonbåtsflyktingen, men vi fann inget definitivt svar på den frågan förrän efter filmen när jag nu kollat upp saken. Det verkar nämligen vara en samproduktion mellan Finland och Sverige (surprise…), med ett finskt produktionsbolag i spetsen. Dock med en svensk regissör, Leif Lindholm, men vars ena förälder är finsk och den andra svensk – så han kunde enligt egen utsago (Yle Arenan) relatera till identitetskrisen som man kan känna när man har ett ”delat” ursprung.

handels-hemkomst

Homecoming day ordnas på Handelshögskolan i Stockholm varje år i oktober när alla gamla studenter (alumner) hälsas välkomna tillbaka, eller ”hem” till sitt alma mater ;). Åtminstone har det gett mig en hel del perspektiv att studera där.

Som kuriositet i sammanhanget kom jag att tänka på just det Nordiska samarbetet vid produktion av bl.a. film och annan form av entertainment. Tänk bara på TV-serien Bron / Broen (Sverige-Danmark) som har blivit såld till över 130 länder världen runt.
En annan sak jag blev varse om när jag studerade på Handels var att svenska Bonnier AB äger bl.a. de finska TV-kanalerna MTV3 (”maikkari”), Sub-TV, AVA och radiokanalen Radio Nova i sin helhet, d.v.s. ½ av Finlands kommersiella TV. Ytterligare ett exempel är att Bonnier AB och Ratos AB (ett svenskt investmentbolag) tillsammans genom ett joint venture äger hela Finnkino Oy, som råkar vara Finlands största biografkedja – det hade jag inte heller vetat om förut.

Nej, nu tar jag nog en svensk ”fika” och knäpper på låten ”Minä” av det finska bandet ”Kymppilinja ja Mariska”, var de också råkar sjunga om svenska ”Veronica Maggio” – för att plocka fram det bästa ur båda världarna! Det är ju en av de största förmånerna man har som finlandssvensk. 🙂

Sebastian

Berövad på mitt kommunikationsmedel

Snyft! Min Apple iPhone 5S mobiltelefon valde i mitten av förra veckan att ”kasta in veven” eller kanske mera passande i det här sammanhanget så har den ”dragit ur jacket” så att säga. Och som en direkt följd av detta, så känner jag mig på något vis litet efter och utanför samtiden som rusar förbi i en ohejdbar fart…

Även om jag inte behöver vara utan min smartphone särskilt länge, ungefär en vecka, medan den är på garantiservice, så märker jag ändå hur viktig den är i vardagen. I telefonen har jag bland annat min e-post, navigationskartor, Facebook och kanske framförallt min kalender. Bara frånvaron av kalendern gjorde att jag för första gången på ett år försenade mig från en föreläsning med en timme idag! Jag går helt enkelt enligt kalendern på min telefon, om det så gäller en föreläsning eller fika med en kompis på stan… Så om du uppfattar mig som än mer disträ än annars, så vet du nu bakgrunden därom…

nokia-3510i

Fast min Nokia 3510i:n är över ett decennium gammal nu så hänger den ännu någorlunda troget med…

Helt disconnectad är jag ändock inte eftersom jag fann en vikarie till min iPhone inne i någon byrålåda. Vikarien ifråga heter Nokia 3510i och den är enligt egen utsago över 10 år gammal (knappar du in *#0000* på en gammal Nokia telefon så berättar den datumet på sitt operativsystem, i det här fallet 13.02.2003). Den ger mig åtminstone möjligheten att kommunicera via telefon och SMS (vänta nu, var det inte i det syftet man uppfann mobilen?), medan de andra formerna av kommunikation (Facebook, Instagram m.fl.) har blivit lämnade därhän just nu.

HTC-diamond

Så såg min HTC Diamond ut, baksidan var formad som just en ”diamant” – men navigeringen på skärmen sköttes främst med en penna.

Men samtidigt fick det mig att reflektera litet över hur beroende man är av sin smartphone i dagsläget, när jag nu är utan den. (Jmf. med att man inte är medveten om en obetydlig muskel i kroppen förrän den börjar värka.) Jag införskaffade min första ”riktiga” smartphone med touchscreen när jag var sjutton år gammal, vilket var sommaren 2008. Telefonen jag då valde var en HTC Diamond som körde Windows mobiloperativsystem, och den hade jag importerat från Sverige – enligt återförsäljaren borde mitt exemplar ha varit ett av de första i Finland… Vill du se reklamfilmen som fick mig på kroken för 6 år sedan, så finns den på Youtube – inte konstigt att man som 17-åring nappade på att köpa den. 😉

iphone

Snart får jag återigen lägga vantarna på min efterlängtade iPhone 5S…

Nåja, tiden har gått sedan dess och sprungit förbi min gamla HTC för längesedan, och det har blivit ett antal telefoner efter det också. Men fast det ”bara” är 6 år sedan jag började med smartphones så märker jag nu hur svårt det är avstå från en sådan, ens för en kortare period – vilket ju betyder att jag i förlängningen har anpassat mitt beteende efter att ha en sådan telefon. Sålunda kan det väl fungera som litet terapi att vara utan sin smartphone ett tag – back to nature så att säga.

Nåväl, nu får det räcka med självömkan, det är inte en attraktiv egenskap – för snart får jag min iPhone tillbaka. Intressant är dock det att jag lär få en ”ny” telefon, då de i Salo vart jag skickade iPhonen inte vanligen reparerar telefonen utan de byter helt sonika ut den till en ”refurbished” enhet (alltså en fabriksåterställd och rekonditionerad enhet). Detta eftersom det inte är lönsamt att reparera iPhones i Finland, utan det är billigare att skicka dem i bulk (som en större sändning) till Kina för reparation än att ha en finsk ingenjör att fixa enstaka på plats. Vilket nog känns konstigt, särskilt när Finland förr var mobilerna förlovade land. Men tiderna förändras också här, samtidigt som det kanske är en delförklaring till den höga arbetslöshet som råder i Finland just nu.

Sebastian

En afton med Herman Lindqvist

I onsdags kväll (8.10.2014) så besökte jag Herman Lindqvists föreläsning på Ritz (Kulturskafferiet) i Vasa, med temat ”När Finland var Sverige”. Men ordet föreläsning är nog fel i det här sammanhanget eftersom det inte rörde sig om någon alldaglig (och vanligen torr) universitetsföreläsning, utan om en historieberättelse av rang om sitt eget lands förflutna.

Jag hade bokat biljett på förhand via Arbis i Vasa, vilket visade sig vara tur eftersom när jag kom till Ritz kvart före sex på kvällen, så var det en över 20 meter lång kö som ringlade utanför dörren. Antalet intresserade besökare hade tagit arrangören på sängen, om jag uppfattade saken rätt, vilket nog också kan stämma då hela Ritz sal som rymmer 300 personer var fylld till sista säte, en del av publiken var t.o.m. tvungna att stå.

Herman_Lindqvist

Herman Lindqvist – nu har jag äntligen fått höra honom ”live” och inte bara på TV eller genom tidningarna. (Bild: wikipedia.org)

Kvällen till ära hade man flugit in en dansk från Köpenhamn som hade till uppgift att presentera Herman Lindqvist, eftersom arrangören ville ha en neutral konferencier då ett så eldfängt tema som Finlands historia som en del av Sverige skulle avhandlas. Nåväl, så illa var det inte för dansken som presenterade Lindqvist var egentligen en Nordjobbare, och som konferencieren själv konstaterade behöver knappast Lindqvist någon mera omfattande presentation då han nog är välkänd på båda sidorna av sundet. Åtminstone för den som någon gång bläddrat i en valfri svensk damtidning (tänk: Hänt Extra, Se & Hör och Svensk damtidning). Alternativt tittat på något program på svensk TV var kungahuset avhandlats, så har knappast kunnat undgå att H. Lindqvist är en mycket folklig och folkkär historiker.

Men det som färre känner till om honom är att han fått sin skolbildning i Finland, b.la. på gymnasiet Lärkan i Helsingfors eftersom han föräldrar då tjänstgjorde på Sveriges beskickning (ambassad) i Helsingfors. Nå, nu skall jag inte redogöra om Lindqvists biografi, utan jag nöjer mig med att konstatera att han är en utomordentlig föreläsare. Han lyckades trollbinda publiken fullständigt under den 1,5 timmen han föreläste (hur många uni. professorer kan den konsten?) och när han var färdig rev han ner applåder av sällan skådat slag (tilläggas bör att applåderna redan skanderade när han klev upp på scen, så han hade tydligen ”levererat” vad publiken förväntat sig). Själv kan jag inte undgå att fascineras av hur en man med så ”enkla” metoder lyckas få och behålla publikens uppmärksamhet – han hade varken någon flashig power point presentation eller något annat blickfångande på sig. Utan det var blott han själv på en stor scen tillsammans med ett litet svartmålat bord på vilket han ställde sin bok ”När Finland var Sverige” på högkant, och sen drog han igång med föreläsningen. (Nog för att rikssvenskar ofta är erkänt duktiga föreläsare, men det här imponerade åtminstone på mig.)

Det är svårt att så här i efterhand redogöra för hela föreläsningens innehåll, men här kommer åtminstone några spridda observationer från föreläsning. För det första konstaterade Lindqvist att det på båda sidor av sundet finns missuppfattningar om Finlands historia som en del av Sverige. På finska sidan så är det att många finskspråkiga som lever i villfarelsen att svenskarna skulle ha ”erövrat” Finland och lagt det under sig. Det här med ”språkstrider” är en ny företeelse som härstammar från mitten av 1800-talet och framåt, för under de första 700-800 åren av Finlands historia som del av Sverige, så finns det inte ett spår av några språkstrider.
På svenska sidan är det istället fråga om, ibland total, okunskap om att Finland varit en del av Sverige. Talande är ju exemplet med att Finland varit en del av Sverige dubbelt längre än vad Skåne och Bohuslän varit det, och ändå är kännedomen om finlandssvenskar minst sagt ofta bristfällig.

det-da-tida-sverige

Ur boken ”När Finland var Sverige”, om hur det dåtida ”Svea-rike” såg ut.

Men också andra saker framkom som jag inte explicit har varit medveten om tidigare, bland annat det att det finska kavalleriet (Hakkapeliterna), spelade en avgörande roll för att Sverige skulle få just Skåne av Danmark. Detta då det var Hakkapeliterna som tillsammans med Kung Gustav red mot Köpenhamn, Danmark med följden att danskarna lade sig platt för den svenska kungen och överlät Skåne till Svea-rike. En annan intressant tanke som Lindqvist strödde var hur Finland hade varit om Sverige aldrig hade ”startat upp” Finland med en västlig förvaltning, administration och lag. För när ryssarna sedan tog Finland i finska kriget år 1808, så var det tack vare att det fanns en färdig administration som fungerade väl (på svenska dessutom), som gjorde att ryssarna inte hade någon anledning att i det skedet att införliva Finland alltför mycket i det ryska systemet, vilket nog hade gjort att nationalstaten Finland knappast hade sett dagens ljus. Eller som Lindqvist konstaterade, att vi knappast åtminstone hade sett röken av institutioner som våra högsta laglighetsövervakare: ”Justitieombudsmannen” och ”Justitiekanslern”, eftersom det är skandinaviska uppfinningar och motsvarande institutioner finns väl ännu inte i denna dag i Ryssland?

En annan rolig grej med Lindqvist berättarteknik är att han lägga fram historien på ett mycket populärvetenskapligt sätt. T.ex. så sade han ”den svenska kungen Gustav IV Adolf slog sig ner på Åland som en Chief Commander för att leda kriget mot ryssen därifrån”. Åtminstone på mina historielektioner i högstadiet och gymnasiet så använde läraren nog inte sådana begrepp – i och för sig har jag läst stora delar av min historia på finska språket, genom hela högstadiet och därför har jag väl inte fått årtalen att fastna trots att historia var ett mina favoritämnen. Jag fick faktiskt nyligen en bassning av en person som har finska som modersmål när jag i en diskussion skulle säga ett årtal på finska, nämligen ”år sjuttonhundrasjuttiofem” (1775) men på finska uttalas det ”vuonna tuhat seitsemänsataa seitsemänkymmentä viisi” varvid jag uttalade det i ”svensk tappning” vilket säkert lät ruskigt för en native speaker i finska 😉 (Året i fråga grundades Vasa hovrätt av kung Gustav III)

Jag fick en fråga av en vän ganska direkt efter föreläsningen, om det bara var finlandssvenskar som närvarade vid föreläsningen? Jag har inget absolut svar på den frågan men jag tippar på att den stora majoriteten nog var finlandssvenskar, dels på basis av kända ansikten (ankdammen…) men också språket sinsemellan i publiken – även om några spridda ord på finska hördes. Vilket nog är synd då, jag tror alla mår bra av litet upplysning om sitt eget lands historia för att undvika missuppfattningar åt båda hållen. Eller som Lindqvist numerärt lyckades lägga fram det, det har aldrig någonsin funnits så många finnar som nu med så dålig finska, han syftade naturligtvis på de 800 000 personer i Sverige som har en finsk bakgrund. Och vice versa att det i Sverige finns en uppfattning om att alla finlandssvenskar är grevar och baroner, trots att de flesta är helt alldagliga människor som drömmer och tänker på svenska i Finland.

Sammanfattningsvis var jag nog mycket nöjd när jag efter föreläsningen spatserade hem i höstrusket från Ritz, för behållningen av Lindqvists föreläsning var nog stor. Eller för att uttrycka det i monetära termer, så fick man mycket valuta för den lilla pengen föreläsningen kostade 🙂
Vill du få ett smakprov av Lindqvist, så finns en film på Youtube om detta tema här.

Sebastian

Svar på kommentar om äktenskap

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om äktenskapet är att likna vid enbart ett ekonomiskt avtal.

”Hejsan!
Ett intressant inlägg om äktenskap(sskillnad) du har skrivit. Men känns det inte litet tråkigt att som blivande jurist att i framtiden bli inkopplad då det är problem i äktenskapet, och inte i de positiva stunderna?”
av Ogift

Först – tack för din kommentar och här kommer min högst personliga syn på saken.
Jo, det är en helt riktig iakttagelse att juristen oftast blir inblandad när ett problem uppstått, och inom familjerätten är det oftast av tråkiga skäl som man blir inblandad. T.ex. när någon vill skilja sig och makarna inte kan komma överens om hur de skall fördela egendomen, eller vid ett arvskifte efter avliden när arvingarna ibland strider om vem som skall få den sista tekoppen med guldgravyr.

MEN, det finns också åtminstone ett undantag 🙂
Och det är när man är i början av sin juristkarriär får möjlighet att auskultera vid tingsrätten som tingsnotarie – vilket en del väljer att göra. Då får man nämligen utöver att döma folk, också möjlighet att viga folk borgerligt, alltså fungera som vigselförrättare. Eller enligt lagens bokstav är det faktiskt en skyldighet som man har som tingsnotarie.

Skyldig att förrätta borgerlig vigsel är […]
2) tingsnotarie som med stöd av tingsrättslagen (581/1993) är behörig att förrätta vigsel […]”
— Äktenskapslagens 4 kapitel 17 a§ (Finlex)

Sannolikt så kommer även jag då att i framtiden få viga några par, när jag förhoppningsvis auskulterar. Intressant ur det perspektivet att min far har betydligt längre erfarenhet av den saken som kyrkoherde, och sen skall sonen också pröva på det men i ett borgerliga sammanhang – det hade jag inte räknat med när jag började studera på juridiska fakulteten…

Att som tingsnotarie viga par borgerligt är en trevlig uppgift som den färska juristen får göra. (Bild från borgerlig vigsel i Kananda.)

Att som tingsnotarie viga par borgerligt är en trevlig uppgift som den färska juristen får göra. (Bild från borgerlig vigsel i Kanada.)

Så även om juristen nog oftast kommer in i bilden när det redan ”skurit sig”, så finns det åtminstone något undantag. Dessutom känns det nog i nuläget litet främmande för mig att viga ett par, då jag själv i nuläget är singel – men jag antar att man växer in i det uppdraget också, när det eventuellt är dags. Även om jag nog själv avser att gifta mig kyrkligt den dagen då det eventuellt aktualiseras, men då är man ju två om saken förstås…

Sen så gäller det generellt att försöka jobba så proaktivt som möjligt som jurist, för att undvika att bittra familjetvister överhuvudtaget uppkommer. Det kan man göra genom att försöka skriva så exakta och precisa handlingar som möjligt, t.ex. testamenten och äktenskapsförord. På så vis slipper man då att det uppkommer någon större tolkningsmån, och ”grunden” för en framtida tvist på så sätt försvinner. Lyckas man med det som jurist, så har man ju också besparat folk mycket lidande och kanske framförallt tid och energi till annat trevligare.

Till sist för att lätta upp stämningen litet från det här tyngre ämnet, så vill jag avsluta med låten ”Lay All Your Love On Me” av ABBA, men i det här fallet framförd på något så originellt som en Wersi Scala orgel. Ge gärna låten åtminstone 2-3 minuter innan du hoppar vidare, för att känna in stämningen.

Wersi Scala är en speciell elorgel typ som är utvecklad i Tyskland, och ger ifrån sig ett mycket kännspakt ”sound”. Notera hur skicklig herr Dunlap är att spela på orgeln, jag har bara litet erfarenhet av pianospelande men jag vågar ändå säga att det är ett otroligt arbete han gör på sin orgel!

Sebastian

Äktenskapet = blott ett ekonomiskt avtal?

Idag var det dags för s.k. halvvägs diskussion med min handledare gällande mitt seminariearbete i familjerätt. Egentligen skriver jag om ett helt annat ämne än just äktenskap och äktenskapsskillnader (skilsmässa) inom familjerätt, men av någon anledning kom vi också över på det ämnet under vårt samtal. För det är relativt intressant ämne som berör de flesta av oss i något skede, men det är också ett område som inte ändras i särskilt rask takt, familjerätten är ganska statisk – men nu har man börjat att också se vissa förändrings tendenser vad det gäller ex. äktenskapet.

Eva Gottberg som är professor i familjerätt vid Åbo universitet, säger i en av sina böcker att äktenskapet som det idag ser ut närmast kan beskrivas som ”ett ekonomiskt avtal som löper med en ömsesidig uppsägningstid på 6 månader”. Alltså att man skulle kunna likna vårt rättsliga institut, äktenskapet, med vilket avtal som helst som har en ekonomisk verkan. Man kan för skojskull jämföra med ett mobiltelefonabonnemang som tecknas för 24 månader, där har du en ännu längre uppsägningstid än vid ett äktenskap, och personligen kan jag väl tycka ett det känns litet främmande.

Men orsaken till att vi överhuvudtaget halkade in på detta tema var att jag planerar att skriva mitt arbete om den finska intressebevakningsfullmakten i en Nordisk kontext. Jag tycker nämligen att det är intressant att göra jämförelser med våra Nordiska grannländer, då mycket är lika mellan länderna, men att det också finns tydliga skillnader.

tarta-skillsmassa-brollop

Hur snabbt skall det vara möjligt att hoppa mellan att vara gift och ogift? Våra danska vänner tar saken till en ny tidsepok.

En tydlig skillnad är t.ex. den att när våra vänner i Danmark önskar skilja sig så kan de göra det betydligt snabbare än vad vi kan i Finland. Är båda makarna överens om att de vill skiljas och har sina webbankskoder till hands för online-identifiering så kan de logga in på en portal och sätta skilsmässan i kraft så att de är formellt skilda dagen därpå… Nog för att våra våra danska vänner är kända för att vara liberala och framstegsvänliga, men jag tycker nästan det är för snabbt och smidigt ordnat. Den lag som möjliggjorde de snabba äktenskapsskillnaderna trädde ikraft i juli 2013, och jag läste ursprungligen om saken i den svenska tidningen ”Advokaten”, men det finns också en e-artikel i Göteborgs Posten här.
I Finland får i stället endera maken eller båda makarna tillsammans inkomma till tingsrätten med en begäran (i praktiken ett papper) om äktenskapsskillnad och sen väntar en betänketid på 6 månader, innan skilsmässan kan verkställas fullt ut på separat begäran.

Få se om vi går mot ett sådant alternativ som i Danmark på sikt också här i Finland? I så fall blir nog professor Gottberg tvungen att revidera sin beskrivning av äktenskapet till följande: ”äktenskapet är ett ekonomiskt avtal, som beroende på situationen, kan löpa helt utan uppsägningstid”.

Vilka krav ställer då lagen på att man skall vara trogen den andra under äktenskapet?Svaret finner man i äktenskapslagens början var lagstiftaren velat ta in några centrala principer, men märk väl det är främst principer och strävanden. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att gå till en domstol och kräva att domstolen t.ex. skall förplikta den andra maken att vara trogen och ”vårda” den andra maken – utan här utsträcker sig också skyldigheten återigen till en ekonomisk förpliktelse om att vid behov betala underhåll till den andra maken, medan äktenskapet varar.

”Makarna är sinsemellan likställda. De bör i äktenskapet visa varandra förtroende och i samråd verka för familjens bästa.”
— Äktenskapslagen 1 kapitel 2§ (Finlex)

Min egen åsikt i saken är den att vi går mot en alltmer tydlig gränsdragning mellan de juridiska och de moraliska förpliktelserna, i allt flera sammanhang, och nu på senare tid också i äktenskapet. Att man dels har den civila (profana) och juridiska sidan av ett äktenskap och ovanpå detta beroende på parternas (makarnas) inställning kan bygga på med en annan sida som kan inkludera andra attribut såsom moral och religion, och de förpliktelser som följer av dessa.

Är det en bra eller dålig utveckling? Det är en högst subjektiv fråga, som besvaras olika beroende på om man föredrar individualism före kollektivism och vice versa. Skall samhället och staten så långt som möjligt hållas utanför det äktenskap som sluts mellan parterna, och endast erkänna de ekonomiska bitarna som följer av äktenskapet? Svaret på den frågan är ju också beroende på din inställning till vad som är samhällets uppgift – men som sagt vi går allt tydligare mot individualism var individens frihet är i centrum. Personligen kan jag ju tycka att det är märkligt att det inte i äktenskapslagen finns ordet ”kärlek”, men det vittnar väl också om den tydliga gränsdragningen till att det rör sig om en ekonomisk/juridisk förpliktelse, plus att det kunde vara svårt att definiera. Sen är det naturligtvis så att man skall kunna komma ur ett dåligt och destruktivt äktenskap. Men om skall det vara så enkelt som i Danmark att skilja sig, det är kanske en fråga som våra politiker kommer att få ta ställning till så småningom.

 Eller som Mariska med sina ”Pahat sudet” sjunger i sången ”Liekki on sammunut” (Lågan har slocknat), ”Vi bryter sigillet och röjer den heliga eden vi gav varann, och vi ogiltigförklarar avtalet som har ratificerats av Gud själv. Vi glömmer allt vi lovade varann, det var ju ändå bara ord utan betydelse”. (fri översättning) Jag tycker att hon, Mariska, på ett bra sätt i sången fångar den komplexitet som finns i ett så stort löfte mellan två personer, och kopplingen till den ”kalla”/neutrala juridiken. Lyssna på låten kan du göra här på Youtube.

Sebastian

Citat i höstrusket

Jag måste medge att jag har något av en avog inställning mot citat på bloggar. Orsaken till min reserverade hållning till citat är den, att oftast när jag läser bloggar så vill jag läsa skribentens (bloggarens) egna tankar och inte tankar av en tredje man.

För något som jag ogillar starkt, är när en blogg är fylld över brädden med inlägg som i sin tur är fyllda med citat som helt eller delvis saknar en koppling till innehållet i bloggen. Visst kan de (citaten) vara betydelsefulla för skribenten – men om de inte öppnas upp för bloggläsaren så förblir de oftast bara tomma ord för mig som bloggläsare. Därav måste man göra en bedömning av om citatet är tjänligt för sammanhanget – tillför det något av värde? Och förstår läsaren innebörden och kopplingen till det jag skriver om?

Jag menar, för att exemplifiera något, om jag träffar en vän på ett café och vi samspråkar om olika angelägenheter över kaffet – så inte vill jag ju då (heller) att denne skall rabbla upp massor med citat åt mig – om de inte förankras i sammanhanget på något (vettigt) sätt.

Men inga regler kommer utan undantag, och därför får det räcka med min svada, och alldeles för långa utläggning, om min inställning till citat. Så därför tänker jag nu själv göra ett undantag och inkludera ett citat av Albert Camus som jag kom att tänka på nyligen.

Citatet dök upp i huvudet för mig när jag här i veckan en morgon vandrade till jobbet längs med de många (och långa) esplanaderna i Vasa (Handels-, Hovrätts- och Korsholmsesplanaden). Den här morgonen präglades av att den var ovanligt gråtrist och dimmig, även för att vara september, så pass dimmigt att fukten klibbade sig fast i ansiktet, och senare noterade jag också, i hissens spegel, att fukten funnit grogrund i mitt hår som var drypande vått i kalufsen.

Och eftersom det är svårt att vara opåverkad av och immun mot den gråtrista miljön, om man nu inte brukar antidepressiva läkemedel förstås, även om det också lär vara felaktigt i och med att de inte är någon form av lyckopiller, så försökte jag finna någon ljuspunkt under vandringen – även om det var svårt då sikten var dålig.

Men lyfter man blicken något så ser man den vackra färgserenad och palett, som träden med sina färggranna löv har att bjuda på, för den som orkar ta sig tid att titta och ta del av den. Och det var det jag tyckte Camus hade lyckats fånga så fyndigt i följande citat:

citat-camus

”Hösten är som en andra vår, då varje löv är en blomma” Man skall kanske se både på våren och hösten som övergångsårstider, vilket de egentligen ju är?

Camus, som var en fransk författare och som också blev premierad med nobelpriset i litteratur, skrev böcker främst inom den existentiella och realistiska genren. Och även om de kan vara tunga ämnesområden att ta del av, bl.a. ansåg Camus att tillvaron var alldeles kaotisk och slumpmässig på ett sätt som (helt) saknade mening, så kan man ändå ibland finna något underfundigt och uppmuntrade i det – hur motsägelsefullt det än kan låta. Vilket jag anser att citatet ovan är ett exempel på i all sin enkelhet.

camus-om-vanskap

Camus definition av vänskap: ”Gå inte bakom mig; jag kanske inte leder dig rätt. Gå inte före mig; jag kanske inte följer dig. Bara gå bredvid mig och var min vän”

Det tidigare citatet, om hösten, kanske jag hade lyckats förankra någorlunda i texten? Men citatet ovan, också det av Camus, kunde jag helt enkelt inte låta vara förbigått – så där bröt jag väl definitivt mot min just stipulerade regel. Men det är det värt, eftersom citatet så bra beskriver vad (riktig) vänskap är och som vi säkert alla är i behov av i höstrusket, kanske mera av än annars?

korsholmsesplanaden-i-september

Korsholmsesplanaden i Vasa inlindad i klibbig och fuktig dimma, som begränsar sikten till ett halvt kvarter, en morgon i mitten av september.

Nu fortsätter jag ännu ett tag med praktiken, innan det sen är dags att återgå till studiebänken på universitet igen – vilket ju annars brukar vara det normala till hösten för mig också.

/ Sebastian

20 år sedan Estoniakatastrofen

Jag har alltid tyckt om att åka Finlandsfärja mellan Finland och Sverige, vilket kanske inte är så konstigt egentligen, eftersom jag tillbringade relativt mycket tid på färjorna när jag var liten. En delorsak till det var att min pappa vid tillfället var gästforskare vid Uppsala universitet, och det föranledde en hel del ”kryssande” mellan länderna. Men trots det så har jag ändå ett visst litet obehag inför att resa med färjorna, som inte försvunnit helt trots att det är länge sedan en allvarlig olycka inträffade på Östersjön, jag tänker naturligtvis på Estonia katastrofen hösten 1994.

En enkel räkneoperation ger vid handen att jag var blott 3,5 år gammal när den inträffade och jag har därför inga minnen från själva nyhetsrapporteringen om olyckan. Däremot så har jag fått historien återberättad för mig ett flertal gånger i olika sammanhang, av föräldrar och senare i skolan. Sen föll det litet i glömska fram tills nu när Österbottens tidning hade en artikelserie om M/S Estonia och att det är 20 år sedan olyckan nu i höst, den 28 september 2014.

Vad kan man då säga om Estoniakatastrofen som inte har blivit behandlat tidigare? Jag vet inte om jag kan tillföra så mycket nytt, men jag kom att fördjupa mig i fallet nu eftersom jag glömt massor med detaljer om händelsen. Utöver att det var en oerhörd mänsklig katastrof där över 800 personer omkom och således en av de värsta fartygsolyckorna efter andra världskriget, så lämnar historien också en hel andra spår efter sig. Dels har man förbättrat säkerheten på färjorna och tagit lärdom av det inträffade, men dels har det också lämnat spår i folks medvetande om riskerna med sjöfart.

Jag är själv en person trivs till sjöss och det är få saker som är så avkopplande som att ge sig ut på sjön med en familjens båtar, men samtidigt har vi barn fått lära oss att ha respekt för sjön och havet. I en av våra båtar finns en VHF-radio, liksom det också finns på alla stora handelsfartyg – så även på Estonia. VHF-radion är speciell så tillvida att den inte fungerar som en mobiltelefon, var telefonen är i kontakt med en mast (basstation) som förmedlar samtalet vidare ut i telefonnätet. Istället fungerar VHF-radion så att samtalet kopplas till alla som råkar finnas inom hörhåll. VHF-radion är uppdelad på flera kanaler, var kanal 16 fungerar både som en kanal man passar (lyssnar på) för inkommande ”samtal” men också som nödkanal. Det var på den kanalen Silja Lines Europa hösten 1994 tog emot Estonias nödandrop ”Mayday Mayday”, och han som tog emot samtalet är en Vasabo som då var styrman på Europa (läs mera om honom i ÖT).

Samtalet till Silja Europa från Estonia och efterföljande samtal med kringliggande båtar finns dokumenterat i videon ovan, och det är känslosamt att lyssna på samtalstrafiken – var också den sista kontakten med Estonia hörs. Till sjöss fungerar det så att det fartyg som tar emot ett nödanrop, kommer att fungera som ledningscentral under hela räddningsuppdraget – detta eftersom det inte finns något direkt nödnummer att ringa genom VHF. Istället lyssnar alla sjötrafikanter in samtalstrafiken, och förhoppningsvis hör även Sjöräddningscentralen i Åbo trafiken – som förmedlar och distribuerar hjälpen från land. För alla båtförare som hör ett nödanrop, är skyldiga att bistå om de är i närheten och kan.

marinvhf

Bild på en modern VHF-radio för fastmontage i fritidsbåtar. Notera den röda ”Distress”-knappen, ett tryck på den i 5 sekunder och radion sänder ett digitalt nödanrop som också innehåller båtens position under förutsättning att radion är ansluten till en GPS-mottagare.

I Estonia fallet, så kom flertalet passagerarfärjor till undsättning – däribland Viking Mariella och Silja Europa som var först på plats. Som kuriosa kan det nämnas att det är ”roligt” att höra de olika dialekterna som de för konversationerna på över VHF-radion: SL Europa med en tvåspråkig Vasabo, VL Mariella med en Ålänning och deras mycket kännspaka dialekt, liksom SL Symphony med en rikssvensk befälhavare. Dessvärre är katastrofen ett faktum när de ett par minuter senare kommer fram till platsen var Estonia borde ha befunnit sig – istället flyter bara löst bråte omkring och senare ser de även människor i havet… Vid tillfället var det hård storm, så att vågorna sköljde vatten upp på kommandobryggorna så passagerarfärjorna kunde inte själva plocka upp folk ur vattnet. Istället gjorde de i ordning sina helikopterplattor på båtarna, så att helikoptrar från Finland (Super Puma) och Sverige skulle kunna lyfta ombord människor dit istället för att behöva ödsla tid på att flyga i land med dessa.

Bild på Estonia med öppet bogvisir, var via bilar och lastbilar kör ombord på färjan.

Hur kunde då Estonia gå under så snabbt? Estonia hörde till en fartygstyp som kallas för Ro-Ro-fartyg (det har ingenting med rodd att göra…), vilket är en förkortning för Roll On och Roll off fartyg (på svenska rulla på och rulla av fartyg). Tanken med sådana fartyg är naturligtvis den att bilar skall kunna köra (rulla) ombord på fartyget genom en lucka i fören och sedan också köra av fartyget genom en lucka i aktern. I princip alla passagerarfärjor i Östersjön är av den typen, då de fraktar både människor och bilar, vilket möjliggör snabba och smidiga transporter då bilarna inte behöver lyftas ombord. Men dessa fartyg kommer också med en stor nackdel då de behöver ha en lucka i fören. För vad man inte tänker på med dessa passagerarfartyg är att de nästan är som gjorda för att sjunka snabbt – detta då de har bildäcket i vattennivå som bildar en jättestor ihålig tunnel genom -hela- båten. It goes without saying att om den vattenfylls så sjunker båten som en sten, och den vattenfylls snabbt om luckan öppnas i fören och vattnet kan strömma in – samtidigt som luckan i aktern är stängd. Det hände också med Estonia, vattnet kunde under överfarten mellan Tallinn och Stockholm börja tränga in på bildäcket. Orsaken var att bogvisiret som sitter längst fram på fartyget bröts lös och lossnade i den hårda sjögången och samtidigt öppnades även den vattentäta luckan som fungerar som ramp till bildäcket när båten är förtöjd. Resten är ju historia tyvärr, båten sjönk mycket snabbt och många blev instängda på hyttdäck och gick således med båten till botten.

vikinggrace

Ritning över ett modernt fartyg: Viking Grace – här har man tagit lärdom av olyckan och delat upp bildäcket i flera (vattentäta)sektioner för att minska risken. Röda pilar och text adderade av mig. Bild från: idg.se

Tyvärr ”behövs” ofta en olycka för att man antingen skall bli varse om ett potentiellt problem, alternativt att man skall bemöda sig med att åtgärda ett problem som man redan är medveten om. Nu är jag ingen ingenjör, men som jag har förstått det så har man idag beaktat problemet med att ha ett stort bildäck som går tvärsigenom fartyget, genom att börja indela det i sektioner. Efter Titanic blev det viktigt med flera vattentäta skott i båtarna så att hela båten inte skall vattenfyllas på en gång. Numer har man anammat den principen också för bildäcket på färjorna så att det stängs mellanvägar där för att det inte skall var en enda stor ”behållare”, utan flera mindre behållare.

vikingbat

Visst är de väl vackra fartygen som trafikerar Östersjön? Särskilt på natten när de stävar fram över spegelblankt vatten fullt upplysta.

Trots Estoniakatastrofen så har passagerartrafiken fortsatt över Östersjön, och det har ju till och med tillkommit helt nya fartyg vilket visar på att rederierna tror på branschen. Vilket är trevligt eftersom jag tycker man skall ta lärdom av olyckan och satsa på att undvika framtida olyckor, istället för att vara rädd för överfarterna. Jag gillar trots allt starkt att resa med fartyg från Åbo/Helsingfors-Stockholm med fartyg, och det har lämnat ett par minnen också. Bl.a. när jag åkte med min bror och han hade envisats med att vi skulle boka en D-hytt (!), skalan går alltså från A-E, var A-hytten är bäst av vanliga hytter. Nåväl, vår hytt var belägen under bildäck, t.om. under vattennivån och överfarten var stormig. Utöver viss cellskräck så gungande det också betänkligt, för även om jag inte bli sjösjuk, så hade jag nog till en början svårt att sova – för när jag satte mig upp på sängkanten och tittade ut mot andra vägen i hytten så såg hur golvet steg och sjönk med en halvmeter (!) i vågorna. Så hädanefter bokar vi nog hytter litet högre upp i fartyget, det kan jag nog avvara till.

För den som vill bekanta sig mer med Estonia katastrofen så rekommenderar jag en engelskspråkig dokumentär av Discovery Channel som finns tillgänglig på Youtube. I dokumentären porträtteras också ett par överlevare, var bl.a. en svensk berättar lite av en solskenshistoria som hände honom mitt i katastrofen – när han skulle lämna det sjunkande fartyget (vilket var svårt), så stötte han i hop med en tjej och de kom överens om att hjälpa varandra att lämna fartyget. I gengäld lovade han att bjuda henne på middag i Stockholm veckan därpå om de klarade sig, vilket han också fick tillfälle att göra 😉
Alternativt om du är mera hardcore så finns hela haverirapporten att läsa här, så kan du som förstår dig på tekniska termer gotta dig i allt material – jag var dock tvungen att lämna vissa delar därhän.

Med förhoppning om framtida trygga och roliga Östersjööverfarter,
Sebastian

Reklam som väcker tankar (2/2)

Jag började ju på detta ämne om ”reklam som väcker tankar”, i mitt tidigare inlägg om jämställdhet i näringslivet och särskilt inom bolagsstyrelser, var jag lyfte fram ett förslag om att flera tjejer borde utbilda sig till ingenjörer för råda bot på problemet. Och jag lovade där att det skulle vara ett tvådelat inlägg, så det vore ju nästan fråga om falsk marknadsföring (Konsumentskyddslagen 2:1) om jag inte uppfyllde löftet 😉

Female Engineer

Ett förslag för att få mera jämställda bolagsstyrelser: fler kvinnor borde välja att studera till ingenjörer.


Reklamen nedan stötte jag på i Norrtälje, Sverige för en tid tillbaka sedan, också denna gång när jag väntade på bussen men den här gången bussen till Stockholm.

reklam-coop

Många svåra frågor på samma gång! Åtminstone erbjuds vi svaret på en frågorna, nämligen en färdig matkasse med tillhörande recept 🙂

Vad jag reagerade på i denna reklam var hur snärtigt man från Coop:s sida lyckas baka in sitt marknadsföringsbudskap tillsammans med stora frågor, en del av närmast existentiell karaktär. Coop är ju en butikskedja i stil med S-gruppen i Finland, då båda i praktiken ägs av sina medlemmar (andelsägare). Dessvärre har jag inte stött på ens en lika snärtig annons eller liknande från exempelvis Prisma här i Finland, trots att jag varje månad får deras medlemspost varje månad sedan några år tillbaka.

Vad jag särskilt gillade med reklamen ovan var hur de genom dessa frågor, fick mig att stanna till för ett litet tag och reflektera litet över tillvaron. Jag menar på första frågan kan jag någorlunda svaret, även om jag fick tänka till litet innan jag mindes lektionerna i fysik i gymnasiet, var vi diskuterade rymden och kosmologi. För den som inte minns eller inte orkar anstränga de stackars gråa celler, så har det att göra med Olbers paradox och ett litet mera lättillgängligt svar finner du här på en rymdblogg.

På den andra frågan, Finns Gud?, så är ju svaret något varierande beroende på person till person – det är ju en fråga som inte kan besvaras med samma exakthet som den föregående frågan var man kan sluta sig till ett svar med relativt säkra fysikaliska iakttagelser. Men jag som kristen, svarar naturligtvis ja på den frågan eller åtminstone vill jag tro att Gud finns.

Den tredje frågan är kanske något mera vardagsnära, om vad man skall äta till kvällsmat. Men det är också en stor fråga har jag märkt, åtminstone varje kväll jag promenerar hem från jobbet på eftermiddagen och magen gör sig påmind längs med vägen. Också här måste man väga in olika aspekter: vad är jag sugen på?, skall det vara nyttigt? och vad får det kosta om jag ändå åt ordentligt till lunch?.

Jag menar, i princip alla människor ställer sig åtminstone någon gång frågorna ovan. Dock varierar säkert frekvensen om hur ofta man ställer frågorna till sig själv. T.ex. är det ju nästan varje kväll aktuellt att överväga vad jag skall äta, emedan Guds existens är en fråga som inte upptar ens tankevärld kanske lika ofta.

Samtidigt är det säkert bra att komma till ro med alla dessa frågor på något sätt. Jag såg ett intressant program på SvT som heter ”Döden, döden, döden” (ett yttryck myntat av Astrid Lindgren), var en filosof vid Stockholms universitet hävdade att alla människor mår bra av att i någon resonera kring livets förgänglighet, för att kunna selektera fram saker som man finner viktigt i livet i och med den tidsbegränsade tillvaron på jorden. Programmet går just nu på Yle Fem och finns tillgängligt via Arenan. Nåväl, jag tycker det är frapperande att en annons dylik Coop:s, fick mig att fundera i dem banorna via den retoriskt ställda frågan ”Finns Gud?”. Detta trots att man annars skyndar fram i vardagen, och kanske inte har tid att fundera i de banorna?

Sammantaget gillar jag reklam som i vardagen får en tänka till litet extra, och ger litet ”intellektuellt stimuli” utöver reklamavsändarens annars så enkla budskap ”shop ‘til you drop”. Naturligtvis är det trevligt med såna reklamer också, särskilt på fredagskvällen i TV-soffan då man inte orkar anstränga hjärnan – men som balans i vardagen gillar jag starkt dessa annonser som väcker litet funderingar och bryderier. Om inte annat skulle jag gärna vilja att Coop:s matkasse fanns tillgänglig i Finland också – för i så fall skulle det bespara åtminstone mig litet bryderi varje vardagskväll 🙂

Sebastian

Tillgången till vård

En förmån med att vara (deltids)student av ekonomi och höra till Finlands ekonomförbund är att man kostnadsfritt erhåller tidningen Kauppalehti (motsvarande Dagens industri) i pappersversion under terminerna. Jag brukar bläddra igenom tidningen alltid när jag hinner. Den utkommer nämligen varje vardag, och tyvärr hinner jag inte läsa den ”helt” varje gång. Men den fyller åtminstone två syften: dels håller man sig uptodate inom de ekonomiska och samhälleliga områdena men dels också ett bra sätt att förbättra sin finska.

Vad jag idag reagerade på var en annons på första sidan av läkarföretaget ”Stella Kotipalvelu Oy”, var de erbjuder hemläkarbesök i storstadsregionen (Helsingfors) och i Tammerfors. Ett läkarbesök kostar dock från 201€, men efter FPA ersättning blir priset patienten betalar nedsatt till facila 170€ för ett besök.

kauppalehti-annons-lakare

Visst skulle det vara bekvämt att genast få tid till läkaren, och att denne kommer hem till en istället för att besöka HVC?

Även om man under alla tider har kunnat köpa vård privat, under förutsättning att man haft pengar, så blev jag ändock litet fundersam till det här konceptet. Eftersom det nog skapar ett A och B lag inom hälso- och sjukvården i Finland. Då vi får en liten grupp av privatpersoner som kan ringa ett nummer och få läkaren hem till sig genast från tidig morgon till sen kväll. Medan resten snällt får ringa till hälsovårdscentralen och försöka få en tid till läkaren, och sen sitta i ett fullbelagt väntrum (med snorande och skrikande barn…) för att sedan få träffa en sönderstressad (hyr)läkare. Detta samtidigt som den betalande patienten tar emot hemläkaren i sitt eget vardagsrum var de i lugn och ro kan gå igenom patientens situation – för att karikera något.

Som företagare själv, så har jag inget problem med att privata serviceaktörer erbjuder tjänster till ett pris som de finner lämpligt, och som kunderna är beredda att betala. Däremot blir jag nog litet bekymrad för de som inte har möjlighet att konsultera en hemläkare på grund av knappa ekonomiska resurser.
Som student finns det ju inte på kartan att man skulle kunna betala minst 170€ för ett läkarbesök – även om nu studenter knappast är den främsta målgruppen för den här annonsen och tjänsten. Men för de som har ett behov, men inte kan betala är nog de stora förlorarna i det här sammanhanget. För även om vården vid hälsovårdscentralen (förhoppningsvis) är lika bra som de privata hemläkarna erbjuder, så blir nog i allmänhet de icke-betalande patienterna tvungna att vänta betydligt längre på att träffa en läkare – vilket utöver bekvämlighetsaspekten nog kan ha inverkan på vårdresultatet.

En annan notering från samma annons är att tjänsten marknadsförs både på finska och kort på svenska (Stella Kotilääkäri Hemläkare), vilket tydligt markerar att de riktar sig till båda språkgrupperna. Det är annars ovanligt med annonser med svenskt innehåll i Kauppalehti, men jag antar att vårdföretaget lever litet i stereotypin att finlandssvenskar skulle vara en mer välbesutten ”folkgrupp” och därför skickar en signal till den publiken också.

'The medical reimbursement system is sick and there is no race for the cure.'

Ingen enkel lösning i sikte dock…

Märk väl, jag kritiserar varken företagen och läkarna som erbjuder dylika tjänster, för det skall råda fri företagsamhet och det står var och en fritt att använda dylika tjänster – kanske kommer jag att själv att göra det när jag blir äldre. Utan det jag ifrågasätter är varför det finns ett behov av dylika tjänster, borde inte det offentliga erbjuda så bra hälsovårdstjänster att det inte fanns ett behov av dessa tjänster?

Få se vad den nya vårdreformen för med sig, jag har faktiskt inte orkat sätta mig in i den eftersom det sker så mycket ändringar hela tiden i de förslag som läggs fram. Men grundtanken där är ju att alla skall erbjudas likvärdiga och nödvändiga hälsovårdstjänster, vilket borde minska behovet av privata hemläkare. Men det är väl utopi att tänka?

Sebastian

Reklam som väcker tankar (1/2)

Ibland stöter man på reklam som väcker litet mera tankar, än ”att den där produkten måste jag köpa”. Ibland är det för något politiskt parti, andra gånger för någon naturskyddsorganisation och ibland i ”vanlig” kommersiell reklam där de (råkat) få in en tanke i själva reklamen.

Jag hörde häromkvällen på bussen från Jakobstad till Vasa ett par diskutera skillnaderna mellan reklam i Finland och Sverige. Hade jag suttit litet närmare hade jag gärna gett mig in i diskussion, men så blev det inte. Deras konklusion var dock att svensk reklam generellt håller en högre klass och kvalité i jämförelse med sitt finska dito. Finlandssvenskarna är ju i en rätt så ovanlig position då vi konsumerar både finsk och svensk reklam parallellt, i alla fall om man följer bägge länders medier så blir det ju oundvikligen så.

När jag för en tid sedan besökte Handelshögskolan i Stockholm, och stod och väntade på bussen vid busskuren på Sveavägen, så noterade jag en reklamaffisch av det litet ovanligare slaget. Se nedan.

allbright_reklam

Den här reklamen väntade mig utanför Handelshögskolan, och väckte en hel del tankar hos mig.

Orsaken till att reklamen satt just vid den här busskuren var det att den var direkt riktad till oss som studerar på Handels. Jag har noterat motsvarande reklam utanför KTH (Kungliga Tekniska Högskolan), och det är nog ingen slump att de är placerade var den är placerade. Den här reklamen vill ju som all annan reklam förmedla ett budskap, men inte direkt sälja någonting genom att t.ex. presentera en färdig lösning på ett problem.

Och i någon mån fyllde väl den aktuella reklamen sin funktion, då jag ännu flera månader senare ibland återkommer till budskapet i tankarna. Däremot har jag nog ingen färdig lösning att presentera på hur man skulle få jämställda bolagsstyrelser, eller om det är ens eftersträvansvärt att det ”alltid” skall råda 50/50. Missförstå mig inte nu, min åsikt är nog att vi skall sträva efter jämställdhet – men kompetens bör nästan alltid gå före andra yttre faktorer som kön och etnicitet.

För risken som jag ser det är att om man börjar kvotera i bolagsstyrelser är att man riskerar att förlora kompetens, en kompetens som ser till att bolagen ”rullar” och både bidrar till att skattemedel flyter in till samhället och att arbetsplatser finns kvar och att nya uppstår.

En tanke på vägen, som jag noterat finns det ett underskott på kvinnor på tekniska utbildningar t.ex. diplom/civilingenjörs utbildningar. Vad leder det här till i längden då? Jo, att rekryteringsunderlaget oundvikligen blir mindre för de stora bolagen – då de vanligen rekryterar ingenjörer till sina styrelser. Vilket inte är så konstigt eftersom många av de största bolagen i Norden är teknikintensiva företag, t.ex. Nokia, AstraZeneca, Statoil, ABB, Volvo och AlfaLaval (se t.ex. OMX Nordic 40, för de 40 största Nordiska börsbolagen).

kvinnlig-ingenjor

Som ingenjör blir man vanligen på sikt förman (eller specialist), och skaffar därigenom nödvändig kompetens för att fungera i bolagsstyrelser och dyl.

Dessa bolag är beroende av skickliga och kompetenta ingenjörer/ekonomer för att de skall fortsätta vara innovativa och konkurrenskraftiga i en global konkurrens. Så därav borde man åtgärda ett av grundproblemet och få flera tjejer att välja en teknisk utbildning än idag. I så fall skulle problemet i bästa fall lösa sig självt, anser jag, eftersom urvalet av kunniga kvinnliga ingenjörer (och potentiella styrelsemedlemmar) då automatiskt skulle bli större.

Nåväl, nu tänker jag inte skriva mera om ”kvinnosaksfrågan” som det hette under 1800-talet till mitten av 1900-talet, för det är litet av minerad mark. Utan det här var närmast ett exempel på hur reklam kan trigga igång tankeprocesser, som ibland blir långvariga.

Men jag tror att organisationen AllBright som strävar efter mera jämställdhet har hittat en bra plattform genom att synas på relevanta ställen, med slagkraftig reklam. För även om få går rakt från Handels eller KTH direkt till en börsbolagsstyrelse, så är det ju relativt ofta dessa forna studenter som en dag intar styrelserummen och då kan det ha varit bra att ha sått tanken tidigt hos dessa. Men ännu för att summera, svensk vs. finsk reklam, så har jag aldrig stött på någon motsvarande reklam vid Helsingfors universitet, vilket är synd. Då det också är en plats att synas på motsvarande sätt i Finland, som utanför högskolorna i Sverige.

Sebastian