Några ögonblick ur veckan

Ja, nu börjar vårterminen på verkligt ta fart märker jag, särskilt vad det bekommer studierna. Jag har ju faktiskt gått och anmält mig till ett av juridiska fakultetens projekt. Vad innebär då ett projekt? Jo, det innebär att man inom den tid projektet pågår skall skriva och färdigställa sin egen magisteruppsats (vardagligt kallad för ”pro gradu avhandling” i Finland). Dessutom har också Studentmissionens verksamhet vaknat upp på riktigt ur dvalan efter jullovet, och en av vårens större satsningarna som föreningen gjorde var ett ”cocktail party” i förra veckan. Så alltid är det något på gång.

juridiska-fakulteten-golden-retriver

Studiesekreterarens Golden Retriver möter en ibland i korridoren på juridiska fakulteten, så också i tisdags förra veckan 🙂 Jag tror inte att det råder en lika hemtrevlig stämning på alla universitet…

Graduskrivandet innebär att det blir en hel del självstudier, för genom avhandlingen skall man, åtminstone i teorin, visa att man kan skriva vetenskaplig text självständigt. Få se om jag bemästrar det, men nog ska det säkert gå bra med litet stöd och input av ens handledare och andra lärare/studenter som finns runtikring.

Vasa Studentmission ordnade förra veckans torsdag (12.2.) ett s.k. Cocktail party för studerande med syftet att föreningens medlemmar skulle få ha en kul kväll i vintermörkret. Och en kul kväll blev det också, vilket undertecknad kan intyga när som helst 🙂

Några bilder från kvällen i Åbo Akademis foajé, var vi hade mingel och dansträning (!). Ja, du läste rätt – vi fick lära oss att dansa Lindy Hop (eller för att vara riktigt precis, en variation av det vid namn Charleston).

vasa-studentmission-cocktailparty1

Här är en del av gänget samlat, spända av förväntan före dansträningen skall börja. Kanske vore det läge att hänga av kavajen, för det här kommer att bli svettigt…

vasa-studentmission-cocktailparty2

Danslärarna in action! I början var alla lite stela – men sen släppte det och det var sjukt kul, faktiskt!

vasa-studentmission-dans-lindy-hop

Nu är gänget på gång på allvar. Det krävs litet flow för att kunna dansa en swing-dans i 8-takt… En viss brist på manliga kavaljerer hade vi dock, så häng på nästa gång killar…

Här kommer till sist några bilder från kvällens vimmel.

vasa-studentmission-styrelsen2014-2015

Här är styrelsen för Vasa Studentmission samlad, så närapå som på en medlem. Bilden kunde nästan vara tagen direkt från ett stort bolags årsredovisning, porträtterande deras ledningsgrupp, inte sant?

vimmelbild1

Bilder från vimlet – den litet mera inofficiella versionen. Kanske kunde jag också passa som en riktig bohem? Rekvisitan bidrog också till att lyfta vimmelbilderna en aning…

vimmelbild2

Tre ganska stiliga herrar samlade på en bild: en ekonom, en ingenjör och en jurist 🙂 Vi är dock relativt mjuka på insidan, trots att våra respektive yrkesval utåt kanske kan framstå som något hårda….

Samtliga bilder från Cocktail partyt är hämtade från Studentmissionens Facebook sida, fotograf är S. Ylimäki – för fler bilder besök gärna VSM sida på Facebook.

Sammantaget så har det varit en relativt bra balans mellan studier och olika nöjen på den senaste tiden, det bidrar säkert också till en någorlunda sund och hälsosam livsföring i övrigt, hoppas jag.

Sebastian

En helg i Helsingfors

I fredags så var det på nytt dags för mig att packa väskorna och bege mig ner söderut med tåget till vår huvudstad, Helsingfors. Denna gång var syftet med resan att delta i andra modulen på Magma Akademin, en kurs som jag påbörjade i mitten av januari i år.

Den som känner mig, vet att jag är tidsoptimist, och det är sak som jag sällan förnekar. I dessa tecken så väntade jag till torsdags eftermiddagen innan jag skulle boka tågbiljetterna till fredagsmorgonens resa. Döm om min förvåning då jag via VR:s hemsida fick beskedet att tåget, ett Pendolino som skulle avgå kl. 7:00 från Vasa, var fullbokat! Jag trodde inte det var möjligt att ett tåg skulle bli fullbokat. Därmed blev det ett par oroliga ögonblick, innan jag fann att det som tur var fanns lediga platser i 1 klass – dessa biljetter är ju dock aningen dyrare – men så fick det bli, för det var inte en alternativ att lämna bort på grund av ett fullsatt tåg.

Nå, fredagsmorgonen kom så, och jag begav mig i relativt god tid till tågstationen. På plats där, så blir jag igen tvungen att gnugga mig i ögonen en aning, eftersom det på det enda spåret som finns vid Vasa tågstation står ett gammalt InterCity tåg. Jag hade ju väntat mig ett toppmodernt Pendolino som skulle avverka sträckan Vasa-Helsingfors på 3,5 timme. Därav frågar jag något oroligt av konduktören utanför tåget, om just detta tåg ersätter Pendolino tåget till H:fors. Han svarar mig då att ”Pendolino se on finito!”, (på svenska: Pendolino ja, det är finito!). Må vara att jag vid tillfället något stressad, men jag kunde ändå inte låta bli att dra på munnen en aning åt hans, i mitt tycke fyndiga uttryck, om att Pendolinot är finito. För Pendolino tågen tillverkas nämligen i Italien, och finito är ju italienska för kaputt… (Uppenbarligen har inte de italienska tågkonstruktörerna beaktat de finska vinterförhållandena tillräckligt väl?)

vasa-helsingfors-intercity-business-class

Jag hade väntat mig Pendolinos bekväma Business class, men istället fick jag sitta i en egen kupé på ett gammalt IC tåg… Men nog funkade det också riktigt bra: tidningar och kaffe/té ingick ändå 🙂

När jag väl embarkerat tåget, så informerade konduktören oss om att tåget nästan torde klara av att hålla tidtabellen, eftersom tåget var ett bra exemplar (”vararunko”) och det opererades av en utomordentlig förare. Tågresan förflöt sedan i relativt god mak till Helsingfors, och vi rullade in 15 minuter efter tidtabellen på Centraljärnvägsstationen.

På plats i huvudstaden var det sen dags för mig att söka mig vidare ut mot Hagnäs. Det skulle bli mitt första besök i Hagnäs (Hakaniemi), som är en stadsdel i H:fors, så jag hade kollat upp litet vartåt jag skulle söka mig. Enklaste sättet att ta sig från C-stationen, var att ta metron till Hagnäs station och därifrån fortsätta till det s.k. runda huset där vi skulle mötas upp. För därifrån skulle vi sedan fortsätta gemensamt till SDP partikansli, som också låg ute i Hagnäs.

helsingfors-hagnas-metrostation

En synnerligen sympatisk annons i Helsingfors metron innehållande en påminnelse om att man ”inte kan gå vilse i Helsingfors metron, förutsatt att man väljer det rätta spåret av två”. För metron i H:fors har nämligen bara en linje…

Jag hittade utan större problem fram till runda huset, och efter ett kärt återseende med de andra deltagarna så fortsatte vi i ”gåsmarsch” till SDP.

partiet-SDP-kansliet-helsingfors

Lämmeltåget av deltagare i Akademin är på väg att inta SDP:s partikansli. (Eller som jag hörde någon säga: ”vi ser ut som en dagisklass på på rundvandring i stan…”)

SDPs-sammantradesrum

Inne i SDP:s sammanträdesrum. På ändan av bordet brukar Antti Rinne (Finlands finansminister och partiordförande sitta). På väggarna har SDP gjort upp sin kampanj strategi för de två -gångna- veckorna (vilket var orsaken till att vi fick fotografera här.) Sällan ges dock möjlighet till att man skulle få bekanta sig med ett partis media strategi etc. från ”insidan”. Längst till vänster skymtar du Reijo Paananen, partisekreterare för SDP.

För den första dagen av två, d.v.s. fredagen, var i huvudsak dedikerad till två studiebesök. Det första var som sagt hos SDP, som är Finlands socialdemokratiska parti, och Finlands andra eller tredje största parti beroende på opinionsmätning. (De fyra stora partierna i Finland är: Centern, Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna).

Det andra besöket gick till Försvarsministeriet där vi skulle träffa statssekreteraren Marcus Rantala, som är statssekreterare till Carl ”Calle” Haglund (försvarsminister, SFP). Även det besöket var givande, för vi fick dels en inblick i ministeriets verksamhet men också i balansgången mellan politik och vanligt tjänstemannaarbete. För till syvende och sist så handlar ju ministeriets uppgift om att verkställa de beslut som politikerna fattat, tjänstemännen kan inte i någon (större) omfattning börja föra en egen linje i olika frågor.

forsvarsministeriet-finland

Försvarsministeriets huvudbyggnad på Södra magasingatan, i stadsdelen Gardesstaden (Helsingfors centrum). En representativ fastighet i ett representativt område, må vara att militärens ledning inte håller till här – utan de sorterar under den s.k. huvudstaben med egna lokaler.

runebergstarta-forsvarsministeriet

Vid försvarsministeriet blev vi bjudna på Runebergstårta, gårdagen till ära (torsdagen 5.2 inföll nämligen Runebergsdagen). Det var bara punschen som fattades, för det lär Runeberg själv ha druckit till denna ädla bakelse (utöver kaffet naturligtvis)…

Efter de två besöken så hade vi en kort föreläsning om val och valdeltagande som främst kretsade kring vilka faktorer som inverkar på hur folk väljer att rösta i nationella val. En intressant notering var dock den att man relativt bra genom att känna olika bakgrundsfaktorer för en person kan förutsäga med relativt stor sannolikhet på vilket parti denne kommer att rösta på, eller åtminstone vilka partier som är aktuella. T.ex. det faktum att jag har svenska som modersmål gör det mycket sannolikt att jag kommer på att rösta på SFP (Svenska folkpartiet)…

Kvällen fortsatte sedan med traktering på Café Esplanad, där vi förutom mat, även bjöds på ett intressant föredrag av Li Andersson från Vänsterförbundet. Hon talade bl.a. om vilka utmaningar det finns i att verka som politiker, och hur man ”kickar” igång en politisk karriär. Må vara att jag inte delar hennes politiska åsikter/värderingar (jag drar mera åt det blåa hållet), men jag fann henne som en synnerligen intressant och stimulerande politiker – flera politiker kunde med fördel ha samma framtoning som hon…

Oj så gott, det var att ge sig an denna anrättning, efter att ha haft en intensiv dag på stan. Den bestod av varmrökt lax, potatispuré, sparris och olika rotfrukter som gratinerats. Café Esplanad tycks onekligen veta hur man förnöjer en Österbottning som gillar fiskrätter... Detta i kombination med trevliga och intressanta samtal, gjorde måltiden fullödig.

Oj så gott, det var att ge sig an denna anrättning, efter att ha haft en intensiv dag på stan. Den bestod av varmrökt lax, potatispuré, sparris och olika rotfrukter som gratinerats. Café Esplanad tycks onekligen veta hur man förnöjer en Österbottning som gillar fiskrätter… Detta i kombination med trevliga och intressanta samtal, gjorde måltiden fullödig.

Lördagen åtgick i sin tur främst åt en paneldebatt och olika föreläsningar/workshops.

paneldebatt-samlingspartiet-sfp-degrona-sannfinlandarna-magma

Politisk paneldebatt pågår i tankesmedjan Magmas lokaler. Fyra riksdagskandidater diskuterar under ledning av Staffan Bruun (från HBL), och svarar på våra frågor. Panelen bestod av representanter från Samlingspartiet, SFP, De gröna och Sannfinländarna.

Det här blev ett långt och omfångsrikt inlägg, dessutom med en hel del bilder. Vilket också i någon mån var helt avsiktligt, eftersom jag tänkte pröva på att inkludera litet mera bilder i något av mina inlägg än vad jag brukar. Är det något som du som bloggläsare gillar eller inte gillar? Längden på det här inlägget speglar kanske också det faktum att dessa två dagar var intensiva, med ett omfattande program, för inlägget behandlar ju de facto bara 2 dagar… Men givande var det – jag ångrar inte för en stund att jag sökte till Akademin!

Sebastian

Ack dessa finlandismer

Jag upptäckte nyligen till min fasa att ordet passligt närmast är att betrakta som en finlandism. Voi, voi tänkte jag då, och där kom det ytterligare en finlandism – för i Sverige säger ju inte rikssvensken ”voi, voi” när denne ojar sig, utan ”oj, oj”.

Men jag antar dock att rikssvenskarna förstår vad man menar om man använder adjektivet ”passligt”, för hittills har ingen frågat av mig vad jag avser – när jag begagnat mig av ordet.

Personligen tycker jag då att passligt sitter mera helgjutet i min mun än ordets rikssvenska dito ”lagom”. Inget fel på lagom, ”lagom är bäst”, gäller ju som bekant 🙂 Men har man vant sig med ett ord, är det svårt att avvänja sig från det…

Ett annat exempel jag ”ramlade över” nu senast var ordet ”oskojat”, tydligen är också det en riktig finlandism. För en googling av ordet ger vid handen att det verkar vara främst i finlandssvenska bloggar som ordet förekommer. Men varför skulle det egentligen vara fel att säga att något är oskojat? Jag menar det är ju lika med att någonting är litet mera allvarligt menat, men icke sa Nicke om det ordet likaså…

Det var en kort notering till mitt eget minne, och kanske till nytta för någon annan också?

Själv har jag ett konkret exempel på när det råkade bli fel med en finlandism i Sverige när jag var på besök i Stockholm. Situationen var den att jag besökte det café som är beläget högst uppe i Kaknästornet (mitt första besök där, sen har det blivit några uppföljande besök – för utsikten är onekligen magnifik).
Nåväl, jag skulle då beställa en kopp kakao och en dammsugare. Problemet uppstod redan vid orden ”en kopp kakao”, för servitören tittade på mig som ett fån. Nå, jag upprepade min beställning, men han tittade ännu mera missmodigt på mig, och bad om ursäkt för att han inte uppfattade hela min beställning. När jag för tredje gången upprepade min beställning så frågade han av mig ”om jag vill ha kakor?”. Vad tusan, tänkte jag då. Men sedan gick det upp ett ljus för mig – för det var ordet ”kakao” som han inte begrep, i den kontexten åtminstone…

I Sverige heter det nämligen ”varm choklad” emedan man i Finland använder sig av begreppet ”kakao”, för samma ädla dryck. I Sverige om man använder begreppet ”kakao” så syftar man antingen på själva kakaobönan, eller oftare på kakaopulvret som man kan köpa i butiken – ögonchoklad som Fazers version heter. Därav låg det för ifrågavarande servitör närmast tillhands att jag avsåg kakor, för det ordet påminner ju åtminstone litet om kakao, och jag klandrar inte honom på minsta vis för det – det var ju jag som slarvade med språket…
Nåja, dessa språkförbistringar piggar onekligen upp vardagen litet. Inte kanske alltid i själva situationen, men sen kan man kanske se tillbaka på det med ett leende 🙂

Till sist ett tips om du vill hitta en lista på flera finlandismer, så har en gammal klasskompis till mig skrivit om saken på sin blogg – listan hittar du här: ”Karolinas finlandismskola” – håll tillgodo.

Sebastian

En afton med Herman Lindqvist

I onsdags kväll (8.10.2014) så besökte jag Herman Lindqvists föreläsning på Ritz (Kulturskafferiet) i Vasa, med temat ”När Finland var Sverige”. Men ordet föreläsning är nog fel i det här sammanhanget eftersom det inte rörde sig om någon alldaglig (och vanligen torr) universitetsföreläsning, utan om en historieberättelse av rang om sitt eget lands förflutna.

Jag hade bokat biljett på förhand via Arbis i Vasa, vilket visade sig vara tur eftersom när jag kom till Ritz kvart före sex på kvällen, så var det en över 20 meter lång kö som ringlade utanför dörren. Antalet intresserade besökare hade tagit arrangören på sängen, om jag uppfattade saken rätt, vilket nog också kan stämma då hela Ritz sal som rymmer 300 personer var fylld till sista säte, en del av publiken var t.o.m. tvungna att stå.

Herman_Lindqvist

Herman Lindqvist – nu har jag äntligen fått höra honom ”live” och inte bara på TV eller genom tidningarna. (Bild: wikipedia.org)

Kvällen till ära hade man flugit in en dansk från Köpenhamn som hade till uppgift att presentera Herman Lindqvist, eftersom arrangören ville ha en neutral konferencier då ett så eldfängt tema som Finlands historia som en del av Sverige skulle avhandlas. Nåväl, så illa var det inte för dansken som presenterade Lindqvist var egentligen en Nordjobbare, och som konferencieren själv konstaterade behöver knappast Lindqvist någon mera omfattande presentation då han nog är välkänd på båda sidorna av sundet. Åtminstone för den som någon gång bläddrat i en valfri svensk damtidning (tänk: Hänt Extra, Se & Hör och Svensk damtidning). Alternativt tittat på något program på svensk TV var kungahuset avhandlats, så har knappast kunnat undgå att H. Lindqvist är en mycket folklig och folkkär historiker.

Men det som färre känner till om honom är att han fått sin skolbildning i Finland, b.la. på gymnasiet Lärkan i Helsingfors eftersom han föräldrar då tjänstgjorde på Sveriges beskickning (ambassad) i Helsingfors. Nå, nu skall jag inte redogöra om Lindqvists biografi, utan jag nöjer mig med att konstatera att han är en utomordentlig föreläsare. Han lyckades trollbinda publiken fullständigt under den 1,5 timmen han föreläste (hur många uni. professorer kan den konsten?) och när han var färdig rev han ner applåder av sällan skådat slag (tilläggas bör att applåderna redan skanderade när han klev upp på scen, så han hade tydligen ”levererat” vad publiken förväntat sig). Själv kan jag inte undgå att fascineras av hur en man med så ”enkla” metoder lyckas få och behålla publikens uppmärksamhet – han hade varken någon flashig power point presentation eller något annat blickfångande på sig. Utan det var blott han själv på en stor scen tillsammans med ett litet svartmålat bord på vilket han ställde sin bok ”När Finland var Sverige” på högkant, och sen drog han igång med föreläsningen. (Nog för att rikssvenskar ofta är erkänt duktiga föreläsare, men det här imponerade åtminstone på mig.)

Det är svårt att så här i efterhand redogöra för hela föreläsningens innehåll, men här kommer åtminstone några spridda observationer från föreläsning. För det första konstaterade Lindqvist att det på båda sidor av sundet finns missuppfattningar om Finlands historia som en del av Sverige. På finska sidan så är det att många finskspråkiga som lever i villfarelsen att svenskarna skulle ha ”erövrat” Finland och lagt det under sig. Det här med ”språkstrider” är en ny företeelse som härstammar från mitten av 1800-talet och framåt, för under de första 700-800 åren av Finlands historia som del av Sverige, så finns det inte ett spår av några språkstrider.
På svenska sidan är det istället fråga om, ibland total, okunskap om att Finland varit en del av Sverige. Talande är ju exemplet med att Finland varit en del av Sverige dubbelt längre än vad Skåne och Bohuslän varit det, och ändå är kännedomen om finlandssvenskar minst sagt ofta bristfällig.

det-da-tida-sverige

Ur boken ”När Finland var Sverige”, om hur det dåtida ”Svea-rike” såg ut.

Men också andra saker framkom som jag inte explicit har varit medveten om tidigare, bland annat det att det finska kavalleriet (Hakkapeliterna), spelade en avgörande roll för att Sverige skulle få just Skåne av Danmark. Detta då det var Hakkapeliterna som tillsammans med Kung Gustav red mot Köpenhamn, Danmark med följden att danskarna lade sig platt för den svenska kungen och överlät Skåne till Svea-rike. En annan intressant tanke som Lindqvist strödde var hur Finland hade varit om Sverige aldrig hade ”startat upp” Finland med en västlig förvaltning, administration och lag. För när ryssarna sedan tog Finland i finska kriget år 1808, så var det tack vare att det fanns en färdig administration som fungerade väl (på svenska dessutom), som gjorde att ryssarna inte hade någon anledning att i det skedet att införliva Finland alltför mycket i det ryska systemet, vilket nog hade gjort att nationalstaten Finland knappast hade sett dagens ljus. Eller som Lindqvist konstaterade, att vi knappast åtminstone hade sett röken av institutioner som våra högsta laglighetsövervakare: ”Justitieombudsmannen” och ”Justitiekanslern”, eftersom det är skandinaviska uppfinningar och motsvarande institutioner finns väl ännu inte i denna dag i Ryssland?

En annan rolig grej med Lindqvist berättarteknik är att han lägga fram historien på ett mycket populärvetenskapligt sätt. T.ex. så sade han ”den svenska kungen Gustav IV Adolf slog sig ner på Åland som en Chief Commander för att leda kriget mot ryssen därifrån”. Åtminstone på mina historielektioner i högstadiet och gymnasiet så använde läraren nog inte sådana begrepp – i och för sig har jag läst stora delar av min historia på finska språket, genom hela högstadiet och därför har jag väl inte fått årtalen att fastna trots att historia var ett mina favoritämnen. Jag fick faktiskt nyligen en bassning av en person som har finska som modersmål när jag i en diskussion skulle säga ett årtal på finska, nämligen ”år sjuttonhundrasjuttiofem” (1775) men på finska uttalas det ”vuonna tuhat seitsemänsataa seitsemänkymmentä viisi” varvid jag uttalade det i ”svensk tappning” vilket säkert lät ruskigt för en native speaker i finska 😉 (Året i fråga grundades Vasa hovrätt av kung Gustav III)

Jag fick en fråga av en vän ganska direkt efter föreläsningen, om det bara var finlandssvenskar som närvarade vid föreläsningen? Jag har inget absolut svar på den frågan men jag tippar på att den stora majoriteten nog var finlandssvenskar, dels på basis av kända ansikten (ankdammen…) men också språket sinsemellan i publiken – även om några spridda ord på finska hördes. Vilket nog är synd då, jag tror alla mår bra av litet upplysning om sitt eget lands historia för att undvika missuppfattningar åt båda hållen. Eller som Lindqvist numerärt lyckades lägga fram det, det har aldrig någonsin funnits så många finnar som nu med så dålig finska, han syftade naturligtvis på de 800 000 personer i Sverige som har en finsk bakgrund. Och vice versa att det i Sverige finns en uppfattning om att alla finlandssvenskar är grevar och baroner, trots att de flesta är helt alldagliga människor som drömmer och tänker på svenska i Finland.

Sammanfattningsvis var jag nog mycket nöjd när jag efter föreläsningen spatserade hem i höstrusket från Ritz, för behållningen av Lindqvists föreläsning var nog stor. Eller för att uttrycka det i monetära termer, så fick man mycket valuta för den lilla pengen föreläsningen kostade 🙂
Vill du få ett smakprov av Lindqvist, så finns en film på Youtube om detta tema här.

Sebastian

Tillgången till vård

En förmån med att vara (deltids)student av ekonomi och höra till Finlands ekonomförbund är att man kostnadsfritt erhåller tidningen Kauppalehti (motsvarande Dagens industri) i pappersversion under terminerna. Jag brukar bläddra igenom tidningen alltid när jag hinner. Den utkommer nämligen varje vardag, och tyvärr hinner jag inte läsa den ”helt” varje gång. Men den fyller åtminstone två syften: dels håller man sig uptodate inom de ekonomiska och samhälleliga områdena men dels också ett bra sätt att förbättra sin finska.

Vad jag idag reagerade på var en annons på första sidan av läkarföretaget ”Stella Kotipalvelu Oy”, var de erbjuder hemläkarbesök i storstadsregionen (Helsingfors) och i Tammerfors. Ett läkarbesök kostar dock från 201€, men efter FPA ersättning blir priset patienten betalar nedsatt till facila 170€ för ett besök.

kauppalehti-annons-lakare

Visst skulle det vara bekvämt att genast få tid till läkaren, och att denne kommer hem till en istället för att besöka HVC?

Även om man under alla tider har kunnat köpa vård privat, under förutsättning att man haft pengar, så blev jag ändock litet fundersam till det här konceptet. Eftersom det nog skapar ett A och B lag inom hälso- och sjukvården i Finland. Då vi får en liten grupp av privatpersoner som kan ringa ett nummer och få läkaren hem till sig genast från tidig morgon till sen kväll. Medan resten snällt får ringa till hälsovårdscentralen och försöka få en tid till läkaren, och sen sitta i ett fullbelagt väntrum (med snorande och skrikande barn…) för att sedan få träffa en sönderstressad (hyr)läkare. Detta samtidigt som den betalande patienten tar emot hemläkaren i sitt eget vardagsrum var de i lugn och ro kan gå igenom patientens situation – för att karikera något.

Som företagare själv, så har jag inget problem med att privata serviceaktörer erbjuder tjänster till ett pris som de finner lämpligt, och som kunderna är beredda att betala. Däremot blir jag nog litet bekymrad för de som inte har möjlighet att konsultera en hemläkare på grund av knappa ekonomiska resurser.
Som student finns det ju inte på kartan att man skulle kunna betala minst 170€ för ett läkarbesök – även om nu studenter knappast är den främsta målgruppen för den här annonsen och tjänsten. Men för de som har ett behov, men inte kan betala är nog de stora förlorarna i det här sammanhanget. För även om vården vid hälsovårdscentralen (förhoppningsvis) är lika bra som de privata hemläkarna erbjuder, så blir nog i allmänhet de icke-betalande patienterna tvungna att vänta betydligt längre på att träffa en läkare – vilket utöver bekvämlighetsaspekten nog kan ha inverkan på vårdresultatet.

En annan notering från samma annons är att tjänsten marknadsförs både på finska och kort på svenska (Stella Kotilääkäri Hemläkare), vilket tydligt markerar att de riktar sig till båda språkgrupperna. Det är annars ovanligt med annonser med svenskt innehåll i Kauppalehti, men jag antar att vårdföretaget lever litet i stereotypin att finlandssvenskar skulle vara en mer välbesutten ”folkgrupp” och därför skickar en signal till den publiken också.

'The medical reimbursement system is sick and there is no race for the cure.'

Ingen enkel lösning i sikte dock…

Märk väl, jag kritiserar varken företagen och läkarna som erbjuder dylika tjänster, för det skall råda fri företagsamhet och det står var och en fritt att använda dylika tjänster – kanske kommer jag att själv att göra det när jag blir äldre. Utan det jag ifrågasätter är varför det finns ett behov av dylika tjänster, borde inte det offentliga erbjuda så bra hälsovårdstjänster att det inte fanns ett behov av dessa tjänster?

Få se vad den nya vårdreformen för med sig, jag har faktiskt inte orkat sätta mig in i den eftersom det sker så mycket ändringar hela tiden i de förslag som läggs fram. Men grundtanken där är ju att alla skall erbjudas likvärdiga och nödvändiga hälsovårdstjänster, vilket borde minska behovet av privata hemläkare. Men det är väl utopi att tänka?

Sebastian

Sommarlektyr: Brott och straff

Man skall väl inte klaga alltför mycket på värmen som vi nu bjuds på i Jakobstadstrakten under Jakobs dagar, men när kvicksilvret kryper över 25 C strecket blir det åtminstone för mycket av det goda för mig 😉

Jag har försökt kyla av mitt huvud genom att läsa ett par litterära klassiker under sommaren, nu senast med Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Ja, jag får väl medge att det i någon mån är generande att jag inte läst denna ”ultraklassiker” tidigare, särskilt när man studerar juridik. Orsaken till att det inte blivit av tidigare är att jag trott att den boken har varit svårtillgänglig, inte fysiskt då, utan att den skulle vara tungläst. Men nu efter att ha läst de 650 sidorna på fyra dagar, får jag väl konstatera att så inte riktigt var fallet.

brott-straff

Visst är väl själva pärmen i sig intresseväckande? Boken är kanske inte den ultimata för hängmattan, åtminstone om man vill ha någon form av reflekterande dimension av sin läsupplevelse.

Jag har ingen avsikt att skriva en recension av boken här, utan jag kommer istället med några av mina synpunkter på boken. Boken, Brott och straff, är skriven under slutet av 1800-talet, och behandlar den tid som rådde då i (Tsar-)Ryssland med fokus på Sankt Petersburg. Huvudpersonen som berättelsen kretsar kring är Rodja, som är i 23 års åldern och har studerat juridik på universitet men nu tagit paus från studierna. Orsaken till pausen är att han kommit fram till en teori som gäller när brott (alltså lagöverträdelser) trots allt kan vara godtagbart, denna teori har han även fått publicerad som en artikel i en vetenskaplig tidning. Han nöjer sig emellertid inte med att dryfta teorin enbart på ett teoretiskt plan utan väljer också att omsätta teorin i praktik.

I boken förekommer ett tiotal karaktärer, och det är därför omöjligt att redogöra för dem alla, utan jag nöjer mig med att konstatera att han har två vänner som följer honom genom boken nämligen: en teologistuderande och en nybliven medicinare (läkare). Dessa bistår Rodja trots att han helst av allt skulle vilja vara ensam. Men det som kanske mest fascinerar med boken är att den innehåller långa monologer som i vissa fall kan sträcka sig över 2 sidor, där man får följa den tankeprocess som föregår i karaktärens huvud – och på så vis får man bra insikt i hur de psykologiska processerna artar sig när en människa resonerar kring brott.

jurist

Vad är rättvisa? – det är fråga som många jurister åtminstone någon gång ställer sig…

Jag har personligen, efter grundkursen i rättsteori nu i våras, en viss förkärlek för just rättsfilosofi och teori. Orsaken är att man där försöker närma sig frågeställningar av karaktären: ”Vad är rättvisa?”, ”När kan man eventuellt legitimera en brottslig handling?” & ”Varifrån får rätten (lagen) sin legitimitet?” etc. Den här boken anspelar i någon mån på dessa frågor, även om den inte går för djupt utan samtidigt håller sig kvar vid intrigen och på så vis blir den också en nästan formidabel bladvändare.

Jag fascineras över hur man kan relatera till de teorier och tankar som förs fram i boken kring temaområden som: etik, kärlek, moral och rättviseperspektivet, trots att boken skrevs för närmare 150 år sedan. Trots att vi hunnit tillryggalägga en så lång tidsperiod bakom oss, så är det här ännu frågor som är lika dagsaktuella idag som då, det är i huvudsak miljön som skiftar.

Min bedömning är att boken är synnerligen läsvärd, särskilt för juris studerande, men nog för gemene man likväl. Eller som min pappa konstaterade när han såg mig läsa boken, du riskerar ju att bli allmänbildad om du läser sådan där litteratur 😉
Men boken är förhållandevis lättläst beroende på vilken ambitionsnivå man har med sitt läsande, i det här fallet närmast hur djupt man önskar gå med i de olika resonemangen som förs fram i boken.

Nog med min svada om litterära klassiker, i förra veckan kom också en ny musikvideo ut av det Österbottniska bandet KAJ som jag gillar starkt. Det som är omisskännligt med videon och KAJ som band är att de lyckas fånga den Österbottniska och i viss mån finlandssvenska mentaliteten på ett synnerligen träffsäkert sätt. Parentetiskt kan jag väl nämna att jag hoppas kunna gå på deras konsert i Jakobstad i veckan 🙂

Sebastian