Vardag och litet kultur

Det börjar lacka mot jul nu, vi är i början av december månad och undertecknad har förmånen att idag få ha en ledig förmiddag, så vad passar inte då bättre än att blogga litet?

Förra helgen var det så lilla jul, och dagen till ära hade min lillebror Benjamin valt att komma hem från Göteborg på besök. Dessvärre var hans flight försenad med över 2 timmar, så fredagskvällen blev ovanligt sen när vi hämtade honom från flygplatsen, men det vägdes ju nog upp av att dagen efter, alltså i lördags, så var alltså hela familjen samlade för att fira lilla jul. (för rikssvenska läsare: lilla jul är en finsk inofficiell julhögtid som firas lördagen före den första advent och då samlas släkt och bekanta i mindre omfattning för att fira att vi nu går in i ”jultiden”…)

lillajul-gran

Familjens lilla julgran av plast som har hängt med i närmare 20 år, den får lysa åtminstone tills vi får den riktiga julgranen på plats…

Det är alltid kul när lillebror kommer hem från Sverige – för sist hade han med sig sköldpaddor av choklad (!) som han hade köpt i Danmark. På danska heter de istället ”skildpadder”, och jag måste medge att det är något av det godaste jag ätit i konfektyr väg… Mera sånt tack! Dessutom har han blivit så berest att han blivit uppgraderad till Silver nivån i SAS förmånsprogram Eurobonus, så storebror Sebastian börjar ligga i lä nu, känner jag…

tomsskoladpaddor

Sköldpaddor av choklad från Danmark – otroligt goda, men det verkar vara omöjligt att finna dessa i Finland. Så det gäller som det står på förpackningen ”nyd dem langsomt!”, d.v.s ”njut av dem långsamt!” För det kan ta ett tag tills jag får lägga vantarna på nästa ”batch”…

I måndags var det så också avslutning för den här språkkompiskursen som jag gått under stora delar av höstterminen. Och jag måste säga att jag är ”sjukt nöjd” med kursen, som en rikssvensk skulle ha uttryckt sig – för nog har jag alltid lärt mig mera finska alltid. Tänk att det kan vara så kul att lära sig finska, utöver att det är nyttigt för framtiden! Förhoppningsvis blir det också en fortsättning på detta samarbete i vår, för fördelarna är nog stora. Sen måste jag ännu tillägga att jag på avslutningen med de andra språkparen, att jag blev djupt imponerade av de som hade haft inriktningen tyska-svenska, för deras svenska var nog otroligt bra – visserligen med en stark tysk accent, men förståelsen var det inget fel på – kanske kartan nedan reder ut det hela litet.

germanska-sprak

Språkkompis kursen har ökat mitt intresse för språk generellt också, och inte bara för finska. Intressant att se hur de ”germanska språken” är släkt med varandra: danska, norska, svenska, tyska och engelska språken åtminstone. Själv hör jag då som finlandssvensk till språkgrupp nr 9.

Min språkkompis är också aktiv inom studentteatern här i Vasa, och fungerar där som skådespelare i en av teaterns pjäser som anknyter litet till brott och straff – så när jag fick frågan om jag var intresserad av att komma och titta, så var ju mitt svar givetvis: ja. Att pjäsen dessutom är på finska gjorde ju heller inte saken sämre, så igår kväll var det så dags för litet teater 🙂

pakola-ramppen

Vill du språkbada lite – ta chansen att gå på finsk kabaré i Vasa!

Pjäsen i fråga går under namnet ”Pakola – Suomen turvallisin vankilakabaree”, fritt översatt till svenska ”Pakola – Den tryggaste/säkraste fängelsekabarén i Finland”.
Ett kort referat av pjäsens handling: det rör sig om ett gäng fångar som blivit inlåsta på Finlands säkraste fängelse (en s.k. säkerhetsanstalt) och varifrån ingen har lyckats rymma under fängelsets 300 åriga historia. Nu har emellertid samtliga fångar tröttnat på sin tillvaro på fängelset, och väljer att göra gemensam sak av att rymma därifrån. Dessvärre uppstår det komplikationer då en av fångarna strax innan flykten, råkar att förälska sig i en av fångväktarna.*

Jag måste medge en sak här:  jag är nämligen såpass yrkesskadad av mitt ämnesområde, juridik, att när fångarna i fängelset ”Pakola” radade upp sig på scen och berättade om sin (brottsliga)bakgrund, och således också orsaken varför de var tvungna att skaka galler – så började jag att fundera på strafflängden för de olika brotten…

Min språkkompis hade för övrigt blivit ”dömd” för, om jag uppfattade saken rätt, för att ha smugglat mjölk från Finland till Ryssland… Ack, dessa smugglingsbrott – de är nämligen ett återkommande tema i straffrättens tent på juridiska fakulteten – så jag gissar att varje juriststudent har blivit litet ”traumatiserade” av denna brottstyp. För frågor kring denna typ av brott är nämligen tacksamma, då det ofta blir knepigt med två länders överlappande jurisdiktion (basically: vilket lands lag gäller?) – i det här ”fallet” Finlands eller Rysslands lag – plus att det finns tröskelvärden att beakta etc etc. Nåväl, det må låta banalt att åka fast för mjölksmuggling, men det är faktiskt en realitet att så kan ske, för jag läste nämligen om ett par svenskar som åkte fast i norska tullen för att ha smugglat smör från Sverige till Norge (!), i syftet att tjäna en hacka på prisskillnaden mellan länderna (den artikeln hittar du här).

Men för att lämna bort juridiken, ett litet tag åtminstone, så höll nog den aktuella kabarén en relativt hög standard vad det gäller entertainment nivån också. För även om jag är svenskspråkig så förstod jag nog i princip hela handlingen, trots att hela pjäsen var på finska. En annan kul grej var att de gjort om låttexten till ett par finska låtar som jag kände igen, tror jag åtminstone… Sammanfattningsvis så var jag nog riktigt nöjd när jag vandrade hem från teatern i snöovädret som just då drog över Österbotten… Så vill du ha litet ”språkbad” är nog Pakola att rekommendera för personer bosatta i Vasa, ett par föreställningar återstår nämligen ännu! (Kolla Rampen här)

(* Det här är ett tema som jag känner igen åtminstone från boken ”VIP-rummet” av den svenska kändisförfattaren (och försvarsadvokaten) Jens Lapidus, som jag läste nu i somras. För i den boken/historien inträffar nämligen också samma sak – en av huvudpersonerna råkar även här förälska sig i en av fångvaktarna (egentligen heter det ”kriminalvårdare”) på den anstalt var han avtjänar sitt straff – och det är en sak som följer med som en bi-historia genom boken.)

english-carol-service-jakobstad

English Carol Service i Pedersöre kyrka, i Jakobstad nu på söndag. Visst är väl kyrkan vacker i vinterskrud?

Inkommande helg väntar i stället ett annat evenemang på söndag eftermiddag (7.12., kl. 15:00), för då ordnar nämligen Brittiska föreningen i Jakobstad, i samarbete med församlingen en gudstjänst med engelska julsånger. Jo, du läste rätt – det har under flera år varit tradition med denna typ av brittisk ”English Carol Service” här i Jakobstad, och nu tänkte jag ta vara på chansen och följaktligen gå och lyssna på litet klassiska brittiska julsånger (för första gången).

Vill du också komma och lyssna på litet julsånger i brittisk tappning så torde det här evenemanget nog vara värt ett besök – det finns numera också på Facebook!
Dessutom torde väl ett besök där i någon mån garantera att man kommer i rätt julstämning också, tror jag åtminstone…

Även hos Studentmissionen märks det av att vi närmar oss julen, för i måndagskväll hade vi den sista ordinarie träffen innan julfesten som hålls inkommande måndag 8.12. Eller skall vi vara mera exakta så rör det sig om en julgrötskväll, då Studentmissionen bjuder på risgrynsgröt åt alla intresserade studenter i Vasa 🙂
Kolla in evenemanget på Facebook här!

berglin-julklappar

Måste medge att jag känner igen mig till viss grad, även om jag inte har flickvän – men lätt är det inte att handla julklappar… (från SVD.se och Berglin serien)

Sen var det ju det här med julklappar också… Jag hörde att någon redan hade köpt en del julklappar, kan det verkligen stämma? Nåväl, jag får väl ta och gaska upp mig – och så småningom börja köpa eller kanske snarare beställa över nätet, litet julklappar jag också.
Hur kommer det sig att julen alltid överraskar en på denna punkt? Det är ju litet som för VR som alltid blir överraskade av att det kan snöa i Finland, och så står alla tågen plötsligt stilla… På samma sätt överrumplar julen oss, trots att man nog på förhand visste om att den var i antågande…

I övrigt har vardagen haft sin gilla gång också här i Vasa. Tack och lov börjar nu mängden skolarbete tunnas ut litet! Dessutom börjar det råda litet julstämning i Vasa, jag noterade i förbigående att de byggt en ”julbock” av granris på Vasa torg – förhoppningvis undgår den samma öde som Gävle bocken som brukar brinna varje år! Föresten borde jag väl nog också söka fram min ljusstake och lägga upp den i fönstret? ”He kanski sku böri vara läägi för he” för att citera humorgruppen KAJ

Sebastian

Redan i slutet av november?

Jag tycker det känns litet konstigt att blicka ut över ett snötäckt Vasa genom fönstret, trots att det nu är i slutet av november månad.

Orsaken till den något främmande känslan är i mitt fall sannolikt två: dels det att vädret har skiftat mycket under de senaste veckorna, från att ibland spöregna till mindre snöstormar som släckte ner strömmen i halva Österbotten i förra veckan. Men kanske framförallt att för att den gångna terminen gått oroväckande fort, jag tycker det just var september och att hela den långa höstterminen låg framför en. Men det gäller väl att leva i nuet och anpassa sig till situationen antar jag?

Vad har jag då hunnit med under den senaste tiden? Ganska mycket om jag får säga det själv, men allt är ju naturligtvis relativt, för om någon gör 60+ timmars arbetsveckor så är det ju plötsligt ganska litet jag åstadkommit i jämförelse…

En del pendlande mellan Vasa och min hemstad Jakobstad (Jeppis) har det blivit, särskilt på veckosluten har jag besökt min hemstad relativt ofta. För även om jag haft ganska fullt upp i Vasa så har det ändå ofta funnits en eller annan anledning till att besöka Jeppis, nu senast då min far i förra helgen fyllde jämna 50 år. Och helgen före det var det ju farsdag…

bussen-till-vasa

Att nöta riksväg 8 mellan Vasa och Jakobstad med buss, har under de senaste veckorna varit ett litet väl frekvent förekommande moment…

Även på studiesidan har det varit ett relativt snabbt tempo, även om vi haft förhållandevis litet schemalagd undervisning på hösten. Vilket jag tycker är litet synd då den schemalagda undervisningen ger en naturlig form av kontinuitet i studierna, men å andra sidan får man ju mera frihet (och ansvar) att disponera tiden på ett förhoppningsvis vettigt sätt… Sen har även det här projektet med språkkompis fortsatt under hösten, även om det projektet också (tyvärr) närmar sig sitt slut nu i början av december.

saab-93-spolarvatska

På tal om att bli mera språkmedveten, så noterade jag i förbigående att i den ”rikssvenska” bilen, Saab 9-3, så informeras föraren på ett relativt snällt sätt om att denne bör fylla på spolarvätskan. Först med en ljudsignal (pling-plong) och sen med en text om att ”Påfyllning behövs”. Hade jag som finlandssvensk skrivit samma text, så hade jag kort skrivit ”Fyll på!”. Samma sak kan ju uttryckas på lite olika sätt…

Utöver att ha lärt mig litet bättre finska, genom språkkompis projektet, så har jag också börjat reflektera mera över mitt eget modersmål, svenskan. Ett konkret exempel från den gångna träffen var hur man kan veta om ett substantiv skall skrivas med ”en” eller ”ett” före: t.ex. en bil, ett campus och en telefon. Jag blev faktiskt tvungen att kolla upp saken i efterhand eftersom jag inte hade någon bra förklaring just då, trots att jag har svenska som modersmål. Men till viss bestörtning fann jag då att det inte finns någon given regel som man kan utgå ifrån (?!) – utan man är tvungen att veta det utantill (learning by hard). Den enda trösten jag fann är att det i ca 75% av fallen skall vara ”en”, samt några andra generella principer som inte heller är helt absoluta de heller… Följaktligen verkar det enda sättet då vara att fråga en svenskspråkig varje gång man som icke-modermåls talande av svenska hör ett obekant substantiv, om hur det skall skrivas och sägas beträffande en/ett frågan. Dessutom är det ju en relativt viktig sak, eftersom en/ett har en spill-over effekt på hur bl.a. adjektiven böjs, t.ex.: ”vacker” eller ”vackert” och ”fin” eller ”fint”.
Men jag kan ännu inte riktigt ändå släppa det här problemet, för jag undrar hur kan jag själv princip alltid veta om det är ”en” eller ”ett” trots att det inte finns några definitiva regler? Har det att göra med att man på något sätt som modersmåls talare av svenska på något vis kan ”höra hur det skall vara”?

Sen har jag även hunnit gå en mera praktiskt inriktad kurs, vilket har varit en trevlig omväxling till de annars relativt teoretiska studierna i juridik. Kursen i fråga gick under namnet ”skriftlig juridisk framställning”, vilket kanske låter mera komplicerat än vad det egentligen är… Kursen handlade om hur man på ett korrekt sätt upprättar olika juridiska dokument/handlingar: t.ex. äktenskapsförord, testamenten och stämningsansökningar. Under juristutbildningen lär vi ju oss visserligen inom respektive rättsområde, t.ex. inom familjerätten, vad ett testamente skall innehålla och vilka formkrav som ställs på det för att det skall vara giltigt – men vi tränas aldrig i att praktiskt upprätta ett.
Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med läkarutbildningen, det skulle i så fall motsvara det att läkarstudenterna i teorin får lära sig att använda ett stetoskop, men aldrig praktiken tränar sig på att känna igen olika ”hjärtljud”. Därför tycker jag det är konstigt att denna kurs inte är obligatorisk för alla som studerar juridik – för man förväntar nog sig att en som studerat till jurist kan skriva t.ex. ett testamente… Men genom att gå denna kurs så får man ju åtminstone de basala färdigheterna som krävs för att upprätta dessa dokument, dessutom var läraren i fråga en yrkesverksam advokat, som även bedömde uppgifterna mot de krav som ställs ”på riktigt” för dessa dokument – bra så!

skriftlig-juridisk-framstallning-exempel

Såhär kan inledningen till ett enkelt köpebrev för en eller flera bostadsaktier i ett bostadsaktiebolag se ut – aktierna som man köper berättigar i sin tur till att man får besitta en viss bostad i fastigheten, för man köper de facto inte själva bostaden utan aktierna som ger besittningsrätt. (uppgifterna i exemplet är fingerade)

På tal om skriftlig framställning, så har jag på senare tid aktiverat mig litet mera inom Studentmissionen, och jag råkade faktiskt här för en tid sedan ”halka in” i styrelsen för Vasa studentmission på föreningens årsmöte. Dessutom i egenskap av sekreterare för den samma – således blir det nog ännu mera träning (åtminstone) i skriftlig framställning för en period framöver. Men jag ser faktiskt riktigt framemot denna roll, för det är kul att verka för något som man själv är intresserad av och tror att är någonting bra, tillsammans med litet likasinnade människor som omväxling till studier och jobb. Vill du läsa mer om Vasa studentmission så har de dels en webbsida, men dels också en Facebook grupp var den mest aktuella informationen om föreningens verksamhet finns tillgänglig.

juristnytt-hagring38

Recension av boken ”Hägring 38” av den finlandssvenske författaren Kjell Westö i JuristNytt (LakimiesUutiset) – nu har jag fått en till bok på halsen som jag borde läsa! Kanske skulle jag ta och läsa den på finska med titeln ”Kangastus 38” för att träna min finska?

En sak som jag dessvärre inte hunnit med under den senaste tiden, är att läsa skönlitteratur i den omfattning som jag tänkt, tyvärr, men jag anade dock litet att det skulle gå så, för hittills har det nästan alltid varit fallet under de förgående terminerna. Men egentligen är det litet märkligt – för jag stötte på ett intressant påstående i en bok som jag läser inför metodseminariet var en av författarna påstod följande om juristens arbete:

”Det finns nog ingen annan yrkesgrupp som läser så mycket och måste hantera så mycket ”papper” som jurister.”

— citat ur boken ”Finna rätt – juristens källmaterial och arbetsmetoder”

Mot bakgrund av det påståendet är det ju litet motsägelsefullt att som juriststudent säga att man inte hinner läsa. Problemet är emellertid det att man läser så pass mycket via jobbet/utbildningen att man helt enkelt inte ”orkar” läsa mycket mera på sin lediga tid – man måste ju hinna göra annat än att läsa också! 🙂

Sebastian