Vardag och IT-juridik

Under de två senaste veckorna har jag främst sysselsatt mig genom att jobba på med diverse skolarbeten som legat på hög. För en sak som karaktäriserar studierna här på juridiska fakulteten är att schemat är relativt ojämnt fördelat: vissa veckor är fulltecknade med halv- eller heldags långa föreläsningar, medan andra veckor kan vara så gott som tomma på undervisning.

Men ett tomt schema innebär dock inte per automatik att man skulle vara ledig, tvärtom så brukar det innebär en hel del självstudier (och ibland också grupparbeten) i form av olika essäer och uppgifter som ska färdigställas inom en relativt snäv deadline. Den andra formen av självstudier är tentläsning där man förbereder sig inför en kommande tentamen (finl. ”tent” av finskans ”tentti”). Oftast kan det då handla om ett par tusen sidor litteratur som borde präntas in i ens minne så att man sedan vid själva tenten förhoppningsvis kan få ner ett svar på basis av vad man läst och i form av ett logiskt svar också… För det som kännetecknar universitetsstudierna och kanske framförallt studierna i juridik är att man borde ha både ett kunnande som sträcker sig över de stora helheterna ner till de enskilda detaljerna. För om man bara kan detaljerna så blir svaret ofta ologiskt med många spretande trådar, medan om man bara kan helheten så blir svaret istället relativt fattigt på innehåll och verklig substans. Ja, det här var den här dagens introduktion till ”juridisk studieteknik” 🙂

vasa_universitet_forelasning

Föreläsning i IT-juridik på Vasa universitet. Juridiska utbildningen i Vasa samarbetar med de andra universiteten i Vasa (Hanken och Vasa universitet) kring vissa kurser.

Men över från de stora helheterna till vad jag sysslat med i detalj. För nu när jag studerar s.k. magisterstudier så ingår det där en del valbara kurser, som i princip kan vara vad som helst som man finner intressant – i studiepoäng utgör denna del 27 poäng av magisterexamens hela poängtal på 120 sp. I kandidaten (rättsnotarieexamen) som jämförelse, så ryms det bara 7 sp (hela examen omfattar 180sp). Själv har jag valt att plocka främst olika juridiska kurser som valbara kurser, och som senare ska ingå i min magisterexamen.

Just nu så går jag en kurs i IT-juridik på Vasa universitet som förverkligas i samarbete med Helsingfors universitet. Jag har under några år sneglat på den aktuella kursen i kursutbudet, men tidigare år har jag inte fått den kursen att passa ihop med mitt övriga schema. Men skam den som ger sig, för i år kunde jag gå kursen då jag hade relativt lite schemalagd undervisning i övrigt. Att jag är intresserad av just IT-juridik är kanske inte helt främmande i och med att jag fungerat som företagare inom IT-sektorn samt att jag också har ett relativt stort teknikintresse.

IT-juridiken är ett relativt brett område, för dels kan man tala om ren IT-juridik men i IT-juridiken ingår också som en komponent i många andra rättsområden på olika sätt. Men för att nämna ett ”rent” IT-rättsområde så kommer jag närmast att tänka på dataskydd och rätten till personlig integritet. För det här är två områden som blommade upp inom IT-juridiken efter att man under de senaste decennierna gått över till att behandla allt mera uppgifter i olika datasystem, och inte vilka uppgifter som helst, utan ofta uppgifter som rör enskilda individer. Uppgifterna kan ju gälla allt möjligt från ett medlemsregister för en förening innehållande medlemmarnas kontaktuppgifter till ett komplett journalsystem där uppgifter om alla patienters hälsotillstånd sparas. När alla dessa uppgifter sparas i ett centraliserat register så uppstår det många fördelar, men också en del besvärliga frågor som behöver redas ut. Fördelarna med heltäckande register är lätta räkna ut, för tack vare sådana register så kan man effektivisera olika processer (modeord i dessa tider…): t.ex. inom vården så ökar möjligheten till korrekt och snabb vård om man har patientens samtliga uppgifter tillgängliga på samma ställe på en gång. Men det finns som sagt ett flertal frågor som med fog ändå måste ställas i sådana här sammanhang, exempel på sådana frågor är: vem ska ha tillgång till registret, ska det loggas vem som kollar vad och när i registret och till vem kan uppgifter lämnas ut från registret? Alla dessa frågor hänför sig till rätten till personlig integritet som de facto är en grundlagstryggad rättighet här i Finland och dessutom stadgas det om saken också ibland annat Europeiska människorättskonventionen (så här finns också en koppling till folkrätten…).

Jag brukar dock varva studierna med olika nöjen, och under den gångna tiden har det oftast betytt att jag gått ut på restaurang en gång i veckan – antingen själv eller i sällskap med någon bekant. Efter att ha prövat en del restauranger här i Vasa så har jag nog funnit min stående favorit, i alla fall när det gäller lunchrestauranger: Rosso. Rosso ingår i S-gruppen och är en restaurangkedja som finns representerade i stora delar av Finland (dock inte i Jakobstad). Jag har nog tidigare besökt Rosso ganska frekvent, särskilt när jag varit på resande fot i Finland. Men det jag helt missat var att de också serverar speciella luncher till ett förmånligare pris än a´la carte, men utan att nämnvärt pruta på matens kvalitet eller andra egenskaper, det är bara utbudet av tillgängliga rätter som är mindre vid lunchtid, men de flesta lunch alternativen är ändå helt bra.

rosso_vasa_kottbullar

Rosso i Vasa är alltid ett säkert kort! De serverar italiensk inspirerade rätter till ett lunchpris som jag finner skäligt, dessutom i en skön atmosfär.

Man märker att det börjar vara vår i luften nu också, för dagarna blir längre och ljusare vilket åtminstone har lockat mig att ta en del kvällspromenader längs med promenadstråket som går bredvid vattnet/havet här i Vasa. Nämnda stråk är nog ett av de vackraste platserna i Vasa, i mitt tycke åtminstone 🙂

vasa_abo_akademi_strandkvarnen

Havtornen vid Åbo Akademi i Vasa. Längre bort i horisonten skymtar man Vasa universitet (ute på Brändö).

Trevlig fortsättning på våren till er!

Sebastian

Att bli publicerad i en Law Review

Jag skrev mitt slutarbete för rättsnotarieexamen förra våren (2014) inom immaterialrätt, och jag hade då inte en tanke på att mitt arbete någonsin skulle kunna komma att publiceras. Men saker och ting kom att förändras, detta då jag i höstas fick ett e-postmeddelande om att Helsinki Law Review (HLR) sökte texter för publicering till deras andra nummer för år 2014. När jag läste meddelandet så kom jag då att tänka på att jag ju faktiskt råkar ha en text liggande, som det också kanske kunde finnas ett visst allmänintresse för (åtminstone inom den snäva krets som är intresserade av domäner och varumärken etc.).

Nåväl, mitt resonemang slutade med att jag valde att pröva skicka in mitt arbete till HLR för att se om de var intresserade av det. Och till min förvåning så det dröjde det faktiskt inte länge innan de svarade på mitt e-postmeddelande, och meddelade mig att de var mycket intresserade av att ge ut det i det kommande numret av tidskriften. Hoppsan då! Snabba ryck som gäller här tydligen…

publicering

Hittade seriestrippen ovan när jag sökte efter relevant litteratur som kunde hjälpa mig med att anpassa texten inför publicering. Även mina tankar gick i litet liknande banor som för ”Snobben” i bilden ovan 🙂

Dock var inte saken helt klar ännu i det här läget att de faktiskt skulle komma att ge ut mitt arbete, eftersom HLR är en s.k. ”referee” granskad tidskrift. Det innebär i praktiken att alla arbeten också skall läsas och godkännas av en referee före en eventuell publicering. En referee är en person som är expert på området som man skrivit om, vanligen någon inom den akademiska världen (t.ex. en professor inom ämnet). Så här uppstod följaktligen ännu ett nervöst moment när min text skulle komma att bli synad extra noga… Men till min stora glädje så klarade min text även den granskningen, med endast ett par mindre anmärkningar om saker som behövde korrigeras före publiceringen i HLR.

Vad är då en Law Review?
Men ännu kort om vad en ”Law Review” är för något. Det är en tidskrift som vanligen ett universitet eller någon förening med nära koppling till ett universitet ger ut, och som innehåller facktexter skrivna av yrkesverksamma jurister, forskare och juriststudenter. Företeelsen med just Law Review:s härstammar egentligen från USA, vilket begreppet Law Review kanske också skvallrar om. En av de äldsta och sannolikt också en av de mest ansedda Law Review:erna är ”Harvard Law Review” som utges av det mycket ansedda och ”elitistiska” Harvard University i USA. Bl.a. så har USA:s nuvarande president Barack Obama under sin studietid vid juridiska fakulteten jobbat som redaktör för nämnda tidskrift, så det sätter väl standarden i sig det också…

helsinki-law-review-2-2014-parm

Bild på pärmen till HLR 2/2014 – ett exempel på en ”Law Review”.

Nå, Helsinki Law Review är nu inte ”riktigt” lika ansedd som Harvads dito 😉 Men i alla fall så det känns det kul att få bli publicerad i en nationell facktidskrift för jurister. Jag har nämligen fått det intrycket att denna typ av tidskrifter läses relativt frekvent av både yrkesverksamma jurister, likväl studerande – och förklaringen till det är väl att det är ett sätt varigenom man håller sig uppdaterad om vad som händer inom det juridiska området. Naturligtvis läser man sällan igenom dylika tidskrifter från pärm till pärm, utan man plockar de delar som är relevanta för en själv och vilket behov man har för stunden.

helsinki-law-review-2-2014-baksida

Baksidan till HLR 2/2014 där min artikel finns uppräknad bland många andra. Tydligen var jag den enda skribenten som skrev en artikel på svenska denna gång.

Sen fungerar också Law Review:erna som ett slags akademiskt forum för jurister och andra juridikintresserade där man kan diskutera olika juridiska problem och frågeställningar på ett teoretiskt plan.
Men gällande just den akademiska biten så måste jag tillägga att det faktiskt ingår en hel del arbete bakom ett nummer av en Law Review, dels av redaktionen som ger ut den, men dels så krävs också en relativt betydande arbetsinsats av författarna själva. För det räcker nämligen inte med, som jag till att börja med trodde, att skriva själva texten som senare ev. blir publicerad. Utan före texten kan tas inför publicering så måste den bearbetas, och då främst rent tekniskt för att passa i tidskriftens utseendemässiga form och struktur. I praktiken gäller det således att ordna källor med tillhörande källhänvisningar på ett sätt som föreskrivs, samt dessutom också skriva om inledningen till arbetet för att passa i tidskriften. I mitt fall, så åtgick det över en veckas heltidsjobb under hösten 2014 för att få min text i en sådan form att den var 100% färdig för publicering.

Men trots en del extra arbeten och spänningsmoment längs med vägen, så känner jag nu så här i efterhand att det definitivt har varit värt den mödan. För det är faktiskt litet extra belönande att själv, konkret få hålla något i handen som man varit med om att skapa, denna gång i formen av en juridisk artikelsamling! 🙂

Är du juridiskt intresserad så kan du läsa det senaste numret av HLR 2/2014 i digital form här, mitt arbete börjar på sida nummer 205 och framåt.

Sebastian

Vad sker i Österbotten?

Alltid händer det något i lilla Österbotten har jag fått erfara, och om det inte sker genom egen försorg så finns det alltid något annat intressant att bevaka eller notera. Vi Österbottningarna är förövrigt också experter på den saken, händer något i lilla Jakobstad, så vet resten av staden svaren på frågorna Vem/Vad/När/Hur oftast före de iblandade själva är medvetna om dessa omständigheter.

Ett sådant exempel är fallet med den gigantiska fågeläggssamlingen som uppdagades i Södra Österbotten, och som lokalmedia, i mitt tycke, har skärskådat nästan litet onödigt nitiskt. Men i alla fall, det rör sig om en man som under en lång tid har samlat in ägg från både fridlysta och icke-fridlysta fåglar. Att samla in ägg från fridlysta arter är ett miljöskyddsbrott, och är således också straffbart. Problemet i det aktuella fallet var bara det att äggsamlingen hade närapå gigantiska proportioner, innehållande bortåt 9 000 st ägg enligt Yles svenska nyheter. Det säger sig självt att det inte är någon enkel uppgift för rättsvårdande myndigheter att gå igenom alla dessa ägg, och på ett trovärdigt och rättssäkert sätt katalogisera vilka av fågeläggen som är ”olagliga” och vilka som inte är det.

fagelagg-nyhet-hbl

Tydligen nådde nyheten om fågeläggs-fallet över nyhetströskeln också i Nyland – här är en artikel ur Hufvudstadsbladet om domen. Och jag kan också instämma i försvarets kommentar om att jurister i gemen inte vet särdeles mycket om ägg och fåglar…

Hur som haver så har nu denna lokala följetong, eventuellt, nått vägs ände. För domen i fallet föll i Österbottens tingsrätt 20.2.2015, var den tilltalade fälldes på de flesta av åtalspunkterna (men friades också på några punkter). Så nu återstår det att se om domen står sig eller inte, vilket beror på om någon av parterna nu överklagar domen till hovrätten. Då får hovrätten onekligen en delikat uppgift att bita i, för ärendet i tingsrätten blev anhängigt under hösten 2013, och domen föll alltså i dagarna. Vilket ger en handläggningstid på bortåt 1,5 år i första instans…

Mig veterligen så är dock det här, fågeläggs-fallet, relativt unikt vad det bekommer ärendets art och proportioner, åtminstone sett på ett nationellt plan. Därför blev jag som juriststudent såpass nyfiken att jag faktiskt beställde efter domen i ärendet (som är en offentlig handling) för att studera den närmare. Och jo, den kan nog som reportern i HBL:s artikel ovan konstaterar, med fördel liknas med en ornitologisk handbok än en sedvanlig dom… Så nu undrar jag, finns det några motsvarande fall i övriga Norden? Det skulle faktiskt vara intressant om så vore fallet, så att man kunde jämföra litet.


I helgen så företog jag mig ett besök till Jakobstad, då min lillebror kommit hem från Göteborg nu över sportlovet. Han har nämligen varit i Svea-rike i nästan 2 månader i sträck nu, så det var verkligt kul att återse sin bror hemma i Finland för en gångs skull. Nästa gång är det väl jag som får avlägga ett besök till Sverige, antar jag 🙂

Vidare åtgick nästan hela lördagen till ett möte för Studentmissionens räkning som av slump råkade ordnas i Jakobstad, och som jag därav också passade på att bevista.

mote-kaffe

En fördel med att gå på möten, är att man utöver den mänskliga interaktionen också oftast erhåller kaffe med tilltugg. Nej, skämt åsido,  inte går jag på möten av den anledningen, men under det här långa mötet så behövdes faktiskt litet tilltugg för att orka hänga med till slutet.

campus-allegro-ingang

Kul att man också ordnar ”nationella” möten i lilla Jakobstad någon gång också. För oftast brukar det vara vi som får resa till H:fors eller liknande… Denna gång möttes vid dock på Campus Allegro mitt i Jeppis City 🙂

En sak jag kom att tänka på under det här mötet, som inte direkt anknyter till det här mötets substans, så var det att man med fördel kunde anamma den svenska möteskulturen med s.k. stående möten. Kännetecknande för dessa stående möten, är det att man står under mötet i stället för att sitta ner, vilket torde leda till att man håller kortare och effektivare möten än när man sitter ner. Personligen tror jag det ligger något i det, även om mitt skämtsamma förslag inte vann gehör denna gång. Men i och för sig, vi höll på i så många timmar att det sannolikt inte hade varit möjligt med ett stående möte…

Sebastian

Dura lex, sed lex

Att lagen ibland kan slå både hårt och blint är ett faktum i vissa situationer, en effekt som kan vara både önskvärd och icke-önskvärd beroende på omständigheterna. Det här är en sak som vi jurister tränas i att kunna hantera, men ibland måste vi också påminna oss själva om varför det är såhär.

Orsaken till att jag nämner det här, är den att jag fick en present av mina föräldrar som varit på resa till Rom under den senaste veckan. De hade nämligen med sig hem en souvenir till alla oss barn, och den gåva jag fick var en liten stentavla med inskriptionen ”Dura Lex, Sed Lex”. Det är latin, och betyder direkt översatt till svenska ungefär ”Lagen må vara hård, men lagen är ändå lag”.

finlands-lag-dura-lex-sed-lex

Min Finlands lagbok tillsammans med plattan som en påminnelse om den juridiska principen ”Dura Lex, Sed Lex”.

Vad skall man då förstå med denna juridiska princip? Vid första anblick kan denna princip låta både hård, klinisk och extremt objektivt. Men jag tror också att det är där styrkan ligger i denna princip – att rättvisan i idealfallet skall vara så objektiv och oberoende som möjligt.
Samtidigt så är det ändå så att det juridiska systemet ibland kan slå litet väl hårt, det gäller särskilt i straffrättsliga sammanhang. Ett konkret exempel är när man döms till t.ex. böter för ett upphovsrättsbrott men utöver det också blir skadeståndsskyldig. Beroende på omständigheterna kan skadeståndet ibland uppgå till belopp som närmast är spektakulära (ibland miljoner €), åtminstone för den enskilde som blir skyldig att erlägga summorna. I sådana fall blir skadeståndet närmast att betraktas som det egentliga straffet, även om det i juridisk bemärkelse inte är ett straff. För skadeståndet är egentligen bara tänkt att ersätta den skadelidande för de skador som uppstått, varken mer eller mindre – för inom skadeståndsrätten så finns ett absolut ”berikningsförbud”. Berikningsförbudet (finska: rikastumiskielto) innebär att skadeståndet inte får vara större än den egentliga skadan, så att man inte skall kunna bli ”rikare” genom skadan.

Men ännu om skadestånd, så vill jag ännu tillägga att det igen när det kommer till skadestånd som skall erläggas till skadelidande enskilda individer för fysisk eller psykisk skada, så är dessa, i mitt tycke åtminstone, i minsta laget (t.o.m. ofta i underkant).
Ett hypotetiskt, men realistiskt exempel: en fotgängare blir påkörd av bil på ett övergångsställe. I olyckan skadas en yngre person i nedre regionerna, benen och fötterna relativt allvarligt. För den här människan som förlorar förmågan att springa (men inte gå) kan, beroende på omständigheterna, räkna med ett engångsbelopp om ca 5 000€ i skadestånd. Mycket pengar visserligen, om man ser dessa på en bräda, men om man tänker att den skadelidande t.ex. var 25 år när skadan inträffade så skall denne leva med oförmågan att springa i närmare 60 år(!), och i det sammanhanget är femtusen euro inte särskilt mycket pengar längre. Emedan bilen som orsakade skadan på fotgängaren fick omfattande plåtskador då den kraschade in i en lyktstolpe efter att ha kört på fotgängaren – att reparera dessa skador går i jämförelse på 25 000€ (om bilen var t.ex. en Mercedes E-klass). Bilens återstående livslängd är nog betydligt kortare än 25 åringens förväntade livstid. Så här ser åtminstone jag en konflikt/problem i vårt nuvarande rättssystem – men här är det lagen som är hård. Vi ”jurister” kan bara lyfta fram eventuella brister – och hoppas på att lagstiftaren blir uppmärksam på dessa och förhoppningsvis också vidtar nödvändiga åtgärder – d.v.s. ändrar lagen.

katten-theodor

Det här med juridiska funderingar verkar inte bekomma familjens katt Theodor, som tar det lugnt uppe på fönsterbrädan. Notera hur han har placerat tassarna strategiskt för att få maximal utdelning av värmen som stiger upp från värmeelementet.

Hemma i Jakobstad hade vi besök av släktingar från Stockholm, vilket var kul. Min morbror hade införskaffat en ny bil, en Ford Ranger (bilfantast som han är). Trevligt nog hade han bilen med sig ”hem” till Finland, så fick jag möjlighet att ta och köra den i det s.k. ”gaturallyt” som existerar i Jeppis. För den oinsatte så går gaturallyt ut på att man kör gata upp och gata ner genom Jakobstads centrum med bilarna, och stannar till vid torget. Det här är en företeelse som förekommit sedan 60-talet, och vars aktivitetsgrad varierar beroende på årstid och vad som just då är ”pop” i stan. Nåväl, Ranger:n drog nog till sig en del blickar i gaturallyt, inte minst i och med att dess motorvolym låg på 3.2 liter (miljövänligt eller hur…).

ford_ranger

Ford Ranger – kanske något ovanlig som tjänstebil i Stockholm City? I Jakobstads gaturally gjorde den sig dock väl! (bild från Wikipedia Commons)

Sammanfattningsvis så har helgen gått i relativt lugna tecken, och det är nu skönt att vara tillbaka i Vasa. För nästa helg befinner jag mig på kurs i Helsingfors – så det blir en del flackande mellan olika orter.

Sebastian

Något om språkkrav för medborgarskap

Jag läste häromdagen en intressant artikel i HBL (Hufvudstadsbladet) om att svenska medborgare som önskar bli finska medborgare måste avlägga ett obligatoriskt språktest för att visa att de behärskar svenska. (HBL: ”Kan svensken svenska?”) Det här fick mig litet att fundera på vad som riktigt fodras i språkväg för att erhålla ett finskt medborgarskap – mitt eget medborgarskap har jag ju tagit för givet, då jag så att säga ”föddes till det”.

allman-sprakexamen-i-finska

Jag avlade själv nyligen den allmänna språkexamen i finska. Jag väntar med spänning på resultatet, för jag behöver beviset på finska kunskaperna när jag ev. söker om jobb inom den offentliga sektorn. Mitt finska pass/medborgarskap har jag dock fått utan detta test 🙂

En snabb blick i den finska medborgarskapslagen ger vid handen att det fordras minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska, för att man skall kunna erhålla finskt medborgarskap. Mot bakgrund av det ter det ju sig något absurt att man avkräver svenska medborgare ett språktest för att de skall kunna få finskt medborgarskap. Jag menar har du gått i grundskola i Sverige så torde du väl också behärska svenska språket åtminstone nöjaktigt.

En utlänning beviljas på ansökan finskt medborgarskap, om han eller hon när ansökan avgörs: […]

6) har nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda finska eller svenska eller i stället har motsvarande kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk (språkkunskapsvillkor).
— Medborgarskapslagen (2003/359), 13§

Nå, saken får sin förklaring så tillvida att samma lag (medborgarskapslagen) är formulerad relativt snävt när det kommer till vilka sätt som man kan påvisa kunskaper i svenska eller finska. I princip kan man påvisa det genom att ha gått i grundskola/gymnasium/yrkesskola i Finland och därifrån ha fått ett godkänt betyg. Tydligen hade man inte beaktat möjligheten att man skulle kunna få motsvarande kompetens i ett annat land när lagen skrevs.

För den som då inte har ett dokument som bevisar språkkunskaperna så återstår det då i princip två alternativ: antingen att avlägga allmän språkexamen eller språkexamen för statsförvaltningen, och i någon av dessa nå upp till minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska.

Dessa examina är graderade enligt följande:
– nöjaktig förmåga (miniminivå för medborgarskap)
– god förmåga
– utmärkt förmåga

Om jag ser till mig själv, så har jag visat genom mina universitetsstudier att jag besitter utmärkt förmåga i svenska språket (genom det s.k. mognadsprovet). Att en rikssvensk då i jämförelse inte ens skulle komma upp till minst nöjaktig förmåga i svenska, känns ju ganska så konstigt… Men å andra sidan, det torde ju vara ”piece of cake” för en rikssvensk att anmäla sig till provet för utmärkt förmåga i svenska, och klara det med bravur. Men det känns ju ändå ”onödigt”. Själv håller på att träna min finska, för att förbättra mina kunskaper däri. I lördags provade jag också att delta i testet för goda kunskaper i finska här i Vasa, få se om jag kom igenom det? Efter det provet återstår ”bara” det stora språkprovet i finska (utmärkt förmåga), som är relativt ökänt för att vara svårt, men nog når man väl dit också genom idogt arbete, hoppas jag.

Men åter till den situationen för en rikssvensk: för jag kan tänka mig en relativt absurd situation och dialog vid finska migrationsverket, när en rikssvensk söker om finskt medborgarskap efter att ha bott i Finland i 2 år:

Handläggaren (HL): För att vi skall kunna behandla din ansökan så behöver vi ett intyg om att du behärskar svenska på en nöjaktig nivå. Har du möjligtvis det?

Rikssvensken (RS): Alltså, jag har ju gått i skola och så i Sverige, så jag behärskar väl svenska åtminstone någorlunda. 

HL: Men har du något dokument som styrker att du behärskar svenska då?

RS: Tja, jag har slutfört grundskolan i Sverige (9 år), och sen gick jag ju i gymnasiet i ytterligare 3 år. Efter det fortsatte jag på universitet också i Sverige, och läste till ekonom vilket tog 5 år. För dessa utbildningar, totalt 17 års undervisning på svenska, så har jag betyg över. Räcker det som bevis på svenska kunskaper?

HL: Nej, alltså tyvärr räcker det nog inte för att styrka att du skulle behärska svenska åtminstone nöjaktigt… Jag är tvungen att hänvisa dig till ett språktest i svenska innan vi kan behandla din ansökan.

Ja, vad skall man säga? Tur är det att saken nu lyfts upp vid en konferens på Åland gällande Nordiskt samarbete, för jag måste säga att det här verkar vara onödigt stelt sätt att hantera saken på. Finska myndigheter borde väl åtminstone få rätt att bedöma från fall till fall om personen på basis av tidigare studier har visat att denne har åtminstone nöjaktiga kunskaper i svenska (eller finska). Ibland är (kanske) samhället litet väl fyrkantigt…

Men generellt så är jag nog för språkkrav för erhållande av medborgarskap. För jag tror att det gör att man ser på medborgarskapet som något värdefullt, genom det erhåller man både rättigheter och skyldigheter gentemot staten och övriga samhället. Och ett sätt för att visa att man tar saken på allvar, är väl att man har bemödat* sig att lära sig landets (någotdera) språk åtminstone nöjaktigt?

Sebastian


* I de fall någon har svårt att lära sig ett nytt språk, t.ex. på grund av ett handikapp eller hög ålder, så lämnar medborgarskapslagen de facto utrymme för att söka om dispens från språkkravet på dessa grunder.

Vardag och litet kultur

Det börjar lacka mot jul nu, vi är i början av december månad och undertecknad har förmånen att idag få ha en ledig förmiddag, så vad passar inte då bättre än att blogga litet?

Förra helgen var det så lilla jul, och dagen till ära hade min lillebror Benjamin valt att komma hem från Göteborg på besök. Dessvärre var hans flight försenad med över 2 timmar, så fredagskvällen blev ovanligt sen när vi hämtade honom från flygplatsen, men det vägdes ju nog upp av att dagen efter, alltså i lördags, så var alltså hela familjen samlade för att fira lilla jul. (för rikssvenska läsare: lilla jul är en finsk inofficiell julhögtid som firas lördagen före den första advent och då samlas släkt och bekanta i mindre omfattning för att fira att vi nu går in i ”jultiden”…)

lillajul-gran

Familjens lilla julgran av plast som har hängt med i närmare 20 år, den får lysa åtminstone tills vi får den riktiga julgranen på plats…

Det är alltid kul när lillebror kommer hem från Sverige – för sist hade han med sig sköldpaddor av choklad (!) som han hade köpt i Danmark. På danska heter de istället ”skildpadder”, och jag måste medge att det är något av det godaste jag ätit i konfektyr väg… Mera sånt tack! Dessutom har han blivit så berest att han blivit uppgraderad till Silver nivån i SAS förmånsprogram Eurobonus, så storebror Sebastian börjar ligga i lä nu, känner jag…

tomsskoladpaddor

Sköldpaddor av choklad från Danmark – otroligt goda, men det verkar vara omöjligt att finna dessa i Finland. Så det gäller som det står på förpackningen ”nyd dem langsomt!”, d.v.s ”njut av dem långsamt!” För det kan ta ett tag tills jag får lägga vantarna på nästa ”batch”…

I måndags var det så också avslutning för den här språkkompiskursen som jag gått under stora delar av höstterminen. Och jag måste säga att jag är ”sjukt nöjd” med kursen, som en rikssvensk skulle ha uttryckt sig – för nog har jag alltid lärt mig mera finska alltid. Tänk att det kan vara så kul att lära sig finska, utöver att det är nyttigt för framtiden! Förhoppningsvis blir det också en fortsättning på detta samarbete i vår, för fördelarna är nog stora. Sen måste jag ännu tillägga att jag på avslutningen med de andra språkparen, att jag blev djupt imponerade av de som hade haft inriktningen tyska-svenska, för deras svenska var nog otroligt bra – visserligen med en stark tysk accent, men förståelsen var det inget fel på – kanske kartan nedan reder ut det hela litet.

germanska-sprak

Språkkompis kursen har ökat mitt intresse för språk generellt också, och inte bara för finska. Intressant att se hur de ”germanska språken” är släkt med varandra: danska, norska, svenska, tyska och engelska språken åtminstone. Själv hör jag då som finlandssvensk till språkgrupp nr 9.

Min språkkompis är också aktiv inom studentteatern här i Vasa, och fungerar där som skådespelare i en av teaterns pjäser som anknyter litet till brott och straff – så när jag fick frågan om jag var intresserad av att komma och titta, så var ju mitt svar givetvis: ja. Att pjäsen dessutom är på finska gjorde ju heller inte saken sämre, så igår kväll var det så dags för litet teater 🙂

pakola-ramppen

Vill du språkbada lite – ta chansen att gå på finsk kabaré i Vasa!

Pjäsen i fråga går under namnet ”Pakola – Suomen turvallisin vankilakabaree”, fritt översatt till svenska ”Pakola – Den tryggaste/säkraste fängelsekabarén i Finland”.
Ett kort referat av pjäsens handling: det rör sig om ett gäng fångar som blivit inlåsta på Finlands säkraste fängelse (en s.k. säkerhetsanstalt) och varifrån ingen har lyckats rymma under fängelsets 300 åriga historia. Nu har emellertid samtliga fångar tröttnat på sin tillvaro på fängelset, och väljer att göra gemensam sak av att rymma därifrån. Dessvärre uppstår det komplikationer då en av fångarna strax innan flykten, råkar att förälska sig i en av fångväktarna.*

Jag måste medge en sak här:  jag är nämligen såpass yrkesskadad av mitt ämnesområde, juridik, att när fångarna i fängelset ”Pakola” radade upp sig på scen och berättade om sin (brottsliga)bakgrund, och således också orsaken varför de var tvungna att skaka galler – så började jag att fundera på strafflängden för de olika brotten…

Min språkkompis hade för övrigt blivit ”dömd” för, om jag uppfattade saken rätt, för att ha smugglat mjölk från Finland till Ryssland… Ack, dessa smugglingsbrott – de är nämligen ett återkommande tema i straffrättens tent på juridiska fakulteten – så jag gissar att varje juriststudent har blivit litet ”traumatiserade” av denna brottstyp. För frågor kring denna typ av brott är nämligen tacksamma, då det ofta blir knepigt med två länders överlappande jurisdiktion (basically: vilket lands lag gäller?) – i det här ”fallet” Finlands eller Rysslands lag – plus att det finns tröskelvärden att beakta etc etc. Nåväl, det må låta banalt att åka fast för mjölksmuggling, men det är faktiskt en realitet att så kan ske, för jag läste nämligen om ett par svenskar som åkte fast i norska tullen för att ha smugglat smör från Sverige till Norge (!), i syftet att tjäna en hacka på prisskillnaden mellan länderna (den artikeln hittar du här).

Men för att lämna bort juridiken, ett litet tag åtminstone, så höll nog den aktuella kabarén en relativt hög standard vad det gäller entertainment nivån också. För även om jag är svenskspråkig så förstod jag nog i princip hela handlingen, trots att hela pjäsen var på finska. En annan kul grej var att de gjort om låttexten till ett par finska låtar som jag kände igen, tror jag åtminstone… Sammanfattningsvis så var jag nog riktigt nöjd när jag vandrade hem från teatern i snöovädret som just då drog över Österbotten… Så vill du ha litet ”språkbad” är nog Pakola att rekommendera för personer bosatta i Vasa, ett par föreställningar återstår nämligen ännu! (Kolla Rampen här)

(* Det här är ett tema som jag känner igen åtminstone från boken ”VIP-rummet” av den svenska kändisförfattaren (och försvarsadvokaten) Jens Lapidus, som jag läste nu i somras. För i den boken/historien inträffar nämligen också samma sak – en av huvudpersonerna råkar även här förälska sig i en av fångvaktarna (egentligen heter det ”kriminalvårdare”) på den anstalt var han avtjänar sitt straff – och det är en sak som följer med som en bi-historia genom boken.)

english-carol-service-jakobstad

English Carol Service i Pedersöre kyrka, i Jakobstad nu på söndag. Visst är väl kyrkan vacker i vinterskrud?

Inkommande helg väntar i stället ett annat evenemang på söndag eftermiddag (7.12., kl. 15:00), för då ordnar nämligen Brittiska föreningen i Jakobstad, i samarbete med församlingen en gudstjänst med engelska julsånger. Jo, du läste rätt – det har under flera år varit tradition med denna typ av brittisk ”English Carol Service” här i Jakobstad, och nu tänkte jag ta vara på chansen och följaktligen gå och lyssna på litet klassiska brittiska julsånger (för första gången).

Vill du också komma och lyssna på litet julsånger i brittisk tappning så torde det här evenemanget nog vara värt ett besök – det finns numera också på Facebook!
Dessutom torde väl ett besök där i någon mån garantera att man kommer i rätt julstämning också, tror jag åtminstone…

Även hos Studentmissionen märks det av att vi närmar oss julen, för i måndagskväll hade vi den sista ordinarie träffen innan julfesten som hålls inkommande måndag 8.12. Eller skall vi vara mera exakta så rör det sig om en julgrötskväll, då Studentmissionen bjuder på risgrynsgröt åt alla intresserade studenter i Vasa 🙂
Kolla in evenemanget på Facebook här!

berglin-julklappar

Måste medge att jag känner igen mig till viss grad, även om jag inte har flickvän – men lätt är det inte att handla julklappar… (från SVD.se och Berglin serien)

Sen var det ju det här med julklappar också… Jag hörde att någon redan hade köpt en del julklappar, kan det verkligen stämma? Nåväl, jag får väl ta och gaska upp mig – och så småningom börja köpa eller kanske snarare beställa över nätet, litet julklappar jag också.
Hur kommer det sig att julen alltid överraskar en på denna punkt? Det är ju litet som för VR som alltid blir överraskade av att det kan snöa i Finland, och så står alla tågen plötsligt stilla… På samma sätt överrumplar julen oss, trots att man nog på förhand visste om att den var i antågande…

I övrigt har vardagen haft sin gilla gång också här i Vasa. Tack och lov börjar nu mängden skolarbete tunnas ut litet! Dessutom börjar det råda litet julstämning i Vasa, jag noterade i förbigående att de byggt en ”julbock” av granris på Vasa torg – förhoppningvis undgår den samma öde som Gävle bocken som brukar brinna varje år! Föresten borde jag väl nog också söka fram min ljusstake och lägga upp den i fönstret? ”He kanski sku böri vara läägi för he” för att citera humorgruppen KAJ

Sebastian

Energi juridik och ett metodseminarium

Förra veckan åtgick för min egen del till en kurs i energirätt och ett metodseminarium på juridiska fakulteten. Energirätts kursen ifråga var nog riktigt intressant och kanske också litet allmänbildande, men någon större nytta av den i arbetslivet tvivlar jag dock på att jag kommer att ha av den (men man vet ju aldrig…). För kursen hade en stor spännvidd, som sträckte sig över flera områden, inkluderande från hur man gör upp avtalshelheter när man önskar inleda oljeproduktion i t.ex. ett U-land (!) till hur el-marknaden är reglerad inom EU. Nåväl, åtminstone var det faktiskt intressant att lära sig litet mera om just energisektorn, för den är nämligen den största enskilda industrisektorn. (Kanske borde jag ta och köpa aktier i finska Fortum?)

helsingfors-universitet-juridiska-fakulteten-vasa

Jag noterade i förbigående att man ”äntligen”, efter sådär 1,5 år på nya adressen, fått upp ett par skyltar vid juridiska fakulteten i Vasa, för fram tills nu har fakulteten varit relativt anonym om sin närvaro i Vasa @ Ekgården.

Litet behållning gav nog kursen ändå, för den gav en ganska bra förklaring på det spända läget i vår närregion gällande energifrågor – ta bara Rysslands gasleveranser till Ukraina. Vad bekommer det oss huruvida Ryssland levererar gas till Ukraina eller inte? Jo, för Ryssland levererar nämligen också gas till EU, vilket i huvudsak sker genom en gasledning som går igenom Ukraina. Så skulle Ryssland välja, av någon anledning, att stänga av gasleveransen helt eller delvis till Ukraina, så märks det nog också av åtminstone i de Östra delarna EU. Även Finland importerar ju en del gas av Ryssland, så om kranarna skulle stängas så skulle det nog märkas av litet också här – men tack och lov är vi ändock inte beroende av gas – för enligt föreläsaren åtminstone, så har de flesta av de finska gasförbrukarna i Finland s.k. ”switching capability” och kan således börja förbränna annat än gas vid behov – detta för att kunna fortsätta producera bl.a. fjärrvärme i huvudstadsregionen. Tack till de efterkloka ingenjörerna som tänkte så pass långt här i landet!

En av våra föreläsare under energikursen var faktiskt en professor i energirätt från det topprankade universitet, University of Oxford – topp 5 i världen. Kul att man från HU:s sida hade lyckats övertyga honom om att komma till lilla Vasa för att föreläsa för ett gäng studenter. 🙂 Utöver att substansen i hans föreläsningar nog var att klassa som ”top notch”, så hade han även en härlig brittisk accent.

Oxford universitets logotyp, universitet är ett av de äldsta i världen, grundat ca 1096. Finlands äldsta universitet, Helsingfors universitet, är i jämförelse grundat år 1640, sådär en 550 år senare...

Oxford universitets logotyp, universitet är ett av de äldsta i världen, grundat ca 1096. Finlands äldsta universitet, Helsingfors universitet, är i jämförelse grundat år 1640, sådär en 550 år senare…

Jag vet inte riktigt varför, men jag fascineras nog av dessa gamla och ”ärorika” universitet som just Oxford och Cambridge i Stor-Britannien. Kanske ligger det i att de har ett såpass annorlunda sätt att ”lära ut saker på” – jag läste en intervju med en professor som sade: ”att här (i Oxford) sysslar vi inte med att lära oss saker, utan vi bildar oss”. Plus att de respektive städerna nog är så ”akademiska” i sin atmosfär med ett regnigt brittiskt klimat, gamla byggnader och bibliotek samt att de omgärdas av en atmosfär som andas historia – nåja, nu låter jag fantasin skena igen…

Men på tal om Oxfords universitet, så måste jag bara nämna att deras motto är något i ”hästväg”. Deras motto hittar du inne i Oxfords logotyp/sigill, och mera specifikt ”inne i boken” och det lyder så här:

”Dominus illuminatio mea”

Vilket är latin, och översatt till svenska betyder det:
”Herren är mitt ljus”

Vilket jag tycker är fint ur flera perspektiv: dels att det är ett maxim (en levnadsvisdom) som är hämtat direkt ur kristendomen. Men dels också att det visar på att det finns ”ett ljus i horisonten” som man strävar mot dels i sitt eget liv, men dels också inom vetenskapen och den akademiska världen som helhet.


Den andra saken som rent studiemässigt har legat i fokus under gångna veckan var ett nytt seminariearbete – denna gång med det något kryptiska namnet ”metodseminarium”. För att öppna saken litet så handlar det om att varje kursdeltagare fick en doktorsavhandling i juridik att läsa och bekanta sig med – vilket nog kan låta torrt. Och visst, det var ett relativt torrt arbete att traggla sig igenom en doktorsavhandling på över 400 sidor… Men syftet med denna genomläsning var inte som brukligt vid läsning inför en tentamen att ta in substansen (alltså innehållet i boken), utan fokus låg istället på att studera den metod som författaren använt sig av för skriva doktorsavhandlingen.

sprak2

Ännu ett exempel på när min fantasi skenar en aning – men å andra sidan kanske det behövs för att orka med allt skolarbete såhär före jul.

Varför är detta då viktigt att göra? Jo, för juristen är det viktigt att lära sig den juridiska metoden som man förutom för att skriva t.ex. en magisteravhandling, också tillämpar i ganska stor utsträckning när man skall lösa riktiga juridiska problem av alla de slag.

Så kan det gå om man slarvar som jurist… Men å andra sidan behöver vi faktiskt inte kunna allt utantill – för det viktiga är att man lär sig metoden som man skall använda sig av för komma fram till lösningen, inte att man minns alla detaljer, för detaljerna kan man söka fram vid behov.

För det som kännetecknar en skicklig jurist, är de facto inte att man kan massor med bestämmelser utantill – den kunskapen har nog också ett värde, men inom t.ex. skatterätten så ändrar bestämmelserna såpass frekvent att det är lönlöst att försöka lära sig alla bestämmelserna utantill. Utan det som är det viktiga är att man vet hur man skall gå tillväga för att finna lösningen på ett juridiskt problem. Synonyma ord till ordet ”metod” är ”tillvägagångssätt” och ”strategi”, och jag tycker de är relativt beskrivande för vad det är fråga om.

Men med det sagt, så behöver man naturligtvis också ha en viss grundkännedom om de flesta rättsområden – poängen är dock den, att ingen jurist kan hela lagboken utantill. Utan vad man oftast kan, är huvudlinjerna och de principer som t.ex. kantar förvaltningsrätten – var vi exempelvis har något som heter officialprincipen och inom processrätten igen har omedelbarhetsprincipen. Dessa principer finns inte ens alltid upptagna i lagboken, utan man är tvungen att ha lärt sig dem från annat håll – t.ex. genom att läsa kurslitteraturen.

Men tillbaka till metodseminarium så hann det nog bli färdigt före deadline det också, skönt så! Även om det blev litet stressigt mot slutet – men jag fick tillräckligt med tankero genom att växla studiemusik, faktiskt. Först lyssnade jag på Spotifys topplista, men när Katy Perrys nya låt ”This is how we do” kom var jag nog tvungen att växla till Vivaldis ”de fyra årstiderna/säsongerna” för att få tillräckligt med ro att skriva färdigt – vilket även funkade bra! (Du kan lyssna på den här, på Youtube.)

Sebastian

Ett stycke kandidat tar helg

Jahapp, nu har jag tydligen gått och fått min första akademiska titel (eller tiitel som de säger i Sverige…). Så från och med i fredags (10.10.2014) så får jag alltså titulera mig rättsnotarie, så nu är jag inte ”bara” student längre!

I fredags var det examensceremoni vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, men undertecknad närvarade icke. Varför inte det? Jo, dels för att man inte brukar delta när man blir kandidat (rättsnotarie) utan först när man blir utexaminerad som juris magister. Men dels också för att ceremonin var i Helsingfors och inte i Vasa, så även om de hade ”kuohuviinitarjoilu” (bjudning med mousserat vin) så motiverade det ändå inte riktigt en resa dit – det får vänta tills det är ”på riktigt”. 😉

rattsnotarie

Så såg det ut i universitets studieadministrativa system ”WebOodi” när jag loggade in idag, det tackar vi för!

Det riktiga examensbeviset får jag ännu vänta på ett tag, då det skall transporteras från Helsingfors till Vasa, i fakultetens regi, varifrån jag tids nog får avhämta det.

Men en liten tillbakablick på den tre senaste åren är väl nu på sin plats när jag nu får lägga en etapp av min studiekarriär ”till handlingarna” så att säga. Rent studiemässigt så har man hunnit bli bekant med många olika rättsområden: från sakrätt till folkrätt via straff- och processrätt, för att nämna några. Eller som det fullständiga studieprestationsutdragets längd skvallrar om, så har det blivit några kurser och tenter av de mest diverse slag – för mitt studieutdrag är långt som sju nödår (eller åtminstone fem fulla A4 sidor…).

Men bortsett från det rent ”studiemässiga” så har nog de här tre senaste åren gått relativt fort. Jag minns mycket väl första dagen på utbildningen i slutet av augusti 2011 när jag för första gången stegade uppför trapporna vid Vasa universitets campus ”Fabriikki” till tredje våningen var vi hälsades välkomna av tutorerna, och hur man blev bekant med sina kursare – för utöver den akademiska ”bildningen” så känner jag också att man utvecklats som person. Mycket har dock hunnit ändras under de gångna tre åren, rent praktiskt har jag hunnit hoppa runt i Vasa mellan fyra bostäder – en sorts bostadskarriär – in från Brändö till City av Vasa. Sen har ju också utbildningen hunnit flytta in från Brändö också till centrum av Vasa. Även ämnesföreningen Justus rf för juriststudenterna i Vasa har ju blivit en bekant och viktig del av studielivet – och av bara farten hann jag ju också uppdatera deras webbplats, Justus Wasa, till en mer modern historia (tack för det förtroendet :)).

För även om det är litet av en kliché att prata om personlig utveckling, så anser jag nog att universitetsutbildningen har en viktig uppgift där – för utöver att lära sig om sitt eget ämnesområde, så är universitetsutbildningen också allmänbildande och socialt utvecklande. För på något sätt känns det också fascinerande att man så småningom kanske möter sina forna kursare också i arbetslivet alltmer, t.ex. i domstolen så skulle det ju rent teoretiskt kunna gå så att hela domstolens ”besättning” består av ens gamla kursare inklusive både domare, åklagare och försvarsadvokat om man själv i sammanhanget fungerar som målsägandebiträde. Nå, vi har fått lära oss att hantera sådana situationer också, eftersom det i sådana fall gäller att vara objektiv och minnas att det är sakfrågan som prövas och inte personerna sinsemellan som argumenterar för olika åsikter som skulle vara i ”strid” med varandra.

Åtminstone skall man ju klara av att avlägga ett s.k. mognadsprov varigenom det dels kollas att man behärskar ens eget ämnesområde på ett ”moget sätt”, samt att man behärskar sitt modersmål utmärkt. Mognadsprovet avläggs som en separat del av ens slutarbete på kandidatnivån, och fungerar också som ett bevis på just språkkunskaper som behövs inom den offentliga sektorn – motsvarande det stora språkprovet. Tydligen skall jag nu också behärska svenska språket fullständigt, eftersom jag klarade provet – även om jag nu själv tvivlar litet på den punkten… Du som bloggläsare kanske kan göra en mera objektiv bedömning av mitt språkbruk?

Så nu återstår det ”bara” att skriva magisteravhandlingen, som min pappa sa. Nåväl, litet mera än det återstår dock, bland annat en del valfria kurser och andra studier som ansluter till ”pro gradu” projektet + allt runtomkring. Och som det nu ser ut så blir jag väl kvar i Vasa ännu ett år till, staden är det inget fel på!

ratar-arbete

Det akademiska skrivandet kräver också sin man, så att det inte slutar i en ”intellektuell kraschlandning”…

Det gäller att kraftsamla och lägga en del krut på avhandlingsarbetet, så att det inte slutar som i ett ”fall” jag läste om i SvD (Svenska Dagbladet). I fallet var det fråga om att en professor svarade på en tidigare insändare i tidningen. Den tidigare insändaren var skriven av två lekmän och berörde området (tillämpad) nationalekonomi, vilket var ifrågavarande professors eget ämnesområde. Professorns åsikt om den tidigare insändaren var att den nog var någorlunda korrekt i ren formell mening, men att slutsatsen som de dragit närmast var att likna vid ”en fullständig intellektuell kraschlandning av sällan skådat slag” – så kan det också gå…

solliden-bat-upptagning

Förra helgen åtgick till bland annat båtupptagning av ”mellanbåten” vid familjens sommarstuga i Larsmo. Här är mina yngre bröder in action, för att undvika en grundstötning.

Så nu tar den här kandidaten helg med gott samvete, efter uträttat värv!

Sebastian Åstrand, numer också rättsnotarie

***
Tillägg 1: Den observante läsaren noterade kanske att min examen är på 181 sp (studiepoäng), trots att en kandidatexamen (rättsnotarie) normalt är på ”bara” 180 sp. Det beror enbart på en tråkig liten futilitet, och inte på att jag skulle vara unik på något sätt… i och med att det blev ändring av examensstrukturen och det genom detta blev en ”extra” studiepoäng. Resten av mina studiepoäng fick jag spara till min (förhoppningsvis) kommande magisterexamen, som är på 120 sp.
Tillägg 2: En studiepoäng (sp.) i Finland är lika med en högskolepoäng (hp.) i Sverige, vilket i sin tur är lika med en ECTS-poäng (engelska för: European Credit Transfer System).
Tillägg 3: Som kuriositet kan ytterligare nämnas att en studiepoäng på juridiska fakulteten, enligt studiehandboken, motsvarar ca 150 sidor litteratur att läsa. Så om du vill veta hur många sidor jag läst för denna examen, ta 150 * 181, så har du svaret – You do the math! 🙂

Äktenskapet = blott ett ekonomiskt avtal?

Idag var det dags för s.k. halvvägs diskussion med min handledare gällande mitt seminariearbete i familjerätt. Egentligen skriver jag om ett helt annat ämne än just äktenskap och äktenskapsskillnader (skilsmässa) inom familjerätt, men av någon anledning kom vi också över på det ämnet under vårt samtal. För det är relativt intressant ämne som berör de flesta av oss i något skede, men det är också ett område som inte ändras i särskilt rask takt, familjerätten är ganska statisk – men nu har man börjat att också se vissa förändrings tendenser vad det gäller ex. äktenskapet.

Eva Gottberg som är professor i familjerätt vid Åbo universitet, säger i en av sina böcker att äktenskapet som det idag ser ut närmast kan beskrivas som ”ett ekonomiskt avtal som löper med en ömsesidig uppsägningstid på 6 månader”. Alltså att man skulle kunna likna vårt rättsliga institut, äktenskapet, med vilket avtal som helst som har en ekonomisk verkan. Man kan för skojskull jämföra med ett mobiltelefonabonnemang som tecknas för 24 månader, där har du en ännu längre uppsägningstid än vid ett äktenskap, och personligen kan jag väl tycka ett det känns litet främmande.

Men orsaken till att vi överhuvudtaget halkade in på detta tema var att jag planerar att skriva mitt arbete om den finska intressebevakningsfullmakten i en Nordisk kontext. Jag tycker nämligen att det är intressant att göra jämförelser med våra Nordiska grannländer, då mycket är lika mellan länderna, men att det också finns tydliga skillnader.

tarta-skillsmassa-brollop

Hur snabbt skall det vara möjligt att hoppa mellan att vara gift och ogift? Våra danska vänner tar saken till en ny tidsepok.

En tydlig skillnad är t.ex. den att när våra vänner i Danmark önskar skilja sig så kan de göra det betydligt snabbare än vad vi kan i Finland. Är båda makarna överens om att de vill skiljas och har sina webbankskoder till hands för online-identifiering så kan de logga in på en portal och sätta skilsmässan i kraft så att de är formellt skilda dagen därpå… Nog för att våra våra danska vänner är kända för att vara liberala och framstegsvänliga, men jag tycker nästan det är för snabbt och smidigt ordnat. Den lag som möjliggjorde de snabba äktenskapsskillnaderna trädde ikraft i juli 2013, och jag läste ursprungligen om saken i den svenska tidningen ”Advokaten”, men det finns också en e-artikel i Göteborgs Posten här.
I Finland får i stället endera maken eller båda makarna tillsammans inkomma till tingsrätten med en begäran (i praktiken ett papper) om äktenskapsskillnad och sen väntar en betänketid på 6 månader, innan skilsmässan kan verkställas fullt ut på separat begäran.

Få se om vi går mot ett sådant alternativ som i Danmark på sikt också här i Finland? I så fall blir nog professor Gottberg tvungen att revidera sin beskrivning av äktenskapet till följande: ”äktenskapet är ett ekonomiskt avtal, som beroende på situationen, kan löpa helt utan uppsägningstid”.

Vilka krav ställer då lagen på att man skall vara trogen den andra under äktenskapet?Svaret finner man i äktenskapslagens början var lagstiftaren velat ta in några centrala principer, men märk väl det är främst principer och strävanden. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att gå till en domstol och kräva att domstolen t.ex. skall förplikta den andra maken att vara trogen och ”vårda” den andra maken – utan här utsträcker sig också skyldigheten återigen till en ekonomisk förpliktelse om att vid behov betala underhåll till den andra maken, medan äktenskapet varar.

”Makarna är sinsemellan likställda. De bör i äktenskapet visa varandra förtroende och i samråd verka för familjens bästa.”
— Äktenskapslagen 1 kapitel 2§ (Finlex)

Min egen åsikt i saken är den att vi går mot en alltmer tydlig gränsdragning mellan de juridiska och de moraliska förpliktelserna, i allt flera sammanhang, och nu på senare tid också i äktenskapet. Att man dels har den civila (profana) och juridiska sidan av ett äktenskap och ovanpå detta beroende på parternas (makarnas) inställning kan bygga på med en annan sida som kan inkludera andra attribut såsom moral och religion, och de förpliktelser som följer av dessa.

Är det en bra eller dålig utveckling? Det är en högst subjektiv fråga, som besvaras olika beroende på om man föredrar individualism före kollektivism och vice versa. Skall samhället och staten så långt som möjligt hållas utanför det äktenskap som sluts mellan parterna, och endast erkänna de ekonomiska bitarna som följer av äktenskapet? Svaret på den frågan är ju också beroende på din inställning till vad som är samhällets uppgift – men som sagt vi går allt tydligare mot individualism var individens frihet är i centrum. Personligen kan jag ju tycka att det är märkligt att det inte i äktenskapslagen finns ordet ”kärlek”, men det vittnar väl också om den tydliga gränsdragningen till att det rör sig om en ekonomisk/juridisk förpliktelse, plus att det kunde vara svårt att definiera. Sen är det naturligtvis så att man skall kunna komma ur ett dåligt och destruktivt äktenskap. Men om skall det vara så enkelt som i Danmark att skilja sig, det är kanske en fråga som våra politiker kommer att få ta ställning till så småningom.

 Eller som Mariska med sina ”Pahat sudet” sjunger i sången ”Liekki on sammunut” (Lågan har slocknat), ”Vi bryter sigillet och röjer den heliga eden vi gav varann, och vi ogiltigförklarar avtalet som har ratificerats av Gud själv. Vi glömmer allt vi lovade varann, det var ju ändå bara ord utan betydelse”. (fri översättning) Jag tycker att hon, Mariska, på ett bra sätt i sången fångar den komplexitet som finns i ett så stort löfte mellan två personer, och kopplingen till den ”kalla”/neutrala juridiken. Lyssna på låten kan du göra här på Youtube.

Sebastian

Juristens viktigaste verktyg

Vet du vad som sannolikt är juristens viktigaste verktyg? Svaret på den frågan är nog ganska entydigt: språket – för det är genom språket som man förverkligar juridiken.

Språket finns ju i flera former, och för juristen är det nog främst i de skriftliga och muntliga formerna. I juridikens barndom, så förekom den främst i den muntliga formen då det var fråga om sedvanerätt – alltså en rätt som fanns inom t.ex. ett landskap eller andra områden och som då byggde på praxis och andra principer som fördes vidare i muntlig form. Det var först senare, som man åtminstone i Norden började kodifiera ”lagen”, alltså att skriva ner den på papper. Och idag har vi ännu mer gått mot att juridiken utövas i den skriftliga formen – även om det muntliga ännu hänger kvar, särskilt då i processuella sammanhang: t.ex. i domstolen var det mesta av materialet (bevis, yrkanden, redogörelser m.m.) tas emot muntligen under huvudförhandlingen.

Mot bakgrunden av det, att juridiken ofta praktiseras i skriftlig form och att man under utbildningen fått flera påminnelser om vikten av ett vårdat språkbruk, som beroende på sammanhanget, skall vara mottagligt för en bred publik, så bestämde jag mig för att införskaffa just en bok om hur man skriver juridik. Boken jag köpte heter ”Juristens skrivhandbok” och är skriven av två rikssvenska författare, och är en relativt nätt historia i och med att den är på blott 130 sidor.

juristens-skrivhandbok

Mitt rykande färska exemplar av Juristens skrivhandbok från förlaget Jure AB i Sverige. Rekommenderas varmt till andra jurister, även om du inte längre skriver med en fjäderpenna…

Hittills har jag nog inte hunnit gå igenom den särskilt noga, men ett par poänger fångade jag nog upp relativt omgående. Bland annat det att man skall försöka skriva koncist och begripligt utan att medvetet försöka få språket att bli högtravande. För under utbildningen skriver vi ju främst till andra jurister och då är det lätt hänt att språket blir högtravande, och kanske något svårtillgängligt för en lekman i och med att det juridiska språkbruket skiljer sig från ett mer vardagligt dito.

Ett gott exempel, som är hämtat från den aktuella boken, är fullmakten nedan.

”Fullmakt
för envar av advokaterna Anna Andersson, Bertil Bengtsson, Cecilia Cedergren, Dag Dagsson, Erika Eriksson, Ida Isén samt jur kand Johan Johansson och/eller den fullmäktige i sitt ställe förordnar att vid domstolar och andra myndigheter anhängiggöra, utföra och bevaka min/vår talan emot Företaget Byggskräp AB eller den saken eljest kan röra angående fordran, och att även eljest företräda mig/oss i saken, att på mina/våra vägnar sluta skiljeavtal, utse skiljemän och utföra talan i skiljeförfarande, att ingå förlikning samt uppbära, mottaga och utkvittera alla mig/oss i saken tillkommande medel och handlingar.”

 

Exemplet ovan är relativt verklighetstroget, för så ser ofta en fullmakt ut som är framtagen av jurist, vilket jag har noterat av egen erfarenhet. Sannolikt skulle jag väl själv skriva i motsvarande ordning om jag fick uppdraget att ta fram en fullmakt för samma situation, åtminstone fram tills nu. 🙂 Nu tänker jag inte ge ett helt exempel på hur man kunde förenkla fullmakten, för då riskerar jag dels att överskrida citaträtten (d.v.s. hur mycket man lagligt får citera ur ett verk), men också frånta boken potentiella köpare.

Till vissa delar går det att förenkla fullmakten, t.ex. kan man byta ut svåra ord till motsvarande synonymer utan att riskera att tolkningen blir en annan. Ta ord som eljest, det kan man med fördel ersätta med ”annars” och ordet förordnar kan man ersätta med ”utser”. Medan andra delar är svårare, t.ex. är det svårt att ersätta skiljeförfarande med något annat ord – för det är en så specifik juridisk term. Vad är då ett skiljeförfarande då, kanske du frågar dig? I praktiken är det fråga om en ”privat” domstol, var man istället för en vanlig domstol med vanliga domare utser en eller tre skiljemän (vanligen advokater) som avgör tvisten. Tvisten gäller då ofta ett kommersiellt avtal mellan två företag, och istället för att välja domstolsvägen som ofta är tidskrävande och offentlig har man en privat skiljedomstol att avgöra tvisten. Dessutom kan inte en skiljedom överklagas (på annat än vissa särskilda grunder) utan den står fast, och har en lika stark rättsverkan som en vanlig dom. Yttermera (för att använda ett ”juristord”) så kan en skiljedom verkställas i princip nästan alla världens länder, tack vare New York-konventionen. Ett vanligt finskt domstolsavgörande kan ju annars relativt enkelt verkställas inom EU, men i t.ex. USA eller Kina är nog ofta domen inte ens värd pappret det är skrivet på. Medan en skiljedom som är given i Finland nog är direkt verkställbar i dessa länder.

Sebastian