Några saker att varva studierna med

Nu är jullovet slut, och det är således dags att återgå till studierna igen för egen del. Det betyder en hel del föreläsningar och annat arbete att ta i tu med. Men istället för att referera mina studier, så tänkte jag nämna några saker jag brukar göra för att koppla av från studierna. Bra metod att inleda studierna med, inte sant? 😉

20150114_130535266_iOS

Relativt glest med folk i bänkarna på dagens föreläsning, detta då auditoriet är något överdimensionerat. Dagens ämne var rättssociologi var vi diskuterade hur det ideala rättssystemet borde se ut…

En sak som jag åsidosatt under min tid i gymnasiet och på universitet är läsandet av skönlitteratur. Därför var jag också extra glad då jag fick några (skönlitterära) böcker i julklapp av familjen och av vänner. Jag har därför försökt på senare tid att läsa mera skönlitteratur för att det är så avkopplande.

Bland böckerna jag fick i julklapp återfanns thrillern ”Illdåd” som är skriven av författaren Thomas Erikson som till utbildningen är beteendevetare. Varför jag nämner att han är beteendevetare är att det verkligen märks i bokens handling, för handlingen avviker från det normala i dylika thrillers. Eller för att citera Leif GW Persson: ”vanligen så inkluderar alla deckare hinkvis med blod överallt, och sen spiller man ännu ut en hink blod ovanpå allt”. Men denna bok ”innehöll” knappt något blod alls, utan koncentrerade sig istället på de psykologiska och juridiska aspekterna som är inblandade i en rättegång efter att brottet väl har begåtts.

  ”Nina tog mer bröd. ”Det låter ganska banalt, men visst. Jag skulle tro det. Men även om han har ett stort ego är han ju ingen dumskalle. De flesta åklagare jag träffat har varit jävligt skärpta. Åklagaren, Ramén, överlevde trots allt fyra års stenhårda juridikstudier”.”

Citatet ovan är hämtat ur just ”Illdåd”, och orsaken till att jag tog med det var att det ger en ganska rolig bild av ”oss” jurister. Om den bilden överensstämmer med verkligheten vågar jag dock inte svara på 🙂

Sen så körde även programserien ”Veckans brott” på SVT igång en ny säsong av program i tisdagskväll. Vilket jag tycker är jättekul! För jag hann nästan få abstinens när programmet hade säsongsuppehåll över jullovet. Vill du själv titta på programmet, så finns Veckans brott tillgängligt online också från Finland här på SVT.se.

svt_veckans_brott

En ny säsong av Veckans brott på SVT körde igång i tisdags kväll. Leif GW is still going strong!

Jag har nämligen följt programmet Veckans brott sedan jag började på juristutbildningen, vilket var hösten 2011. Jag tycker att programmet ger en bra populärvetenskaplig bild av brott och straff, och juridiken som kretsar därikring + att de alltid har intressanta reportage om olika brott och inbjudna gäster. Ett av de avsnitt som jag kommer ihåg bäst handlade om hur polisen i Stockholm gör för att följa efter någon misstänkt i Stockholm, alltså någon man så att säga ”lagt span på”. I programmet illustrerade man deras arbete genom att ha en fiktiv situation med en tjej som skulle försöka röra sig mellan olika punkter i Stockholm med hjälp av bl.a. lokaltrafiken och tunnelbanan, med målet att försöka undgå att bli upptäckt av span. Och oj, vilka utmanande miljöer det var att skugga någon i. De (poliserna) råkade också utför ett tapp (d.v.s. att personen de spanar på av någon anledning råkar tappas bort i t.ex. folkvimlet), men trots det lyckades de ändå få fatt på henne igen inne i City av Stockholm.

syke-tv-serie

Några av huvudpersonerna i Yles sjukhusdramaserie ”Syke”. (bild från iltasanomat.fi)

En annan TV-serie jag följer är den nya finska sjukhusdramaserien ”Syke” (på svenska: ”puls”) som är producerad av YLE. Orsaken till att jag började titta på Syke var egentligen den att jag sökte efter en finsk TV-serie att följa för att förbättra min finska, ett tips jag fick av min språkkompis. Och orsaken till att jag valde just Syke var att sjukhusvärlden är område som intresserar mig en del. Syke har även en ganska intressant vinkel på sjukhusarbetet då programmet beskriver vardagen för fyra stycken sjuksköterskor som arbetar på ett av traumasjukhusen i huvudstadsregionen, normalt brukar det ju annars vara ur läkarnas perspektiv. Så jag bad faktiskt en god vän till mig som studerar till sjukskötare att titta på något avsnitt och berätta åt mig hur väl det motsvarar verkligheten, men han har inte ännu avlagt rapport – så jag väntar med spänning…
Syke hittar du förövrigt här på Yle Arenan (tillgängligt bara i Finland).

Sen finns det ju en del annat att göra också: som att blogga till exempel! Men utöver det blir det väl en del promenader och hel del jobb med Studentmissionen som jag också ”bokför” på kontot för nöjen 🙂

Så ser det ut på nöjesfronten för tillfället!

Sebastian

Redan i slutet av november?

Jag tycker det känns litet konstigt att blicka ut över ett snötäckt Vasa genom fönstret, trots att det nu är i slutet av november månad.

Orsaken till den något främmande känslan är i mitt fall sannolikt två: dels det att vädret har skiftat mycket under de senaste veckorna, från att ibland spöregna till mindre snöstormar som släckte ner strömmen i halva Österbotten i förra veckan. Men kanske framförallt att för att den gångna terminen gått oroväckande fort, jag tycker det just var september och att hela den långa höstterminen låg framför en. Men det gäller väl att leva i nuet och anpassa sig till situationen antar jag?

Vad har jag då hunnit med under den senaste tiden? Ganska mycket om jag får säga det själv, men allt är ju naturligtvis relativt, för om någon gör 60+ timmars arbetsveckor så är det ju plötsligt ganska litet jag åstadkommit i jämförelse…

En del pendlande mellan Vasa och min hemstad Jakobstad (Jeppis) har det blivit, särskilt på veckosluten har jag besökt min hemstad relativt ofta. För även om jag haft ganska fullt upp i Vasa så har det ändå ofta funnits en eller annan anledning till att besöka Jeppis, nu senast då min far i förra helgen fyllde jämna 50 år. Och helgen före det var det ju farsdag…

bussen-till-vasa

Att nöta riksväg 8 mellan Vasa och Jakobstad med buss, har under de senaste veckorna varit ett litet väl frekvent förekommande moment…

Även på studiesidan har det varit ett relativt snabbt tempo, även om vi haft förhållandevis litet schemalagd undervisning på hösten. Vilket jag tycker är litet synd då den schemalagda undervisningen ger en naturlig form av kontinuitet i studierna, men å andra sidan får man ju mera frihet (och ansvar) att disponera tiden på ett förhoppningsvis vettigt sätt… Sen har även det här projektet med språkkompis fortsatt under hösten, även om det projektet också (tyvärr) närmar sig sitt slut nu i början av december.

saab-93-spolarvatska

På tal om att bli mera språkmedveten, så noterade jag i förbigående att i den ”rikssvenska” bilen, Saab 9-3, så informeras föraren på ett relativt snällt sätt om att denne bör fylla på spolarvätskan. Först med en ljudsignal (pling-plong) och sen med en text om att ”Påfyllning behövs”. Hade jag som finlandssvensk skrivit samma text, så hade jag kort skrivit ”Fyll på!”. Samma sak kan ju uttryckas på lite olika sätt…

Utöver att ha lärt mig litet bättre finska, genom språkkompis projektet, så har jag också börjat reflektera mera över mitt eget modersmål, svenskan. Ett konkret exempel från den gångna träffen var hur man kan veta om ett substantiv skall skrivas med ”en” eller ”ett” före: t.ex. en bil, ett campus och en telefon. Jag blev faktiskt tvungen att kolla upp saken i efterhand eftersom jag inte hade någon bra förklaring just då, trots att jag har svenska som modersmål. Men till viss bestörtning fann jag då att det inte finns någon given regel som man kan utgå ifrån (?!) – utan man är tvungen att veta det utantill (learning by hard). Den enda trösten jag fann är att det i ca 75% av fallen skall vara ”en”, samt några andra generella principer som inte heller är helt absoluta de heller… Följaktligen verkar det enda sättet då vara att fråga en svenskspråkig varje gång man som icke-modermåls talande av svenska hör ett obekant substantiv, om hur det skall skrivas och sägas beträffande en/ett frågan. Dessutom är det ju en relativt viktig sak, eftersom en/ett har en spill-over effekt på hur bl.a. adjektiven böjs, t.ex.: ”vacker” eller ”vackert” och ”fin” eller ”fint”.
Men jag kan ännu inte riktigt ändå släppa det här problemet, för jag undrar hur kan jag själv princip alltid veta om det är ”en” eller ”ett” trots att det inte finns några definitiva regler? Har det att göra med att man på något sätt som modersmåls talare av svenska på något vis kan ”höra hur det skall vara”?

Sen har jag även hunnit gå en mera praktiskt inriktad kurs, vilket har varit en trevlig omväxling till de annars relativt teoretiska studierna i juridik. Kursen i fråga gick under namnet ”skriftlig juridisk framställning”, vilket kanske låter mera komplicerat än vad det egentligen är… Kursen handlade om hur man på ett korrekt sätt upprättar olika juridiska dokument/handlingar: t.ex. äktenskapsförord, testamenten och stämningsansökningar. Under juristutbildningen lär vi ju oss visserligen inom respektive rättsområde, t.ex. inom familjerätten, vad ett testamente skall innehålla och vilka formkrav som ställs på det för att det skall vara giltigt – men vi tränas aldrig i att praktiskt upprätta ett.
Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med läkarutbildningen, det skulle i så fall motsvara det att läkarstudenterna i teorin får lära sig att använda ett stetoskop, men aldrig praktiken tränar sig på att känna igen olika ”hjärtljud”. Därför tycker jag det är konstigt att denna kurs inte är obligatorisk för alla som studerar juridik – för man förväntar nog sig att en som studerat till jurist kan skriva t.ex. ett testamente… Men genom att gå denna kurs så får man ju åtminstone de basala färdigheterna som krävs för att upprätta dessa dokument, dessutom var läraren i fråga en yrkesverksam advokat, som även bedömde uppgifterna mot de krav som ställs ”på riktigt” för dessa dokument – bra så!

skriftlig-juridisk-framstallning-exempel

Såhär kan inledningen till ett enkelt köpebrev för en eller flera bostadsaktier i ett bostadsaktiebolag se ut – aktierna som man köper berättigar i sin tur till att man får besitta en viss bostad i fastigheten, för man köper de facto inte själva bostaden utan aktierna som ger besittningsrätt. (uppgifterna i exemplet är fingerade)

På tal om skriftlig framställning, så har jag på senare tid aktiverat mig litet mera inom Studentmissionen, och jag råkade faktiskt här för en tid sedan ”halka in” i styrelsen för Vasa studentmission på föreningens årsmöte. Dessutom i egenskap av sekreterare för den samma – således blir det nog ännu mera träning (åtminstone) i skriftlig framställning för en period framöver. Men jag ser faktiskt riktigt framemot denna roll, för det är kul att verka för något som man själv är intresserad av och tror att är någonting bra, tillsammans med litet likasinnade människor som omväxling till studier och jobb. Vill du läsa mer om Vasa studentmission så har de dels en webbsida, men dels också en Facebook grupp var den mest aktuella informationen om föreningens verksamhet finns tillgänglig.

juristnytt-hagring38

Recension av boken ”Hägring 38” av den finlandssvenske författaren Kjell Westö i JuristNytt (LakimiesUutiset) – nu har jag fått en till bok på halsen som jag borde läsa! Kanske skulle jag ta och läsa den på finska med titeln ”Kangastus 38” för att träna min finska?

En sak som jag dessvärre inte hunnit med under den senaste tiden, är att läsa skönlitteratur i den omfattning som jag tänkt, tyvärr, men jag anade dock litet att det skulle gå så, för hittills har det nästan alltid varit fallet under de förgående terminerna. Men egentligen är det litet märkligt – för jag stötte på ett intressant påstående i en bok som jag läser inför metodseminariet var en av författarna påstod följande om juristens arbete:

”Det finns nog ingen annan yrkesgrupp som läser så mycket och måste hantera så mycket ”papper” som jurister.”

— citat ur boken ”Finna rätt – juristens källmaterial och arbetsmetoder”

Mot bakgrund av det påståendet är det ju litet motsägelsefullt att som juriststudent säga att man inte hinner läsa. Problemet är emellertid det att man läser så pass mycket via jobbet/utbildningen att man helt enkelt inte ”orkar” läsa mycket mera på sin lediga tid – man måste ju hinna göra annat än att läsa också! 🙂

Sebastian

Ett stycke kandidat tar helg

Jahapp, nu har jag tydligen gått och fått min första akademiska titel (eller tiitel som de säger i Sverige…). Så från och med i fredags (10.10.2014) så får jag alltså titulera mig rättsnotarie, så nu är jag inte ”bara” student längre!

I fredags var det examensceremoni vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, men undertecknad närvarade icke. Varför inte det? Jo, dels för att man inte brukar delta när man blir kandidat (rättsnotarie) utan först när man blir utexaminerad som juris magister. Men dels också för att ceremonin var i Helsingfors och inte i Vasa, så även om de hade ”kuohuviinitarjoilu” (bjudning med mousserat vin) så motiverade det ändå inte riktigt en resa dit – det får vänta tills det är ”på riktigt”. 😉

rattsnotarie

Så såg det ut i universitets studieadministrativa system ”WebOodi” när jag loggade in idag, det tackar vi för!

Det riktiga examensbeviset får jag ännu vänta på ett tag, då det skall transporteras från Helsingfors till Vasa, i fakultetens regi, varifrån jag tids nog får avhämta det.

Men en liten tillbakablick på den tre senaste åren är väl nu på sin plats när jag nu får lägga en etapp av min studiekarriär ”till handlingarna” så att säga. Rent studiemässigt så har man hunnit bli bekant med många olika rättsområden: från sakrätt till folkrätt via straff- och processrätt, för att nämna några. Eller som det fullständiga studieprestationsutdragets längd skvallrar om, så har det blivit några kurser och tenter av de mest diverse slag – för mitt studieutdrag är långt som sju nödår (eller åtminstone fem fulla A4 sidor…).

Men bortsett från det rent ”studiemässiga” så har nog de här tre senaste åren gått relativt fort. Jag minns mycket väl första dagen på utbildningen i slutet av augusti 2011 när jag för första gången stegade uppför trapporna vid Vasa universitets campus ”Fabriikki” till tredje våningen var vi hälsades välkomna av tutorerna, och hur man blev bekant med sina kursare – för utöver den akademiska ”bildningen” så känner jag också att man utvecklats som person. Mycket har dock hunnit ändras under de gångna tre åren, rent praktiskt har jag hunnit hoppa runt i Vasa mellan fyra bostäder – en sorts bostadskarriär – in från Brändö till City av Vasa. Sen har ju också utbildningen hunnit flytta in från Brändö också till centrum av Vasa. Även ämnesföreningen Justus rf för juriststudenterna i Vasa har ju blivit en bekant och viktig del av studielivet – och av bara farten hann jag ju också uppdatera deras webbplats, Justus Wasa, till en mer modern historia (tack för det förtroendet :)).

För även om det är litet av en kliché att prata om personlig utveckling, så anser jag nog att universitetsutbildningen har en viktig uppgift där – för utöver att lära sig om sitt eget ämnesområde, så är universitetsutbildningen också allmänbildande och socialt utvecklande. För på något sätt känns det också fascinerande att man så småningom kanske möter sina forna kursare också i arbetslivet alltmer, t.ex. i domstolen så skulle det ju rent teoretiskt kunna gå så att hela domstolens ”besättning” består av ens gamla kursare inklusive både domare, åklagare och försvarsadvokat om man själv i sammanhanget fungerar som målsägandebiträde. Nå, vi har fått lära oss att hantera sådana situationer också, eftersom det i sådana fall gäller att vara objektiv och minnas att det är sakfrågan som prövas och inte personerna sinsemellan som argumenterar för olika åsikter som skulle vara i ”strid” med varandra.

Åtminstone skall man ju klara av att avlägga ett s.k. mognadsprov varigenom det dels kollas att man behärskar ens eget ämnesområde på ett ”moget sätt”, samt att man behärskar sitt modersmål utmärkt. Mognadsprovet avläggs som en separat del av ens slutarbete på kandidatnivån, och fungerar också som ett bevis på just språkkunskaper som behövs inom den offentliga sektorn – motsvarande det stora språkprovet. Tydligen skall jag nu också behärska svenska språket fullständigt, eftersom jag klarade provet – även om jag nu själv tvivlar litet på den punkten… Du som bloggläsare kanske kan göra en mera objektiv bedömning av mitt språkbruk?

Så nu återstår det ”bara” att skriva magisteravhandlingen, som min pappa sa. Nåväl, litet mera än det återstår dock, bland annat en del valfria kurser och andra studier som ansluter till ”pro gradu” projektet + allt runtomkring. Och som det nu ser ut så blir jag väl kvar i Vasa ännu ett år till, staden är det inget fel på!

ratar-arbete

Det akademiska skrivandet kräver också sin man, så att det inte slutar i en ”intellektuell kraschlandning”…

Det gäller att kraftsamla och lägga en del krut på avhandlingsarbetet, så att det inte slutar som i ett ”fall” jag läste om i SvD (Svenska Dagbladet). I fallet var det fråga om att en professor svarade på en tidigare insändare i tidningen. Den tidigare insändaren var skriven av två lekmän och berörde området (tillämpad) nationalekonomi, vilket var ifrågavarande professors eget ämnesområde. Professorns åsikt om den tidigare insändaren var att den nog var någorlunda korrekt i ren formell mening, men att slutsatsen som de dragit närmast var att likna vid ”en fullständig intellektuell kraschlandning av sällan skådat slag” – så kan det också gå…

solliden-bat-upptagning

Förra helgen åtgick till bland annat båtupptagning av ”mellanbåten” vid familjens sommarstuga i Larsmo. Här är mina yngre bröder in action, för att undvika en grundstötning.

Så nu tar den här kandidaten helg med gott samvete, efter uträttat värv!

Sebastian Åstrand, numer också rättsnotarie

***
Tillägg 1: Den observante läsaren noterade kanske att min examen är på 181 sp (studiepoäng), trots att en kandidatexamen (rättsnotarie) normalt är på ”bara” 180 sp. Det beror enbart på en tråkig liten futilitet, och inte på att jag skulle vara unik på något sätt… i och med att det blev ändring av examensstrukturen och det genom detta blev en ”extra” studiepoäng. Resten av mina studiepoäng fick jag spara till min (förhoppningsvis) kommande magisterexamen, som är på 120 sp.
Tillägg 2: En studiepoäng (sp.) i Finland är lika med en högskolepoäng (hp.) i Sverige, vilket i sin tur är lika med en ECTS-poäng (engelska för: European Credit Transfer System).
Tillägg 3: Som kuriositet kan ytterligare nämnas att en studiepoäng på juridiska fakulteten, enligt studiehandboken, motsvarar ca 150 sidor litteratur att läsa. Så om du vill veta hur många sidor jag läst för denna examen, ta 150 * 181, så har du svaret – You do the math! 🙂

Svar på kommentar om äktenskap

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om äktenskapet är att likna vid enbart ett ekonomiskt avtal.

”Hejsan!
Ett intressant inlägg om äktenskap(sskillnad) du har skrivit. Men känns det inte litet tråkigt att som blivande jurist att i framtiden bli inkopplad då det är problem i äktenskapet, och inte i de positiva stunderna?”
av Ogift

Först – tack för din kommentar och här kommer min högst personliga syn på saken.
Jo, det är en helt riktig iakttagelse att juristen oftast blir inblandad när ett problem uppstått, och inom familjerätten är det oftast av tråkiga skäl som man blir inblandad. T.ex. när någon vill skilja sig och makarna inte kan komma överens om hur de skall fördela egendomen, eller vid ett arvskifte efter avliden när arvingarna ibland strider om vem som skall få den sista tekoppen med guldgravyr.

MEN, det finns också åtminstone ett undantag 🙂
Och det är när man är i början av sin juristkarriär får möjlighet att auskultera vid tingsrätten som tingsnotarie – vilket en del väljer att göra. Då får man nämligen utöver att döma folk, också möjlighet att viga folk borgerligt, alltså fungera som vigselförrättare. Eller enligt lagens bokstav är det faktiskt en skyldighet som man har som tingsnotarie.

Skyldig att förrätta borgerlig vigsel är […]
2) tingsnotarie som med stöd av tingsrättslagen (581/1993) är behörig att förrätta vigsel […]”
— Äktenskapslagens 4 kapitel 17 a§ (Finlex)

Sannolikt så kommer även jag då att i framtiden få viga några par, när jag förhoppningsvis auskulterar. Intressant ur det perspektivet att min far har betydligt längre erfarenhet av den saken som kyrkoherde, och sen skall sonen också pröva på det men i ett borgerliga sammanhang – det hade jag inte räknat med när jag började studera på juridiska fakulteten…

Att som tingsnotarie viga par borgerligt är en trevlig uppgift som den färska juristen får göra. (Bild från borgerlig vigsel i Kananda.)

Att som tingsnotarie viga par borgerligt är en trevlig uppgift som den färska juristen får göra. (Bild från borgerlig vigsel i Kanada.)

Så även om juristen nog oftast kommer in i bilden när det redan ”skurit sig”, så finns det åtminstone något undantag. Dessutom känns det nog i nuläget litet främmande för mig att viga ett par, då jag själv i nuläget är singel – men jag antar att man växer in i det uppdraget också, när det eventuellt är dags. Även om jag nog själv avser att gifta mig kyrkligt den dagen då det eventuellt aktualiseras, men då är man ju två om saken förstås…

Sen så gäller det generellt att försöka jobba så proaktivt som möjligt som jurist, för att undvika att bittra familjetvister överhuvudtaget uppkommer. Det kan man göra genom att försöka skriva så exakta och precisa handlingar som möjligt, t.ex. testamenten och äktenskapsförord. På så vis slipper man då att det uppkommer någon större tolkningsmån, och ”grunden” för en framtida tvist på så sätt försvinner. Lyckas man med det som jurist, så har man ju också besparat folk mycket lidande och kanske framförallt tid och energi till annat trevligare.

Till sist för att lätta upp stämningen litet från det här tyngre ämnet, så vill jag avsluta med låten ”Lay All Your Love On Me” av ABBA, men i det här fallet framförd på något så originellt som en Wersi Scala orgel. Ge gärna låten åtminstone 2-3 minuter innan du hoppar vidare, för att känna in stämningen.

Wersi Scala är en speciell elorgel typ som är utvecklad i Tyskland, och ger ifrån sig ett mycket kännspakt ”sound”. Notera hur skicklig herr Dunlap är att spela på orgeln, jag har bara litet erfarenhet av pianospelande men jag vågar ändå säga att det är ett otroligt arbete han gör på sin orgel!

Sebastian

Mellandom / Välituomio

Nu har jag snart avverkat över halva min tid som praktikant vid förvaltningsdomstolen, och därför vore det kanske på sin plats med en mellandom eller rapport i saken.

rattegang

I princip all ”riksmedia” var på plats då Auer-fallet för andra gången (!) skulle rullas upp i Vasa hovrätt. Åtminstone är jag glad att jag inte syntes i ”Huomenta Suomi” / Godmorgon Finland, när jag rörde mig kring justitiehuset.

En av de saker som mötte mig de första dagarna utanför justitiehuset i Vasa var ett påtagligt stort media uppbåd, och det tog ett tag innan jag kunder erinra mig om orsaken till denna uppståndelse. Men sen slog det mig att det ju är det s.k. Auer-fallet, som återigen går upp för prövning i Vasa hovrätt (som inte är min praktikplats), då Högsta domstolen skickade tillbaka ärendet till tingsrätten för en ny prövning och saken nu vandrat upp (igen) till hovrätten). För den som inte känner till Auer-fallet, så kan jag berätta att det är ett av de mest märkvärdiga fallen i finsk rättshistoria. I korthet handlar det om att ta ställning till om A. Auer är skyldig till att ha bragt sin man om livet i deras hem, eller om det möjligen finns en tredje, utomstående, gärningsman till brottet. Ett av de många problem som kantat rättegångarna genom tingsrätt-hovrätt-högsta domstolen är att under hela processen tillkommet nya fakta, vilket gjort att rättegångar behövts tas om – vilket fördröjt processen något otroligt. Den juridiska uppnystningen av fallet påbörjades våren 2010, och fyra år senare har vi inte ännu fått något slutligt juridiskt svar – vilket ju är katastrofalt ur ett rättssäkerhetsperspektiv sett.

Men för att återgå till min praktik så har den kantats av flera mycket intressanta dagar vid domstolen, jag skulle verkligen inte vilja att praktiken skall ta slut så småningom – för det är nog i arbetslivet och kanske i synnerhet i domstolarna var man lär sig det praktiska juridiska hantverket.

Utöver att ha fått lära mig nytt inom juridik, så uppskattar jag också hur öppna kollegerna är mot nya personer i personalstyrkan. För det är nog genom att lyssna in de ”gamla rävarna” som man lär sig mycket som inte direkt står i någon lärobok, och inte annars heller finns tillgängligt. Någon av domarna motiverade den öppna attityden med att de vill säkra upp sin ”jälkikasvu” alltså att det också i framtiden skall finnas kompetenta domare i domstolarna, då det kommer att bli en stor pensioneringsvåg framöver inom domstolsväsendet. Vilket jag tycker är en mycket berömvärd inställning, trots att domstolarnas karriärstegar annars är mycket hierarkiska och förutbestämda.

Men samtidigt har det skapat litet bryderier att vara konkret i kontakt med arbetslivet inom ens eget område, då jag onekligen har börjat fundera på vilken inriktning jag skall välja efter avslutade studier. Jag kommer ju att börja skriva på min avhandling om några månader, och då börjar det nog bli läge att reflektera litet noggrannare över det småningom stundande hoppet till arbetslivet.

Advokaterna på Vimeo.

Jag avslutar det här inlägget med vinjetten till en TV-dokumentär om försvarsadvokater som sändes på TV4 under 2009. Jag måste väl medge att det var en av de filmer som fick mig att börja överväga att bli ”advokat” eller åtminstone jurist. Dokumentären handlar om advokatbyrån ”Försvarsadvokaterna i Stockholm”, var bland annat Jens Lapidus (författaren bakom Snabba Cash etc.) tjänstgör vid sidan av sin författargärning. Men jag hoppas dock inte att jag som advokat någon gång i framtiden behöver säga ”min klient erkänner ju att han skjutit åtta personer”, för även om alla skall ha rätt till ett försvar – så är det ett krävande yrke att kunna skilja på person och gärning i dessa typer av fall, men där i ligger väl kanske också en del av charmen?

För det jag gillar med advokatyrket, är att det i sin renaste form handlar om att driva klientens intresse och se till att rättvisa skipas för denne – eller som en del advokater vill se sig som en rättvisans vakthund. Men samtidigt tåls det att väga mot domarens roll också som jag fått bekanta mig med under den senaste tiden. Var jag står själv i fråga om advokat eller domare eller någon annan alternativ karriärväg intresserar mer vet jag dock riktigt ännu 😉

Sebastian

Varför blev jag jurist?

Jag fick nyligen frågan, varför jag valde att bli jurist, och även om jag fått frågan tidigare, så har jag oftast givit ett mera allmängiltigt och standardiserat svar på den. Men den här frågeställaren ville ha ett litet mera ingående svar än så, så det erbjöd till eftertanke.

Mitt standardsvar brukar annars vara att jag har ett samhällsintresse och juridik är ett brett område samtidigt som jag får ett given yrkesbenämning, alltså jurist. Inget fel i det svaret, men det säger kanske inte jättemycket om personen, egentligen, och det var nog orsaken till att frågeställaren inte nöjde sig enbart med det svaret.

mera-explicit

Vissa nöjer sig inte enbart med enkelt svar, utan vill också ha en mera komplett slutledning än så. Och yrkesvalet borde kanske i någon mån bottna i mera än ett förhastat val, så frågan är nog relevant!

För att utveckla mitt tidigare svar (för att använda en term förbehållen journalister), så tror jag att det bottnar i någon form av patos för rättvisa. Det låter måhända storslaget, men jag brukar se att rättvisan nog också skall finnas i de små sammanhangen och inte enbart ur ett större perspektiv. För det är av få saker som jag tar så illa vid mig av som när någon bekants rättigheter blir kränkta – och det gäller särskilt om den kränkte är den svagare parten och den andre utnyttjar t.ex. någons oförstånd eller sjukdom medvetet eller omedvetet.

Juridiken ger här någon form av verktygsback med verktyg som (i bästa fall) erbjuder en möjlighet att korrigera orättvisorna. Det är ju utopi att man skulle kunna korrigera alla orättvisor, men i mitt tycke ger juridiken åtminstone något av de bästa möjligheterna att göra så. Sen är ju juridik inte lösningen på alla problem, och oftast en sista hands åtgärd var man ofta är tvungen att ”slå i underläge”, men den ger åtminstone någon form av ramverk och rättvisekontroll.

Sen är det ett förbaskat intressant område också 😉
Det sägs ju inte utan anledning: att ju mera man lär sig desto mindre vet man – och det gäller nog också juridiken.

Sen skulle man ju kunna hävda att juridik är ett relativt statiskt område, med få nya innovationer. Men det är nog inte sant ur alla hänseenden, för vissa områden förändras i en rasande takt. Samtidigt som vissa områden är mera bestående. För även om moral och lag (juridik) inte är samma sak, så finns det ändå ett flöde däremellan och moralregler cementeras som juridiska regler och vice versa, därigenom blir inte området statiskt ur en moralisk synvinkel – utan påverkas av och påverkar samhällets rättviseuppfattning.

Något om kall yrken och domared

Jag har tidigare diskuterat s.k. kall yrken med min far, och det aktualiserades för inte så länge sedan att vi återigen dryftade frågan. Orsaken till det var att min lillebror blivit antagen till läkarutbildningen och vi diskuterade om just läkaryrket är ett kall yrke. Frågan är då förstås: vad förstås med ett kall? Är det synonymt med att ha vetat sedan barnsben att jag skall bli just det, eller att man på något vis känt sig utvald för att välja den professionen? Eller räcker det med ”enbart” ett brinnande intresse? Min åsikt i frågan är att man kanske drar litet för höga växlar när man pratar om kall yrken, och det i de flesta fall skall räcka med ett intresse och naturligtvis en vilja att tjänstgöra som t.ex. läkare.

Av det halkade vi naturligtvis över till olika former av eder som man skall avlägga innan man påbörjar sin yrkesgärning inom vissa områden. I Finland har ju läkarna sin egen ed (finska), som bygger på den Hippokratiska eden. De jurister som väljer att tjänstgöra som domare i Finland avlägger också en form av försäkran, oftast i samband med auskulteringen (tingstjänstgöring), som återfinns i rättegångsbalken:

"Domare skall ed thenna svärja: Jag N.N lofvar och svär,
vid Gud och hans heliga Evangelium, at jag vil och skal,
efter mitt bästa förstånd och samvete, i alla domar rätt giörä,
ej mindre then fattiga, än then rika, och döma efter Guds och
Sveriges Lag, och laga stadgar: aldrig lag vränga, eller orätt 
främja, för skyldskap, svågerskap, vänskap, afvund och 
illvilja, eller räddhoga: ej eller för mutor och gåfvor,
eller annan orsak, under hvad sken thet vara må, 
och ej then saker giöra, 
som saklös är, eller then saklös, som saker är. 
Jag skal ock hvarken förr, än domen afsäges,
eller sedan, uppenbara them, som till Rätta gå, eller androm, 
the rådslag, som Rätten inom lyckta dörar håller. 
Thetta alt vil och skal jag, som en ärlig och uprichtig 
Domare troliga hålla, utan arga list och påfund,
så sant mig Gud hielpe til lif och siäl. 
Ej må någor i Domareembetet träda, förrän han så svurit hafver."

— Rättegångsbalkens 1 kapitel 7 paragrafen (Finlex)

Eden finns dock också i en förnyad form, som nog bättre svarar mot dagens krav och förväntningar – även om rättegångsbalkens domared fortfarande nog också gäller.

"Jag N.N. lovar och svär vid Gud den allsmäktige och allvetande
att jag efter bästa förstånd och samvete skall handla rättvist
i alla lagskipningsuppgifter och iaktta lag."

— Förordning om [..] domared och domarförsäkran 6 § (Finlex)

Jag skulle dock hävda att juristyrket i sig inte kräver någon form av kall, för att man skall ”kunna” välja det – utan här är det intresse som avgör. Jag låter det vara osagt om läkaryrket kräver ett kall – för läkaryrket kan ju utföras på mängd olika sätt, utöver den vanlige distriktsläkaren finns det ju också de som t.ex. enbart ägnar sig åt forskning. Litet samma är det för jurister, och inom vissa inriktningar som t.ex. domare krävs det nog någon form av kall att sträva efter rättvisa åtminstone – i mitt tycke.

yrkesval

Det är lätt hänt att man förknippar vissa egenskaper med vissa yrkesgrupper – här med ingenjörer som sätter ”funktion före form”.

Ja, det återstår att se om man valde juristyrket på rätt premisser när man väl kommer ut i arbetslivet, men sålångt är jag nog nöjd med mitt val – vad det bekommer intellektuella utmaningar även om studiet av området kunde förbättras.

/ Sebastian

Jakobs dagar: Gamla gravgården i Jakobstad

Jag och min bror att hade läst att de i år (igen) skulle ordna en guidad rundvandring på Gamla gravgården i Jakobstad under Jakobs Dagar. Vi bestämde oss att gå dit idag, eftersom vi blivit osäkra på släkten Serlachius koppling till Jakobstad, vilket vi trodde oss få klarhet genom delta i rundvandringen.

Sagt och gjort, så var vi idag på rundvandringen och nog fick vi allt på klart hur släkten Serlachius har/hade sina kopplingar till Jakobstad. Det är bland annat släkten Serlachius genom Gösta Serlachius som ligger bakom, det som idag är Serla / Metsä (tillverkare av diverse hushållspapper och liknande). Dessutom har ju släkten andra framstående personer i sig (också idag), inom bland annat teater och den akademiska världen.

Men inte gick vi bara av den anledningen, utan också eftersom jag själv arbetat på Gamla gravgården under inte mindre än två somrar när jag var i 16-17 års åldern, och därför har jag ett litet egenintresse. Gamla gravgården är speciell såtillvida att den i princip är som ett museum, eftersom få nya personer begravs där nu för tiden (under 5 per år), men kanske framförallt eftersom den berättar en hel del om Jakobstads (industri)historia på ett mycket tydligt sätt. Nästan ”alla” stora personer som från och med år 1857 dog i Jakobstad är begravda på den gravgården och en rundvandring där ger därför en intressant inblick i det liv som de dels levde, men också i hur Jeppis blev till 🙂

2014-07-21 18.45.25

Gravmonumentet ovan tillhör släkten Schauman, är designad av Torben Grut och föreställer dödens port vart alla människor måste inträda nakna.

Men utöver alla personer som är begravda på Gamla gravgården, så finns det en hel intressant att berätta också om de olika gravstenarna och gravmonumenten – som man inte alltid tänker på. Till exempel tillhör gravstenen ovan släkten Schauman och är designad av arkitekten Torben Grut, som också är känd för att ha ritat bland annat brandstationen i Jakobstad och Stadion i Stockholm. Symboliken i monumentet föreställer dödens port varigenom alla människor förr eller senare är tvungna att vandra – dessutom är vi tvungna att vandra igenom den nakna. Varför? Jo, detta eftersom vi kommer till jorden utan någonting och vi får inte heller ta med oss någonting (materiellt) när vi lämnar jordelivet, fattig som rik.

2014-07-21 18.43.22

En gravsten som föreställer det (plötsligt) avbrutna livet.

Bilden ovan, på en gravsten som ser ut som en avbruten pelare, bär enligt mig på en vacker symbolik. Det finns åtminstone två sätt att tolka den avbrutna pelaren:
1) Pelaren föreställer livet som vi lever som en tidsaxel, vi försöker leva livet på ett bra sätt och hoppas att det varar länge. Men plötsligt kapar Gud av livstråden, vilket ibland sker på ett mycket oväntat sätt och det är det som visas genom den oskarpa brytpunkten – eftersom vi varken kan förbereda oss eller veta när livet tar slut. Resten kan vi påverka, alltså övriga livet, och polera likt pelaren i övrigt, men slutet kommer ofta abrupt och pelaren blir därför ofullständig.
2) Det andra tolkningen som med fördel kan kombineras med det första, är att den tid vi lever på jorden symboliseras av pelaren och döden av brytningen. Men att livet fortsätter på ”andra sidan” genom att pelaren med fördel kan skarvas i där den tagit slut, med en osynlig del. Vilket nog är en mer hoppfull tolkning, trots att slutet ofrånkomligen kommer, kanske abrupt, men en fortsättning ändå är att vänta.

2014-07-21 18.09.31

Mycket symbolik står att finna i de olika gravstenarna, också i ”enkla” kors.

Bilden ovan som visar ett gravkors tillverkat av gjutjärn, innehåller också i sin enkelhet en hel del symbolik. Gravkorset är sannolikt tillverkat av företaget ”Jakobstads mekaniska verkstad” som för existerade, och på baksidan av gjutjärnskorsen kan man då finna bokstäverna ”JMV”. Korset ovan fungerar som gravsten för en gymnasist, alltså inte som jag förstod felaktigt trodde – någon som höll på med gymnastik. Utan benämningen/titeln syftar på någon som studerade vid Gymnasiet… Symboliken i dessa, i övrigt kanske enkla gravkors, är att de ofta har tre spetsar, bollar eller andra symboler i ändorna på korset. De här symbolerna skall representera tre enigheten, d.v.s. Fadern, Sonen och den helige anden. Vackert i sin enkelhet, och lätt att missa om man inte är insatt.

2014-07-21 18.44.47 HDR

Utöver symbolik, var det förr viktigt med titlar på gravstenarna. Men stenen ovan innehåller också en del symbolik, kan du se vad?

Förr var det viktigt att ens titlar också skulle finnas med på ens gravsten. En intressant fråga är varför? Jag tror att det har och göra med det samhälle som då var och ännu hade en koppling till Tsar-Ryssland, var det rådde tydliga hierarkier och det var viktigt att var och en hade sin plats och följaktligen en titel som följde med en i graven så att säga.

På stenen ovan kan man utläsa att den begravde Walter Österberg hade varit borgmästare, men det finns också en del symbolik om man ser på symbolen ovanför. Jag känner inte igen själva symbolen, men kan placera element av den. Bland annat boken med titeln ”Lex” som hänvisar till lagen, och följaktligen kan man anta att personen varit jurist. Vilket också visade sig riktigt genom en snabb Googling, var jag fann att han också varit Hovrätts auskultant. Yxan som ingår i symbolen, är för att vara exakt en s.k. Fasces d.v.s. ett spöknippe, som har sitt ursprung i inte mindre än romarriket. Var Fasces var en symbol för makt som överheten besatt, idag i form av lagstiftaren och domstolarna. Man kan finna denna symbol i bland annat svenska polisen logga 😉

Att besöka en gravgård är förknippat med sorg i många fall, men man kan också lära sig en hel del historia och om det liv som var förr. Dessutom kan man lära sig mera om symbolik som inte alltid är helt uppenbar, bara man är observant och kanske har någon som kan förklara dem åt en.

Sebastian