Hallonbåtsflyktingen genom ett par finlandssvenska ögon

Jag går för tillfället en språkkurs vid Vasa universitet, med namnet ”språkkompis” och som en del av den kursen var jag och min språkkompis och såg på filmen Hallonbåtsflyktingen (finska: Vadelmavenepakolainen).
Kursen går i korthet ut på att vi växelvis hjälper varandra genom våra modersmål: hon lär mig bättre finska och jag henne svenska – en form av symbios med fördelar för båda parter. Vilket så långt också verkar fungera bra, eftersom jag fått bassning när jag bl.a. gjort något kardinalfel i finska (som i exemplet med årtal), som jag inte själv varit medveten om tidigare.

panorama

Hallonbåtsflyktingen går parallellt på bio i Sverige och Finland just nu…

I korthet handlar filmen vi såg om en finsk man, Mikko, som känner att han är född i fel land, Finland, för han har alltid velat bo i det socialdemokratiska och ”trygghetsknarkande” Sverige. För att uppnå sin dröm så vidtar han minst sagt okristliga medel, genom att byta identitet med en rikssvensk psykolog Mikael, som är trött på både Sverige och livet i allmänhet, och härigenom uppstår också problemen och likväl grunden för denna romantiska komedi.

På tal om trygghetsknarkande så berättade min lillebror som hade varit och sett samma film i Göteborg på SF filmstaden att de där på bion innan filmförevisningen börjar, så håller personalen en kort informationsstund med säkerhetsinformation motsvarande ungefär den safety information på ett flygplan innan takeoff. Här i Vasa som jämförelse släckte de nog bara ner lamporna och rev sonika igång filmen…
Men det svenska säkerhetstänket har nog sina fördelar också, för i Sverige är det farligare att gå ut och sola än att sätta sig i bilen och köra i väg. För rent statistiskt så löper du en högre risk att dö av malignt melanom (hudcancer) än att dö i trafiken, fullt så långt har inte trafiksäkerheten i Finland kommit ännu.

filmstaden-gbg

Filmstaden i GBG: Litet annorlunda att gå på bio i Sverige än hemma i Finland? Åtminstone vad det gäller säkerhetstänket – i Sverige har de en safety genomgång innan filmförevisningen börjar, samt personal i direkt anslutning till salen om man undrar över något…

Men åter till filmen så hade regissören och skådespelarna på ett bra sätt lyckats fånga några av de mest karaktäristiska skillnader mellan finnar och svenskar. Bara ett par sådana detaljer som när Mikko på sin ännu trubbiga svenska uttalar ”Abba” som ”Appa” eller när han i rollen som psykolog skall ge sin klient ”KPT-pehandling” (KBT = Kognitiv Beteende Terapi) på Skansen i Stockholm. Det svenska har verkligen stigit Mikko åt huvudet för han går till och med så långt att han ”döper om” sin finska flickvän ”Tiina” till ”Ann-Louise” för att fira en svensk jul med henne i augusti (!) i Helsingfors med allt som tillhör det svenska julbordet med gravad och kallrökt lax, sill, prinskorvar och inlagd gurka etc. Men även svenskarna har ju en del problem med det finska uttalet, t.ex. kallas ju ”Mikko” för ”Mikku” när han är i Sverige…

En sak som slår mig en bit in i filmen, är att jag i någon mån nog kan identifiera mig med Mikko och relatera till hans utmaningar med att försöka framstå som svensk. För även om mycket är lika mellan Sverige och Finland, finns det ju en hel del ”sociala koder” som skiljer sig mellan länderna. Risken är annars att man framstår som en ”dryg typ” i Sverige, om man inte anpassar sig efter deras rikssvenska stil och jargong trots att man annars pratar en ”perfekt” svenska. Stundvis under filmen måste jag medge att jag hade svårt att titta när det uppstod såpass ”pinsamma” situationer att det inte räckte med att skratta åt dem längre. 😉

hotell-utsikten-radisson-waterfront

Utsikten från mitt hotellrum på Radisson Blu Waterfront i Stockholm i våras 2014. Visst är STHLM otroligt vackert?

Om jag nu tvunget skall klaga på något i filmen så är det att filmen i någon mån utmålade Finland i litet väl grå färger, eller åtminstone måste de haft ett mycket grått filter på kameran när de filmade i Helsingfors förorter och spårvagnarna längs med esplanaderna. Fullt så dystert skulle jag nog inte själv beskriva mitt Finland…
Eller som när Mikko på besök i sin skenidentitet Mikaels barndomshem, en våning i Stockholm City av litet annan klass än sitt verkliga barndomshem i en betongförort till H:fors, råkar trycka igång ett kassettdäck med låten ”Sommartider hej hej” av ”Gyllene Tider” – då blev kontrasten litet väl stor.

helsingfors-natt

Nog är Helsingfors också fint – jag känner mig personligen lika hemma i H:fors som i Stockholm.

Litet ”credit” fick nog Finland ändå, då Mikael plötsligt insjuknar och är i stort behov av en njurtransplantation. För det visar sig emellertid omöjligt att ordna med en njurtransplantation i Sverige då Mikko och Mikael har bytt identitet, och i Sverige är man ju så noga med dokumentation och kontroll. Men i Finland är det ju andra bullar, här är vi inte lika nogräknade… (Nåja, jag tillåter mig undra. Jag borde ta och fråga en av mina släktingar som råkar jobba på just njursjukdoms avdelningen vid triangelsjukhuset i H:fors…) Nåväl, då passar de på att visa ett par faktiskt riktigt vackra skylines av H:fors, inklusive Mejlans sjukhus ut mot Tölö hållet samtidigt som Mikael erhåller sin nya njure uppe i patienttornet.

Vi kom också att fundera på vem som producerat just filmen Hallonbåtsflyktingen, men vi fann inget definitivt svar på den frågan förrän efter filmen när jag nu kollat upp saken. Det verkar nämligen vara en samproduktion mellan Finland och Sverige (surprise…), med ett finskt produktionsbolag i spetsen. Dock med en svensk regissör, Leif Lindholm, men vars ena förälder är finsk och den andra svensk – så han kunde enligt egen utsago (Yle Arenan) relatera till identitetskrisen som man kan känna när man har ett ”delat” ursprung.

handels-hemkomst

Homecoming day ordnas på Handelshögskolan i Stockholm varje år i oktober när alla gamla studenter (alumner) hälsas välkomna tillbaka, eller ”hem” till sitt alma mater ;). Åtminstone har det gett mig en hel del perspektiv att studera där.

Som kuriositet i sammanhanget kom jag att tänka på just det Nordiska samarbetet vid produktion av bl.a. film och annan form av entertainment. Tänk bara på TV-serien Bron / Broen (Sverige-Danmark) som har blivit såld till över 130 länder världen runt.
En annan sak jag blev varse om när jag studerade på Handels var att svenska Bonnier AB äger bl.a. de finska TV-kanalerna MTV3 (”maikkari”), Sub-TV, AVA och radiokanalen Radio Nova i sin helhet, d.v.s. ½ av Finlands kommersiella TV. Ytterligare ett exempel är att Bonnier AB och Ratos AB (ett svenskt investmentbolag) tillsammans genom ett joint venture äger hela Finnkino Oy, som råkar vara Finlands största biografkedja – det hade jag inte heller vetat om förut.

Nej, nu tar jag nog en svensk ”fika” och knäpper på låten ”Minä” av det finska bandet ”Kymppilinja ja Mariska”, var de också råkar sjunga om svenska ”Veronica Maggio” – för att plocka fram det bästa ur båda världarna! Det är ju en av de största förmånerna man har som finlandssvensk. 🙂

Sebastian