Hej!

Väldigt länge sedan jag skrev någonting här senast, alltså i maj 2017. Det är alltså över 2 år sedan senaste uppdateringen här. Bloggen är dock inte (helt) bortglömd av mig, utan avbrottet har sina förklaringar. Största anledningen till uppehållet står nog att finna i att mitt liv innehållit mycket annat.

Framförallt i form av att jag gått från att vara singel till att vara i förhållande med världens underbaraste tjej. Vår resa började nämligen ungefär samtidigt som det blev paus på bloggen… 😉 Under året därpå, så friade jag också till henne och hon svarade ja!

Ja, det säger sig självt att från ha varit singel 26 år och gå till att vara i förhållande är en stor omställning, speciellt om man därtill adderar att vi flyttat ihop (i dagligt tal sambos). Efter att ha levt ungkarlsliv så länge och därefter gå över till att dela hushållet med någon annan, ja, det medför både möjligheter och litet utmaningar. Men jag stortrivs, och skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

Andra förklaringar till uppehållet, som jag kommer på ”tähän hätään” är att jag under våren 2017 blev klar med min juristexamen vid Helsingfors universitet efter 6 år studier varvat med jobb. Jag får alltså numera titulera mig själv ”jurist”. Ingenting jag gör i vardagen dock, eller visst, i någon mån identifierar jag nog mig själv som jurist, men det är naturligtvis bara en del av mig. 

Färdigställande av min akademiska examen, alltså juris magister, medförde också att jag blev erbjuden att fortsätta mina studier på universitet. Min pro gradu-avhandling (d.v.s. magisteravhandling) blev helt lyckad, om man får tro andras åsikter, den blev nämligen förärad med två priser av olika intresseorganisationer. Tänkte skriva mer om avhandlingen i ett annat inlägg, men varför jag nämner det redan nu är för att det troligen utgör en delförklaring till vad som hände sedan. För jag fick som sagt möjlighet att fortsätta på universitet i 4 år till, men inte längre som student, utan nu som doktorand. Efter en del funderande valde jag att ge det en chans, för det är sällan man blir erbjuden en betald position på universitet under så lång tid som forskare och lärare. Mera om det jobbet följer kanske också i ett annat inlägg. Hur som helst lämnade jag Skatteförvaltningen, där jag hade en fast anställning och övergick till universitets tjänst hösten 2017. 

Men säg det som varar för evigt, för jag hade redan tidigt under mina studier till jurist bestämt mig för att jag ville auskultera. Att auskultera (andra begrepp är ”domstolspraktik”, ”sitta ting” o.s.v.) innebär att man efter juristexamen, under ett års tid, jobbar som tingsnotarie, vanligen vid en tingsrätt. Tingsnotarien jobbar under året som en domare och får avgöra egna brottmål, tvistemål och ansökningsmål, men av enklare beskaffenhet samtidigt som man blir både förtrogen med domstolens verksamhet och rollen som domare. Det är dock förhållandevis eftertraktat att auskultera, troligen för att det öppnar dörrarna till att bli både domare och åklagare, men också eftersom det är en merit inom andra juristkarriärer också. För det finns bara platser för en 1/4 av årskullen av de utexaminerade jurister, varför konkurrensen är hyfsat hård även om inte alla jurister söker.

I mitt fall gick det så att jag fick en plats som tingsnotarie efter den långa urvalsprocessen, från ansökan till besked tog det över 6 månader av spännande väntan. En utmaning var dock att välja vilken tingsrätt jag skulle söka till. Efter att ha diskuterat med min dåvarande flickvän, numera min fästmö, kom vi fram till att jag skulle prioritera Ålands tingsrätt högst av ansökningsmålen. Varför? Jo, eftersom att hon just hade blivit klar med sina studier till lärare och det som lärare är mera utmanande att hitta jobb i studiestaden Vasa. Vi funderade nog också på Esbo, Åbo med flera andra ställen men kom till att ett år på Åland kunde vara både kul och litet exotiskt. Dessutom hade hon lätt att få jobb där. Så nu bor vi sedan april 2019 på Åland. Vem hade trott det? Inte jag i alla fall… Men vi trivs här, och jag är tjänstledig från mitt jobb i Vasa under ett års tid. 

I skrivande stund sitter jag, ofrivilligt, på Espresso House utanför centralstationen i Helsingfors och väntar på att tåget till Bennäs (i praktiken Jakobstad) ska gå. Jag kom nämligen hit med färjan från Åland i morse för en veckas semester i hemstaden Jakobstad. Reste med Viking Lines Mariella från Mariehamn i går kväll. Snål som jag är hade jag bokat en kryssning för att kunna vila på båten fram till att tåget skulle gå klockan halv ett. För båten skulle gå först kl. 17 tillbaka till Stockholm, trodde jag… Så jag vilade i allsköns ro när jag vaknade till litet av ett utrop, men det var så otydligt att jag vilade/sov vidare. Men av någon anledning spetsar jag öronen när det återigen kom på finska istället för svenska. Vaknade dock med ett ryck när jag blev varse om budskapet: ”alla passagerare som blir i Helsingfors ska omgående lämna färjan, för vi fortsätter nu mot Tallinn”. Då blev det bråttom! För jag hade glömt att Helsingfors-Stockholms färjan sommartid också gör en avstickare via Tallinn, något de inte gör övriga årstider, utan då står kvar i hamnen.  

Det har hänt mycket annat under de här två åren som förflutit sedan senaste uppdateringen som jag gärna skulle skriva om: seglingskurs, intressanta jobbresor och privata resor (Island, Ryssland, England m.m.), jobbet som doktorand och tingsnotarie.  Men det är en litet för stor ”mumsbit” att inkludera allt i ett inlägg. Ska jag idka självkritik, så är det nog det också en delförklaring till det ibland (mycket) sporadiska bloggandet. Att helt enkelt vara för ambitiös med inläggens innehåll och omfattningen. Istället är det bättre, tror jag nu, att skriva mera otvunget i form av kortare inlägg; alltså inkludera det ”jag känner för” i inlägget istället för att göra inläggen mera heltäckande. 

Hur som helst – så noterade jag att det i maj 2019 gått tio år sedan jag skrev första inlägget här på bloggen. Den här bloggen har alltså funnits i ett decennium. Därav rubriken. Så här i den digitala miljön får det ändå anses vara en ansenlig ålder, tycker jag. 

Sebastian