Sebastian Åstrand – Mitt sporadiska bloggande

Bloggen firar 10 år

den 20 juli 2019

Hej!

Väldigt länge sedan jag skrev någonting här senast, alltså i maj 2017. Det är alltså över 2 år sedan senaste uppdateringen här. Bloggen är dock inte (helt) bortglömd av mig, utan avbrottet har sina förklaringar. Största anledningen till uppehållet står nog att finna i att mitt liv innehållit mycket annat.

Framförallt i form av att jag gått från att vara singel till att vara i förhållande med världens underbaraste tjej. Vår resa började nämligen ungefär samtidigt som det blev paus på bloggen… 😉 Under året därpå, så friade jag också till henne och hon svarade ja!

Ja, det säger sig självt att från ha varit singel 26 år och gå till att vara i förhållande är en stor omställning, speciellt om man därtill adderar att vi flyttat ihop (i dagligt tal sambos). Efter att ha levt ungkarlsliv så länge och därefter gå över till att dela hushållet med någon annan, ja, det medför både möjligheter och litet utmaningar. Men jag stortrivs, och skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Andra förklaringar till uppehållet, som jag kommer på ”tähän hätään” är att jag under våren 2017 blev klar med min juristexamen vid Helsingfors universitet efter 6 år studier varvat med jobb. Jag får alltså numera titulera mig själv ”jurist”. Ingenting jag gör i vardagen dock, eller visst, i någon mån identifierar jag nog mig själv som jurist, men det är naturligtvis bara en del av mig.

Färdigställande av min akademiska examen, alltså juris magister, medförde också att jag blev erbjuden att fortsätta mina studier på universitet. Min pro gradu-avhandling (d.v.s. magisteravhandling) blev helt lyckad, om man får tro andras åsikter, den blev nämligen förärad med två priser av olika intresseorganisationer. Tänkte skriva mer om avhandlingen i ett annat inlägg, men varför jag nämner det redan nu är för att det troligen utgör en delförklaring till vad som hände sedan. För jag fick som sagt möjlighet att fortsätta på universitet i 4 år till, men inte längre som student, utan nu som doktorand. Efter en del funderande valde jag att ge det en chans, för det är sällan man blir erbjuden en betald position på universitet under så lång tid som forskare och lärare. Mera om det jobbet följer kanske också i ett annat inlägg. Hur som helst lämnade jag Skatteförvaltningen, där jag hade en fast anställning och övergick till universitets tjänst hösten 2017.

Men säg det som varar för evigt, för jag hade redan tidigt under mina studier till jurist bestämt mig för att jag ville auskultera. Att auskultera (andra begrepp är ”domstolspraktik”, ”sitta ting” o.s.v.) innebär att man efter juristexamen, under ett års tid, jobbar som tingsnotarie, vanligen vid en tingsrätt. Tingsnotarien jobbar under året som en domare och får avgöra egna brottmål, tvistemål och ansökningsmål, men av enklare beskaffenhet samtidigt som man blir både förtrogen med domstolens verksamhet och rollen som domare. Det är dock förhållandevis eftertraktat att auskultera, troligen för att det öppnar dörrarna till att bli både domare och åklagare, men också eftersom det är en merit inom andra juristkarriärer också. För det finns bara platser för en 1/4 av årskullen av de utexaminerade jurister, varför konkurrensen är hyfsat hård även om inte alla jurister söker.

I mitt fall gick det så att jag fick en plats som tingsnotarie efter den långa urvalsprocessen, från ansökan till besked tog det över 6 månader av spännande väntan. En utmaning var dock att välja vilken tingsrätt jag skulle söka till. Efter att ha diskuterat med min dåvarande flickvän, numera min fästmö, kom vi fram till att jag skulle prioritera Ålands tingsrätt högst av ansökningsmålen. Varför? Jo, eftersom att hon just hade blivit klar med sina studier till lärare och det som lärare är mera utmanande att hitta jobb i studiestaden Vasa. Vi funderade nog också på Esbo, Åbo med flera andra ställen men kom till att ett år på Åland kunde vara både kul och litet exotiskt. Dessutom hade hon lätt att få jobb där. Så nu bor vi sedan april 2019 på Åland. Vem hade trott det? Inte jag i alla fall… Men vi trivs här, och jag är tjänstledig från mitt jobb i Vasa under ett års tid.

I skrivande stund sitter jag, ofrivilligt, på Espresso House utanför centralstationen i Helsingfors och väntar på att tåget till Bennäs (i praktiken Jakobstad) ska gå. Jag kom nämligen hit med färjan från Åland i morse för en veckas semester i hemstaden Jakobstad. Reste med Viking Lines Mariella från Mariehamn i går kväll. ~~Snål som jag är~~ hade jag bokat en kryssning för att kunna vila på båten fram till att tåget skulle gå klockan halv ett. För båten skulle gå först kl. 17 tillbaka till Stockholm, trodde jag… Så jag vilade i allsköns ro när jag vaknade till litet av ett utrop, men det var så otydligt att jag vilade/sov vidare. Men av någon anledning spetsar jag öronen när det återigen kom på finska istället för svenska. Vaknade dock med ett ryck när jag blev varse om budskapet: ”alla passagerare som blir i Helsingfors ska omgående lämna färjan, för vi fortsätter nu mot Tallinn”. Då blev det bråttom! För jag hade glömt att Helsingfors-Stockholms färjan sommartid också gör en avstickare via Tallinn, något de inte gör övriga årstider, utan då står kvar i hamnen.

Det har hänt mycket annat under de här två åren som förflutit sedan senaste uppdateringen som jag gärna skulle skriva om: seglingskurs, intressanta jobbresor och privata resor (Island, Ryssland, England m.m.), jobbet som doktorand och tingsnotarie. Men det är en litet för stor ”mumsbit” att inkludera allt i ett inlägg. Ska jag idka självkritik, så är det nog det också en delförklaring till det ibland (mycket) sporadiska bloggandet. Att helt enkelt vara för ambitiös med inläggens innehåll och omfattningen. Istället är det bättre, tror jag nu, att skriva mera otvunget i form av kortare inlägg; alltså inkludera det ”jag känner för” i inlägget istället för att göra inläggen mera heltäckande.

Hur som helst – så noterade jag att det i maj 2019 gått tio år sedan jag skrev första inlägget här på bloggen. Den här bloggen har alltså funnits i ett decennium. Därav rubriken. Så här i den digitala miljön får det ändå anses vara en ansenlig ålder, tycker jag.

Sebastian

Våren 2017: mest jobb och uppsatsskrivande & litet annat

Av Sebastian Åstrand

den 25 maj 2017

i Allmänt

Hej!

Senaste inlägget skrev jag i november 2016, vilket är för över 6 månader sedan. Därför är det nog dags för en (mindre) uppdatering.

Under den här tiden har det hänt en hel del. Däri ligger också förklaringen till radiotystnaden på bloggen. Men vad är det då som har hänt sen sist?

När jag senast skrev ett inlägg i början av november så jobbade jag fortsättningsvis heltid som migrationshandläggare vid Migrationsverket. I början av december bytte jag emellertid jobb. Numera jobbar jag på skatteförvaltningen här i Vasa. Det är en av de större förändringarna som jag åtminstone i början märkte av varje dag. För på min tidigare arbetsplats uppstod en gemenskap som åtminstone jag upplevde som väldigt unik för arbetssammanhang. Orsaken till dess uppkomst ligger troligen i att vi alla fick vara med och bygga upp någonting helt nytt, en helt ny asylprövningsenhet. Därigenom fick vi alla sätta vår personliga prägel på verksamheten (inom givna ramar, naturligtvis). Dessutom, utöver att vi var ett väldigt bra gäng, så tror jag att vi gemensamt hade en känsla av att vi utförde en samhällsviktig uppgift som också hade en stor betydelse för de enskilda klienterna.

För det är klart, sätter man ihop ett gäng personer med olika bakgrunder för att tillsammans lösa uppgifter, tackla problem och skörda frukten av arbetet – så är en naturlig konsekvens att man blir ett (mycket) sammansvetsat team. Att arbetsuppgifterna också var innehållsmässigt och psykiskt krävande gjorde säkert också sitt. En del hävdar att asylprövning är, om inte det svåraste jobb man kan ha, så åtminstone ett av de absolut svåraste jobben – och jag är nog beredd att hålla med. Just kring arbetets innehåll och utmaningar så skulle jag kunna skriva väldigt mycket. Kanske kan jag också gör det någon gång i framtiden.

Här håller jag min f.d. kollegas hund i famnen. Den fick ibland hälsa på vid kontoret under lugnare dagar. En riktig office dog!

Undertecknad i ett av interjvurummen på Migrationsverket. Det här var min vardag under närmare 10 månader. Skulle de här väggarna kunna tala, så skulle de kunna berätta om väldigt många tragiska livsöden men också om dagar då intervjuaren förmått traumatiserade människor öppna sig och berätta om sina liv – en historia som kunnat vara helt avgörande när man senare fattat beslut i asylärendet. Det här var ett tungt jobb, men samtidigt väldigt stimulerande och på ett sätt också givande. För under den här tiden växte jag väldigt mycket som person.

Men ingenting varar som bekant för evigt och så inte det här heller. För antalet asylsökanden som kom till Finland avtog kraftig efter rekordhösten 2015 och därmed minskade också behovet av att upprätthålla en egen asylenhet i Vasa. Således fattades ett beslut om att enheten skulle avsluta sin verksamhet vid årsskiftet 2016/17. Jag hade dock turen att bli erbjuden förlängning av min anställning, en tur som tyvärr inte alla mina otroligt duktiga kollegor delade. Jag valde dock efter en del funderande att tacka nej. Orsakerna var två, för det första hade arbetsorten ändrat till Reso (strax utanför Åbo) och för det andra så behövde jag fokusera på att skriva klart min avhandling och således avsluta mina studier – en flytt till en ny ort hade under de här omständigheterna inte passat särskilt bra.

Migrationsverket upprätthåller ett eget bibliotek för sin personal, något som är väldigt uppskattat. Där via kan man låna facklitteratur om de länder varifrån man möter asylsökanden, men också skönlitteratur. Här ett litet utdrag ur boken ”Jag var precis som du” som är skriven av Negra Efendić som kom till Sverige som asylsökande.

Ett såhär fint diplom fick jag av mina kollegor när jag slutade på Migrationsverket. Enligt diplomet är jag en ”superhurri” alltså supersvensk, haha. Plus att jag profilerat mig som en seglande nallebjörn som har svar på alla frågor. 🙂

När jag började på det nya jobbet så kände jag speciellt i början viss abstinens efter den unika gemenskapen som hade existerat på den gamla arbetsplatsen. För det sägs att människan instinktivt skyr förändringar och det är säkert sant. Däremot så behöver jag kontinuerligt förändringar för att jag ska känna mig stimulerad i vardagen, eller rättare sagt någon form av nya utmaningar med jämna mellanrum. För stagnation är något av det som jag personligen har svårast för. Och visst, efter någon vecka på den nya arbetsplatsen så hade jag visserligen inte glömt den unika gemenskapen på den gamla arbetsplatsen, men jag började känna mig på riktigt hemma på det nya jobbet.

På mitt nya jobb finns det varje morgon möjlighet att köpa semlor, mysli och gröt. Speciellt smörgåsbuffén är något som jag uppskattar, för semlorna bakas på plats.

Det här inlägget har hittills, i princip, mest kretsat kring jobb. Har jag gjort något annat än jobbat det senaste halvåret? Jo, det har jag nog – men arbetet har tagit upp en väldigt stor del av tiden, det kan jag inte förneka. En annan sak som tagit väldigt mycket tid och energi den senaste tiden är skrivandet och färdigställandet av min pro gradu avhandling (motsvarande en masteruppsats eller D-uppsats). I skrivande stund är min uppsats inlämnad och numera också godkänd.

Att avhandlingen är klar betyder nu också att jag har avklarat alla studieprestationer som fodras för att kunna ansöka om min juristexamen. Men det betyder också det att jag nu får lägga avhandlingen bakom mig. Visst, jag har tyckt att det har varit till och från riktigt spännande och stimulerande att skriva avhandlingen, speciellt eftersom jag valde att skriva om ett område som varit föremål för väldigt litet tidigare forskning. Men samtidigt har avhandlingen utgjort ett kontinuerligt stressmoment som gjort sig påmint om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan, under de senaste två åren. Nu är den som sagt färdig och jag har också lämnat in min ansökan om juris magisterexamen. Tänk att den dagen nu kommit! Det hade jag nog svårt att tro när jag hösten 2011 inledde mina studier – då kändes det så otroligt avlägset att man en dag skulle ha färdigställt alla studieprestationerna inklusive den mycket beryktade pro gradu avhandlingen, men här är vi nu 🙂

Även om största delen av min tillvaro de senaste månaderna kretsat kring jobb och avhandlingsskrivande så har det nog funnits tid för annat också. Bara att tiden varit allt mellan ganska till mycket begränsad.

Välkommen på halv åtta hemma oss mig! Nej, jag skojade bara… En kväll gjorde jag, Anders och Sophia på nytt slag i saken och bestämde oss för att göra mat tillsammans.

Förrätten var en ganska enkel historia och bestod av äppel, tomat, rucola, körsbärstomater, rödlök, tonfisk och en gräddig ost ovanpå. En fräsch smak hade det och jag svarade faktiskt för uppläggningen 😉

Varmrätten var riktigt delikat och bestod av en laxmedaljong, ugnsbakade potatiser, rostade nötter, granatäpple, rotfrukter, lök, rucola och smältost.

Efterrätten var riktigt smarrig! I skålen ser du uppvärmda päronhalvor som ligger i en slags chockladfondant och ovanpå detta rostad mandelmassa. Till detta tillkom även vaniljglass. Min vän Sophia som studerar till lärare i huslig ekonomi kan verkligen det här med att lägga ihop delikata menyer.

Nu efter att avhandlingen blev klar så har jag fått betydligt mera tid för annat också. Det är en märklig känsla och skillnaden är påtaglig. Plötsligt har jag betydligt mera fritid än vad jag haft på länge. Frågan är mera hur jag ska använda den? En kompis som själv färdigställt sin avhandling gav mig dock en förvarning om vad som är att vänta, och det är att ta itu med allting som man inte haft tid med under avhandlingsskrivandet. Jag börjar så småningom inse att hon hade rätt, för det är onekligen mycket praktiska saker men också en del relationer som hamnat i skymundan den senaste tiden. Nu är det alltså hög tid att ta tag i dessa saker! Eller åtminstone, så snart jag pustat ut ordentligt först 😉

Sebastian

Hösten 2016

Av Sebastian Åstrand

den 06 november 2016

i Allmänt

Frekvensen av uppdateringar här på bloggen har den senaste tiden varit ganska ringa. Förklaringen till det står nog främst att finna i mitt jobb, för jobbet är nog ganska mentalt krävande, varför den återstående tiden går till återhämtning och andra sysslor än till att just blogga. Men jag tänkte i vartfall skriva en liten summering av hösten så här långt, eller föresten, när tar egentligen hösten slut? I skrivande stund visar kalendern att det är den 6 november och termometern visar det är -9 C ute. Betyder det att vintern är här? Kanske.

I slutet av september så företog jag mig en resa till Sverige och närmare bestämt till Västra Sverige. Där besökte jag min lillebror som numera studerar till arkitekt. Tillsammans så bekantade vi oss med Västkusten och de kustsamhällen som finns där. De ställen som vi fokuserade extra på var Smögen och Kungshamn, som enligt uppgift ska vara riktiga guldkorn. En uppgift också visade sig också stämma mycket väl.

Strandpromenaden i Smögen. Båten i förgrunden, en Finnmaster, är faktiskt tillverkad här i Österbotten (i Karleby).

Smögen är ett charmigt kustsamhälle. Flertalet filmer är inspelade här, däribland den svenska komedin ”Micke och Veronica”.

Jag visste inte ens att det fanns så här pittoreska samhällen i Sverige eller ens i Norden. Den här vyn möter en när man kör över bron till Smögen.

Samma veckoslut så ordnades det i Göteborg det bokmässan, som är ett årligen återkommande evenemang. Det var också bakgrunden till att jag valde just det här veckoslutet för mitt besök till Västra Sveige och Göteborg. För bokmässan i Göteborg har under en längre tid funnits på listan över event jag skulle vilja besöka och efter den här resan så kan jag bocka av ett event. Bokmässan i Göteborg är för övrigt den största av sin sort i Norden, vilket också märktes på den stora mängden utställare. I mässkatalogen så kunde man definitivt hitta någonting för alla smaker, för utom de stora drakarna som Bonnier och Nordstedts så fanns här allt från småförläggare som ger ut böcker på Tornedalsfinska till intresseföreningar i stil med ”Svenska läkare mot kärnvapen” (- vad de nu gjorde på bokmässan?). Så spektrat var minst sagt brett. Lägg därtill massor med intressanta och aktuella författare, såsom Jan Guillou, Sofi Oksanen och många andra mer eller mindre kända skribenter och författare, som hade intressanta föredrag och diskussionstillfällen.

Finland var representerat i olika former på bokmässan, speciellt finlandssvensk litteratur var starkt närvarande.

Jag var speciellt intresserade av två författare: Leif GW Persson och Jens Lapidus. Båda hade intressanta föredrag. Efter att ha lyssnat på Lapidus, så blev jag riktigt intresserad av jobba som försvarsjurist och jag tror att den övriga publiken också lämnade föredraget med liknande tankar…

Även Mumin hade ett eget stand på mässan.

När man reser tillsammans med en arkitektstudent, så får man räkna med en del intressanta stopp längs med vägen. Vi gjorde ett par avstickare, innefattande ett vid Gunnebo slott. En annan intressant sak med att ha en arkitektur och design intresserad lillebror är att han kan identifiera nästan alla designmöbler. Oberoende vilken lampa eller fåtölj du pekar på, så kan han allt som oftast berätta både vem som är designern och producenten bakom möbeln, utöver modellnamnet. 🙂

Gunnebo slott är ett lite mindre slott som ligger strax utanför Göteborg. Framför slottet hittar man en vacker trädgård med figurklippta buskar.

Så här ser skrivbordet ut hos en arkitektstudent. Notera speciellt skrivbordslampan som är designad av en italiensk designer, och som enligt utsago förekommer såväl på arkitektkontor som advokatbyråer världen över. Rullen du ser på bilden är inte en rulle med hushållspapper, som jag först trodde, utan det är ritpapper på rulle(!).

I Kungshamn som stannade vi till vid en restaurang som heter Bellas Gästis och avnjöt lunchsupén där. Speciellt efterrätten var en delikat historia, lakritspannacotta tillsammans med hallon – båda smakerna ”gifte sig” med varandra.

Min resa fortsatte sedan från Göteborg till Stockholm. Jag är som bekant svag för Stockholm och jag missar nästan aldrig chansen att besöka Sthlm om möjlighet ges. Därför hade jag valt att åka hem med färjan från Stockholm till Helsingfors, och före det med flyg från GBG till Sthlm.

Jag gillar att testa på nya saker och i Sthlm så provade jag på att bo på Scandics nyaste hotell: Continental som ligger mitt i centrum. Det mest speciella med det här hotellet var enligt mig deras takterrass med en magnifik utsikt över Sthlm City.

På morgonen besökte jag terrassen för att se hur staden vaknar till liv. Emellertid stötte jag på de här rosa underlagen. Medan jag funderade på vad de var ämnade till, så väller en grupp unga hurtiga tjejer in och de ska precis inleda dagen med ett yogapass. Undertecknad valde dock att avlägsna sig diskret istället för att försöka sig på en solhälsning iförd chinos och skjorta 😉

För att fortsätta på litteraturtemat, så hemma i Vasa så gick jag en kväll och lyssnade på Jan Guillou som föreläste på Åbo Akademi. Jag har inte läst speciellt mycket av den gode Guillous böcker, men flertalet av hans kolumner i svenska dagstidningar har inte undgått mitt intresse. Och även om jag nog inte delar hans värdegrund när det kommer till politik och religion, så är det ändå intressant att lyssna till honom. Men en liten kuriositet i sammanhanget: Guillou hade senare även föredrag på Bokmässan i Göteborg och även om jag inte explicit närvarade vid dem, så kunde jag inte undgå att höra litet när han talade också då. Men det intressanta var att han innehållsmässigt bjöd på en relativt liknande presentation, åtminstone till de delar jag åhörde, och ibland var det helt identiska skämt och liknande han bjöd på. Men varför skulle man ändra på ett vinnande koncept, egentligen?

Det är tidningen Wasabladet som firar sitt 160 års jubileum med att bjuda på gratis föreläsningar åt sina prenumeranter. Och jag har inte varit sen att utnyttja den möjligheten!

Även inom Studentmissionen har vi dragit i gång hösten med nya evenemang. Även om det ibland känns som om jag ibland har en fot i arbetslivet och en annan fot i studielivet, så tycker jag ändå om att hålla kontakten med studielivet – det känns inte som om jag är riktigt färdig med den saken ännu…

Föreningen startade upp höstterminen med en pizzakväll där över 50 pers deltog. Här har vi en tävling där uppgiften är att bygga torn av spagetti och mini marshmallows.

Jag har kanske inte nämnt det tidigare på bloggen, men på jobbet har jag fantastiska kollegor, vilket har gjort att vi också umgås privat utanför jobbet. Jobbet som asylhandläggare är nämligen så pass krävande, att skulle man inte trivas tillsammans med sina kollegor så skulle man inte orka speciellt länge. Varför? Jo, eftersom det vi hör i jobbet många gånger är tunga historier och människoöden, så måste man kunna dela de här upplevelserna med någon som förstår en. Dessutom behöver man kunna bolla svåra fall och beslut med någon, speciellt eftersom utgången oftast har mycket stora konsekvenser för den enskilde.

En kväll hade vi kräftskiva med kollegorna från jobbet och naturligtvis hade vi skyltningen på tre språk: svenska, finska och arabiska!

Sebastian

Gotland

Av Sebastian Åstrand

den 14 augusti 2016

i Allmänt

Den här sommarens resa gick till Sverige och Gotland. Gotland låter kanske inte så spännande. Men jag har under en längre tid velat besöka den här ön och stifta närmare bekantskap, och nu kände jag att det var dags för en resa dit.

Det är svårt att beskriva atmosfären i Visby, men åtminstone jag föll som en fura för den.

Strandpromenaden längs med ringmuren som omgärdar delar av Visby.

Kring Visby finns en ringmur som till vissa delar är över 700 år gammal. Den orsakar vissa praktiska problem, särskilt med biltrafiken i staden.

Så här såg min resrutt ut: start från Jakobstad med tåg till Helsingfors. I Helsingfors tillbringade jag sedan en halv dag innan det var dags att bege sig till Viking terminalen på Skatudden. Jag tog sedan färjan till Stockholm. Ombord på Gabriella så unnade jag mig att äta gott, såväl till middag som frukost. Det enda som lämnade litet trist eftersmak var att det var galet mycket folk ombord, vilket märktes särskilt i terminalen i Helsingfors där folk väntade på ombordstigning. Luften var stundvis mycket dålig, faktiskt så dålig att en tjej i ett sällskap svimmade av tillfälligt. Tycker faktiskt att Viking Line borde göra något åt den saken.

Väl i Stockholm så förflyttade jag mig till Cityterminalen varifrån bussen till Nynäshamn skulle avgå. Bussresan till Nynäshamn tog cirka 1 timme och var en angenäm upplevelse trots att det var väldigt varmt ute, detta tack vare bra luftkonditionering i bussen. Jag tycker generellt att bussar och andra kommunikationsmedel håller än högre standard i Sverige än här hemma i Finland. I Nynäshamn väntade sedan fartyget som skulle ta mig till Visby och Gotland.

Överfarten till Gotland kan närmast liknas med när man tar en snabbgående katamaran till Tallinn från Helsingfors. Båten gick otroligt snabbt i förhållande till sin storlek. Marschhastigheten låg kring 30 knop (kring 50 km/h) och det är snabbt för ett passagerarfartyg ska ni veta. Överfarten till Gotland gick således kvickt och vi nådde fram till Gotland på ca 3 timmar.

I Visby bodde jag på två olika hotell. Det första hotellet var hotell Gute, som som var ett trevligt hotell av normal standard. Det som saknades på hotell Gute var luftkonditionering, varför natten blev varm på rummet, detta trots att jag sov med fönstret uppe (vilket jag normalt aldrig gör). Där på följande hotell var ett Best Western hotell vid namn Hotell strand. Det här hotellet var ett standardhotell i stil med Hilton, Scandic med flera. Det som var trevligt med det hotellet var emellertid att det hade luftkonditionering på rummen och att hotellet delvis var inhyst i charmiga gamla byggnader.
Min mamma anmärkte att det var ett konstigt upplägg att växla hotell när man bor i samma stad, och så kan det naturligtvis te sig vid första anblick. Men orsaken till varför jag ibland byter hotell, är att jag gillar att testa på och se olika saker, helt enkelt få litet variation. Den här gången visade det sig dock vara litet onödigt med ett hotellbyte, eftersom jag knappt tillbringade någon tid på hotellen utöver nattsömn och frukosten.

Ringmuren sträcker sig hela 1,2 km och jag valde att promenera runt den ett varv. 1,2 km låter inte så långt, men terrängen var delvis kuperad varför det inte var så enkelt som jag först trott…

Man kan också bestiga ringmuren.

På insidan av ringmuren. Ringmuren och bebyggelsen på insidan smälter ihop ett naturligt sätt.

Det finns begränsat med ställen där man röra sig mellan in- och utsidan av de delar av Visby som omgärdas av ringmuren.

De första dagarna tillbringade jag ”endast” i Visby. Staden är inte till befolkningsmängden sett särskilt stor. I Visby bor det 22 000 invånare, vilket gör det till en stad av min egen hemstad Jakobstads storlek. Men trots sin relativa litenhet så måste jag säga att den här staden nog är en av de mest fina och charmiga ställen jag hittills besökt under mitt liv. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, som fick mig att känna så, men den här känslan inföll sig som av sig självt när jag promenerade kring inne i Visby. Kanske är det den historiska miljön med alla gamla hus och ringmuren? Eller så är det atmosfären som bildas av alla människor och den attityd de utstrålar? Ja, helt säker är jag inte, men så mycket kan jag säga att hit kommer jag definitivt att återvända (och det förhoppningsvis snart!).

Jag har ett par gånger fått höra av mina vänner att jag endast skulle äta ”lyxig” mat, efter att de läst min blogg. Det här är ett påstående som saknar bärighet enligt mig åtminstone 😉 Därför är det kanske på plats att publicera en bild på mitt mellanmål ombord: morotskaka och ett glas mjölk. Enkelt, men ack så gott! Varför mjölk? Jo, för att min mage fungerar inte utan en portion mjölk på morgonen 🙂

Det finns gott om stränder på Gotland och de är alla unika på sitt eget sätt – här är det speciella stenar som pryder stranden så långt man kan se.

Ringmuren belyst av solen – inga filter här inte…

Den senare delen av min tid på Gotland tillbringade jag i huvudsak utanför Visby. Gotland är en förhållandevis stor ö, och jag hade dessvärre inte någon möjlighet att se hela ön under min tid här. Därför hade jag konsulterat olika källor för att höra mig för om vilka delar Gotland som var särskilt sevärda och vilka jag följaktligen tänkte prioritera under min tid på Gotland. Jag hade fått höra att särskilt södra ändan av Gotland, samt den östra och västra kusten var särskilt sevärda. Sagt och gjort, så hyrde jag en bil med vilken jag sedan utforskade nämnda platser.

Ett obligatorium när man besöker Gotland är att åka över till Fårö. Uppenbarligen var det något som folk också tagit på allvar, för färjorna var proppfulla. Längs med vägen till färjan fanns det skyltar där det stod att läsa ”Om kön börjar här, 1,5h kö till färjan”. Som tur är hade jag dock åkt ut på morgonen och undvek således långa köer.

Gotlands kanske mest kända sevärdhet – raukkerna.

En rauk är en naturlig stenformation som skapats med årens lopp genom att havet slipat stenen.

Så här klart vatten är ingenting man är bortskämd med hemmavid, tyvärr.

Min partner in crime under den tid jag tillbringade på landsvägarna: Ford Mondeo.

Fårö har inte fått sin namn av en slump! När man körde på vissa sträckor fick man se upp för frigående får.

Jag stannade till för att ta en bild av fåren och tänkte just kliva ur bilen, när fårmamman gav mig den här mördande blicken!

Jag är svag för snygga detaljer – när blinkers är aktiverad så dimmas framstrålkastaren ned ett par snäpp.

Lilla lammet blev så rädd för undertecknad – att det bokstavligen tog ett skutt i luften!

Fårö är känd som den ö där den kände filmmakaren Ingmar Bergman tillbringade mycket tid. Personligen gillade jag också Fårö, men jag måste nog säga att jag gillade Visby ännu ett snäpp mera 🙂

Almedalen – vilken ibland brukar beskrivas som ett sagolandskap.

Under mitt besök var det mycket folk i farten, då det var den s.k. Stockholmsveckan på Gotland.

Utsikten från hotellet vid skymning – inga filter här heller…

Min hemresa från Gotland gjorde jag genom att flyga från Visby till Helsingfors, och från Helsingfors till Vasa. Smidigt värre! Finnair flyger nämligen direkt till Visby från Helsingfors under sommarmånaderna.

Jag tycker om att använda tiden effektivt under mina resor. Därför hade jag bokat med en litet längre mellanlandning i Helsingfors. En lagom lång mellanlandning som gjorde att jag kunde testa på den nya ringbanan som möjliggör att man kan ta tåget från Vanda flygplats in till Helsingfors. Under mitt stopp i Helsingfors hann jag även göra en del trevligt också, bland annat äta på en av mina favoritrestauranger: Vapiano.

”Allt är bättre i Sverige!” utbrast nyligen en kollega på jobbet. Jag är inte helt säker på den saken, men jag kunde åtminstone konstatera att svenska Migrationsverket på Gotland huserar i verkligt storstilade lokaler. (Notera särskilt ornamentet med tre kronor på fasaden, mäktigt!)

I Helsingfors åkte jag förbi finska Migrationsverkets huvudkontor som ligger i Fiskehamnen. Inte fullt lika storstilade lokaler här inte…

Summa summarum så blev det en riktigt trevlig semesterresa. Ibland behöver man inte åka så långt för att upptäcka riktiga smultronställen, och jag behöver knappast säga att jag räknar Gotland till den gruppen – för det torde framgå av min smått lyriska beskrivning av Gotland…

Sebastian