Idag har dagen bestått av att läsa inför en tenta i avtalsrätt. Boken som jag har på gång just nu är ”Sopimusoikeuden oppikirja” av M. Hemmo. Fritt översatt ”Avtalsrättens lärobok” som utgör en av tre kursfordringar (böcker) i avtalsrätt vid Helsingfors universitet. Dagens kapitel handlar om när det uppkommer formfel i formbundna avtal.
Formbundna avtal är t.ex. överlåtelse av fastighet (enligt Jordabalken (JB) kap. 2.1), var det ställs krav om att en viss form skall iakttas. Bland annat är kraven att avtalet är skriftligt, bevittnat av officiellt köpvittne och köpeobjektet noga specificerat. Enligt samma paragraf är ett köpe/överlåtelse avtal som uppkommit i strid mot de aktuella formkraven ogiltigt. Det här borde ju följaktligen betyda att minsta lilla fel gällande formen, skulle göra avtalet helt ogiltigt. Vilket ju är den logiska slutsatsen.
Men också här är juridiken underbar, det finns nämligen ett undantag från denna regel i form av mindre fel gällande formbundenheten. Författaren till boken M. Hemmo ställer den uppenbara frågan, är formbundenheten den viktigaste delen i ett avtal. Är kravet på formbundenheten ett självändamål? Hemmo gör gällande att man skall särskilja avtalet substans / innehåll från avtalets form. Enligt Hemmo, så gäller då att man vid mindre formfel, inte skall betrakta avtalet som icke bindande. Detta för att man i sådana fall ger innehållet i avtalet företräde.
Denna princip, som att vid mindre fel gällande formen på formbundna avtal, att man ger företräde åt innehållet och avtalet ändå är giltigt. Tillämpas dock med vissa restriktioner, dessa är bland annat;
– det förutsätts att avtalsparterna är någorlunda jämn starka. Detta är vanligtvis fallet i fastighetsöverlåtelser där båda parterna är privatpersoner.
– vid konsumentavtal (parter: konsument och näringsidkare) tolkas dock denna princip betydligt strängare till företagarens nackdel, om den överhuvudtaget tillämpas. Detta eftersom man anser att företagaren bör ha bättre kännedom om gällande bestämmelser. Detta aktualiseras särskilt i konsumentkredit avtal, då det stadgas att konsumenten skriftligt skall få ta del och godkänna avtalet jämte dess alla villkor (även elektroniska avtal duger). Har t.ex. inte räntan skriftligen överrenskommit så skall lånet t.o.m. betraktas som räntefritt.
/Sebastian