Jag måste medge att jag har något av en avog inställning mot citat på bloggar. Orsaken till min reserverade hållning till citat är den, att oftast när jag läser bloggar så vill jag läsa skribentens (bloggarens) egna tankar och inte tankar av en tredje man.

För något som jag ogillar starkt, är när en blogg är fylld över brädden med inlägg som i sin tur är fyllda med citat som helt eller delvis saknar en koppling till innehållet i bloggen. Visst kan de (citaten) vara betydelsefulla för skribenten – men om de inte öppnas upp för bloggläsaren så förblir de oftast bara tomma ord för mig som bloggläsare. Därav måste man göra en bedömning av om citatet är tjänligt för sammanhanget – tillför det något av värde? Och förstår läsaren innebörden och kopplingen till det jag skriver om?

Jag menar, för att exemplifiera något, om jag träffar en vän på ett café och vi samspråkar om olika angelägenheter över kaffet – så inte vill jag ju då (heller) att denne skall rabbla upp massor med citat åt mig – om de inte förankras i sammanhanget på något (vettigt) sätt.

Men inga regler kommer utan undantag, och därför får det räcka med min svada, och alldeles för långa utläggning, om min inställning till citat. Så därför tänker jag nu själv göra ett undantag och inkludera ett citat av Albert Camus som jag kom att tänka på nyligen.

Citatet dök upp i huvudet för mig när jag här i veckan en morgon vandrade till jobbet längs med de många (och långa) esplanaderna i Vasa (Handels-, Hovrätts- och Korsholmsesplanaden). Den här morgonen präglades av att den var ovanligt gråtrist och dimmig, även för att vara september, så pass dimmigt att fukten klibbade sig fast i ansiktet, och senare noterade jag också, i hissens spegel, att fukten funnit grogrund i mitt hår som var drypande vått i kalufsen.

Och eftersom det är svårt att vara opåverkad av och immun mot den gråtrista miljön, om man nu inte brukar antidepressiva läkemedel förstås, även om det också lär vara felaktigt i och med att de inte är någon form av lyckopiller, så försökte jag finna någon ljuspunkt under vandringen – även om det var svårt då sikten var dålig.

Men lyfter man blicken något så ser man den vackra färgserenad och palett, som träden med sina färggranna löv har att bjuda på, för den som orkar ta sig tid att titta och ta del av den. Och det var det jag tyckte Camus hade lyckats fånga så fyndigt i följande citat:

citat-camus

”Hösten är som en andra vår, då varje löv är en blomma” Man skall kanske se både på våren och hösten som övergångsårstider, vilket de egentligen ju är?

Camus, som var en fransk författare och som också blev premierad med nobelpriset i litteratur, skrev böcker främst inom den existentiella och realistiska genren. Och även om de kan vara tunga ämnesområden att ta del av, bl.a. ansåg Camus att tillvaron var alldeles kaotisk och slumpmässig på ett sätt som (helt) saknade mening, så kan man ändå ibland finna något underfundigt och uppmuntrade i det – hur motsägelsefullt det än kan låta. Vilket jag anser att citatet ovan är ett exempel på i all sin enkelhet.

camus-om-vanskap

Camus definition av vänskap: ”Gå inte bakom mig; jag kanske inte leder dig rätt. Gå inte före mig; jag kanske inte följer dig. Bara gå bredvid mig och var min vän”

Det tidigare citatet, om hösten, kanske jag hade lyckats förankra någorlunda i texten? Men citatet ovan, också det av Camus, kunde jag helt enkelt inte låta vara förbigått – så där bröt jag väl definitivt mot min just stipulerade regel. Men det är det värt, eftersom citatet så bra beskriver vad (riktig) vänskap är och som vi säkert alla är i behov av i höstrusket, kanske mera av än annars?

korsholmsesplanaden-i-september

Korsholmsesplanaden i Vasa inlindad i klibbig och fuktig dimma, som begränsar sikten till ett halvt kvarter, en morgon i mitten av september.

Nu fortsätter jag ännu ett tag med praktiken, innan det sen är dags att återgå till studiebänken på universitet igen – vilket ju annars brukar vara det normala till hösten för mig också.

/ Sebastian