Etikett: juridik i Finland Sida 2 av 3

Vad sker i Österbotten?

den 23 februari 2015

Alltid händer det något i lilla Österbotten har jag fått erfara, och om det inte sker genom egen försorg så finns det alltid något annat intressant att bevaka eller notera. Vi Österbottningarna är förövrigt också experter på den saken, händer något i lilla Jakobstad, så vet resten av staden svaren på frågorna Vem/Vad/När/Hur oftast före de iblandade själva är medvetna om dessa omständigheter.

Ett sådant exempel är fallet med den gigantiska fågeläggssamlingen som uppdagades i Södra Österbotten, och som lokalmedia, i mitt tycke, har skärskådat nästan litet onödigt nitiskt. Men i alla fall, det rör sig om en man som under en lång tid har samlat in ägg från både fridlysta och icke-fridlysta fåglar. Att samla in ägg från fridlysta arter är ett miljöskyddsbrott, och är således också straffbart. Problemet i det aktuella fallet var bara det att äggsamlingen hade närapå gigantiska proportioner, innehållande bortåt 9 000 st ägg enligt Yles svenska nyheter. Det säger sig självt att det inte är någon enkel uppgift för rättsvårdande myndigheter att gå igenom alla dessa ägg, och på ett trovärdigt och rättssäkert sätt katalogisera vilka av fågeläggen som är ”olagliga” och vilka som inte är det.

Tydligen nådde nyheten om fågeläggs-fallet över nyhetströskeln också i Nyland – här är en artikel ur Hufvudstadsbladet om domen. Och jag kan också instämma i försvarets kommentar om att jurister i gemen inte vet särdeles mycket om ägg och fåglar…

Hur som haver så har nu denna lokala följetong, eventuellt, nått vägs ände. För domen i fallet föll i Österbottens tingsrätt 20.2.2015, var den tilltalade fälldes på de flesta av åtalspunkterna (men friades också på några punkter). Så nu återstår det att se om domen står sig eller inte, vilket beror på om någon av parterna nu överklagar domen till hovrätten. Då får hovrätten onekligen en delikat uppgift att bita i, för ärendet i tingsrätten blev anhängigt under hösten 2013, och domen föll alltså i dagarna. Vilket ger en handläggningstid på bortåt 1,5 år i första instans…

Mig veterligen så är dock det här, fågeläggs-fallet, relativt unikt vad det bekommer ärendets art och proportioner, åtminstone sett på ett nationellt plan. Därför blev jag som juriststudent såpass nyfiken att jag faktiskt beställde efter domen i ärendet (som är en offentlig handling) för att studera den närmare. Och jo, den kan nog som reportern i HBL:s artikel ovan konstaterar, med fördel liknas med en ornitologisk handbok än en sedvanlig dom… Så nu undrar jag, finns det några motsvarande fall i övriga Norden? Det skulle faktiskt vara intressant om så vore fallet, så att man kunde jämföra litet.

I helgen så företog jag mig ett besök till Jakobstad, då min lillebror kommit hem från Göteborg nu över sportlovet. Han har nämligen varit i Svea-rike i nästan 2 månader i sträck nu, så det var verkligt kul att återse sin bror hemma i Finland för en gångs skull. Nästa gång är det väl jag som får avlägga ett besök till Sverige, antar jag 🙂

Vidare åtgick nästan hela lördagen till ett möte för Studentmissionens räkning som av slump råkade ordnas i Jakobstad, och som jag därav också passade på att bevista.

En fördel med att gå på möten, är att man utöver den mänskliga interaktionen också oftast erhåller kaffe med tilltugg. Nej, skämt åsido, inte går jag på möten av den anledningen, men under det här långa mötet så behövdes faktiskt litet tilltugg för att orka hänga med till slutet.

Kul att man också ordnar ”nationella” möten i lilla Jakobstad någon gång också. För oftast brukar det vara vi som får resa till H:fors eller liknande… Denna gång möttes vid dock på Campus Allegro mitt i Jeppis City 🙂

En sak jag kom att tänka på under det här mötet, som inte direkt anknyter till det här mötets substans, så var det att man med fördel kunde anamma den svenska möteskulturen med s.k. stående möten. Kännetecknande för dessa stående möten, är det att man står under mötet i stället för att sitta ner, vilket torde leda till att man håller kortare och effektivare möten än när man sitter ner. Personligen tror jag det ligger något i det, även om mitt skämtsamma förslag inte vann gehör denna gång. Men i och för sig, vi höll på i så många timmar att det sannolikt inte hade varit möjligt med ett stående möte…

Sebastian

Något om språkkrav för medborgarskap

Av Sebastian Åstrand

den 28 januari 2015

i Allmänt

Jag läste häromdagen en intressant artikel i HBL (Hufvudstadsbladet) om att svenska medborgare som önskar bli finska medborgare måste avlägga ett obligatoriskt språktest för att visa att de behärskar svenska. (HBL: ”Kan svensken svenska?”) Det här fick mig litet att fundera på vad som riktigt fodras i språkväg för att erhålla ett finskt medborgarskap – mitt eget medborgarskap har jag ju tagit för givet, då jag så att säga ”föddes till det”.

Jag avlade själv nyligen den allmänna språkexamen i finska. Jag väntar med spänning på resultatet, för jag behöver beviset på finska kunskaperna när jag ev. söker om jobb inom den offentliga sektorn. Mitt finska pass/medborgarskap har jag dock fått utan detta test 🙂

En snabb blick i den finska medborgarskapslagen ger vid handen att det fordras minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska, för att man skall kunna erhålla finskt medborgarskap. Mot bakgrund av det ter det ju sig något absurt att man avkräver svenska medborgare ett språktest för att de skall kunna få finskt medborgarskap. Jag menar har du gått i grundskola i Sverige så torde du väl också behärska svenska språket åtminstone nöjaktigt.

En utlänning beviljas på ansökan finskt medborgarskap, om han eller hon när ansökan avgörs: […]

6) har nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda finska eller svenska eller i stället har motsvarande kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk (språkkunskapsvillkor).
— Medborgarskapslagen (2003/359), 13§

Nå, saken får sin förklaring så tillvida att samma lag (medborgarskapslagen) är formulerad relativt snävt när det kommer till vilka sätt som man kan påvisa kunskaper i svenska eller finska. I princip kan man påvisa det genom att ha gått i grundskola/gymnasium/yrkesskola i Finland och därifrån ha fått ett godkänt betyg. Tydligen hade man inte beaktat möjligheten att man skulle kunna få motsvarande kompetens i ett annat land när lagen skrevs.

För den som då inte har ett dokument som bevisar språkkunskaperna så återstår det då i princip två alternativ: antingen att avlägga allmän språkexamen eller språkexamen för statsförvaltningen, och i någon av dessa nå upp till minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska.

Dessa examina är graderade enligt följande:
– nöjaktig förmåga (miniminivå för medborgarskap)
– god förmåga
– utmärkt förmåga

Om jag ser till mig själv, så har jag visat genom mina universitetsstudier att jag besitter utmärkt förmåga i svenska språket (genom det s.k. mognadsprovet). Att en rikssvensk då i jämförelse inte ens skulle komma upp till minst nöjaktig förmåga i svenska, känns ju ganska så konstigt… Men å andra sidan, det torde ju vara ”piece of cake” för en rikssvensk att anmäla sig till provet för utmärkt förmåga i svenska, och klara det med bravur. Men det känns ju ändå ”onödigt”. Själv håller på att träna min finska, för att förbättra mina kunskaper däri. I lördags provade jag också att delta i testet för goda kunskaper i finska här i Vasa, få se om jag kom igenom det? Efter det provet återstår ”bara” det stora språkprovet i finska (utmärkt förmåga), som är relativt ökänt för att vara svårt, men nog når man väl dit också genom idogt arbete, hoppas jag.

Men åter till den situationen för en rikssvensk: för jag kan tänka mig en relativt absurd situation och dialog vid finska migrationsverket, när en rikssvensk söker om finskt medborgarskap efter att ha bott i Finland i 2 år:

Handläggaren (HL): För att vi skall kunna behandla din ansökan så behöver vi ett intyg om att du behärskar svenska på en nöjaktig nivå. Har du möjligtvis det?

Rikssvensken (RS): Alltså, jag har ju gått i skola och så i Sverige, så jag behärskar väl svenska åtminstone någorlunda.

HL: Men har du något dokument som styrker att du behärskar svenska då?

RS: Tja, jag har slutfört grundskolan i Sverige (9 år), och sen gick jag ju i gymnasiet i ytterligare 3 år. Efter det fortsatte jag på universitet också i Sverige, och läste till ekonom vilket tog 5 år. För dessa utbildningar, totalt 17 års undervisning på svenska, så har jag betyg över. Räcker det som bevis på svenska kunskaper?

HL: Nej, alltså tyvärr räcker det nog inte för att styrka att du skulle behärska svenska åtminstone nöjaktigt… Jag är tvungen att hänvisa dig till ett språktest i svenska innan vi kan behandla din ansökan.

Ja, vad skall man säga? Tur är det att saken nu lyfts upp vid en konferens på Åland gällande Nordiskt samarbete, för jag måste säga att det här verkar vara onödigt stelt sätt att hantera saken på. Finska myndigheter borde väl åtminstone få rätt att bedöma från fall till fall om personen på basis av tidigare studier har visat att denne har åtminstone nöjaktiga kunskaper i svenska (eller finska). Ibland är (kanske) samhället litet väl fyrkantigt…

Men generellt så är jag nog för språkkrav för erhållande av medborgarskap. För jag tror att det gör att man ser på medborgarskapet som något värdefullt, genom det erhåller man både rättigheter och skyldigheter gentemot staten och övriga samhället. Och ett sätt för att visa att man tar saken på allvar, är väl att man har bemödat* sig att lära sig landets (någotdera) språk åtminstone nöjaktigt?

Sebastian

—
* I de fall någon har svårt att lära sig ett nytt språk, t.ex. på grund av ett handikapp eller hög ålder, så lämnar medborgarskapslagen de facto utrymme för att söka om dispens från språkkravet på dessa grunder.

Energi juridik och ett metodseminarium

Av Sebastian Åstrand

den 30 november 2014

i Allmänt

Förra veckan åtgick för min egen del till en kurs i energirätt och ett metodseminarium på juridiska fakulteten. Energirätts kursen ifråga var nog riktigt intressant och kanske också litet allmänbildande, men någon större nytta av den i arbetslivet tvivlar jag dock på att jag kommer att ha av den (men man vet ju aldrig…). För kursen hade en stor spännvidd, som sträckte sig över flera områden, inkluderande från hur man gör upp avtalshelheter när man önskar inleda oljeproduktion i t.ex. ett U-land (!) till hur el-marknaden är reglerad inom EU. Nåväl, åtminstone var det faktiskt intressant att lära sig litet mera om just energisektorn, för den är nämligen den största enskilda industrisektorn. (Kanske borde jag ta och köpa aktier i finska Fortum?)

helsingfors-universitet-juridiska-fakulteten-vasa

Jag noterade i förbigående att man ”äntligen”, efter sådär 1,5 år på nya adressen, fått upp ett par skyltar vid juridiska fakulteten i Vasa, för fram tills nu har fakulteten varit relativt anonym om sin närvaro i Vasa @ Ekgården.

Litet behållning gav nog kursen ändå, för den gav en ganska bra förklaring på det spända läget i vår närregion gällande energifrågor – ta bara Rysslands gasleveranser till Ukraina. Vad bekommer det oss huruvida Ryssland levererar gas till Ukraina eller inte? Jo, för Ryssland levererar nämligen också gas till EU, vilket i huvudsak sker genom en gasledning som går igenom Ukraina. Så skulle Ryssland välja, av någon anledning, att stänga av gasleveransen helt eller delvis till Ukraina, så märks det nog också av åtminstone i de Östra delarna EU. Även Finland importerar ju en del gas av Ryssland, så om kranarna skulle stängas så skulle det nog märkas av litet också här – men tack och lov är vi ändock inte beroende av gas – för enligt föreläsaren åtminstone, så har de flesta av de finska gasförbrukarna i Finland s.k. ”switching capability” och kan således börja förbränna annat än gas vid behov – detta för att kunna fortsätta producera bl.a. fjärrvärme i huvudstadsregionen. Tack till de efterkloka ingenjörerna som tänkte så pass långt här i landet!

En av våra föreläsare under energikursen var faktiskt en professor i energirätt från det topprankade universitet, University of Oxford – topp 5 i världen. Kul att man från HU:s sida hade lyckats övertyga honom om att komma till lilla Vasa för att föreläsa för ett gäng studenter. 🙂 Utöver att substansen i hans föreläsningar nog var att klassa som ”top notch”, så hade han även en härlig brittisk accent.

Oxford universitets logotyp, universitet är ett av de äldsta i världen, grundat ca 1096. Finlands äldsta universitet, Helsingfors universitet, är i jämförelse grundat år 1640, sådär en 550 år senare…

Jag vet inte riktigt varför, men jag fascineras nog av dessa gamla och ”ärorika” universitet som just Oxford och Cambridge i Stor-Britannien. Kanske ligger det i att de har ett såpass annorlunda sätt att ”lära ut saker på” – jag läste en intervju med en professor som sade: ”att här (i Oxford) sysslar vi inte med att lära oss saker, utan vi bildar oss”. Plus att de respektive städerna nog är så ”akademiska” i sin atmosfär med ett regnigt brittiskt klimat, gamla byggnader och bibliotek samt att de omgärdas av en atmosfär som andas historia – nåja, nu låter jag fantasin skena igen…

Men på tal om Oxfords universitet, så måste jag bara nämna att deras motto är något i ”hästväg”. Deras motto hittar du inne i Oxfords logotyp/sigill, och mera specifikt ”inne i boken” och det lyder så här:

”Dominus illuminatio mea”

Vilket är latin, och översatt till svenska betyder det:
”Herren är mitt ljus”

Vilket jag tycker är fint ur flera perspektiv: dels att det är ett maxim (en levnadsvisdom) som är hämtat direkt ur kristendomen. Men dels också att det visar på att det finns ”ett ljus i horisonten” som man strävar mot dels i sitt eget liv, men dels också inom vetenskapen och den akademiska världen som helhet.

Den andra saken som rent studiemässigt har legat i fokus under gångna veckan var ett nytt seminariearbete – denna gång med det något kryptiska namnet ”metodseminarium”. För att öppna saken litet så handlar det om att varje kursdeltagare fick en doktorsavhandling i juridik att läsa och bekanta sig med – vilket nog kan låta torrt. Och visst, det var ett relativt torrt arbete att traggla sig igenom en doktorsavhandling på över 400 sidor… Men syftet med denna genomläsning var inte som brukligt vid läsning inför en tentamen att ta in substansen (alltså innehållet i boken), utan fokus låg istället på att studera den metod som författaren använt sig av för skriva doktorsavhandlingen.

Ännu ett exempel på när min fantasi skenar en aning – men å andra sidan kanske det behövs för att orka med allt skolarbete såhär före jul.

Varför är detta då viktigt att göra? Jo, för juristen är det viktigt att lära sig den juridiska metoden som man förutom för att skriva t.ex. en magisteravhandling, också tillämpar i ganska stor utsträckning när man skall lösa riktiga juridiska problem av alla de slag.

Så kan det gå om man slarvar som jurist… Men å andra sidan behöver vi faktiskt inte kunna allt utantill – för det viktiga är att man lär sig metoden som man skall använda sig av för komma fram till lösningen, inte att man minns alla detaljer, för detaljerna kan man söka fram vid behov.

För det som kännetecknar en skicklig jurist, är de facto inte att man kan massor med bestämmelser utantill – den kunskapen har nog också ett värde, men inom t.ex. skatterätten så ändrar bestämmelserna såpass frekvent att det är lönlöst att försöka lära sig alla bestämmelserna utantill. Utan det som är det viktiga är att man vet hur man skall gå tillväga för att finna lösningen på ett juridiskt problem. Synonyma ord till ordet ”metod” är ”tillvägagångssätt” och ”strategi”, och jag tycker de är relativt beskrivande för vad det är fråga om.

Men med det sagt, så behöver man naturligtvis också ha en viss grundkännedom om de flesta rättsområden – poängen är dock den, att ingen jurist kan hela lagboken utantill. Utan vad man oftast kan, är huvudlinjerna och de principer som t.ex. kantar förvaltningsrätten – var vi exempelvis har något som heter officialprincipen och inom processrätten igen har omedelbarhetsprincipen. Dessa principer finns inte ens alltid upptagna i lagboken, utan man är tvungen att ha lärt sig dem från annat håll – t.ex. genom att läsa kurslitteraturen.

Men tillbaka till metodseminarium så hann det nog bli färdigt före deadline det också, skönt så! Även om det blev litet stressigt mot slutet – men jag fick tillräckligt med tankero genom att växla studiemusik, faktiskt. Först lyssnade jag på Spotifys topplista, men när Katy Perrys nya låt ”This is how we do” kom var jag nog tvungen att växla till Vivaldis ”de fyra årstiderna/säsongerna” för att få tillräckligt med ro att skriva färdigt – vilket även funkade bra! (Du kan lyssna på den här, på Youtube.)

Sebastian

Redan i slutet av november?

Av Sebastian Åstrand

den 22 november 2014

i Allmänt

Jag tycker det känns litet konstigt att blicka ut över ett snötäckt Vasa genom fönstret, trots att det nu är i slutet av november månad.

Orsaken till den något främmande känslan är i mitt fall sannolikt två: dels det att vädret har skiftat mycket under de senaste veckorna, från att ibland spöregna till mindre snöstormar som släckte ner strömmen i halva Österbotten i förra veckan. Men kanske framförallt att för att den gångna terminen gått oroväckande fort, jag tycker det just var september och att hela den långa höstterminen låg framför en. Men det gäller väl att leva i nuet och anpassa sig till situationen antar jag?

Vad har jag då hunnit med under den senaste tiden? Ganska mycket om jag får säga det själv, men allt är ju naturligtvis relativt, för om någon gör 60+ timmars arbetsveckor så är det ju plötsligt ganska litet jag åstadkommit i jämförelse…

En del pendlande mellan Vasa och min hemstad Jakobstad (Jeppis) har det blivit, särskilt på veckosluten har jag besökt min hemstad relativt ofta. För även om jag haft ganska fullt upp i Vasa så har det ändå ofta funnits en eller annan anledning till att besöka Jeppis, nu senast då min far i förra helgen fyllde jämna 50 år. Och helgen före det var det ju farsdag…

Att nöta riksväg 8 mellan Vasa och Jakobstad med buss, har under de senaste veckorna varit ett litet väl frekvent förekommande moment…

Även på studiesidan har det varit ett relativt snabbt tempo, även om vi haft förhållandevis litet schemalagd undervisning på hösten. Vilket jag tycker är litet synd då den schemalagda undervisningen ger en naturlig form av kontinuitet i studierna, men å andra sidan får man ju mera frihet (och ansvar) att disponera tiden på ett förhoppningsvis vettigt sätt… Sen har även det här projektet med språkkompis fortsatt under hösten, även om det projektet också (tyvärr) närmar sig sitt slut nu i början av december.

På tal om att bli mera språkmedveten, så noterade jag i förbigående att i den ”rikssvenska” bilen, Saab 9-3, så informeras föraren på ett relativt snällt sätt om att denne bör fylla på spolarvätskan. Först med en ljudsignal (pling-plong) och sen med en text om att ”Påfyllning behövs”. Hade jag som finlandssvensk skrivit samma text, så hade jag kort skrivit ”Fyll på!”. Samma sak kan ju uttryckas på lite olika sätt…

Utöver att ha lärt mig litet bättre finska, genom språkkompis projektet, så har jag också börjat reflektera mera över mitt eget modersmål, svenskan. Ett konkret exempel från den gångna träffen var hur man kan veta om ett substantiv skall skrivas med ”en” eller ”ett” före: t.ex. en bil, ett campus och en telefon. Jag blev faktiskt tvungen att kolla upp saken i efterhand eftersom jag inte hade någon bra förklaring just då, trots att jag har svenska som modersmål. Men till viss bestörtning fann jag då att det inte finns någon given regel som man kan utgå ifrån (?!) – utan man är tvungen att veta det utantill (learning by hard). Den enda trösten jag fann är att det i ca 75% av fallen skall vara ”en”, samt några andra generella principer som inte heller är helt absoluta de heller… Följaktligen verkar det enda sättet då vara att fråga en svenskspråkig varje gång man som icke-modermåls talande av svenska hör ett obekant substantiv, om hur det skall skrivas och sägas beträffande en/ett frågan. Dessutom är det ju en relativt viktig sak, eftersom en/ett har en spill-over effekt på hur bl.a. adjektiven böjs, t.ex.: ”vacker” eller ”vackert” och ”fin” eller ”fint”.
Men jag kan ännu inte riktigt ändå släppa det här problemet, för jag undrar hur kan jag själv princip alltid veta om det är ”en” eller ”ett” trots att det inte finns några definitiva regler? Har det att göra med att man på något sätt som modersmåls talare av svenska på något vis kan ”höra hur det skall vara”?

Sen har jag även hunnit gå en mera praktiskt inriktad kurs, vilket har varit en trevlig omväxling till de annars relativt teoretiska studierna i juridik. Kursen i fråga gick under namnet ”skriftlig juridisk framställning”, vilket kanske låter mera komplicerat än vad det egentligen är… Kursen handlade om hur man på ett korrekt sätt upprättar olika juridiska dokument/handlingar: t.ex. äktenskapsförord, testamenten och stämningsansökningar. Under juristutbildningen lär vi ju oss visserligen inom respektive rättsområde, t.ex. inom familjerätten, vad ett testamente skall innehålla och vilka formkrav som ställs på det för att det skall vara giltigt – men vi tränas aldrig i att praktiskt upprätta ett.
Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med läkarutbildningen, det skulle i så fall motsvara det att läkarstudenterna i teorin får lära sig att använda ett stetoskop, men aldrig praktiken tränar sig på att känna igen olika ”hjärtljud”. Därför tycker jag det är konstigt att denna kurs inte är obligatorisk för alla som studerar juridik – för man förväntar nog sig att en som studerat till jurist kan skriva t.ex. ett testamente… Men genom att gå denna kurs så får man ju åtminstone de basala färdigheterna som krävs för att upprätta dessa dokument, dessutom var läraren i fråga en yrkesverksam advokat, som även bedömde uppgifterna mot de krav som ställs ”på riktigt” för dessa dokument – bra så!

skriftlig-juridisk-framstallning-exempel

Såhär kan inledningen till ett enkelt köpebrev för en eller flera bostadsaktier i ett bostadsaktiebolag se ut – aktierna som man köper berättigar i sin tur till att man får besitta en viss bostad i fastigheten, för man köper de facto inte själva bostaden utan aktierna som ger besittningsrätt. (uppgifterna i exemplet är fingerade)

På tal om skriftlig framställning, så har jag på senare tid aktiverat mig litet mera inom Studentmissionen, och jag råkade faktiskt här för en tid sedan ”halka in” i styrelsen för Vasa studentmission på föreningens årsmöte. Dessutom i egenskap av sekreterare för den samma – således blir det nog ännu mera träning (åtminstone) i skriftlig framställning för en period framöver. Men jag ser faktiskt riktigt framemot denna roll, för det är kul att verka för något som man själv är intresserad av och tror att är någonting bra, tillsammans med litet likasinnade människor som omväxling till studier och jobb. Vill du läsa mer om Vasa studentmission så har de dels en webbsida, men dels också en Facebook grupp var den mest aktuella informationen om föreningens verksamhet finns tillgänglig.

Recension av boken ”Hägring 38” av den finlandssvenske författaren Kjell Westö i JuristNytt (LakimiesUutiset) – nu har jag fått en till bok på halsen som jag borde läsa! Kanske skulle jag ta och läsa den på finska med titeln ”Kangastus 38” för att träna min finska?

En sak som jag dessvärre inte hunnit med under den senaste tiden, är att läsa skönlitteratur i den omfattning som jag tänkt, tyvärr, men jag anade dock litet att det skulle gå så, för hittills har det nästan alltid varit fallet under de förgående terminerna. Men egentligen är det litet märkligt – för jag stötte på ett intressant påstående i en bok som jag läser inför metodseminariet var en av författarna påstod följande om juristens arbete:

”Det finns nog ingen annan yrkesgrupp som läser så mycket och måste hantera så mycket ”papper” som jurister.”

— citat ur boken ”Finna rätt – juristens källmaterial och arbetsmetoder”

Mot bakgrund av det påståendet är det ju litet motsägelsefullt att som juriststudent säga att man inte hinner läsa. Problemet är emellertid det att man läser så pass mycket via jobbet/utbildningen att man helt enkelt inte ”orkar” läsa mycket mera på sin lediga tid – man måste ju hinna göra annat än att läsa också! 🙂

Sebastian