Två Österbottningar i Vatikanen

Mina föräldrar besökte nyligen Rom och Vatikanstaten genom en tjänsteresa. Syftet med resan var att de skulle representera finska lutherska kyrkan i en finsk delegation utsänd till att besöka påven i Vatikanen. Jo, du läste faktiskt rätt, påve Franciskus, den ”äkta” varan.

Orsaken till att de fått inbjudan var att min pappa forskat i ekumenik, d.v.s. samarbete mellan olika kyrkor (t.ex. mellan anglikanska och lutherska, och mellan lutherska och katolska). Med sig fick man också ta sin respektive, i det här fallet min mor, förstås. Resan till Rom gick sedan av stapeln i slutet av januari, och nu är de återigen tillbaka i kalla Finland.

Men så här i efterhand så ter det sig relativt speciellt att han råkade bli inbjuden dit just nu. För jag minns nämligen att jag i somras på familjens sommarstuga skämtade med min pappa om att han borde skicka in en sammanställning på sin doktorsavhandling till Vatikanen, så kanske han skulle få en inbjudan till påven. Med facit i hand, så skickade han dock inte in sin doktorsavhandling, utan inbjudan kom fram på litet andra vägar. Men ändock, lustigt hur saker och ting kan sammanträffa ibland.

Jag måste väl bifoga några bildbevis, för att man skall bli trodd när man hävdar något sådant här 🙂

pave_franciskus_vatikanen

Mamma Karin, mottar en plakett ur påve Franciskus hand i Vatikanen. Något konkret minne måste man väl ändå få med sig hem från den stora världen?

pave_franciskus_vatikanen2

Min pappa Bo-Göran, skakar hand med påve Franciskus. Notera hur de tummar varandra 🙂 Månne han hade räknat med att den dagen skulle komma när han var en ung teologi studerande?

Själv hade jag dock en mycket mera anspråkslös roll i det hela. Jag fick nöja mig med att skjutsa föräldrarna till tåget varigenom de skulle påbörja resan till Rom, samt hålla koll på hemmafronten, för annars hade två av mina yngre syskon fått rumstera helt fritt…
Men jag är glad ändå, glad för att mina föräldrar fått möjlighet till något är relativt få förunnat.

bennas-tagstation

Ungefär hit utsträckte sig mitt ansvar i den här kedjan, d.v.s. att skjutsa föräldrarna ut till Bennäs tågstation 🙂 Men jag finner det synnerligen fridfullt att lyssna på det sjungande ljudet som uppkommer från spåret, när tåget anländer/avgår i den annars så tysta vinternatten och se det sprakande blåljuset från pantografen (el-nedtagaren ovanpå loket), som uppstår under den kalla årstiden.

Jag måste medge att jag under längre tid varit litet intresserad (och fascinerad) av den katolska kyrkan som institution, även om jag själv inte är katolik (utan lutheran). Orsaken till min fascination ligger dels i att katolska kyrkan är en av världens äldsta institutioner, och en av de varat längst med oavbruten historia på nästan 2 000 år. Om man jämför med vårt eget land, Finland, så sträcker sig dess historia blott en 90 år bakåt i tiden, vilket utgör mindre än 5 % av den tid som katolska kyrkan varat – det ger litet proportioner beträffande tidsaspekten. Men dels också i att de har ett relativt strikt traditions- och förvaltningssystem, som sträcker sig från allt till Gudstjänstordningen till regelrätt juridik (den kanoniska rätten).

Sebastian

En afton med Herman Lindqvist

I onsdags kväll (8.10.2014) så besökte jag Herman Lindqvists föreläsning på Ritz (Kulturskafferiet) i Vasa, med temat ”När Finland var Sverige”. Men ordet föreläsning är nog fel i det här sammanhanget eftersom det inte rörde sig om någon alldaglig (och vanligen torr) universitetsföreläsning, utan om en historieberättelse av rang om sitt eget lands förflutna.

Jag hade bokat biljett på förhand via Arbis i Vasa, vilket visade sig vara tur eftersom när jag kom till Ritz kvart före sex på kvällen, så var det en över 20 meter lång kö som ringlade utanför dörren. Antalet intresserade besökare hade tagit arrangören på sängen, om jag uppfattade saken rätt, vilket nog också kan stämma då hela Ritz sal som rymmer 300 personer var fylld till sista säte, en del av publiken var t.o.m. tvungna att stå.

Herman_Lindqvist

Herman Lindqvist – nu har jag äntligen fått höra honom ”live” och inte bara på TV eller genom tidningarna. (Bild: wikipedia.org)

Kvällen till ära hade man flugit in en dansk från Köpenhamn som hade till uppgift att presentera Herman Lindqvist, eftersom arrangören ville ha en neutral konferencier då ett så eldfängt tema som Finlands historia som en del av Sverige skulle avhandlas. Nåväl, så illa var det inte för dansken som presenterade Lindqvist var egentligen en Nordjobbare, och som konferencieren själv konstaterade behöver knappast Lindqvist någon mera omfattande presentation då han nog är välkänd på båda sidorna av sundet. Åtminstone för den som någon gång bläddrat i en valfri svensk damtidning (tänk: Hänt Extra, Se & Hör och Svensk damtidning). Alternativt tittat på något program på svensk TV var kungahuset avhandlats, så har knappast kunnat undgå att H. Lindqvist är en mycket folklig och folkkär historiker.

Men det som färre känner till om honom är att han fått sin skolbildning i Finland, b.la. på gymnasiet Lärkan i Helsingfors eftersom han föräldrar då tjänstgjorde på Sveriges beskickning (ambassad) i Helsingfors. Nå, nu skall jag inte redogöra om Lindqvists biografi, utan jag nöjer mig med att konstatera att han är en utomordentlig föreläsare. Han lyckades trollbinda publiken fullständigt under den 1,5 timmen han föreläste (hur många uni. professorer kan den konsten?) och när han var färdig rev han ner applåder av sällan skådat slag (tilläggas bör att applåderna redan skanderade när han klev upp på scen, så han hade tydligen ”levererat” vad publiken förväntat sig). Själv kan jag inte undgå att fascineras av hur en man med så ”enkla” metoder lyckas få och behålla publikens uppmärksamhet – han hade varken någon flashig power point presentation eller något annat blickfångande på sig. Utan det var blott han själv på en stor scen tillsammans med ett litet svartmålat bord på vilket han ställde sin bok ”När Finland var Sverige” på högkant, och sen drog han igång med föreläsningen. (Nog för att rikssvenskar ofta är erkänt duktiga föreläsare, men det här imponerade åtminstone på mig.)

Det är svårt att så här i efterhand redogöra för hela föreläsningens innehåll, men här kommer åtminstone några spridda observationer från föreläsning. För det första konstaterade Lindqvist att det på båda sidor av sundet finns missuppfattningar om Finlands historia som en del av Sverige. På finska sidan så är det att många finskspråkiga som lever i villfarelsen att svenskarna skulle ha ”erövrat” Finland och lagt det under sig. Det här med ”språkstrider” är en ny företeelse som härstammar från mitten av 1800-talet och framåt, för under de första 700-800 åren av Finlands historia som del av Sverige, så finns det inte ett spår av några språkstrider.
På svenska sidan är det istället fråga om, ibland total, okunskap om att Finland varit en del av Sverige. Talande är ju exemplet med att Finland varit en del av Sverige dubbelt längre än vad Skåne och Bohuslän varit det, och ändå är kännedomen om finlandssvenskar minst sagt ofta bristfällig.

det-da-tida-sverige

Ur boken ”När Finland var Sverige”, om hur det dåtida ”Svea-rike” såg ut.

Men också andra saker framkom som jag inte explicit har varit medveten om tidigare, bland annat det att det finska kavalleriet (Hakkapeliterna), spelade en avgörande roll för att Sverige skulle få just Skåne av Danmark. Detta då det var Hakkapeliterna som tillsammans med Kung Gustav red mot Köpenhamn, Danmark med följden att danskarna lade sig platt för den svenska kungen och överlät Skåne till Svea-rike. En annan intressant tanke som Lindqvist strödde var hur Finland hade varit om Sverige aldrig hade ”startat upp” Finland med en västlig förvaltning, administration och lag. För när ryssarna sedan tog Finland i finska kriget år 1808, så var det tack vare att det fanns en färdig administration som fungerade väl (på svenska dessutom), som gjorde att ryssarna inte hade någon anledning att i det skedet att införliva Finland alltför mycket i det ryska systemet, vilket nog hade gjort att nationalstaten Finland knappast hade sett dagens ljus. Eller som Lindqvist konstaterade, att vi knappast åtminstone hade sett röken av institutioner som våra högsta laglighetsövervakare: ”Justitieombudsmannen” och ”Justitiekanslern”, eftersom det är skandinaviska uppfinningar och motsvarande institutioner finns väl ännu inte i denna dag i Ryssland?

En annan rolig grej med Lindqvist berättarteknik är att han lägga fram historien på ett mycket populärvetenskapligt sätt. T.ex. så sade han ”den svenska kungen Gustav IV Adolf slog sig ner på Åland som en Chief Commander för att leda kriget mot ryssen därifrån”. Åtminstone på mina historielektioner i högstadiet och gymnasiet så använde läraren nog inte sådana begrepp – i och för sig har jag läst stora delar av min historia på finska språket, genom hela högstadiet och därför har jag väl inte fått årtalen att fastna trots att historia var ett mina favoritämnen. Jag fick faktiskt nyligen en bassning av en person som har finska som modersmål när jag i en diskussion skulle säga ett årtal på finska, nämligen ”år sjuttonhundrasjuttiofem” (1775) men på finska uttalas det ”vuonna tuhat seitsemänsataa seitsemänkymmentä viisi” varvid jag uttalade det i ”svensk tappning” vilket säkert lät ruskigt för en native speaker i finska 😉 (Året i fråga grundades Vasa hovrätt av kung Gustav III)

Jag fick en fråga av en vän ganska direkt efter föreläsningen, om det bara var finlandssvenskar som närvarade vid föreläsningen? Jag har inget absolut svar på den frågan men jag tippar på att den stora majoriteten nog var finlandssvenskar, dels på basis av kända ansikten (ankdammen…) men också språket sinsemellan i publiken – även om några spridda ord på finska hördes. Vilket nog är synd då, jag tror alla mår bra av litet upplysning om sitt eget lands historia för att undvika missuppfattningar åt båda hållen. Eller som Lindqvist numerärt lyckades lägga fram det, det har aldrig någonsin funnits så många finnar som nu med så dålig finska, han syftade naturligtvis på de 800 000 personer i Sverige som har en finsk bakgrund. Och vice versa att det i Sverige finns en uppfattning om att alla finlandssvenskar är grevar och baroner, trots att de flesta är helt alldagliga människor som drömmer och tänker på svenska i Finland.

Sammanfattningsvis var jag nog mycket nöjd när jag efter föreläsningen spatserade hem i höstrusket från Ritz, för behållningen av Lindqvists föreläsning var nog stor. Eller för att uttrycka det i monetära termer, så fick man mycket valuta för den lilla pengen föreläsningen kostade 🙂
Vill du få ett smakprov av Lindqvist, så finns en film på Youtube om detta tema här.

Sebastian