Något om finlandssvenska

Denna vecka på onsdag så besökte jag en föreläsning vid Ritz om ”finlandssvenska och språkriktighet” av gurun på finlandssvenska, Mikael Reuter. Jag har under ganska lång tid varit intresserad av språk, vilket säkert också framgår av bloggens tidigare inlägg, så därför var det riktigt intressant att få lära sig lite mera om sitt eget språk.

Strax före Reuter skulle äntra scenen så presenterades han av kvällens konferencier, som konstaterade att hon helst är kortfattad då en språkvetare som han är närvarande. Reuter kvitterade och sade att det inte finns någon orsak att vara orolig för att bli bedömd av honom, för även han gör ju fel som privatperson. Samtidigt passade han dock skämtsamt på att inflika att hon bara hade haft en finlandism i sin presentation av kvällens lektion. Ordet i fråga var ”aula” som i finlandssvensk kontext betyder entré och utrymmena strax innanför ytterdörrarna, medan det i sverigesvensk kontext betyder ett auditorium eller en föreläsningssal. En sak som jag faktiskt hade ett vagt minne av att ha läst, men som jag nog gladeligen själv använder på det finlandssvenska sättet för det. Och inget fel i det, enligt Reuter, under förutsättning om att man är medveten om det och särskilt observerar vem som är mottagare för orden.

ritz

Mikael Reuter vid Ritz i Vasa.

Min sammanfattning av kvällens föreläsning består av följande punkter och noteringar:

  • att vi finlandssvenskar lever i en annan (språklig) verklighet och det därför är naturligt att vi ibland använder oss av ord, uttryck och en accent som skiljer från den svenska. Ett exempel är ”arbetarinstitut”, ett begrepp som är känt här i Finland men inte i Sverige. Likväl ska dessa ord få finnas kvar, vi kan inte ersätta dem med något annat (bättre) ord.
  • att finlandssvenskan håller på att närma sig rikssvenskan. Det här är någonting positivt eftersom det knappast är lönt att sträva efter att finlandssvenskan ska skilja sig från rikssvenskan mer än nödvändigt. I skrift ska båda språkversionerna helst vara lika, medan de får skilja sig i vardagligt tal. Bakgrunden till den här förändringen är att vi idag får allt mera influenser från Sverige till Svenskfinland genom TV (ex. TV-serier som Solsidan, Bron med flera) och internet (bloggar, webbtidningar etc).
  • att det i finlandssvenskan finns olika finlandismer, varav vissa är mera accepterade än andra. Särskilt praktiska är ord och uttryck som ”flervåningshus” och ”hemma från” (född och uppvuxen i). Av en finlandssvensks ordförråd så utgörs ungefär 2-4% av finlandismer, vilket betyder att två till fyra ord på hundra pratade eller skrivna ord är finlandismer. Som exempel består det här blogginlägget av ca 500 ord, vilket skulle ge ungefär 5 x 2-4 = 10 – 20 finlandismer. Ganska mycket kan jag tycka.
  • att båda uttalsformerna av ord generellt är accepterade. Ett konkret exempel är att vi finlandssvenskar i allmänhet säger ”psykolog” och ”psykiater” med betoning på det inledande ”p:et”, medan rikssvenskarna ofta utelämnar det och resultatet är ungefär ”sykolog” och ”sykiater”.
  • att vi finlandssvenskar inte kan använda oss av ordet ”ännu” korrekt. I sin enkelhet handlar problemet om att vi t.ex. säger ”får jag ännu säga en sak?” medan ordet inte borde användas i den kontexten, utan man borde istället säga ”får jag säga ytterligare en sak?”.

Riktigt intressant att få lära sig mera om sin egen språkanvändning!

Sebastian

Språkprov i finska – check!

Bland gårdagens skörd av post så väntade ett synnerligen trevligt meddelande. Bland all reklam så fanns det nämligen ett brev från universitet i Jyväskylä. Nej, jag har inte sökt och blivit antagen dit 🙂 Även om brevet till sitt utseende påminde om ett klassiskt ”antagningsbrev” från valfritt universitet, detta då det var ett fullstort A4 kuvert, för jag minns nämligen att antagningsbeskedet från juridiska fakulteten kom i ett liknande konvolut för, tja, nästan 4 år sedan.*

Åter till det aktuella konvolutet, så var det till skillnad från ett positivt antagningsbesked tunt (ett positivt antagningsbrev är vanligen tjockt…) för innehållet bestod av blott ett papper. Men vilket papper sedan! Nåja, nu ska jag nu inte överdriva det här enskilda papprets betydelse, men jag kan ändå inte förneka att jag varit relativt nervös i väntan på beskedet. För pappret ifråga var nämligen ett intyg över att jag klarat språktestet i finska på mellannivån ”with flying colors”, d.v.s. att jag blivit godkänd med högsta betyg på samtliga delprov.

CCI19032015 Skönt att ha ens språkkunskap i finska officiellt dokumenterad :) Trägen vinner!

Skönt att ha ens språkkunskap i finska officiellt dokumenterad. Trägen vinner!

Skalan som används i allmänna språkexamina är 0-6, och inte 4-10 som annars är den vanliga skalan inom skolvärlden här i Finland. Proven anordnas på tre nivåer: grund-, mellan- och högsta nivån. Jag deltog i provet på mellannivån och genom det kan man erhålla vitsorden: under 3, 3 eller 4 på de olika delarna. I provet så erhöll jag betyget 4 på samtliga delproven i textförståelse, muntlig framställning, textförståelse och skriftlig framställning. Rent konkret innebär det att jag också klarat provet i tjänstemannafinskan med goda kunskaper 🙂

Utöver att det här är ett betyg över mina kunskaper, så är det också betyg över att den här språkkompiskursen som jag går/gått har gett ett resultat över min förväntan. Så ett stort tack skall nog min språkkompis ha, för det är nog därigenom mycket har skett.

Men varför kom då brevet från universitet i Jyväskylä? Förklaringen till det, är att proven i likhet med studentexamen bedöms centralt och inte vid varje enskilt provställe. Dock tog rättningen faktiskt ganska lång tid! Jag deltog ju i provet 24 januari och först nu kom resultatet, med andra ord så tog det hela två månader. Men denna gång var det ju helt klart väntan.

Sebastian


* Att jag ännu minns det ögonblicket när min lillebror kommer springande med brevet och säger att jag fått ett brev från juridiska fakulteten en dag före den utsatta deadlinen för när resultaten skulle meddelas, tyder väl på att det var ett relativt stort ögonblick. För ”på den tiden” så hade fakulteten den kutymen att de bara skickade brev till de som blivit antagna. Numer har de dock reviderat det inställningen, så alla som deltagit i urvalsprovet får ett brev oberoende av de om antagits eller inte.

Veckoslutet i Helsingfors

Tänk hur tiden går ibland? Jag tycker det var alldeles nyligen som jag skrev ett inlägg om att jag hade tillbringat en helg i Helsingfors, men det var ju nästan för 1 månaden sedan. Nu är det så återigen dags för ett sådant inlägg. För gissa var jag tillbringade detta veckoslut? Jo, även denna gång i Helsingfors.

Vad är det då som drar mig till just Helsingfors? En kompis undrade om jag hade gått och skaffat en flickvän (som skulle vara bosatt i just H:fors), men så är alltså inte fallet 😉
Utan saken är den att det var dags för en ny modul i Magma Akademin, denna gång modul nummer 3 av 4. Temat för den här modulen var ekonomi och ekonomisk politik, vilket nog hör till mina favoritområden.

Således var det dags att igen sätta sig på tåget mot Helsingfors, denna gång utan några incidenter, förra gången var ju Pendolino tåget ”finito” men så var fallet inte denna gång. Framme i Helsingfors så fick jag återigen bege mig ut mot stadsdelen Hagnäs som ligger strax norr om Helsingfors City. För ute i Hagnäs så skulle vi besöka Kommunförbundet som fungerar som intressebevakare för Finlands kommuner i olika sammanhang. Motsvarande organisation i Sverige torde heta SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Vid Kommunförbundet fick vi höra på en föreläsning om vilka saker som just nu och i nära framtid utgör kommunernas största utmaningar och möjligheter. En intressant siffra som nämndes i sammanhanget var att varje kommun svarar för över 390 olika uppgifter, detta gäller likväl för den minsta kommunen Sottunga (på Åland) med 101 invånare som för Helsingfors stad med över 600 000 invånare. En kommun kan alltså ha flera uppgifter än vad den har invånare… Dessutom ökar hela tiden antalet uppgifter som en kommun ska ombesörja, allt från socialomsorg och primärvård till parkförvaltning och planläggning.

Fredagen fortsatte sedan med ett diskussionsseminarium mellan två professorer: Tom Berglund från Hanken (Svenska Handelshögskolan) och Heikki Hiilamo från Helsingfors universitet. Från Akademins sida hade man låtit förstå att de här två debatörerna hade relativt olika utgångspunkter, vilket nog också visade sig stämma. Hiilamo menade att välfärdsstaten bör finnas som ”en dyna” som finns tillgänglig i det fall att individen ex. blir sjuk eller arbetslös och som tar emot och dämpar konsekvenserna. Berglund istället vitsordade mera privatisering och att den offentliga sektorn bör bantas i möjligaste mån. Själv står jag väl någonstans i mitten mellan dessa två åsikter – nu kan någon säkert kritisera mig för att jag inte direkt tar ställning, men det är knepiga frågor.

Fredagen avslutades sedan med en middag vid Café Esplanad vilket blivit tradition inom Akademin. Men utöver mat så bjöds vi också på ett intressant föredrag av Arne Wessberg. Wessberg har onekligen en imponerande lång meritlista, för han har fungerat bl.a. som Vd för YLE (Yleisradio/Rundradion) och varit styrelsemedlem av Nokia Abp (mobiltillverkaren som Microsoft köpte upp) för att nämna några av hans uppdrag. Hans föredrag behandlade bland annat teman som förändring och ledarskap. När det gällde ledarskap så menade han att det mera handlar om ”att ge kontroll, istället för att ta kontroll” om man vill uppnå önskvärda resultat i dagens samhälle som förutsätter ett visst mått av kreativitet, och jag tror att det ligger en hel del i den tanken faktiskt.

20150313_173842530_iOS

Arne Wessberg talar om ledarskap och kreativitet inom näringslivet, samt varför timing i allt är så viktigt. För det är nämligen lika fel att vara för tidigt ute som det är att vara försent ute.

cafe-esplanad-cheesecake

Café Esplanad i Helsingfors är stället där vi brukar äta middag på träffarna. Ställets paradnummer är onekligen deras superba cheesecake!

Dagen därpå, alltså lördagen så åtgick förmiddagen till två mycket intressanta och namnkunniga personer i finsk ekonomi. För först ut var Sixten Korkman som är professor i nationalekonomi vid Aalto-universitet, och som allmänt anses vara en av de största tänkarna och debattörerna när de gäller Finlands ekonomi. Han har också gett ut en bok med titeln ”Talous ja utopia” (på svenska: ”Ekonomi och utopi”), som blivit lite av en bästsäljare och modern klassiker bland samhällsintresserade här i Finland (t.o.m. min pappa råkar äga ett exemplar av ifrågavarande bok).

20150314_081043147_iOS

Korkman föreläser för oss deltagare i Akademin. Utöver att han definitivt innehar ett stort substans kunnande så är han även en bra och intressant föreläsare som tar sig tid att svara på frågor.

Nummer två i ordningen av föreläsare på lördagen var Erkki Liikanen, som för närvarande är chefsdirektör för Finlands bank. Han var visserligen nummer två i ordningen, men när det gäller hans inflytande över finsk ekonomi så är nog inte placeringen mellan honom och Korkman given, utan det får bli en delad första plats där, tycker jag. För Liikanen har inte bara fungerat som direktör för Finlands bank, han har även erfarenhet av att ha fungerat som Finlands finansminister och han var dessutom Finlands första kommissionär i EU-kommissionen när Finland anslöt sig till EU 1995. För att toppa alla dessa tidigare uppdrag, så sitter han även i styrelsen för IMF (Internationella valutafonden).

Liikanen berättade dels om Finlands banks uppgifter, dels om det ekonomiska läget i Finland och Europa. Men framförallt tog han sig tid till att svara på våra frågor, för han baserade stora delar av sitt anförande på att vi skulle ställa frågor till honom. Dessa frågor fungerande sedan som diskussionsunderlag under föredraget. En presentationsstil som kan rekommenderas varmt. Många av våra frågor kretsade av förklarliga skäl kring den dåliga ekonomiska situationen i EU men kanske särskilt i Finland. Men både Korkman och Liikanen verkade ändå vara hoppfulla inför framtiden – med ett budskap om det snart nog torde börja vända för både Finlands och EU:s del när det gäller ekonomin. Vidare menade båda att vi i Finland har en förmåga av ”svartmåla” vår egen (ekonomiska) situation och att vi dessutom är skickliga på att glömma bort det faktum att vi relativt sett, har det ganska bra ställt ekonomiskt. Men visst, nog skulle det ändå vara välkommet med ett (rejält) ekonomiskt uppsving.

20150314_2

Erkki Liikanen svarar på våra frågor. Bild källa: Magma Akademins Twitter.

Lördagen avslutades med en redovisningen av en gruppuppgift som vi hade färdigställt inför denna träff. Syftet med uppgiften var att träna argumentationsförmågan samt kunna argumentera för någonting ”som man inte själv nödvändigtvis tror på till 100%”. Tanken med övningen var således att man skulle tränas i att kunna finna rationella och trovärdiga argument för den ståndpunkt man tilldelats, och att kunna presentera dessa på ett trovärdigt sätt. Hmm. Det här är också en egenskap som är otroligt viktigt i rollen som jurist, för där är man oftast tvungen att driva huvudmannens intresse i möjligaste mån. Dessutom är det också viktigt att kunna hålla huvudet kallt, och i någon mån kunna förutse vilka punkter som ”motståndaren” ser som svaga i ens egen argumentation och i möjligaste mån kunna förekomma ”motståndaren” på dessa punkter. Vi bedömde sedan de andra gruppernas presentationer och intressant nog så blev de oftast relativt jämnt mellan de olika grupperna, men kanske det beror på att många är skickliga i argumentation och retorik?

Efter dessa programpunkter så var det sen dags för mig att söka mig tillbaka hem till Vasa med tåg. Samtidigt som den helg också varit väldigt intensiv med mycket program, så kändes det faktiskt litet vemodigt att helgen redan var över. För nu återstår bara en modul innan kursen formellt är över… Men samtidigt antar jag att det är tecken på att verkligen och genuint trivs med det vi gör och får lära oss inom Akademin!

Sebastian

Ett nytt ord i vokabulären: ”halpuuttaa”

Jag besökte nyligen en Prisma här i nejden (Prisma = en matvarubutikskedja här i Finland), för att göra litet dagliga inköp. Då vid bröddisken så råkade jag lägga märke till ett ord på finska, som åtminstone jag inte stött på tidigare. Ordet i fråga var: ”halpuutimme”.

halpuutimme-forbilliga

Så kan ett reklamanslag se ut i Finland. Reissumies är förövrigt namnet på ett rågbröd, som jag finner mycket gott! 🙂

Må vara att jag gått i språkbad i finska genom hela grundskolan, men trots det så stöter jag ibland på finska ord som är okända för mig sedan tidigare. Numera händer det alltmera sällan i och för sig. Men nu var det så dags igen, för jag var tvungen att fundera ett litet tag innan jag begrepp mig på detta, för mig, nya ord. En del läsare som inte kan finska, tänker nu kanske något i stil med: ”håll oss inte på halster, utan berätta vad halpuutimme betyder på svenska”.

Men jag skall ge mig på ett (tappert) försök att översätta det aktuella ordet till svenska. Ett projekt som jag har litet extra tid till i och med att jag blev rackarns förkyld i helgen, och just nu håller på att kurera mig från förkylningen. Men över till språket, så är grundformen för ”halpuutimme” ordet ”halpuuttaa”, vilket i sin tur är en version av adjektivet ”halpa” som betyder ”billigt” på svenska. Således om vi svänger på resonemanget: så har vi adjektivet ”halpa” i sin grundform som vi väljer att göra om till ett verb, vilket resulterar i det finska ordet ”halpuuttaa”. Men, så långt hänger svenska språket med i svängarna. För man kan översätta ”halpuuttaa” till ”förbilliga”, ett ord som inte i sig är alltför vanligt i svenskan. Litet krångligt, inte sant?
Men det blir ännu litet värre…

För på skylten står det ju ”halpuutimme hintoja” – så vad betyder det då? Jo, ordet ”hinta” betyder pris på svenska, och i den form som det förekommer på skylten, d.v.s. ”hintoja”, så betyder ordet ”priserna”. Så långt är det, i mitt tycke, ännu relativt logiskt. Men för att kunna bilda en hel mening på svenska så behöver man också ett subjekt, utöver ett predikat (ett verb), i det här fallet ”halpuuttaa” (förbilliga) och vid behov också ett objekt, i det här fallet ”hintoja” (priserna).

Men nu kommer vi till det kluriga men samtidigt också finurliga med finskan, för genom att lägga till en ändelse på verbet så kan vi därigenom ersätta ett eget ”fristående” subjekt i meningen. Rent praktiskt så ”kapar” vi av ”halpuuttaa” så att endast ”halpuut” återstår och sedan lägger vi till ändelsen ”-imme”. Det här resulterar i att meningen nu också plötsligt innehåller ordet ”vi”. För ”mme” delen innebär ”vi” på finska, för finskans ord för ”vi” är ”me”, men det ersätts vanligen med tidigare nämnda ändelsen. Men inte bara det, för den utbytta ändelsen till ordet medför också att meningen byter tempus från att i grundformen ha varit i presens (nutid) till att nu stå i preteritum (imperfekt/dåtid).
Således så om vi nu översätter hela meningen ”halpuutimme hintoja” så blir det på svenska ”vi förbilligade priserna”. Smaka på den du! 🙂

Så kanske jag mot bakgrund av ovanstående, kan bli förlåten för att jag inte ögonblicken kunde koppla ordet ”halpuutimme” till svenskans något ovanliga ord ”förbilliga(de)”?

Men i rättvisans namn så ska det sägas att finskan trots sin något komplexa uppbyggnad, är relativt ”snäll” mot en när det kommer till uttalet. För i finskan så är grundregeln den att man, i princip, alltid lägger betoningen på första stavelsen i varje ord. Ett bra exempel är ordet ”kemi” som på svenska uttalas ”kemii”, medan det på finska uttalas med kraftig betoning på ”ke” delen. För på finska avser man en stad i Norra Finland med namnet ”Kemi” när man säger det, medan svenskan igen syftar på den naturvetenskapliga disciplinen som studerar kemikaliska företeelser. (btw: kemi på finska är ”kemia”). Tur i alla fall att den här språkkompiskursen i finska som jag påbörjade i höstas har fått en inofficiell fortsättning, för det är onekligen nyttigt och kul att få diskutera på finska med personer som har finska som modersmål.

Jag får väl avsluta det här inlägget med två finska sånger. För jag noterade att nästan hälften av mina bloggläsare kommer från Sverige, så av det skälet kan de ju vara kul för att lyssna hur finska låter samt hur det är också är ett fint sångspråk.  Men den sång som jag denna gång rekommenderar är ”Haloo Helsinki!”:s ”Vihaan kyllästynyt” (på svenska: Trött på all ilska/hat”), som är en synnerligen ny fin finsk sång. Den andra sången jag rekommenderar är av Laura Närhi med namnet ”Hetkeen tie on kevyt”. Just den sången kommer egentligen från en film med titeln ”Vuosaari” (en förort till Helsingfors med det svenska namnet ”Nordsjö”), som jag tänkt titta på vid tillfälle.

I ett tidigare inlägg så har jag ju också roat mig med att översätta en finsk sång (Juha Tapios: Jossain täällä) till svenska så om du är nyfiken på vad en finsk sångtext kan ha för innehåll så kan du läsa det inlägget här.

Sebastian

Något om språkkrav för medborgarskap

Jag läste häromdagen en intressant artikel i HBL (Hufvudstadsbladet) om att svenska medborgare som önskar bli finska medborgare måste avlägga ett obligatoriskt språktest för att visa att de behärskar svenska. (HBL: ”Kan svensken svenska?”) Det här fick mig litet att fundera på vad som riktigt fodras i språkväg för att erhålla ett finskt medborgarskap – mitt eget medborgarskap har jag ju tagit för givet, då jag så att säga ”föddes till det”.

allman-sprakexamen-i-finska

Jag avlade själv nyligen den allmänna språkexamen i finska. Jag väntar med spänning på resultatet, för jag behöver beviset på finska kunskaperna när jag ev. söker om jobb inom den offentliga sektorn. Mitt finska pass/medborgarskap har jag dock fått utan detta test 🙂

En snabb blick i den finska medborgarskapslagen ger vid handen att det fordras minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska, för att man skall kunna erhålla finskt medborgarskap. Mot bakgrund av det ter det ju sig något absurt att man avkräver svenska medborgare ett språktest för att de skall kunna få finskt medborgarskap. Jag menar har du gått i grundskola i Sverige så torde du väl också behärska svenska språket åtminstone nöjaktigt.

En utlänning beviljas på ansökan finskt medborgarskap, om han eller hon när ansökan avgörs: […]

6) har nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda finska eller svenska eller i stället har motsvarande kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk (språkkunskapsvillkor).
— Medborgarskapslagen (2003/359), 13§

Nå, saken får sin förklaring så tillvida att samma lag (medborgarskapslagen) är formulerad relativt snävt när det kommer till vilka sätt som man kan påvisa kunskaper i svenska eller finska. I princip kan man påvisa det genom att ha gått i grundskola/gymnasium/yrkesskola i Finland och därifrån ha fått ett godkänt betyg. Tydligen hade man inte beaktat möjligheten att man skulle kunna få motsvarande kompetens i ett annat land när lagen skrevs.

För den som då inte har ett dokument som bevisar språkkunskaperna så återstår det då i princip två alternativ: antingen att avlägga allmän språkexamen eller språkexamen för statsförvaltningen, och i någon av dessa nå upp till minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska.

Dessa examina är graderade enligt följande:
– nöjaktig förmåga (miniminivå för medborgarskap)
– god förmåga
– utmärkt förmåga

Om jag ser till mig själv, så har jag visat genom mina universitetsstudier att jag besitter utmärkt förmåga i svenska språket (genom det s.k. mognadsprovet). Att en rikssvensk då i jämförelse inte ens skulle komma upp till minst nöjaktig förmåga i svenska, känns ju ganska så konstigt… Men å andra sidan, det torde ju vara ”piece of cake” för en rikssvensk att anmäla sig till provet för utmärkt förmåga i svenska, och klara det med bravur. Men det känns ju ändå ”onödigt”. Själv håller på att träna min finska, för att förbättra mina kunskaper däri. I lördags provade jag också att delta i testet för goda kunskaper i finska här i Vasa, få se om jag kom igenom det? Efter det provet återstår ”bara” det stora språkprovet i finska (utmärkt förmåga), som är relativt ökänt för att vara svårt, men nog når man väl dit också genom idogt arbete, hoppas jag.

Men åter till den situationen för en rikssvensk: för jag kan tänka mig en relativt absurd situation och dialog vid finska migrationsverket, när en rikssvensk söker om finskt medborgarskap efter att ha bott i Finland i 2 år:

Handläggaren (HL): För att vi skall kunna behandla din ansökan så behöver vi ett intyg om att du behärskar svenska på en nöjaktig nivå. Har du möjligtvis det?

Rikssvensken (RS): Alltså, jag har ju gått i skola och så i Sverige, så jag behärskar väl svenska åtminstone någorlunda. 

HL: Men har du något dokument som styrker att du behärskar svenska då?

RS: Tja, jag har slutfört grundskolan i Sverige (9 år), och sen gick jag ju i gymnasiet i ytterligare 3 år. Efter det fortsatte jag på universitet också i Sverige, och läste till ekonom vilket tog 5 år. För dessa utbildningar, totalt 17 års undervisning på svenska, så har jag betyg över. Räcker det som bevis på svenska kunskaper?

HL: Nej, alltså tyvärr räcker det nog inte för att styrka att du skulle behärska svenska åtminstone nöjaktigt… Jag är tvungen att hänvisa dig till ett språktest i svenska innan vi kan behandla din ansökan.

Ja, vad skall man säga? Tur är det att saken nu lyfts upp vid en konferens på Åland gällande Nordiskt samarbete, för jag måste säga att det här verkar vara onödigt stelt sätt att hantera saken på. Finska myndigheter borde väl åtminstone få rätt att bedöma från fall till fall om personen på basis av tidigare studier har visat att denne har åtminstone nöjaktiga kunskaper i svenska (eller finska). Ibland är (kanske) samhället litet väl fyrkantigt…

Men generellt så är jag nog för språkkrav för erhållande av medborgarskap. För jag tror att det gör att man ser på medborgarskapet som något värdefullt, genom det erhåller man både rättigheter och skyldigheter gentemot staten och övriga samhället. Och ett sätt för att visa att man tar saken på allvar, är väl att man har bemödat* sig att lära sig landets (någotdera) språk åtminstone nöjaktigt?

Sebastian


* I de fall någon har svårt att lära sig ett nytt språk, t.ex. på grund av ett handikapp eller hög ålder, så lämnar medborgarskapslagen de facto utrymme för att söka om dispens från språkkravet på dessa grunder.

Något om språk och studier i latin

Den här helgen tillbringar jag hemma i lilla Jakobstad vilket är skönt och trevligt. Dels att få träffa familjemedlemmarna, men också se att djuren i hushållet verkar att ha repat sig någotsånär efter sina incidenter (se det här inlägget).

Även om det alltid är kul att besöka Jakobstad, så är vädret här just nu av ”sekunda klass” – regnigt  och blåsigt så att det förslår. Men vad passar inte då bättre än att studera språk denna aningen gråtrista söndag?

Jag medger utan omsvep att jag inte är en person som har begåvats med något perfekt språköra, men jag har ändå ett visst lekmannaintresse för (västerländska) språk, och ibland väcks också mitt intresse av att få veta bakgrunden till t.ex. ett ord (etymologi). Visste du föresten att följande ord i engelskan kommer från svenskans föregångare, fornnordiskan?

  • law, derivat via bl.a. lag
  • husband, via ordet husbonde – en sammansättning av ”hus” och ”bonde”, d.v.s. den som förr var ”chef” i huset/hushållet.
  • sky, via ordet sky, idag använder man ju oftare himmel
  • run, från ordet ”renna”, ännu idag säger man ju ”han rände av och an”
  • window, från ordet vindöga
  • egg, från ägg
  • give, från b.la. ”gifva”, att ge någonting.

Hur kommer det sig då att dessa ”svenska” ord hittade vägen in i engelskan? Jo, för att vikingarna som pratade fornnordiska (Old-Norse på engelska) koloniserade delar av England, och därigenom spreds de skandinaviska orden till engelska språket och lever ännu kvar där. Vill du se flera exempel rekommenderar jag denna sida på Wikipedia, på engelska, om fornnordiskans inverkan på engelskan.

sprak-ursprung

Varifrån kommer orden i engelska språket? – Åtminstone 26 % från bl.a. de germanska språken (inkl. tyska, nederländska och skandinaviska språk), samt 29% från latin.

Också några andra mera moderna svenska ord har ju hittat sig in i engelska språket, t.ex. ordet ”ombudsman” är det samma på svenska och engelska. Alltså en ”man” som fungerar som ett ”ombud” för, vanligen, en svagare part t.ex. justitieombudsmannen. Det ”svenska” ordet används ju t.ex. som det officiella namnet för ”European Ombudsman” inom EU och ”Commonwealth Ombudsman” i Australien, samt en ”Financial Ombudsman” i UK – se en video om den sist nämnda institutionen.

finansiell-ombudsman

Finansiell ombudsman i UK (Stor-Britannien) som hanterar frågor med t.ex. konsumentkrediter. Tänk hur det svenska ordet ”ombudsman” spridit sig…

Men utöver mitt lilla lekmannaintresse för språk så går jag faktiskt en kurs på Stockholms universitet i latin. Kursen är faktiskt i huvudsak förlagd på distans, vilket normalt vore ett relativt knepigt sätt att lära sig ett nytt språk på, detta eftersom man nog bäst lär sig språk genom att t.ex. höra läraren prata det i klassrummet. Men latin är ju ett ”dött språk” så det finns i princip ingen som talar det, men nog väl många som skriver och förstår skriven latin. Därigenom är man också nästan tvungen att studera latin på ett skriftligt plan, och det går även på distans via en avancerad webbaserad kursportal med bland annat övningar, instruktioner och guider etc. För att avlägga kursen är man dock tvungen att bege sig två gånger till Stockholm för att tentera kursen, vilket jag gissar för min del blir nu i januari.

latinstudier

Undertecknad studerar grunderna i latin på Stockholms universitet för sitt eget nöjes skull…

Latin skiljer ju sig på flera sätt från de andra språk jag behärskar (svenska, finska och engelska), b.la. genom att ordföljden inte har särskilt stor betydelse i latin. I svenska språket kan du ju inte bara ”kasta om orden” på måfå i en mening, för då går ju betydelsen förlorad eller att det mest liknar ”rappakalja”. Men i latin kan du, oftast, kasta om orden i mening utan att det påverkar innehållet eller betydelsen, för det är nämligen ordens ändelser som är avgörande i latin. Annars finns det ju många slående likheter mellan särskilt latin och svenska samt engelska. Många låneord i svenskan kommer ju från latin t.ex. ”familj” på svenska, ”family” på engelska och ”familia” på latin. Med finska språket finns det dessvärre inte riktigt lika många likheter, då finskan ju tillhör en annan språkfamilj, nämligen de ugriska språken, och familj på finska är ”perhe”. Men det gör samtidigt att finskan är mera stimulerande och utmanande att lära sig vilket ju också är kul…

Vilket är då den praktiska nyttan att lära sig latin? Ett ärligt svar på den frågan är att den direkta nyttan är ganska ringa. Men det finns ett antal indirekta fördelar som jag ser: t.ex. att man inom juridiken använder sig relativt frekvent av latinska termer som ”pacta sunt servanda” (avtal skall hållas) och bona fide (i god tro). Samt att latin kan fungera som ett språk som gör att man litet enklare kan lära sig t.ex. franska då det däremellan finns ännu flera likheter än mellan t.ex. svenska och engelska, så utgör ju latin en ganska bra bas. Dessutom är det ju litet allmänbildande att kunna latin, sägs det ju också.

Några andra vardagliga nöjen jag hittills haft av mina begränsade kunskaper i latin är att jag dels förstår en del av vad som t.ex. står på väggarna i gamla byggnader (som kyrkor och liknande). Samt att jag noterat att tatueringar idag ganska ofta innehåller något latinskt visdomsord, också utöver ”Carpe Diem” för ”fånga dagen”, vilket börjar bli kliché idag (även om innebörden är viktig). Men litet mera fyndiga tatueringar jag har sett är ”Memento mori” vilket betyder ”komihåg att du är dödlig”, samt ”Si vis pacem, para bellum” vilket betyder ungefär ”den som vill ha fred, bör förbereda sig på krig”. Vilket jag för övrigt läste på en killes ryggtavla på en buss i hetaste sommarvärmen, och han råkade också ha en träningsväska med texten ”MMA” på vilket är en kampsport ”mixed martial arts”, så det passade väll ganska bra med den latinska texten på honom…

"Varietas delectat"
 -- Variation/omväxling förnöjer

Visst är det väl så! Också ett motiv till att studera t.ex. något annat bara för sitt eget nöjes skull, för inte behöver det vara latin. Det kan ju vara något annat kul också. 🙂 För mitt eget motiv är inte att bli perfekt på latin, utan närmast en ”hobby” på sidan av juridikstudierna.

Sebastian

Hallonbåtsflyktingen genom ett par finlandssvenska ögon

Jag går för tillfället en språkkurs vid Vasa universitet, med namnet ”språkkompis” och som en del av den kursen var jag och min språkkompis och såg på filmen Hallonbåtsflyktingen (finska: Vadelmavenepakolainen).
Kursen går i korthet ut på att vi växelvis hjälper varandra genom våra modersmål: hon lär mig bättre finska och jag henne svenska – en form av symbios med fördelar för båda parter. Vilket så långt också verkar fungera bra, eftersom jag fått bassning när jag bl.a. gjort något kardinalfel i finska (som i exemplet med årtal), som jag inte själv varit medveten om tidigare.

panorama

Hallonbåtsflyktingen går parallellt på bio i Sverige och Finland just nu…

I korthet handlar filmen vi såg om en finsk man, Mikko, som känner att han är född i fel land, Finland, för han har alltid velat bo i det socialdemokratiska och ”trygghetsknarkande” Sverige. För att uppnå sin dröm så vidtar han minst sagt okristliga medel, genom att byta identitet med en rikssvensk psykolog Mikael, som är trött på både Sverige och livet i allmänhet, och härigenom uppstår också problemen och likväl grunden för denna romantiska komedi.

På tal om trygghetsknarkande så berättade min lillebror som hade varit och sett samma film i Göteborg på SF filmstaden att de där på bion innan filmförevisningen börjar, så håller personalen en kort informationsstund med säkerhetsinformation motsvarande ungefär den safety information på ett flygplan innan takeoff. Här i Vasa som jämförelse släckte de nog bara ner lamporna och rev sonika igång filmen…
Men det svenska säkerhetstänket har nog sina fördelar också, för i Sverige är det farligare att gå ut och sola än att sätta sig i bilen och köra i väg. För rent statistiskt så löper du en högre risk att dö av malignt melanom (hudcancer) än att dö i trafiken, fullt så långt har inte trafiksäkerheten i Finland kommit ännu.

filmstaden-gbg

Filmstaden i GBG: Litet annorlunda att gå på bio i Sverige än hemma i Finland? Åtminstone vad det gäller säkerhetstänket – i Sverige har de en safety genomgång innan filmförevisningen börjar, samt personal i direkt anslutning till salen om man undrar över något…

Men åter till filmen så hade regissören och skådespelarna på ett bra sätt lyckats fånga några av de mest karaktäristiska skillnader mellan finnar och svenskar. Bara ett par sådana detaljer som när Mikko på sin ännu trubbiga svenska uttalar ”Abba” som ”Appa” eller när han i rollen som psykolog skall ge sin klient ”KPT-pehandling” (KBT = Kognitiv Beteende Terapi) på Skansen i Stockholm. Det svenska har verkligen stigit Mikko åt huvudet för han går till och med så långt att han ”döper om” sin finska flickvän ”Tiina” till ”Ann-Louise” för att fira en svensk jul med henne i augusti (!) i Helsingfors med allt som tillhör det svenska julbordet med gravad och kallrökt lax, sill, prinskorvar och inlagd gurka etc. Men även svenskarna har ju en del problem med det finska uttalet, t.ex. kallas ju ”Mikko” för ”Mikku” när han är i Sverige…

En sak som slår mig en bit in i filmen, är att jag i någon mån nog kan identifiera mig med Mikko och relatera till hans utmaningar med att försöka framstå som svensk. För även om mycket är lika mellan Sverige och Finland, finns det ju en hel del ”sociala koder” som skiljer sig mellan länderna. Risken är annars att man framstår som en ”dryg typ” i Sverige, om man inte anpassar sig efter deras rikssvenska stil och jargong trots att man annars pratar en ”perfekt” svenska. Stundvis under filmen måste jag medge att jag hade svårt att titta när det uppstod såpass ”pinsamma” situationer att det inte räckte med att skratta åt dem längre. 😉

hotell-utsikten-radisson-waterfront

Utsikten från mitt hotellrum på Radisson Blu Waterfront i Stockholm i våras 2014. Visst är STHLM otroligt vackert?

Om jag nu tvunget skall klaga på något i filmen så är det att filmen i någon mån utmålade Finland i litet väl grå färger, eller åtminstone måste de haft ett mycket grått filter på kameran när de filmade i Helsingfors förorter och spårvagnarna längs med esplanaderna. Fullt så dystert skulle jag nog inte själv beskriva mitt Finland…
Eller som när Mikko på besök i sin skenidentitet Mikaels barndomshem, en våning i Stockholm City av litet annan klass än sitt verkliga barndomshem i en betongförort till H:fors, råkar trycka igång ett kassettdäck med låten ”Sommartider hej hej” av ”Gyllene Tider” – då blev kontrasten litet väl stor.

helsingfors-natt

Nog är Helsingfors också fint – jag känner mig personligen lika hemma i H:fors som i Stockholm.

Litet ”credit” fick nog Finland ändå, då Mikael plötsligt insjuknar och är i stort behov av en njurtransplantation. För det visar sig emellertid omöjligt att ordna med en njurtransplantation i Sverige då Mikko och Mikael har bytt identitet, och i Sverige är man ju så noga med dokumentation och kontroll. Men i Finland är det ju andra bullar, här är vi inte lika nogräknade… (Nåja, jag tillåter mig undra. Jag borde ta och fråga en av mina släktingar som råkar jobba på just njursjukdoms avdelningen vid triangelsjukhuset i H:fors…) Nåväl, då passar de på att visa ett par faktiskt riktigt vackra skylines av H:fors, inklusive Mejlans sjukhus ut mot Tölö hållet samtidigt som Mikael erhåller sin nya njure uppe i patienttornet.

Vi kom också att fundera på vem som producerat just filmen Hallonbåtsflyktingen, men vi fann inget definitivt svar på den frågan förrän efter filmen när jag nu kollat upp saken. Det verkar nämligen vara en samproduktion mellan Finland och Sverige (surprise…), med ett finskt produktionsbolag i spetsen. Dock med en svensk regissör, Leif Lindholm, men vars ena förälder är finsk och den andra svensk – så han kunde enligt egen utsago (Yle Arenan) relatera till identitetskrisen som man kan känna när man har ett ”delat” ursprung.

handels-hemkomst

Homecoming day ordnas på Handelshögskolan i Stockholm varje år i oktober när alla gamla studenter (alumner) hälsas välkomna tillbaka, eller ”hem” till sitt alma mater ;). Åtminstone har det gett mig en hel del perspektiv att studera där.

Som kuriositet i sammanhanget kom jag att tänka på just det Nordiska samarbetet vid produktion av bl.a. film och annan form av entertainment. Tänk bara på TV-serien Bron / Broen (Sverige-Danmark) som har blivit såld till över 130 länder världen runt.
En annan sak jag blev varse om när jag studerade på Handels var att svenska Bonnier AB äger bl.a. de finska TV-kanalerna MTV3 (”maikkari”), Sub-TV, AVA och radiokanalen Radio Nova i sin helhet, d.v.s. ½ av Finlands kommersiella TV. Ytterligare ett exempel är att Bonnier AB och Ratos AB (ett svenskt investmentbolag) tillsammans genom ett joint venture äger hela Finnkino Oy, som råkar vara Finlands största biografkedja – det hade jag inte heller vetat om förut.

Nej, nu tar jag nog en svensk ”fika” och knäpper på låten ”Minä” av det finska bandet ”Kymppilinja ja Mariska”, var de också råkar sjunga om svenska ”Veronica Maggio” – för att plocka fram det bästa ur båda världarna! Det är ju en av de största förmånerna man har som finlandssvensk. 🙂

Sebastian

En afton med Herman Lindqvist

I onsdags kväll (8.10.2014) så besökte jag Herman Lindqvists föreläsning på Ritz (Kulturskafferiet) i Vasa, med temat ”När Finland var Sverige”. Men ordet föreläsning är nog fel i det här sammanhanget eftersom det inte rörde sig om någon alldaglig (och vanligen torr) universitetsföreläsning, utan om en historieberättelse av rang om sitt eget lands förflutna.

Jag hade bokat biljett på förhand via Arbis i Vasa, vilket visade sig vara tur eftersom när jag kom till Ritz kvart före sex på kvällen, så var det en över 20 meter lång kö som ringlade utanför dörren. Antalet intresserade besökare hade tagit arrangören på sängen, om jag uppfattade saken rätt, vilket nog också kan stämma då hela Ritz sal som rymmer 300 personer var fylld till sista säte, en del av publiken var t.o.m. tvungna att stå.

Herman_Lindqvist

Herman Lindqvist – nu har jag äntligen fått höra honom ”live” och inte bara på TV eller genom tidningarna. (Bild: wikipedia.org)

Kvällen till ära hade man flugit in en dansk från Köpenhamn som hade till uppgift att presentera Herman Lindqvist, eftersom arrangören ville ha en neutral konferencier då ett så eldfängt tema som Finlands historia som en del av Sverige skulle avhandlas. Nåväl, så illa var det inte för dansken som presenterade Lindqvist var egentligen en Nordjobbare, och som konferencieren själv konstaterade behöver knappast Lindqvist någon mera omfattande presentation då han nog är välkänd på båda sidorna av sundet. Åtminstone för den som någon gång bläddrat i en valfri svensk damtidning (tänk: Hänt Extra, Se & Hör och Svensk damtidning). Alternativt tittat på något program på svensk TV var kungahuset avhandlats, så har knappast kunnat undgå att H. Lindqvist är en mycket folklig och folkkär historiker.

Men det som färre känner till om honom är att han fått sin skolbildning i Finland, b.la. på gymnasiet Lärkan i Helsingfors eftersom han föräldrar då tjänstgjorde på Sveriges beskickning (ambassad) i Helsingfors. Nå, nu skall jag inte redogöra om Lindqvists biografi, utan jag nöjer mig med att konstatera att han är en utomordentlig föreläsare. Han lyckades trollbinda publiken fullständigt under den 1,5 timmen han föreläste (hur många uni. professorer kan den konsten?) och när han var färdig rev han ner applåder av sällan skådat slag (tilläggas bör att applåderna redan skanderade när han klev upp på scen, så han hade tydligen ”levererat” vad publiken förväntat sig). Själv kan jag inte undgå att fascineras av hur en man med så ”enkla” metoder lyckas få och behålla publikens uppmärksamhet – han hade varken någon flashig power point presentation eller något annat blickfångande på sig. Utan det var blott han själv på en stor scen tillsammans med ett litet svartmålat bord på vilket han ställde sin bok ”När Finland var Sverige” på högkant, och sen drog han igång med föreläsningen. (Nog för att rikssvenskar ofta är erkänt duktiga föreläsare, men det här imponerade åtminstone på mig.)

Det är svårt att så här i efterhand redogöra för hela föreläsningens innehåll, men här kommer åtminstone några spridda observationer från föreläsning. För det första konstaterade Lindqvist att det på båda sidor av sundet finns missuppfattningar om Finlands historia som en del av Sverige. På finska sidan så är det att många finskspråkiga som lever i villfarelsen att svenskarna skulle ha ”erövrat” Finland och lagt det under sig. Det här med ”språkstrider” är en ny företeelse som härstammar från mitten av 1800-talet och framåt, för under de första 700-800 åren av Finlands historia som del av Sverige, så finns det inte ett spår av några språkstrider.
På svenska sidan är det istället fråga om, ibland total, okunskap om att Finland varit en del av Sverige. Talande är ju exemplet med att Finland varit en del av Sverige dubbelt längre än vad Skåne och Bohuslän varit det, och ändå är kännedomen om finlandssvenskar minst sagt ofta bristfällig.

det-da-tida-sverige

Ur boken ”När Finland var Sverige”, om hur det dåtida ”Svea-rike” såg ut.

Men också andra saker framkom som jag inte explicit har varit medveten om tidigare, bland annat det att det finska kavalleriet (Hakkapeliterna), spelade en avgörande roll för att Sverige skulle få just Skåne av Danmark. Detta då det var Hakkapeliterna som tillsammans med Kung Gustav red mot Köpenhamn, Danmark med följden att danskarna lade sig platt för den svenska kungen och överlät Skåne till Svea-rike. En annan intressant tanke som Lindqvist strödde var hur Finland hade varit om Sverige aldrig hade ”startat upp” Finland med en västlig förvaltning, administration och lag. För när ryssarna sedan tog Finland i finska kriget år 1808, så var det tack vare att det fanns en färdig administration som fungerade väl (på svenska dessutom), som gjorde att ryssarna inte hade någon anledning att i det skedet att införliva Finland alltför mycket i det ryska systemet, vilket nog hade gjort att nationalstaten Finland knappast hade sett dagens ljus. Eller som Lindqvist konstaterade, att vi knappast åtminstone hade sett röken av institutioner som våra högsta laglighetsövervakare: ”Justitieombudsmannen” och ”Justitiekanslern”, eftersom det är skandinaviska uppfinningar och motsvarande institutioner finns väl ännu inte i denna dag i Ryssland?

En annan rolig grej med Lindqvist berättarteknik är att han lägga fram historien på ett mycket populärvetenskapligt sätt. T.ex. så sade han ”den svenska kungen Gustav IV Adolf slog sig ner på Åland som en Chief Commander för att leda kriget mot ryssen därifrån”. Åtminstone på mina historielektioner i högstadiet och gymnasiet så använde läraren nog inte sådana begrepp – i och för sig har jag läst stora delar av min historia på finska språket, genom hela högstadiet och därför har jag väl inte fått årtalen att fastna trots att historia var ett mina favoritämnen. Jag fick faktiskt nyligen en bassning av en person som har finska som modersmål när jag i en diskussion skulle säga ett årtal på finska, nämligen ”år sjuttonhundrasjuttiofem” (1775) men på finska uttalas det ”vuonna tuhat seitsemänsataa seitsemänkymmentä viisi” varvid jag uttalade det i ”svensk tappning” vilket säkert lät ruskigt för en native speaker i finska 😉 (Året i fråga grundades Vasa hovrätt av kung Gustav III)

Jag fick en fråga av en vän ganska direkt efter föreläsningen, om det bara var finlandssvenskar som närvarade vid föreläsningen? Jag har inget absolut svar på den frågan men jag tippar på att den stora majoriteten nog var finlandssvenskar, dels på basis av kända ansikten (ankdammen…) men också språket sinsemellan i publiken – även om några spridda ord på finska hördes. Vilket nog är synd då, jag tror alla mår bra av litet upplysning om sitt eget lands historia för att undvika missuppfattningar åt båda hållen. Eller som Lindqvist numerärt lyckades lägga fram det, det har aldrig någonsin funnits så många finnar som nu med så dålig finska, han syftade naturligtvis på de 800 000 personer i Sverige som har en finsk bakgrund. Och vice versa att det i Sverige finns en uppfattning om att alla finlandssvenskar är grevar och baroner, trots att de flesta är helt alldagliga människor som drömmer och tänker på svenska i Finland.

Sammanfattningsvis var jag nog mycket nöjd när jag efter föreläsningen spatserade hem i höstrusket från Ritz, för behållningen av Lindqvists föreläsning var nog stor. Eller för att uttrycka det i monetära termer, så fick man mycket valuta för den lilla pengen föreläsningen kostade 🙂
Vill du få ett smakprov av Lindqvist, så finns en film på Youtube om detta tema här.

Sebastian