Augusti och Scorpions

Igår uppträdde rockgruppen Scorpions i Jakobstad och eftersom vi bor ungefär ett kvarter från arenan så kunde vi inte ”undgå” att höra dem mycket väl. Jag övervägde nog att köpa mig en biljett till deras konsert, men dels var biljetterna relativt dyra och dels så var det utlovade vädret för kvällen inget att hänga i julgranen direkt, vilket också visade sig bli fallet för det regnade under stora delar av går kvällen. Således ångrar jag mig inte över att jag inte betalade in mig på arenan. Utan det var faktiskt fullt tillräckligt att få tjuvlyssna hemma i trädgården och sen ta en promenad till närområdet runt arenan, för att stilla mitt behov av just Scorpions.

Däremot så uppträdde också ”Jonne Aaron” som förband till Scorpions med bl.a. låten ”Yksin” som hör till mina personliga favoriter när det gäller finsk musik, så när nu Aaron uppträdde live ”på vår bakgård” med låten så spetsade jag öronen rejält. Också musikgruppen ”Paul Oxley´s Unit” uppträdde med den smått, här i Finland, ikoniska låten ”Terry’s inside”, som jag först blev bekant med genom lektionerna i engelska på högstadiet. Den låten är från början av 80-talet och musikgruppen ifråga verkar fortfarande tydligen, vilket jag tycker är strongt gjort.

Tidigare var Scorpions ett band bland många andra för mig, på den nivån att jag kände till den tyska gruppen och deras låtar på ett allmänt plan, men efter att jag fått lyssna på deras skiva i över 1 timme en gång så fastnade bl.a. låtarna ”Send me an angel” och ”Wind of change” bättre i mitt huvud. Det intressanta i fallet är var att jag blev mera bekant med Scorpions, genom en MRI-undersökning vid Vasa centralsjukhus där de undersökte mitt knä. För den som har genomgått en sådan undersökning vet att maskinen alstrar ett fruktansvärt oljud medan den scannar ens kropp, svårt att i ord beskriva ljudet men du kan lyssna på det här på Youtube (om du är nyfiken…). I vilket fall, så har man därför möjlighet att lyssna på musik under undersökningen genom ett par hörlurar, vilket jag tackade ja till. Och det var härigenom jag blev bekant med Scorpions. För röntgensköterskan som opererade maskinen valde just en Scorpions skiva åt mig och det är jag glad för. Kanske gillade hon själv också Scorpions? Åtminstone kan jag tycka att låten ”Send me an angel” lämpade sig väl i situationen. 🙂

Vad annat har jag då gjort under den senaste veckan?

Bland annat så besökte jag min farmor som är bosatt ute på landsbygden i Kasackbacka*, som är en liten by i Purmo. Även en av mina fastrar med familj som annars är bosatta i Sibbo, var där på besök till ”hemgården” ute på landet, vilket var trevligt då jag fick träffa mina yngre kusiner.

20150731_153549785_iOS

Lillebror Benjamin blickar ut utöver Kauhajärvsjön i Kasackbacka i Purmo.

20150731_153528471_iOS

Mina kusiner fiskar tillsammans med sin pappa i samma sjö. För här kommer det nämligen bra med fisk, innefattande bl.a. abborre!

20150731_154406128_iOS

Ett panoramafoto taget från vägen Åvistvägen som går igenom byn Kasackbacka. Ett vackert landskap i mitt tycke!

Vi hade i veckan också ett besök hem till oss av en rikssvensk familj som vi blivit bekanta med genom att min lillebror Zakke lärt känna en jämnårig kille från den familjen via simskolan. En intressant sak med den här familjen är att de är aktiva katoliker emedan vi i vår familj är ”enkla lutheraner”, så det var onekligen intressant att få lära sig mera om deras denomination. För även om vi själva är kristna, så märker åtminstone jag att min kunskap om katolicismen är relativt begränsad och att den närmast sträcker sig till vad jag läst i gymnasiet och senare på fritiden. Alltså min kunskap har i huvudsak varit teoretisk. Nu fick jag då lära mig mera genom att träffa och diskutera med riktiga katoliker, en sak som sällan får möjlighet till här i Finland, eftersom verkligt få är katoliker här. Detta samtidigt som katolicismen i sig är världens största religiösa inriktning med över 1,2 miljarder anhängare världen över, vilket utgör ungefär hälften av alla kristna.

En som dock inte var lika trevligt är att familjens huskatt Theodor i dagarna drabbades av en urinvägsinfektion. Tidigare har han också varit drabbad av stenar i urinvägarna (njursten), vilket är en åkomma som har liknande symptom och som också är potentiellt livshotande för katten, så vi blev naturligtvis oroliga när han började uppvisa sådana symptom (igen).

20150730_202144498_iOS

Theodors medicin är en antibiotika som enligt hans ansiktsuttryck inte smakar alltför gott!

Men efter ett besök till veterinären (Losvika Cityklinik) så kunde de konstatera att det (tack o lov) rörde sig om urinvägsinfektion och inte njursten den här gången. Således har han fått påbörja en antibiotikakur som borde kurera honom relativt snabbt igen.

Sebastian


* Jag blev fundersam över hur man stavar till ”Kasackbacka” för jag har stött på det både i form av ”Kasakbacka” såväl som ”Kasackbacka”. Men efter litet efterforskningar (läs: googlande) så fann jag att det ska skrivas ”Kasackbacka”, detta enligt Institutet för de inhemska språken i Finland och deras guide ”Svenska ortsnamn i Finland”. Alltid lär man sig något nytt!

Den vardagliga vardagen

De senaste inläggen jag skrivit har främst handlat om helt andra saker än min vardag, gott så, men nu tänkte jag då skriva litet ur min vardag.

För det första har nu min praktik vid förvaltningsdomstolen lidit mot sitt slut, vilket känns både skönt och litet vemodigt. Dels att nu få återgå till studier på universitet och komma tillbaka till den höstrytm som jag annars varit van vid. Men dels kommer jag nog att sakna att ”jobba” på förvaltningsdomstolen, då det har varit otroligt lärorikt. Det uppstod nog en hel del ”aha” stunder för mig, när man fick se hur domstolsarbetet går till i praktiken, när den tidigare referensramen främst varit teorin som man blivit bekant med genom böckerna.

sebastian-astrand

Bild på undertecknad i ”rättvisans tjänst” på domstolen – farligare än så ser inte vi ”jurister” ut…

Några andra spridda tankar från praktiken är att fått se mera än jag väntade mig från början. Ofta är ju praktikantens roll att ”skugga” det vanliga arbetet, men här fick jag riktiga fall tilldelade, som inte ännu blivit genomgångna, och jag skulle då gå igenom dessa och skriva ett PM på basis av innehållet och andra rättskällor. Jag trivdes nog närmast som fisken i vattnet då man på riktigt fick ge sig an fall som inte ännu var avgjorda, annars så karaktäriseras ju juristutbildningen av att man får bekanta sig med fall som redan är prövade alternativt fiktiva fall.

Det är annars svårt att i detalj redogöra för vad jag fick göra, med tanke på tystnadsplikten, men allmänt så fick jag nog se en hel del annat intressant också utöver att jobba med mina fall. Även en del lite tyngre fall fanns med i bilden, särskilt när det gäller barnskydds ärenden var domstolen har att ställning till om barn(en) skall omhändertas av samhället eller inte. Dessutom fick jag möjligheten att delta vid beslutsöverläggningarna när domarna på basis av föredragningen och annat material beslutar vad domen skall bli.

I Sverige kallar man domstolarna för juridikens finrum, eftersom det är här juridiken på ”riktigt” kommer till liv och tillämpas på ett bindande sätt. Och även om förvaltningsdomstolen är lokaliserad i kontorslokaler, så fick jag nog ändå glänta litet på dörren till det tänkta ”finrummet” när jag praktiserade på domstolen. Hmm. åtminstone tror jag nog att jag vill auskultera efter slutförd juristutbildning, för den här praktiken gav absolut mersmak för den dömande verksamheten, eller som de också kallas: rättsvårdande myndigheter. 🙂

skatteforfattningarna

Jag jobbade främst med skattefall under praktiken, eftersom jag önskat det och de från domstolen också ordnat det så. Skattefallen är intressanta såtillvida att det är fråga om ibland ekonomiskt stora belopp, men det också ibland kan vara fråga om synnerligen principiella frågor där beloppet är litet – men effekten av utslaget (domen) kan bli stort trots det på sikt. Sen är de flesta fall som kommer så långt som till förvaltningsdomstolen ganska utmanande och knepiga till sin karaktär, då det ofta finns flera potentiella ”lösningsalternativ” – för de fall som inte särskilt tolkningsbara sorteras bort av ”skatterättelsenämnden” som är instansen före förvaltningsdomstolen i skattefall.


Utöver min domstolspraktik, så har familjens djurmedlemmar varit ovanligt utsatta för diverse sjukdomar och åkommor den senaste tiden – när jag besökte hemmet i Jakobstad har det närmast liknat en sjukstuga för djur.

Det hela började med att min lillasyster upptäckte en knöl på sidan av vår labrador Ebbas bröstkorg, ungefär i höjd med revbenen och bogen. Naturligtvis blev vi oroliga då en knöl kan potentiellt indikera mycket allvarliga sjukdomar – och därför blev det snabbt ordnat med tid till veterinären. Veterinären kunde relativt snabbt konstatera att det med mycket hög sannolikhet rörde sig om ett lipom (alltså en ansamling av fettvävnad). Dock trots att ansamlingen i sig torde vara ofarlig, så skulle den ändå opereras bort relativt skyndsamt, för det förelåg en risk att knölen skulle börja trycka på muskulaturen enligt veterinären.

Nåväl i början av veckan var det då dags för operation av hunden. Pappa lämnade in hunden på måndagsförmiddagen och fick beskedet att den borde vara klar att avhämtas efter kl. 14 (ungefär som när man lämnar in en bil på service tänkte jag 😉 ).

ebba-hunden-labrador

Ebba, alias ”Tratt-Ebba” vilar hemma efter genomgången kirurgi. Man blir ofta frusen av narkosmedlet, därav filten på henne.

Hunden som han då fick hämta ut var dock relativt mörbultad, för den hade inte blivit helt sövd – men ändå fullproppad av diverse lugnande mediciner. Det tog faktiskt till följande dag innan Ebba hade kvicknat till fullt ut från operationen – första eftermiddagen fick den tillbringa under filt då den var frusen efter sövningen, och jag vet av egen erfarenhet att de på sjukhusen på ”uppvaket” brukar ha täcken som det cirkulerar varm luft igenom. Men i övrigt verkar operation så här långt vara lyckad.

Nu blir den här framställningen inte i riktigt kronologisk ordning, men i helgen som föregick Ebbas operation så insjuknade nämligen katten Theodor hastigt. I hans fall var det urineringen som började strejka, och undertecknad blev ombedd att snabbt läsa in sig på saken. Och det jag fann var inte särskilt uppmuntrande – för när en katt slutar att urinera är det både allvarligt och bråttom att söka veterinärvård, för tillståndet är potentiellt livshotande.

Katten Theodor uppfyllde nämligen samtliga riskkriterier för att kunna drabbas av urinsten – vilket innebär att det bildas kristaller i urinblåsan som sätter igen den. Förhöjd risk har de katter som: 1. är hankatter, 2. är kastrerade, 3. lever främst inomhus, 4. nyligen bytt foder, vilka alla kriterier var uppfyllda för Theodors del.

Och eftersom vi ogärna ville att Theodor skulle ”kasta in veven” så att säga, så blev det snabb avfärd till veterinären – som kunde konstatera att fallet var just urinsten som jag hade förutspått på basis av vad jag läst. Nu behöver vi inte gå in på detaljer, men behandlingen Theodor erhöll var säkert plågsam då den inkluderade katetrisering och ursköljning av blåsan med koksaltlösning.

katten-theodor

Katten Theodor efter genomgången behandling. Orsaken till att ”räcker ut tungan” är att han på bilden inte ännu ”nyktrat” till från narkosmedlet, vilket också ses på de stora pupillerna. Dessutom fick han inte äta något före han börjat dricka – därav den tomma matskålen…

Men som det syns på bilden ovan så klarade sig nog katten ur detta otrevliga tillstånd med både livet och i någon mån med hedern också i behåll. För det synliga menet Theodor har är att han är rakad mitt på magen, för att de skulle kunna genomföra ultraljud på honom. Dessutom är också Ebba rakad på magen efter sin operation av sitt lipom, så två rakade djur finns nu hemma i Jakobstad som idkar konvalescens i ett par veckor framöver.

Sebastian

Katten Theodor dricker mjölk ur ett glas

Hejsan,

Jag råkade gå förbi köket hemma i Jakobstad, och undrade vad det var för ”grå sak” på köksbordet. När jag kommer närmare observerar jag att det är vår katt ”Theodor” som sitter där.

Konstigt, tänker jag eftersom han inte brukar eller allra minst får vara på köksbordet. Men när jag kommer närmare förstår jag vad han pysslar med. Han försöker nämligen dricka mjölk som lämnats kvar i botten av ett glas. Dessvärre räcks inte hans nos så långt ner, så han är tvungen att ta tassarna till hjälp – se video nedan! 🙂

Nu har Theodor dock fått sin kattmjölk igen, så nu behöver han förhoppningsvis inte ta saken i egna händer (tassar) igen!