Varför blev jag jurist?

Jag fick nyligen frågan, varför jag valde att bli jurist, och även om jag fått frågan tidigare, så har jag oftast givit ett mera allmängiltigt och standardiserat svar på den. Men den här frågeställaren ville ha ett litet mera ingående svar än så, så det erbjöd till eftertanke.

Mitt standardsvar brukar annars vara att jag har ett samhällsintresse och juridik är ett brett område samtidigt som jag får ett given yrkesbenämning, alltså jurist. Inget fel i det svaret, men det säger kanske inte jättemycket om personen, egentligen, och det var nog orsaken till att frågeställaren inte nöjde sig enbart med det svaret.

Vissa nöjer sig inte enbart med enkelt svar, utan vill också ha en mera komplett slutledning än så. Och yrkesvalet borde kanske i någon mån bottna i mera än ett förhastat val, så frågan är nog relevant!

För att utveckla mitt tidigare svar (för att använda en term förbehållen journalister), så tror jag att det bottnar i någon form av patos för rättvisa. Det låter måhända storslaget, men jag brukar se att rättvisan nog också skall finnas i de små sammanhangen och inte enbart ur ett större perspektiv. För det är av få saker som jag tar så illa vid mig av som när någon bekants rättigheter blir kränkta – och det gäller särskilt om den kränkte är den svagare parten och den andre utnyttjar t.ex. någons oförstånd eller sjukdom medvetet eller omedvetet.

Juridiken ger här någon form av verktygsback med verktyg som (i bästa fall) erbjuder en möjlighet att korrigera orättvisorna. Det är ju utopi att man skulle kunna korrigera alla orättvisor, men i mitt tycke ger juridiken åtminstone något av de bästa möjligheterna att göra så. Sen är ju juridik inte lösningen på alla problem, och oftast en sista hands åtgärd var man ofta är tvungen att ”slå i underläge”, men den ger åtminstone någon form av ramverk och rättvisekontroll.

Sen är det ett förbaskat intressant område också 😉
Det sägs ju inte utan anledning: att ju mera man lär sig desto mindre vet man – och det gäller nog också juridiken.

Sen skulle man ju kunna hävda att juridik är ett relativt statiskt område, med få nya innovationer. Men det är nog inte sant ur alla hänseenden, för vissa områden förändras i en rasande takt. Samtidigt som vissa områden är mera bestående. För även om moral och lag (juridik) inte är samma sak, så finns det ändå ett flöde däremellan och moralregler cementeras som juridiska regler och vice versa, därigenom blir inte området statiskt ur en moralisk synvinkel – utan påverkas av och påverkar samhällets rättviseuppfattning.

Något om kall yrken och domared

Jag har tidigare diskuterat s.k. kall yrken med min far, och det aktualiserades för inte så länge sedan att vi återigen dryftade frågan. Orsaken till det var att min lillebror blivit antagen till läkarutbildningen och vi diskuterade om just läkaryrket är ett kall yrke. Frågan är då förstås: vad förstås med ett kall? Är det synonymt med att ha vetat sedan barnsben att jag skall bli just det, eller att man på något vis känt sig utvald för att välja den professionen? Eller räcker det med ”enbart” ett brinnande intresse? Min åsikt i frågan är att man kanske drar litet för höga växlar när man pratar om kall yrken, och det i de flesta fall skall räcka med ett intresse och naturligtvis en vilja att tjänstgöra som t.ex. läkare.

Av det halkade vi naturligtvis över till olika former av eder som man skall avlägga innan man påbörjar sin yrkesgärning inom vissa områden. I Finland har ju läkarna sin egen ed (finska), som bygger på den Hippokratiska eden. De jurister som väljer att tjänstgöra som domare i Finland avlägger också en form av försäkran, oftast i samband med auskulteringen (tingstjänstgöring), som återfinns i rättegångsbalken:

"Domare skall ed thenna svärja: Jag N.N lofvar och svär,
vid Gud och hans heliga Evangelium, at jag vil och skal,
efter mitt bästa förstånd och samvete, i alla domar rätt giörä,
ej mindre then fattiga, än then rika, och döma efter Guds och
Sveriges Lag, och laga stadgar: aldrig lag vränga, eller orätt 
främja, för skyldskap, svågerskap, vänskap, afvund och 
illvilja, eller räddhoga: ej eller för mutor och gåfvor,
eller annan orsak, under hvad sken thet vara må, 
och ej then saker giöra, 
som saklös är, eller then saklös, som saker är. 
Jag skal ock hvarken förr, än domen afsäges,
eller sedan, uppenbara them, som till Rätta gå, eller androm, 
the rådslag, som Rätten inom lyckta dörar håller. 
Thetta alt vil och skal jag, som en ärlig och uprichtig 
Domare troliga hålla, utan arga list och påfund,
så sant mig Gud hielpe til lif och siäl. 
Ej må någor i Domareembetet träda, förrän han så svurit hafver."

— Rättegångsbalkens 1 kapitel 7 paragrafen (Finlex)

Eden finns dock också i en förnyad form, som nog bättre svarar mot dagens krav och förväntningar – även om rättegångsbalkens domared fortfarande nog också gäller.

"Jag N.N. lovar och svär vid Gud den allsmäktige och allvetande
att jag efter bästa förstånd och samvete skall handla rättvist
i alla lagskipningsuppgifter och iaktta lag."

— Förordning om [..] domared och domarförsäkran 6 § (Finlex)

Jag skulle dock hävda att juristyrket i sig inte kräver någon form av kall, för att man skall ”kunna” välja det – utan här är det intresse som avgör. Jag låter det vara osagt om läkaryrket kräver ett kall – för läkaryrket kan ju utföras på mängd olika sätt, utöver den vanlige distriktsläkaren finns det ju också de som t.ex. enbart ägnar sig åt forskning. Litet samma är det för jurister, och inom vissa inriktningar som t.ex. domare krävs det nog någon form av kall att sträva efter rättvisa åtminstone – i mitt tycke.

Det är lätt hänt att man förknippar vissa egenskaper med vissa yrkesgrupper – här med ingenjörer som sätter ”funktion före form”.

Ja, det återstår att se om man valde juristyrket på rätt premisser när man väl kommer ut i arbetslivet, men sålångt är jag nog nöjd med mitt val – vad det bekommer intellektuella utmaningar även om studiet av området kunde förbättras.

/ Sebastian