Sebastian Åstrand

Mitt sporadiska bloggande

Att sortera tankar

Jag fick ikväll ett infall att skriva litet på bloggen. Jag vet inte varifrån det kom. Men nu skriver jag en rad eller två. Kanske handlar det om att sortera litet tankar. Jag är just nu uppe i en tentaperiod, så kanske det mera handlar om att fly från att öppna läroböckerna på kvällskvisten, bara för en liten stund, vem vet? Eller är det min kreativa sida som knackar på? Oklart. Jag som inte heller ser mig som en särskilt kreativ person. Men det handlar väl mera om hur man definierar kreativitet. Jag är ju inte konstnärlig av mig, men däremot nyfiken på det mesta. Eller det mesta som intresserar mig. Hoppsan det blev visst ett litet snurrigt resonemang. Nu är jag kanske ute och slirar. Eller harvar. 

I vart fall, fick jag med dessa få rader sorterat litet tankar. 

Kanske är det min nya läshörna som stimulerar till att skriva igen? Jag har äntligen skaffat mig en ny fåtölj och inrett med Yki Nummis ”kuplat” taklampa.

Jag läser nu termin 7 på läkarprogrammet. Hade jag trott det för säg 5 år sedan? Nej, men jag drömde i vart fall om att göra det någon gång i framtiden. Jag är nog något av en evighetsstuderande. Det är väl i för sig alla människor nuförtiden i någon tappning. Jag har tänkt på den slitna klyschan ”ingen dag är den andra lik” när folk vad som är bra med sina jobb. Som om det vore något unikt för just det jobbet. Men vilka jobb finns det egentligen där varje dag är den andra lik? De börjar bli ganska få till antalet i dagens samhälle.

Även när jag hjälpte min farfar och farmor på deras bondgård på loven i min ungdom slog det mig hur variationsrikt även jordbruk är. Åtminstone om man ser till dagarnas innehåll däremot följer det ju en cykliskhet med ”bondens år” – se bara bondepraktikan. Hur som helst kom jag att tänka på vad min farfar hade tänkt om han levt idag, hans barnbarn läser idag till läkare. Han som var utbildad sanitär i det finska försvaret och hade fått ”specialtillstånd” av stadsveterinären att bl.a. ha ett litet förråd med antibiotikaampuller och en del kirurgiska verktyg på sitt kontor för att hantera akuta situationer hos produktionsdjuren. Det är väl preskriberat idag. Hur som, kanske var det också det som sådde ett frö till att läsa medicin hos mig. Vem vet? 

Nu ropar Felicia att glöggen är varm. Tänk att det var så ett frö till det som skulle bli vårt förhållande såddes för ganska många år sedan i hennes lägenhet i Vasa. Hon hade bjudit över mig inför att hon skulle åka på utbyte till Norge och ville ha min hjälp med litet administrativa saker inför utbytet. Sen sågs vi inte på ett halvår. Men sedan blev det början på en betydligt längre resa, nu tillsammans.

 

Bloggen firar 10 år

Hej!

Väldigt länge sedan jag skrev någonting här senast, alltså i maj 2017. Det är alltså över 2 år sedan senaste uppdateringen här. Bloggen är dock inte (helt) bortglömd av mig, utan avbrottet har sina förklaringar. Största anledningen till uppehållet står nog att finna i att mitt liv innehållit mycket annat.

Framförallt i form av att jag gått från att vara singel till att vara i förhållande med världens underbaraste tjej. Vår resa började nämligen ungefär samtidigt som det blev paus på bloggen… 😉 Under året därpå, så friade jag också till henne och hon svarade ja!

Ja, det säger sig självt att från ha varit singel 26 år och gå till att vara i förhållande är en stor omställning, speciellt om man därtill adderar att vi flyttat ihop (i dagligt tal sambos). Efter att ha levt ungkarlsliv så länge och därefter gå över till att dela hushållet med någon annan, ja, det medför både möjligheter och litet utmaningar. Men jag stortrivs, och skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

Andra förklaringar till uppehållet, som jag kommer på ”tähän hätään” är att jag under våren 2017 blev klar med min juristexamen vid Helsingfors universitet efter 6 år studier varvat med jobb. Jag får alltså numera titulera mig själv ”jurist”. Ingenting jag gör i vardagen dock, eller visst, i någon mån identifierar jag nog mig själv som jurist, men det är naturligtvis bara en del av mig. 

Färdigställande av min akademiska examen, alltså juris magister, medförde också att jag blev erbjuden att fortsätta mina studier på universitet. Min pro gradu-avhandling (d.v.s. magisteravhandling) blev helt lyckad, om man får tro andras åsikter, den blev nämligen förärad med två priser av olika intresseorganisationer. Tänkte skriva mer om avhandlingen i ett annat inlägg, men varför jag nämner det redan nu är för att det troligen utgör en delförklaring till vad som hände sedan. För jag fick som sagt möjlighet att fortsätta på universitet i 4 år till, men inte längre som student, utan nu som doktorand. Efter en del funderande valde jag att ge det en chans, för det är sällan man blir erbjuden en betald position på universitet under så lång tid som forskare och lärare. Mera om det jobbet följer kanske också i ett annat inlägg. Hur som helst lämnade jag Skatteförvaltningen, där jag hade en fast anställning och övergick till universitets tjänst hösten 2017. 

Men säg det som varar för evigt, för jag hade redan tidigt under mina studier till jurist bestämt mig för att jag ville auskultera. Att auskultera (andra begrepp är ”domstolspraktik”, ”sitta ting” o.s.v.) innebär att man efter juristexamen, under ett års tid, jobbar som tingsnotarie, vanligen vid en tingsrätt. Tingsnotarien jobbar under året som en domare och får avgöra egna brottmål, tvistemål och ansökningsmål, men av enklare beskaffenhet samtidigt som man blir både förtrogen med domstolens verksamhet och rollen som domare. Det är dock förhållandevis eftertraktat att auskultera, troligen för att det öppnar dörrarna till att bli både domare och åklagare, men också eftersom det är en merit inom andra juristkarriärer också. För det finns bara platser för en 1/4 av årskullen av de utexaminerade jurister, varför konkurrensen är hyfsat hård även om inte alla jurister söker.

I mitt fall gick det så att jag fick en plats som tingsnotarie efter den långa urvalsprocessen, från ansökan till besked tog det över 6 månader av spännande väntan. En utmaning var dock att välja vilken tingsrätt jag skulle söka till. Efter att ha diskuterat med min dåvarande flickvän, numera min fästmö, kom vi fram till att jag skulle prioritera Ålands tingsrätt högst av ansökningsmålen. Varför? Jo, eftersom att hon just hade blivit klar med sina studier till lärare och det som lärare är mera utmanande att hitta jobb i studiestaden Vasa. Vi funderade nog också på Esbo, Åbo med flera andra ställen men kom till att ett år på Åland kunde vara både kul och litet exotiskt. Dessutom hade hon lätt att få jobb där. Så nu bor vi sedan april 2019 på Åland. Vem hade trott det? Inte jag i alla fall… Men vi trivs här, och jag är tjänstledig från mitt jobb i Vasa under ett års tid. 

I skrivande stund sitter jag, ofrivilligt, på Espresso House utanför centralstationen i Helsingfors och väntar på att tåget till Bennäs (i praktiken Jakobstad) ska gå. Jag kom nämligen hit med färjan från Åland i morse för en veckas semester i hemstaden Jakobstad. Reste med Viking Lines Mariella från Mariehamn i går kväll. Snål som jag är hade jag bokat en kryssning för att kunna vila på båten fram till att tåget skulle gå klockan halv ett. För båten skulle gå först kl. 17 tillbaka till Stockholm, trodde jag… Så jag vilade i allsköns ro när jag vaknade till litet av ett utrop, men det var så otydligt att jag vilade/sov vidare. Men av någon anledning spetsar jag öronen när det återigen kom på finska istället för svenska. Vaknade dock med ett ryck när jag blev varse om budskapet: ”alla passagerare som blir i Helsingfors ska omgående lämna färjan, för vi fortsätter nu mot Tallinn”. Då blev det bråttom! För jag hade glömt att Helsingfors-Stockholms färjan sommartid också gör en avstickare via Tallinn, något de inte gör övriga årstider, utan då står kvar i hamnen.  

Det har hänt mycket annat under de här två åren som förflutit sedan senaste uppdateringen som jag gärna skulle skriva om: seglingskurs, intressanta jobbresor och privata resor (Island, Ryssland, England m.m.), jobbet som doktorand och tingsnotarie.  Men det är en litet för stor ”mumsbit” att inkludera allt i ett inlägg. Ska jag idka självkritik, så är det nog det också en delförklaring till det ibland (mycket) sporadiska bloggandet. Att helt enkelt vara för ambitiös med inläggens innehåll och omfattningen. Istället är det bättre, tror jag nu, att skriva mera otvunget i form av kortare inlägg; alltså inkludera det ”jag känner för” i inlägget istället för att göra inläggen mera heltäckande. 

Hur som helst – så noterade jag att det i maj 2019 gått tio år sedan jag skrev första inlägget här på bloggen. Den här bloggen har alltså funnits i ett decennium. Därav rubriken. Så här i den digitala miljön får det ändå anses vara en ansenlig ålder, tycker jag. 

Sebastian 

Våren 2017: mest jobb och uppsatsskrivande & litet annat

Hej!

Senaste inlägget skrev jag i november 2016, vilket är för över 6 månader sedan. Därför är det nog dags för en (mindre) uppdatering.

Under den här tiden har det hänt en hel del. Däri ligger också förklaringen till radiotystnaden på bloggen. Men vad är det då som har hänt sen sist?

När jag senast skrev ett inlägg i början av november så jobbade jag fortsättningsvis heltid som migrationshandläggare vid Migrationsverket. I början av december bytte jag emellertid jobb. Numera jobbar jag på skatteförvaltningen här i Vasa. Det är en av de större förändringarna som jag åtminstone i början märkte av varje dag. För på min tidigare arbetsplats uppstod en gemenskap som åtminstone jag upplevde som väldigt unik för arbetssammanhang. Orsaken till dess uppkomst ligger troligen i att vi alla fick vara med och bygga upp någonting helt nytt, en helt ny asylprövningsenhet. Därigenom fick vi alla sätta vår personliga prägel på verksamheten (inom givna ramar, naturligtvis). Dessutom, utöver att vi var ett väldigt bra gäng, så tror jag att vi gemensamt hade en känsla av att vi utförde en samhällsviktig uppgift som också hade en stor betydelse för de enskilda klienterna.

För det är klart, sätter man ihop ett gäng personer med olika bakgrunder för att tillsammans lösa uppgifter, tackla problem och skörda frukten av arbetet – så är en naturlig konsekvens att man blir ett (mycket) sammansvetsat team. Att arbetsuppgifterna också var innehållsmässigt och psykiskt krävande gjorde säkert också sitt. En del hävdar att asylprövning är, om inte det svåraste jobb man kan ha, så åtminstone ett av de absolut svåraste jobben – och jag är nog beredd att hålla med. Just kring arbetets innehåll och utmaningar så skulle jag kunna skriva väldigt mycket. Kanske kan jag också gör det någon gång i framtiden.

Här håller jag min f.d. kollegas hund i famnen. Den fick ibland hälsa på vid kontoret under lugnare dagar. En riktig office dog!

Undertecknad i ett av interjvurummen på Migrationsverket. Det här var min vardag under närmare 10 månader. Skulle de här väggarna kunna tala, så skulle de kunna berätta om väldigt många tragiska livsöden men också om dagar då intervjuaren förmått traumatiserade människor öppna sig och berätta om sina liv – en historia som kunnat vara helt avgörande när man senare fattat beslut i asylärendet. Det här var ett tungt jobb, men samtidigt väldigt stimulerande och på ett sätt också givande. För under den här tiden växte jag väldigt mycket som person.

Men ingenting varar som bekant för evigt och så inte det här heller. För antalet asylsökanden som kom till Finland avtog kraftig efter rekordhösten 2015 och därmed minskade också behovet av att upprätthålla en egen asylenhet i Vasa. Således fattades ett beslut om att enheten skulle avsluta sin verksamhet vid årsskiftet 2016/17. Jag hade dock turen att bli erbjuden förlängning av min anställning, en tur som tyvärr inte alla mina otroligt duktiga kollegor delade. Jag valde dock efter en del funderande att tacka nej. Orsakerna var två, för det första hade arbetsorten ändrat till Reso (strax utanför Åbo) och för det andra så behövde jag fokusera på att skriva klart min avhandling och således avsluta mina studier – en flytt till en ny ort hade under de här omständigheterna inte passat särskilt bra.

Migrationsverket upprätthåller ett eget bibliotek för sin personal, något som är väldigt uppskattat. Där via kan man låna facklitteratur om de länder varifrån man möter asylsökanden, men också skönlitteratur. Här ett litet utdrag ur boken ”Jag var precis som du” som är skriven av Negra Efendić som kom till Sverige som asylsökande.

Ett såhär fint diplom fick jag av mina kollegor när jag slutade på Migrationsverket. Enligt diplomet är jag en ”superhurri” alltså supersvensk, haha. Plus att jag profilerat mig som en seglande nallebjörn som har svar på alla frågor. 🙂

När jag började på det nya jobbet så kände jag speciellt i början viss abstinens efter den unika gemenskapen som hade existerat på den gamla arbetsplatsen. För det sägs att människan instinktivt skyr förändringar och det är säkert sant. Däremot så behöver jag kontinuerligt förändringar för att jag ska känna mig stimulerad i vardagen, eller rättare sagt någon form av nya utmaningar med jämna mellanrum. För stagnation är något av det som jag personligen har svårast för. Och visst, efter någon vecka på den nya arbetsplatsen så hade jag visserligen inte glömt den unika gemenskapen på den gamla arbetsplatsen, men jag började känna mig på riktigt hemma på det nya jobbet.

På mitt nya jobb finns det varje morgon möjlighet att köpa semlor, mysli och gröt. Speciellt smörgåsbuffén är något som jag uppskattar, för semlorna bakas på plats.

Det här inlägget har hittills, i princip, mest kretsat kring jobb. Har jag gjort något annat än jobbat det senaste halvåret? Jo, det har jag nog – men arbetet har tagit upp en väldigt stor del av tiden, det kan jag inte förneka. En annan sak som tagit väldigt mycket tid och energi den senaste tiden är skrivandet och färdigställandet av min pro gradu avhandling (motsvarande en masteruppsats eller D-uppsats). I skrivande stund är min uppsats inlämnad och numera också godkänd.

Att avhandlingen är klar betyder nu också att jag har avklarat alla studieprestationer som fodras för att kunna ansöka om min juristexamen. Men det betyder också det att jag nu får lägga avhandlingen bakom mig. Visst, jag har tyckt att det har varit till och från riktigt spännande och stimulerande att skriva avhandlingen, speciellt eftersom jag valde att skriva om ett område som varit föremål för väldigt litet tidigare forskning. Men samtidigt har avhandlingen utgjort ett kontinuerligt stressmoment som gjort sig påmint om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan, under de senaste två åren. Nu är den som sagt färdig och jag har också lämnat in min ansökan om juris magisterexamen. Tänk att den dagen nu kommit! Det hade jag nog svårt att tro när jag hösten 2011 inledde mina studier – då kändes det så otroligt avlägset att man en dag skulle ha färdigställt alla studieprestationerna inklusive den mycket beryktade pro gradu avhandlingen, men här är vi nu 🙂

Även om största delen av min tillvaro de senaste månaderna kretsat kring jobb och avhandlingsskrivande så har det nog funnits tid för annat också. Bara att tiden varit allt mellan ganska till mycket begränsad.

Välkommen på halv åtta hemma oss mig! Nej, jag skojade bara… En kväll gjorde jag, Anders och Sophia på nytt slag i saken och bestämde oss för att göra mat tillsammans.

Förrätten var en ganska enkel historia och bestod av äppel, tomat, rucola, körsbärstomater, rödlök, tonfisk och en gräddig ost ovanpå. En fräsch smak hade det och jag svarade faktiskt för uppläggningen 😉

Varmrätten var riktigt delikat och bestod av en laxmedaljong, ugnsbakade potatiser, rostade nötter, granatäpple, rotfrukter, lök, rucola och smältost.

Efterrätten var riktigt smarrig! I skålen ser du uppvärmda päronhalvor som ligger i en slags chockladfondant och ovanpå detta rostad mandelmassa. Till detta tillkom även vaniljglass. Min vän Sophia som studerar till lärare i huslig ekonomi kan verkligen det här med att lägga ihop delikata menyer.

Nu efter att avhandlingen blev klar så har jag fått betydligt mera tid för annat också. Det är en märklig känsla och skillnaden är påtaglig. Plötsligt har jag betydligt mera fritid än vad jag haft på länge. Frågan är mera hur jag ska använda den? En kompis som själv färdigställt sin avhandling gav mig dock en förvarning om vad som är att vänta, och det är att ta itu med allting som man inte haft tid med under avhandlingsskrivandet. Jag börjar så småningom inse att hon hade rätt, för det är onekligen mycket praktiska saker men också en del relationer som hamnat i skymundan den senaste tiden. Nu är det alltså hög tid att ta tag i dessa saker! Eller åtminstone, så snart jag pustat ut ordentligt först 😉

Sebastian

Hösten 2016

Frekvensen av uppdateringar här på bloggen har den senaste tiden varit ganska ringa. Förklaringen till det står nog främst att finna i mitt jobb, för jobbet är nog ganska mentalt krävande, varför den återstående tiden går till återhämtning och andra sysslor än till att just blogga. Men jag tänkte i vartfall skriva en liten summering av hösten så här långt, eller föresten, när tar egentligen hösten slut? I skrivande stund visar kalendern att det är den 6 november och termometern visar det är -9 C ute. Betyder det att vintern är här? Kanske.

I slutet av september så företog jag mig en resa till Sverige och närmare bestämt till Västra Sverige. Där besökte jag min lillebror som numera studerar till arkitekt. Tillsammans så bekantade vi oss med Västkusten och de kustsamhällen som finns där. De ställen som vi fokuserade extra på var Smögen och Kungshamn, som enligt uppgift ska vara riktiga guldkorn. En uppgift också visade sig också stämma mycket väl.

20160925_092640420_ios

Strandpromenaden i Smögen. Båten i förgrunden, en Finnmaster, är faktiskt tillverkad här i Österbotten (i Karleby).

20160925_092735202_ios

Smögen är ett charmigt kustsamhälle. Flertalet filmer är inspelade här, däribland den svenska komedin ”Micke och Veronica”.

20160925_100920212_ios

Jag visste inte ens att det fanns så här pittoreska samhällen i Sverige eller ens i Norden. Den här vyn möter en när man kör över bron till Smögen.

Samma veckoslut så ordnades det i Göteborg det bokmässan, som är ett årligen återkommande evenemang. Det var också bakgrunden till att jag valde just det här veckoslutet för mitt besök till Västra Sveige och Göteborg. För bokmässan i Göteborg har under en längre tid funnits på listan över event jag skulle vilja besöka och efter den här resan så kan jag bocka av ett event. Bokmässan i Göteborg är för övrigt den största av sin sort i Norden, vilket också märktes på den stora mängden utställare. I mässkatalogen så kunde man definitivt hitta någonting för alla smaker, för utom de stora drakarna som Bonnier och Nordstedts så fanns här allt från småförläggare som ger ut böcker på Tornedalsfinska till intresseföreningar i stil med ”Svenska läkare mot kärnvapen” (- vad de nu gjorde på bokmässan?). Så spektrat var minst sagt brett. Lägg därtill massor med intressanta och aktuella författare, såsom Jan Guillou, Sofi Oksanen och många andra mer eller mindre kända skribenter och författare, som hade intressanta föredrag och diskussionstillfällen.

20160924_140604643_ios

Finland var representerat i olika former på bokmässan, speciellt finlandssvensk litteratur var starkt närvarande.

20160924_131756000_ios

Jag var speciellt intresserade av två författare: Leif GW Persson och Jens Lapidus. Båda hade intressanta föredrag. Efter att ha lyssnat på Lapidus, så blev jag riktigt intresserad av jobba som försvarsjurist och jag tror att den övriga publiken också lämnade föredraget med liknande tankar…

20160924_132030935_ios

Även Mumin hade ett eget stand på mässan.

När man reser tillsammans med en arkitektstudent, så får man räkna med en del intressanta stopp längs med vägen. Vi gjorde ett par avstickare, innefattande ett vid Gunnebo slott. En annan intressant sak med att ha en arkitektur och design intresserad lillebror är att han kan identifiera nästan alla designmöbler. Oberoende vilken lampa eller fåtölj du pekar på, så kan han allt som oftast berätta både vem som är designern och producenten bakom möbeln, utöver modellnamnet. 🙂

20160925_142104259_ios

Gunnebo slott är ett lite mindre slott som ligger strax utanför Göteborg. Framför slottet hittar man en vacker trädgård med figurklippta buskar.

20160925_171301000_ios

Så här ser skrivbordet ut hos en arkitektstudent. Notera speciellt skrivbordslampan som är designad av en italiensk designer, och som enligt utsago förekommer såväl på arkitektkontor som advokatbyråer världen över. Rullen du ser på bilden är inte en rulle med hushållspapper, som jag först trodde, utan det är ritpapper på rulle(!).

20160925_114651052_ios

I Kungshamn som stannade vi till vid en restaurang som heter Bellas Gästis och avnjöt lunchsupén där. Speciellt efterrätten var en delikat historia, lakritspannacotta tillsammans med hallon – båda smakerna ”gifte sig” med varandra.

Min resa fortsatte sedan från Göteborg till Stockholm. Jag är som bekant svag för Stockholm och jag missar nästan aldrig chansen att besöka Sthlm om möjlighet ges. Därför hade jag valt att åka hem med färjan från Stockholm till Helsingfors, och före det med flyg från GBG till Sthlm.

20160926_055937350_ios

Jag gillar att testa på nya saker och i Sthlm så provade jag på att bo på Scandics nyaste hotell: Continental som ligger mitt i centrum. Det mest speciella med det här hotellet var enligt mig deras takterrass med en magnifik utsikt över Sthlm City.

20160926_060203714_ios

På morgonen besökte jag terrassen för att se hur staden vaknar till liv. Emellertid stötte jag på de här rosa underlagen. Medan jag funderade på vad de var ämnade till, så väller en grupp unga hurtiga tjejer in och de ska precis inleda dagen med ett yogapass. Undertecknad valde dock att avlägsna sig diskret istället för att försöka sig på en solhälsning iförd chinos och skjorta 😉

För att fortsätta på litteraturtemat, så hemma i Vasa så gick jag en kväll och lyssnade på Jan Guillou som föreläste på Åbo Akademi. Jag har inte läst speciellt mycket av den gode Guillous böcker, men flertalet av hans kolumner i svenska dagstidningar har inte undgått mitt intresse. Och även om jag nog inte delar hans värdegrund när det kommer till politik och religion, så är det ändå intressant att lyssna till honom. Men en liten kuriositet i sammanhanget: Guillou hade senare även föredrag på Bokmässan i Göteborg och även om jag inte explicit närvarade vid dem, så kunde jag inte undgå att höra litet när han talade också då. Men det intressanta var att han innehållsmässigt bjöd på en relativt liknande presentation, åtminstone till de delar jag åhörde, och ibland var det helt identiska skämt och liknande han bjöd på. Men varför skulle man ändra på ett vinnande koncept, egentligen?

20160906_150946814_ios

Det är tidningen Wasabladet som firar sitt 160 års jubileum med att bjuda på gratis föreläsningar åt sina prenumeranter. Och jag har inte varit sen att utnyttja den möjligheten!

Även inom Studentmissionen har vi dragit i gång hösten med nya evenemang. Även om det ibland känns som om jag ibland har en fot i arbetslivet och en annan fot i studielivet, så tycker jag ändå om att hålla kontakten med studielivet – det känns inte som om jag är riktigt färdig med den saken ännu…

20160915_171209166_ios

Föreningen startade upp höstterminen med en pizzakväll där över 50 pers deltog. Här har vi en tävling där uppgiften är att bygga torn av spagetti och mini marshmallows.

Jag har kanske inte nämnt det tidigare på bloggen, men på jobbet har jag fantastiska kollegor, vilket har gjort att vi också umgås privat utanför jobbet. Jobbet som asylhandläggare är nämligen så pass krävande, att skulle man inte trivas tillsammans med sina kollegor så skulle man inte orka speciellt länge. Varför? Jo, eftersom det vi hör i jobbet många gånger är tunga historier och människoöden, så måste man kunna dela de här upplevelserna med någon som förstår en. Dessutom behöver man kunna bolla svåra fall och beslut med någon, speciellt eftersom utgången oftast har mycket stora konsekvenser för den enskilde.

20160909_194431949_ios

En kväll hade vi kräftskiva med kollegorna från jobbet och naturligtvis hade vi skyltningen på tre språk: svenska, finska och arabiska!

Sebastian

Sida 1 av 35

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén