Att bli publicerad i en Law Review

Jag skrev mitt slutarbete för rättsnotarieexamen förra våren (2014) inom immaterialrätt, och jag hade då inte en tanke på att mitt arbete någonsin skulle kunna komma att publiceras. Men saker och ting kom att förändras, detta då jag i höstas fick ett e-postmeddelande om att Helsinki Law Review (HLR) sökte texter för publicering till deras andra nummer för år 2014. När jag läste meddelandet så kom jag då att tänka på att jag ju faktiskt råkar ha en text liggande, som det också kanske kunde finnas ett visst allmänintresse för (åtminstone inom den snäva krets som är intresserade av domäner och varumärken etc.).

Nåväl, mitt resonemang slutade med att jag valde att pröva skicka in mitt arbete till HLR för att se om de var intresserade av det. Och till min förvåning så det dröjde det faktiskt inte länge innan de svarade på mitt e-postmeddelande, och meddelade mig att de var mycket intresserade av att ge ut det i det kommande numret av tidskriften. Hoppsan då! Snabba ryck som gäller här tydligen…

publicering

Hittade seriestrippen ovan när jag sökte efter relevant litteratur som kunde hjälpa mig med att anpassa texten inför publicering. Även mina tankar gick i litet liknande banor som för ”Snobben” i bilden ovan 🙂

Dock var inte saken helt klar ännu i det här läget att de faktiskt skulle komma att ge ut mitt arbete, eftersom HLR är en s.k. ”referee” granskad tidskrift. Det innebär i praktiken att alla arbeten också skall läsas och godkännas av en referee före en eventuell publicering. En referee är en person som är expert på området som man skrivit om, vanligen någon inom den akademiska världen (t.ex. en professor inom ämnet). Så här uppstod följaktligen ännu ett nervöst moment när min text skulle komma att bli synad extra noga… Men till min stora glädje så klarade min text även den granskningen, med endast ett par mindre anmärkningar om saker som behövde korrigeras före publiceringen i HLR.

Vad är då en Law Review?
Men ännu kort om vad en ”Law Review” är för något. Det är en tidskrift som vanligen ett universitet eller någon förening med nära koppling till ett universitet ger ut, och som innehåller facktexter skrivna av yrkesverksamma jurister, forskare och juriststudenter. Företeelsen med just Law Review:s härstammar egentligen från USA, vilket begreppet Law Review kanske också skvallrar om. En av de äldsta och sannolikt också en av de mest ansedda Law Review:erna är ”Harvard Law Review” som utges av det mycket ansedda och ”elitistiska” Harvard University i USA. Bl.a. så har USA:s nuvarande president Barack Obama under sin studietid vid juridiska fakulteten jobbat som redaktör för nämnda tidskrift, så det sätter väl standarden i sig det också…

helsinki-law-review-2-2014-parm

Bild på pärmen till HLR 2/2014 – ett exempel på en ”Law Review”.

Nå, Helsinki Law Review är nu inte ”riktigt” lika ansedd som Harvads dito 😉 Men i alla fall så det känns det kul att få bli publicerad i en nationell facktidskrift för jurister. Jag har nämligen fått det intrycket att denna typ av tidskrifter läses relativt frekvent av både yrkesverksamma jurister, likväl studerande – och förklaringen till det är väl att det är ett sätt varigenom man håller sig uppdaterad om vad som händer inom det juridiska området. Naturligtvis läser man sällan igenom dylika tidskrifter från pärm till pärm, utan man plockar de delar som är relevanta för en själv och vilket behov man har för stunden.

helsinki-law-review-2-2014-baksida

Baksidan till HLR 2/2014 där min artikel finns uppräknad bland många andra. Tydligen var jag den enda skribenten som skrev en artikel på svenska denna gång.

Sen fungerar också Law Review:erna som ett slags akademiskt forum för jurister och andra juridikintresserade där man kan diskutera olika juridiska problem och frågeställningar på ett teoretiskt plan.
Men gällande just den akademiska biten så måste jag tillägga att det faktiskt ingår en hel del arbete bakom ett nummer av en Law Review, dels av redaktionen som ger ut den, men dels så krävs också en relativt betydande arbetsinsats av författarna själva. För det räcker nämligen inte med, som jag till att börja med trodde, att skriva själva texten som senare ev. blir publicerad. Utan före texten kan tas inför publicering så måste den bearbetas, och då främst rent tekniskt för att passa i tidskriftens utseendemässiga form och struktur. I praktiken gäller det således att ordna källor med tillhörande källhänvisningar på ett sätt som föreskrivs, samt dessutom också skriva om inledningen till arbetet för att passa i tidskriften. I mitt fall, så åtgick det över en veckas heltidsjobb under hösten 2014 för att få min text i en sådan form att den var 100% färdig för publicering.

Men trots en del extra arbeten och spänningsmoment längs med vägen, så känner jag nu så här i efterhand att det definitivt har varit värt den mödan. För det är faktiskt litet extra belönande att själv, konkret få hålla något i handen som man varit med om att skapa, denna gång i formen av en juridisk artikelsamling! 🙂

Är du juridiskt intresserad så kan du läsa det senaste numret av HLR 2/2014 i digital form här, mitt arbete börjar på sida nummer 205 och framåt.

Sebastian

Energi juridik och ett metodseminarium

Förra veckan åtgick för min egen del till en kurs i energirätt och ett metodseminarium på juridiska fakulteten. Energirätts kursen ifråga var nog riktigt intressant och kanske också litet allmänbildande, men någon större nytta av den i arbetslivet tvivlar jag dock på att jag kommer att ha av den (men man vet ju aldrig…). För kursen hade en stor spännvidd, som sträckte sig över flera områden, inkluderande från hur man gör upp avtalshelheter när man önskar inleda oljeproduktion i t.ex. ett U-land (!) till hur el-marknaden är reglerad inom EU. Nåväl, åtminstone var det faktiskt intressant att lära sig litet mera om just energisektorn, för den är nämligen den största enskilda industrisektorn. (Kanske borde jag ta och köpa aktier i finska Fortum?)

helsingfors-universitet-juridiska-fakulteten-vasa

Jag noterade i förbigående att man ”äntligen”, efter sådär 1,5 år på nya adressen, fått upp ett par skyltar vid juridiska fakulteten i Vasa, för fram tills nu har fakulteten varit relativt anonym om sin närvaro i Vasa @ Ekgården.

Litet behållning gav nog kursen ändå, för den gav en ganska bra förklaring på det spända läget i vår närregion gällande energifrågor – ta bara Rysslands gasleveranser till Ukraina. Vad bekommer det oss huruvida Ryssland levererar gas till Ukraina eller inte? Jo, för Ryssland levererar nämligen också gas till EU, vilket i huvudsak sker genom en gasledning som går igenom Ukraina. Så skulle Ryssland välja, av någon anledning, att stänga av gasleveransen helt eller delvis till Ukraina, så märks det nog också av åtminstone i de Östra delarna EU. Även Finland importerar ju en del gas av Ryssland, så om kranarna skulle stängas så skulle det nog märkas av litet också här – men tack och lov är vi ändock inte beroende av gas – för enligt föreläsaren åtminstone, så har de flesta av de finska gasförbrukarna i Finland s.k. ”switching capability” och kan således börja förbränna annat än gas vid behov – detta för att kunna fortsätta producera bl.a. fjärrvärme i huvudstadsregionen. Tack till de efterkloka ingenjörerna som tänkte så pass långt här i landet!

En av våra föreläsare under energikursen var faktiskt en professor i energirätt från det topprankade universitet, University of Oxford – topp 5 i världen. Kul att man från HU:s sida hade lyckats övertyga honom om att komma till lilla Vasa för att föreläsa för ett gäng studenter. 🙂 Utöver att substansen i hans föreläsningar nog var att klassa som ”top notch”, så hade han även en härlig brittisk accent.

Oxford universitets logotyp, universitet är ett av de äldsta i världen, grundat ca 1096. Finlands äldsta universitet, Helsingfors universitet, är i jämförelse grundat år 1640, sådär en 550 år senare...

Oxford universitets logotyp, universitet är ett av de äldsta i världen, grundat ca 1096. Finlands äldsta universitet, Helsingfors universitet, är i jämförelse grundat år 1640, sådär en 550 år senare…

Jag vet inte riktigt varför, men jag fascineras nog av dessa gamla och ”ärorika” universitet som just Oxford och Cambridge i Stor-Britannien. Kanske ligger det i att de har ett såpass annorlunda sätt att ”lära ut saker på” – jag läste en intervju med en professor som sade: ”att här (i Oxford) sysslar vi inte med att lära oss saker, utan vi bildar oss”. Plus att de respektive städerna nog är så ”akademiska” i sin atmosfär med ett regnigt brittiskt klimat, gamla byggnader och bibliotek samt att de omgärdas av en atmosfär som andas historia – nåja, nu låter jag fantasin skena igen…

Men på tal om Oxfords universitet, så måste jag bara nämna att deras motto är något i ”hästväg”. Deras motto hittar du inne i Oxfords logotyp/sigill, och mera specifikt ”inne i boken” och det lyder så här:

”Dominus illuminatio mea”

Vilket är latin, och översatt till svenska betyder det:
”Herren är mitt ljus”

Vilket jag tycker är fint ur flera perspektiv: dels att det är ett maxim (en levnadsvisdom) som är hämtat direkt ur kristendomen. Men dels också att det visar på att det finns ”ett ljus i horisonten” som man strävar mot dels i sitt eget liv, men dels också inom vetenskapen och den akademiska världen som helhet.


Den andra saken som rent studiemässigt har legat i fokus under gångna veckan var ett nytt seminariearbete – denna gång med det något kryptiska namnet ”metodseminarium”. För att öppna saken litet så handlar det om att varje kursdeltagare fick en doktorsavhandling i juridik att läsa och bekanta sig med – vilket nog kan låta torrt. Och visst, det var ett relativt torrt arbete att traggla sig igenom en doktorsavhandling på över 400 sidor… Men syftet med denna genomläsning var inte som brukligt vid läsning inför en tentamen att ta in substansen (alltså innehållet i boken), utan fokus låg istället på att studera den metod som författaren använt sig av för skriva doktorsavhandlingen.

sprak2

Ännu ett exempel på när min fantasi skenar en aning – men å andra sidan kanske det behövs för att orka med allt skolarbete såhär före jul.

Varför är detta då viktigt att göra? Jo, för juristen är det viktigt att lära sig den juridiska metoden som man förutom för att skriva t.ex. en magisteravhandling, också tillämpar i ganska stor utsträckning när man skall lösa riktiga juridiska problem av alla de slag.

Så kan det gå om man slarvar som jurist… Men å andra sidan behöver vi faktiskt inte kunna allt utantill – för det viktiga är att man lär sig metoden som man skall använda sig av för komma fram till lösningen, inte att man minns alla detaljer, för detaljerna kan man söka fram vid behov.

För det som kännetecknar en skicklig jurist, är de facto inte att man kan massor med bestämmelser utantill – den kunskapen har nog också ett värde, men inom t.ex. skatterätten så ändrar bestämmelserna såpass frekvent att det är lönlöst att försöka lära sig alla bestämmelserna utantill. Utan det som är det viktiga är att man vet hur man skall gå tillväga för att finna lösningen på ett juridiskt problem. Synonyma ord till ordet ”metod” är ”tillvägagångssätt” och ”strategi”, och jag tycker de är relativt beskrivande för vad det är fråga om.

Men med det sagt, så behöver man naturligtvis också ha en viss grundkännedom om de flesta rättsområden – poängen är dock den, att ingen jurist kan hela lagboken utantill. Utan vad man oftast kan, är huvudlinjerna och de principer som t.ex. kantar förvaltningsrätten – var vi exempelvis har något som heter officialprincipen och inom processrätten igen har omedelbarhetsprincipen. Dessa principer finns inte ens alltid upptagna i lagboken, utan man är tvungen att ha lärt sig dem från annat håll – t.ex. genom att läsa kurslitteraturen.

Men tillbaka till metodseminarium så hann det nog bli färdigt före deadline det också, skönt så! Även om det blev litet stressigt mot slutet – men jag fick tillräckligt med tankero genom att växla studiemusik, faktiskt. Först lyssnade jag på Spotifys topplista, men när Katy Perrys nya låt ”This is how we do” kom var jag nog tvungen att växla till Vivaldis ”de fyra årstiderna/säsongerna” för att få tillräckligt med ro att skriva färdigt – vilket även funkade bra! (Du kan lyssna på den här, på Youtube.)

Sebastian

Redan i slutet av november?

Jag tycker det känns litet konstigt att blicka ut över ett snötäckt Vasa genom fönstret, trots att det nu är i slutet av november månad.

Orsaken till den något främmande känslan är i mitt fall sannolikt två: dels det att vädret har skiftat mycket under de senaste veckorna, från att ibland spöregna till mindre snöstormar som släckte ner strömmen i halva Österbotten i förra veckan. Men kanske framförallt att för att den gångna terminen gått oroväckande fort, jag tycker det just var september och att hela den långa höstterminen låg framför en. Men det gäller väl att leva i nuet och anpassa sig till situationen antar jag?

Vad har jag då hunnit med under den senaste tiden? Ganska mycket om jag får säga det själv, men allt är ju naturligtvis relativt, för om någon gör 60+ timmars arbetsveckor så är det ju plötsligt ganska litet jag åstadkommit i jämförelse…

En del pendlande mellan Vasa och min hemstad Jakobstad (Jeppis) har det blivit, särskilt på veckosluten har jag besökt min hemstad relativt ofta. För även om jag haft ganska fullt upp i Vasa så har det ändå ofta funnits en eller annan anledning till att besöka Jeppis, nu senast då min far i förra helgen fyllde jämna 50 år. Och helgen före det var det ju farsdag…

bussen-till-vasa

Att nöta riksväg 8 mellan Vasa och Jakobstad med buss, har under de senaste veckorna varit ett litet väl frekvent förekommande moment…

Även på studiesidan har det varit ett relativt snabbt tempo, även om vi haft förhållandevis litet schemalagd undervisning på hösten. Vilket jag tycker är litet synd då den schemalagda undervisningen ger en naturlig form av kontinuitet i studierna, men å andra sidan får man ju mera frihet (och ansvar) att disponera tiden på ett förhoppningsvis vettigt sätt… Sen har även det här projektet med språkkompis fortsatt under hösten, även om det projektet också (tyvärr) närmar sig sitt slut nu i början av december.

saab-93-spolarvatska

På tal om att bli mera språkmedveten, så noterade jag i förbigående att i den ”rikssvenska” bilen, Saab 9-3, så informeras föraren på ett relativt snällt sätt om att denne bör fylla på spolarvätskan. Först med en ljudsignal (pling-plong) och sen med en text om att ”Påfyllning behövs”. Hade jag som finlandssvensk skrivit samma text, så hade jag kort skrivit ”Fyll på!”. Samma sak kan ju uttryckas på lite olika sätt…

Utöver att ha lärt mig litet bättre finska, genom språkkompis projektet, så har jag också börjat reflektera mera över mitt eget modersmål, svenskan. Ett konkret exempel från den gångna träffen var hur man kan veta om ett substantiv skall skrivas med ”en” eller ”ett” före: t.ex. en bil, ett campus och en telefon. Jag blev faktiskt tvungen att kolla upp saken i efterhand eftersom jag inte hade någon bra förklaring just då, trots att jag har svenska som modersmål. Men till viss bestörtning fann jag då att det inte finns någon given regel som man kan utgå ifrån (?!) – utan man är tvungen att veta det utantill (learning by hard). Den enda trösten jag fann är att det i ca 75% av fallen skall vara ”en”, samt några andra generella principer som inte heller är helt absoluta de heller… Följaktligen verkar det enda sättet då vara att fråga en svenskspråkig varje gång man som icke-modermåls talande av svenska hör ett obekant substantiv, om hur det skall skrivas och sägas beträffande en/ett frågan. Dessutom är det ju en relativt viktig sak, eftersom en/ett har en spill-over effekt på hur bl.a. adjektiven böjs, t.ex.: ”vacker” eller ”vackert” och ”fin” eller ”fint”.
Men jag kan ännu inte riktigt ändå släppa det här problemet, för jag undrar hur kan jag själv princip alltid veta om det är ”en” eller ”ett” trots att det inte finns några definitiva regler? Har det att göra med att man på något sätt som modersmåls talare av svenska på något vis kan ”höra hur det skall vara”?

Sen har jag även hunnit gå en mera praktiskt inriktad kurs, vilket har varit en trevlig omväxling till de annars relativt teoretiska studierna i juridik. Kursen i fråga gick under namnet ”skriftlig juridisk framställning”, vilket kanske låter mera komplicerat än vad det egentligen är… Kursen handlade om hur man på ett korrekt sätt upprättar olika juridiska dokument/handlingar: t.ex. äktenskapsförord, testamenten och stämningsansökningar. Under juristutbildningen lär vi ju oss visserligen inom respektive rättsområde, t.ex. inom familjerätten, vad ett testamente skall innehålla och vilka formkrav som ställs på det för att det skall vara giltigt – men vi tränas aldrig i att praktiskt upprätta ett.
Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med läkarutbildningen, det skulle i så fall motsvara det att läkarstudenterna i teorin får lära sig att använda ett stetoskop, men aldrig praktiken tränar sig på att känna igen olika ”hjärtljud”. Därför tycker jag det är konstigt att denna kurs inte är obligatorisk för alla som studerar juridik – för man förväntar nog sig att en som studerat till jurist kan skriva t.ex. ett testamente… Men genom att gå denna kurs så får man ju åtminstone de basala färdigheterna som krävs för att upprätta dessa dokument, dessutom var läraren i fråga en yrkesverksam advokat, som även bedömde uppgifterna mot de krav som ställs ”på riktigt” för dessa dokument – bra så!

skriftlig-juridisk-framstallning-exempel

Såhär kan inledningen till ett enkelt köpebrev för en eller flera bostadsaktier i ett bostadsaktiebolag se ut – aktierna som man köper berättigar i sin tur till att man får besitta en viss bostad i fastigheten, för man köper de facto inte själva bostaden utan aktierna som ger besittningsrätt. (uppgifterna i exemplet är fingerade)

På tal om skriftlig framställning, så har jag på senare tid aktiverat mig litet mera inom Studentmissionen, och jag råkade faktiskt här för en tid sedan ”halka in” i styrelsen för Vasa studentmission på föreningens årsmöte. Dessutom i egenskap av sekreterare för den samma – således blir det nog ännu mera träning (åtminstone) i skriftlig framställning för en period framöver. Men jag ser faktiskt riktigt framemot denna roll, för det är kul att verka för något som man själv är intresserad av och tror att är någonting bra, tillsammans med litet likasinnade människor som omväxling till studier och jobb. Vill du läsa mer om Vasa studentmission så har de dels en webbsida, men dels också en Facebook grupp var den mest aktuella informationen om föreningens verksamhet finns tillgänglig.

juristnytt-hagring38

Recension av boken ”Hägring 38” av den finlandssvenske författaren Kjell Westö i JuristNytt (LakimiesUutiset) – nu har jag fått en till bok på halsen som jag borde läsa! Kanske skulle jag ta och läsa den på finska med titeln ”Kangastus 38” för att träna min finska?

En sak som jag dessvärre inte hunnit med under den senaste tiden, är att läsa skönlitteratur i den omfattning som jag tänkt, tyvärr, men jag anade dock litet att det skulle gå så, för hittills har det nästan alltid varit fallet under de förgående terminerna. Men egentligen är det litet märkligt – för jag stötte på ett intressant påstående i en bok som jag läser inför metodseminariet var en av författarna påstod följande om juristens arbete:

”Det finns nog ingen annan yrkesgrupp som läser så mycket och måste hantera så mycket ”papper” som jurister.”

— citat ur boken ”Finna rätt – juristens källmaterial och arbetsmetoder”

Mot bakgrund av det påståendet är det ju litet motsägelsefullt att som juriststudent säga att man inte hinner läsa. Problemet är emellertid det att man läser så pass mycket via jobbet/utbildningen att man helt enkelt inte ”orkar” läsa mycket mera på sin lediga tid – man måste ju hinna göra annat än att läsa också! 🙂

Sebastian

Juristens viktigaste verktyg

Vet du vad som sannolikt är juristens viktigaste verktyg? Svaret på den frågan är nog ganska entydigt: språket – för det är genom språket som man förverkligar juridiken.

Språket finns ju i flera former, och för juristen är det nog främst i de skriftliga och muntliga formerna. I juridikens barndom, så förekom den främst i den muntliga formen då det var fråga om sedvanerätt – alltså en rätt som fanns inom t.ex. ett landskap eller andra områden och som då byggde på praxis och andra principer som fördes vidare i muntlig form. Det var först senare, som man åtminstone i Norden började kodifiera ”lagen”, alltså att skriva ner den på papper. Och idag har vi ännu mer gått mot att juridiken utövas i den skriftliga formen – även om det muntliga ännu hänger kvar, särskilt då i processuella sammanhang: t.ex. i domstolen var det mesta av materialet (bevis, yrkanden, redogörelser m.m.) tas emot muntligen under huvudförhandlingen.

Mot bakgrunden av det, att juridiken ofta praktiseras i skriftlig form och att man under utbildningen fått flera påminnelser om vikten av ett vårdat språkbruk, som beroende på sammanhanget, skall vara mottagligt för en bred publik, så bestämde jag mig för att införskaffa just en bok om hur man skriver juridik. Boken jag köpte heter ”Juristens skrivhandbok” och är skriven av två rikssvenska författare, och är en relativt nätt historia i och med att den är på blott 130 sidor.

juristens-skrivhandbok

Mitt rykande färska exemplar av Juristens skrivhandbok från förlaget Jure AB i Sverige. Rekommenderas varmt till andra jurister, även om du inte längre skriver med en fjäderpenna…

Hittills har jag nog inte hunnit gå igenom den särskilt noga, men ett par poänger fångade jag nog upp relativt omgående. Bland annat det att man skall försöka skriva koncist och begripligt utan att medvetet försöka få språket att bli högtravande. För under utbildningen skriver vi ju främst till andra jurister och då är det lätt hänt att språket blir högtravande, och kanske något svårtillgängligt för en lekman i och med att det juridiska språkbruket skiljer sig från ett mer vardagligt dito.

Ett gott exempel, som är hämtat från den aktuella boken, är fullmakten nedan.

”Fullmakt
för envar av advokaterna Anna Andersson, Bertil Bengtsson, Cecilia Cedergren, Dag Dagsson, Erika Eriksson, Ida Isén samt jur kand Johan Johansson och/eller den fullmäktige i sitt ställe förordnar att vid domstolar och andra myndigheter anhängiggöra, utföra och bevaka min/vår talan emot Företaget Byggskräp AB eller den saken eljest kan röra angående fordran, och att även eljest företräda mig/oss i saken, att på mina/våra vägnar sluta skiljeavtal, utse skiljemän och utföra talan i skiljeförfarande, att ingå förlikning samt uppbära, mottaga och utkvittera alla mig/oss i saken tillkommande medel och handlingar.”

 

Exemplet ovan är relativt verklighetstroget, för så ser ofta en fullmakt ut som är framtagen av jurist, vilket jag har noterat av egen erfarenhet. Sannolikt skulle jag väl själv skriva i motsvarande ordning om jag fick uppdraget att ta fram en fullmakt för samma situation, åtminstone fram tills nu. 🙂 Nu tänker jag inte ge ett helt exempel på hur man kunde förenkla fullmakten, för då riskerar jag dels att överskrida citaträtten (d.v.s. hur mycket man lagligt får citera ur ett verk), men också frånta boken potentiella köpare.

Till vissa delar går det att förenkla fullmakten, t.ex. kan man byta ut svåra ord till motsvarande synonymer utan att riskera att tolkningen blir en annan. Ta ord som eljest, det kan man med fördel ersätta med ”annars” och ordet förordnar kan man ersätta med ”utser”. Medan andra delar är svårare, t.ex. är det svårt att ersätta skiljeförfarande med något annat ord – för det är en så specifik juridisk term. Vad är då ett skiljeförfarande då, kanske du frågar dig? I praktiken är det fråga om en ”privat” domstol, var man istället för en vanlig domstol med vanliga domare utser en eller tre skiljemän (vanligen advokater) som avgör tvisten. Tvisten gäller då ofta ett kommersiellt avtal mellan två företag, och istället för att välja domstolsvägen som ofta är tidskrävande och offentlig har man en privat skiljedomstol att avgöra tvisten. Dessutom kan inte en skiljedom överklagas (på annat än vissa särskilda grunder) utan den står fast, och har en lika stark rättsverkan som en vanlig dom. Yttermera (för att använda ett ”juristord”) så kan en skiljedom verkställas i princip nästan alla världens länder, tack vare New York-konventionen. Ett vanligt finskt domstolsavgörande kan ju annars relativt enkelt verkställas inom EU, men i t.ex. USA eller Kina är nog ofta domen inte ens värd pappret det är skrivet på. Medan en skiljedom som är given i Finland nog är direkt verkställbar i dessa länder.

Sebastian