Mitt sporadiska bloggande

Månad: oktober 2014 Sida 2 av 3

Berövad på mitt kommunikationsmedel

Snyft! Min Apple iPhone 5S mobiltelefon valde i mitten av förra veckan att ”kasta in veven” eller kanske mera passande i det här sammanhanget så har den ”dragit ur jacket” så att säga. Och som en direkt följd av detta, så känner jag mig på något vis litet efter och utanför samtiden som rusar förbi i en ohejdbar fart…

Även om jag inte behöver vara utan min smartphone särskilt länge, ungefär en vecka, medan den är på garantiservice, så märker jag ändå hur viktig den är i vardagen. I telefonen har jag bland annat min e-post, navigationskartor, Facebook och kanske framförallt min kalender. Bara frånvaron av kalendern gjorde att jag för första gången på ett år försenade mig från en föreläsning med en timme idag! Jag går helt enkelt enligt kalendern på min telefon, om det så gäller en föreläsning eller fika med en kompis på stan… Så om du uppfattar mig som än mer disträ än annars, så vet du nu bakgrunden därom…

nokia-3510i

Fast min Nokia 3510i:n är över ett decennium gammal nu så hänger den ännu någorlunda troget med…

Helt disconnectad är jag ändock inte eftersom jag fann en vikarie till min iPhone inne i någon byrålåda. Vikarien ifråga heter Nokia 3510i och den är enligt egen utsago över 10 år gammal (knappar du in *#0000* på en gammal Nokia telefon så berättar den datumet på sitt operativsystem, i det här fallet 13.02.2003). Den ger mig åtminstone möjligheten att kommunicera via telefon och SMS (vänta nu, var det inte i det syftet man uppfann mobilen?), medan de andra formerna av kommunikation (Facebook, Instagram m.fl.) har blivit lämnade därhän just nu.

HTC-diamond

Så såg min HTC Diamond ut, baksidan var formad som just en ”diamant” – men navigeringen på skärmen sköttes främst med en penna.

Men samtidigt fick det mig att reflektera litet över hur beroende man är av sin smartphone i dagsläget, när jag nu är utan den. (Jmf. med att man inte är medveten om en obetydlig muskel i kroppen förrän den börjar värka.) Jag införskaffade min första ”riktiga” smartphone med touchscreen när jag var sjutton år gammal, vilket var sommaren 2008. Telefonen jag då valde var en HTC Diamond som körde Windows mobiloperativsystem, och den hade jag importerat från Sverige – enligt återförsäljaren borde mitt exemplar ha varit ett av de första i Finland… Vill du se reklamfilmen som fick mig på kroken för 6 år sedan, så finns den på Youtube – inte konstigt att man som 17-åring nappade på att köpa den. 😉

iphone

Snart får jag återigen lägga vantarna på min efterlängtade iPhone 5S…

Nåja, tiden har gått sedan dess och sprungit förbi min gamla HTC för längesedan, och det har blivit ett antal telefoner efter det också. Men fast det ”bara” är 6 år sedan jag började med smartphones så märker jag nu hur svårt det är avstå från en sådan, ens för en kortare period – vilket ju betyder att jag i förlängningen har anpassat mitt beteende efter att ha en sådan telefon. Sålunda kan det väl fungera som litet terapi att vara utan sin smartphone ett tag – back to nature så att säga.

Nåväl, nu får det räcka med självömkan, det är inte en attraktiv egenskap – för snart får jag min iPhone tillbaka. Intressant är dock det att jag lär få en ”ny” telefon, då de i Salo vart jag skickade iPhonen inte vanligen reparerar telefonen utan de byter helt sonika ut den till en ”refurbished” enhet (alltså en fabriksåterställd och rekonditionerad enhet). Detta eftersom det inte är lönsamt att reparera iPhones i Finland, utan det är billigare att skicka dem i bulk (som en större sändning) till Kina för reparation än att ha en finsk ingenjör att fixa enstaka på plats. Vilket nog känns konstigt, särskilt när Finland förr var mobilerna förlovade land. Men tiderna förändras också här, samtidigt som det kanske är en delförklaring till den höga arbetslöshet som råder i Finland just nu.

Sebastian

Ett stycke kandidat tar helg

Jahapp, nu har jag tydligen gått och fått min första akademiska titel (eller tiitel som de säger i Sverige…). Så från och med i fredags (10.10.2014) så får jag alltså titulera mig rättsnotarie, så nu är jag inte ”bara” student längre!

I fredags var det examensceremoni vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, men undertecknad närvarade icke. Varför inte det? Jo, dels för att man inte brukar delta när man blir kandidat (rättsnotarie) utan först när man blir utexaminerad som juris magister. Men dels också för att ceremonin var i Helsingfors och inte i Vasa, så även om de hade ”kuohuviinitarjoilu” (bjudning med mousserat vin) så motiverade det ändå inte riktigt en resa dit – det får vänta tills det är ”på riktigt”. 😉

rattsnotarie

Så såg det ut i universitets studieadministrativa system ”WebOodi” när jag loggade in idag, det tackar vi för!

Det riktiga examensbeviset får jag ännu vänta på ett tag, då det skall transporteras från Helsingfors till Vasa, i fakultetens regi, varifrån jag tids nog får avhämta det.

Men en liten tillbakablick på den tre senaste åren är väl nu på sin plats när jag nu får lägga en etapp av min studiekarriär ”till handlingarna” så att säga. Rent studiemässigt så har man hunnit bli bekant med många olika rättsområden: från sakrätt till folkrätt via straff- och processrätt, för att nämna några. Eller som det fullständiga studieprestationsutdragets längd skvallrar om, så har det blivit några kurser och tenter av de mest diverse slag – för mitt studieutdrag är långt som sju nödår (eller åtminstone fem fulla A4 sidor…).

Men bortsett från det rent ”studiemässiga” så har nog de här tre senaste åren gått relativt fort. Jag minns mycket väl första dagen på utbildningen i slutet av augusti 2011 när jag för första gången stegade uppför trapporna vid Vasa universitets campus ”Fabriikki” till tredje våningen var vi hälsades välkomna av tutorerna, och hur man blev bekant med sina kursare – för utöver den akademiska ”bildningen” så känner jag också att man utvecklats som person. Mycket har dock hunnit ändras under de gångna tre åren, rent praktiskt har jag hunnit hoppa runt i Vasa mellan fyra bostäder – en sorts bostadskarriär – in från Brändö till City av Vasa. Sen har ju också utbildningen hunnit flytta in från Brändö också till centrum av Vasa. Även ämnesföreningen Justus rf för juriststudenterna i Vasa har ju blivit en bekant och viktig del av studielivet – och av bara farten hann jag ju också uppdatera deras webbplats, Justus Wasa, till en mer modern historia (tack för det förtroendet :)).

För även om det är litet av en kliché att prata om personlig utveckling, så anser jag nog att universitetsutbildningen har en viktig uppgift där – för utöver att lära sig om sitt eget ämnesområde, så är universitetsutbildningen också allmänbildande och socialt utvecklande. För på något sätt känns det också fascinerande att man så småningom kanske möter sina forna kursare också i arbetslivet alltmer, t.ex. i domstolen så skulle det ju rent teoretiskt kunna gå så att hela domstolens ”besättning” består av ens gamla kursare inklusive både domare, åklagare och försvarsadvokat om man själv i sammanhanget fungerar som målsägandebiträde. Nå, vi har fått lära oss att hantera sådana situationer också, eftersom det i sådana fall gäller att vara objektiv och minnas att det är sakfrågan som prövas och inte personerna sinsemellan som argumenterar för olika åsikter som skulle vara i ”strid” med varandra.

Åtminstone skall man ju klara av att avlägga ett s.k. mognadsprov varigenom det dels kollas att man behärskar ens eget ämnesområde på ett ”moget sätt”, samt att man behärskar sitt modersmål utmärkt. Mognadsprovet avläggs som en separat del av ens slutarbete på kandidatnivån, och fungerar också som ett bevis på just språkkunskaper som behövs inom den offentliga sektorn – motsvarande det stora språkprovet. Tydligen skall jag nu också behärska svenska språket fullständigt, eftersom jag klarade provet – även om jag nu själv tvivlar litet på den punkten… Du som bloggläsare kanske kan göra en mera objektiv bedömning av mitt språkbruk?

Så nu återstår det ”bara” att skriva magisteravhandlingen, som min pappa sa. Nåväl, litet mera än det återstår dock, bland annat en del valfria kurser och andra studier som ansluter till ”pro gradu” projektet + allt runtomkring. Och som det nu ser ut så blir jag väl kvar i Vasa ännu ett år till, staden är det inget fel på!

ratar-arbete

Det akademiska skrivandet kräver också sin man, så att det inte slutar i en ”intellektuell kraschlandning”…

Det gäller att kraftsamla och lägga en del krut på avhandlingsarbetet, så att det inte slutar som i ett ”fall” jag läste om i SvD (Svenska Dagbladet). I fallet var det fråga om att en professor svarade på en tidigare insändare i tidningen. Den tidigare insändaren var skriven av två lekmän och berörde området (tillämpad) nationalekonomi, vilket var ifrågavarande professors eget ämnesområde. Professorns åsikt om den tidigare insändaren var att den nog var någorlunda korrekt i ren formell mening, men att slutsatsen som de dragit närmast var att likna vid ”en fullständig intellektuell kraschlandning av sällan skådat slag” – så kan det också gå…

solliden-bat-upptagning

Förra helgen åtgick till bland annat båtupptagning av ”mellanbåten” vid familjens sommarstuga i Larsmo. Här är mina yngre bröder in action, för att undvika en grundstötning.

Så nu tar den här kandidaten helg med gott samvete, efter uträttat värv!

Sebastian Åstrand, numer också rättsnotarie

***
Tillägg 1: Den observante läsaren noterade kanske att min examen är på 181 sp (studiepoäng), trots att en kandidatexamen (rättsnotarie) normalt är på ”bara” 180 sp. Det beror enbart på en tråkig liten futilitet, och inte på att jag skulle vara unik på något sätt… i och med att det blev ändring av examensstrukturen och det genom detta blev en ”extra” studiepoäng. Resten av mina studiepoäng fick jag spara till min (förhoppningsvis) kommande magisterexamen, som är på 120 sp.
Tillägg 2: En studiepoäng (sp.) i Finland är lika med en högskolepoäng (hp.) i Sverige, vilket i sin tur är lika med en ECTS-poäng (engelska för: European Credit Transfer System).
Tillägg 3: Som kuriositet kan ytterligare nämnas att en studiepoäng på juridiska fakulteten, enligt studiehandboken, motsvarar ca 150 sidor litteratur att läsa. Så om du vill veta hur många sidor jag läst för denna examen, ta 150 * 181, så har du svaret – You do the math! 🙂

En afton med Herman Lindqvist

I onsdags kväll (8.10.2014) så besökte jag Herman Lindqvists föreläsning på Ritz (Kulturskafferiet) i Vasa, med temat ”När Finland var Sverige”. Men ordet föreläsning är nog fel i det här sammanhanget eftersom det inte rörde sig om någon alldaglig (och vanligen torr) universitetsföreläsning, utan om en historieberättelse av rang om sitt eget lands förflutna.

Jag hade bokat biljett på förhand via Arbis i Vasa, vilket visade sig vara tur eftersom när jag kom till Ritz kvart före sex på kvällen, så var det en över 20 meter lång kö som ringlade utanför dörren. Antalet intresserade besökare hade tagit arrangören på sängen, om jag uppfattade saken rätt, vilket nog också kan stämma då hela Ritz sal som rymmer 300 personer var fylld till sista säte, en del av publiken var t.o.m. tvungna att stå.

Herman_Lindqvist

Herman Lindqvist – nu har jag äntligen fått höra honom ”live” och inte bara på TV eller genom tidningarna. (Bild: wikipedia.org)

Kvällen till ära hade man flugit in en dansk från Köpenhamn som hade till uppgift att presentera Herman Lindqvist, eftersom arrangören ville ha en neutral konferencier då ett så eldfängt tema som Finlands historia som en del av Sverige skulle avhandlas. Nåväl, så illa var det inte för dansken som presenterade Lindqvist var egentligen en Nordjobbare, och som konferencieren själv konstaterade behöver knappast Lindqvist någon mera omfattande presentation då han nog är välkänd på båda sidorna av sundet. Åtminstone för den som någon gång bläddrat i en valfri svensk damtidning (tänk: Hänt Extra, Se & Hör och Svensk damtidning). Alternativt tittat på något program på svensk TV var kungahuset avhandlats, så har knappast kunnat undgå att H. Lindqvist är en mycket folklig och folkkär historiker.

Men det som färre känner till om honom är att han fått sin skolbildning i Finland, b.la. på gymnasiet Lärkan i Helsingfors eftersom han föräldrar då tjänstgjorde på Sveriges beskickning (ambassad) i Helsingfors. Nå, nu skall jag inte redogöra om Lindqvists biografi, utan jag nöjer mig med att konstatera att han är en utomordentlig föreläsare. Han lyckades trollbinda publiken fullständigt under den 1,5 timmen han föreläste (hur många uni. professorer kan den konsten?) och när han var färdig rev han ner applåder av sällan skådat slag (tilläggas bör att applåderna redan skanderade när han klev upp på scen, så han hade tydligen ”levererat” vad publiken förväntat sig). Själv kan jag inte undgå att fascineras av hur en man med så ”enkla” metoder lyckas få och behålla publikens uppmärksamhet – han hade varken någon flashig power point presentation eller något annat blickfångande på sig. Utan det var blott han själv på en stor scen tillsammans med ett litet svartmålat bord på vilket han ställde sin bok ”När Finland var Sverige” på högkant, och sen drog han igång med föreläsningen. (Nog för att rikssvenskar ofta är erkänt duktiga föreläsare, men det här imponerade åtminstone på mig.)

Det är svårt att så här i efterhand redogöra för hela föreläsningens innehåll, men här kommer åtminstone några spridda observationer från föreläsning. För det första konstaterade Lindqvist att det på båda sidor av sundet finns missuppfattningar om Finlands historia som en del av Sverige. På finska sidan så är det att många finskspråkiga som lever i villfarelsen att svenskarna skulle ha ”erövrat” Finland och lagt det under sig. Det här med ”språkstrider” är en ny företeelse som härstammar från mitten av 1800-talet och framåt, för under de första 700-800 åren av Finlands historia som del av Sverige, så finns det inte ett spår av några språkstrider.
På svenska sidan är det istället fråga om, ibland total, okunskap om att Finland varit en del av Sverige. Talande är ju exemplet med att Finland varit en del av Sverige dubbelt längre än vad Skåne och Bohuslän varit det, och ändå är kännedomen om finlandssvenskar minst sagt ofta bristfällig.

det-da-tida-sverige

Ur boken ”När Finland var Sverige”, om hur det dåtida ”Svea-rike” såg ut.

Men också andra saker framkom som jag inte explicit har varit medveten om tidigare, bland annat det att det finska kavalleriet (Hakkapeliterna), spelade en avgörande roll för att Sverige skulle få just Skåne av Danmark. Detta då det var Hakkapeliterna som tillsammans med Kung Gustav red mot Köpenhamn, Danmark med följden att danskarna lade sig platt för den svenska kungen och överlät Skåne till Svea-rike. En annan intressant tanke som Lindqvist strödde var hur Finland hade varit om Sverige aldrig hade ”startat upp” Finland med en västlig förvaltning, administration och lag. För när ryssarna sedan tog Finland i finska kriget år 1808, så var det tack vare att det fanns en färdig administration som fungerade väl (på svenska dessutom), som gjorde att ryssarna inte hade någon anledning att i det skedet att införliva Finland alltför mycket i det ryska systemet, vilket nog hade gjort att nationalstaten Finland knappast hade sett dagens ljus. Eller som Lindqvist konstaterade, att vi knappast åtminstone hade sett röken av institutioner som våra högsta laglighetsövervakare: ”Justitieombudsmannen” och ”Justitiekanslern”, eftersom det är skandinaviska uppfinningar och motsvarande institutioner finns väl ännu inte i denna dag i Ryssland?

En annan rolig grej med Lindqvist berättarteknik är att han lägga fram historien på ett mycket populärvetenskapligt sätt. T.ex. så sade han ”den svenska kungen Gustav IV Adolf slog sig ner på Åland som en Chief Commander för att leda kriget mot ryssen därifrån”. Åtminstone på mina historielektioner i högstadiet och gymnasiet så använde läraren nog inte sådana begrepp – i och för sig har jag läst stora delar av min historia på finska språket, genom hela högstadiet och därför har jag väl inte fått årtalen att fastna trots att historia var ett mina favoritämnen. Jag fick faktiskt nyligen en bassning av en person som har finska som modersmål när jag i en diskussion skulle säga ett årtal på finska, nämligen ”år sjuttonhundrasjuttiofem” (1775) men på finska uttalas det ”vuonna tuhat seitsemänsataa seitsemänkymmentä viisi” varvid jag uttalade det i ”svensk tappning” vilket säkert lät ruskigt för en native speaker i finska 😉 (Året i fråga grundades Vasa hovrätt av kung Gustav III)

Jag fick en fråga av en vän ganska direkt efter föreläsningen, om det bara var finlandssvenskar som närvarade vid föreläsningen? Jag har inget absolut svar på den frågan men jag tippar på att den stora majoriteten nog var finlandssvenskar, dels på basis av kända ansikten (ankdammen…) men också språket sinsemellan i publiken – även om några spridda ord på finska hördes. Vilket nog är synd då, jag tror alla mår bra av litet upplysning om sitt eget lands historia för att undvika missuppfattningar åt båda hållen. Eller som Lindqvist numerärt lyckades lägga fram det, det har aldrig någonsin funnits så många finnar som nu med så dålig finska, han syftade naturligtvis på de 800 000 personer i Sverige som har en finsk bakgrund. Och vice versa att det i Sverige finns en uppfattning om att alla finlandssvenskar är grevar och baroner, trots att de flesta är helt alldagliga människor som drömmer och tänker på svenska i Finland.

Sammanfattningsvis var jag nog mycket nöjd när jag efter föreläsningen spatserade hem i höstrusket från Ritz, för behållningen av Lindqvists föreläsning var nog stor. Eller för att uttrycka det i monetära termer, så fick man mycket valuta för den lilla pengen föreläsningen kostade 🙂
Vill du få ett smakprov av Lindqvist, så finns en film på Youtube om detta tema här.

Sebastian

Den vardagliga vardagen

De senaste inläggen jag skrivit har främst handlat om helt andra saker än min vardag, gott så, men nu tänkte jag då skriva litet ur min vardag.

För det första har nu min praktik vid förvaltningsdomstolen lidit mot sitt slut, vilket känns både skönt och litet vemodigt. Dels att nu få återgå till studier på universitet och komma tillbaka till den höstrytm som jag annars varit van vid. Men dels kommer jag nog att sakna att ”jobba” på förvaltningsdomstolen, då det har varit otroligt lärorikt. Det uppstod nog en hel del ”aha” stunder för mig, när man fick se hur domstolsarbetet går till i praktiken, när den tidigare referensramen främst varit teorin som man blivit bekant med genom böckerna.

sebastian-astrand

Bild på undertecknad i ”rättvisans tjänst” på domstolen – farligare än så ser inte vi ”jurister” ut…

Några andra spridda tankar från praktiken är att fått se mera än jag väntade mig från början. Ofta är ju praktikantens roll att ”skugga” det vanliga arbetet, men här fick jag riktiga fall tilldelade, som inte ännu blivit genomgångna, och jag skulle då gå igenom dessa och skriva ett PM på basis av innehållet och andra rättskällor. Jag trivdes nog närmast som fisken i vattnet då man på riktigt fick ge sig an fall som inte ännu var avgjorda, annars så karaktäriseras ju juristutbildningen av att man får bekanta sig med fall som redan är prövade alternativt fiktiva fall.

Det är annars svårt att i detalj redogöra för vad jag fick göra, med tanke på tystnadsplikten, men allmänt så fick jag nog se en hel del annat intressant också utöver att jobba med mina fall. Även en del lite tyngre fall fanns med i bilden, särskilt när det gäller barnskydds ärenden var domstolen har att ställning till om barn(en) skall omhändertas av samhället eller inte. Dessutom fick jag möjligheten att delta vid beslutsöverläggningarna när domarna på basis av föredragningen och annat material beslutar vad domen skall bli.

I Sverige kallar man domstolarna för juridikens finrum, eftersom det är här juridiken på ”riktigt” kommer till liv och tillämpas på ett bindande sätt. Och även om förvaltningsdomstolen är lokaliserad i kontorslokaler, så fick jag nog ändå glänta litet på dörren till det tänkta ”finrummet” när jag praktiserade på domstolen. Hmm. åtminstone tror jag nog att jag vill auskultera efter slutförd juristutbildning, för den här praktiken gav absolut mersmak för den dömande verksamheten, eller som de också kallas: rättsvårdande myndigheter. 🙂

skatteforfattningarna

Jag jobbade främst med skattefall under praktiken, eftersom jag önskat det och de från domstolen också ordnat det så. Skattefallen är intressanta såtillvida att det är fråga om ibland ekonomiskt stora belopp, men det också ibland kan vara fråga om synnerligen principiella frågor där beloppet är litet – men effekten av utslaget (domen) kan bli stort trots det på sikt. Sen är de flesta fall som kommer så långt som till förvaltningsdomstolen ganska utmanande och knepiga till sin karaktär, då det ofta finns flera potentiella ”lösningsalternativ” – för de fall som inte särskilt tolkningsbara sorteras bort av ”skatterättelsenämnden” som är instansen före förvaltningsdomstolen i skattefall.


Utöver min domstolspraktik, så har familjens djurmedlemmar varit ovanligt utsatta för diverse sjukdomar och åkommor den senaste tiden – när jag besökte hemmet i Jakobstad har det närmast liknat en sjukstuga för djur.

Det hela började med att min lillasyster upptäckte en knöl på sidan av vår labrador Ebbas bröstkorg, ungefär i höjd med revbenen och bogen. Naturligtvis blev vi oroliga då en knöl kan potentiellt indikera mycket allvarliga sjukdomar – och därför blev det snabbt ordnat med tid till veterinären. Veterinären kunde relativt snabbt konstatera att det med mycket hög sannolikhet rörde sig om ett lipom (alltså en ansamling av fettvävnad). Dock trots att ansamlingen i sig torde vara ofarlig, så skulle den ändå opereras bort relativt skyndsamt, för det förelåg en risk att knölen skulle börja trycka på muskulaturen enligt veterinären.

Nåväl i början av veckan var det då dags för operation av hunden. Pappa lämnade in hunden på måndagsförmiddagen och fick beskedet att den borde vara klar att avhämtas efter kl. 14 (ungefär som när man lämnar in en bil på service tänkte jag 😉 ).

ebba-hunden-labrador

Ebba, alias ”Tratt-Ebba” vilar hemma efter genomgången kirurgi. Man blir ofta frusen av narkosmedlet, därav filten på henne.

Hunden som han då fick hämta ut var dock relativt mörbultad, för den hade inte blivit helt sövd – men ändå fullproppad av diverse lugnande mediciner. Det tog faktiskt till följande dag innan Ebba hade kvicknat till fullt ut från operationen – första eftermiddagen fick den tillbringa under filt då den var frusen efter sövningen, och jag vet av egen erfarenhet att de på sjukhusen på ”uppvaket” brukar ha täcken som det cirkulerar varm luft igenom. Men i övrigt verkar operation så här långt vara lyckad.

Nu blir den här framställningen inte i riktigt kronologisk ordning, men i helgen som föregick Ebbas operation så insjuknade nämligen katten Theodor hastigt. I hans fall var det urineringen som började strejka, och undertecknad blev ombedd att snabbt läsa in sig på saken. Och det jag fann var inte särskilt uppmuntrande – för när en katt slutar att urinera är det både allvarligt och bråttom att söka veterinärvård, för tillståndet är potentiellt livshotande.

Katten Theodor uppfyllde nämligen samtliga riskkriterier för att kunna drabbas av urinsten – vilket innebär att det bildas kristaller i urinblåsan som sätter igen den. Förhöjd risk har de katter som: 1. är hankatter, 2. är kastrerade, 3. lever främst inomhus, 4. nyligen bytt foder, vilka alla kriterier var uppfyllda för Theodors del.

Och eftersom vi ogärna ville att Theodor skulle ”kasta in veven” så att säga, så blev det snabb avfärd till veterinären – som kunde konstatera att fallet var just urinsten som jag hade förutspått på basis av vad jag läst. Nu behöver vi inte gå in på detaljer, men behandlingen Theodor erhöll var säkert plågsam då den inkluderade katetrisering och ursköljning av blåsan med koksaltlösning.

katten-theodor

Katten Theodor efter genomgången behandling. Orsaken till att ”räcker ut tungan” är att han på bilden inte ännu ”nyktrat” till från narkosmedlet, vilket också ses på de stora pupillerna. Dessutom fick han inte äta något före han börjat dricka – därav den tomma matskålen…

Men som det syns på bilden ovan så klarade sig nog katten ur detta otrevliga tillstånd med både livet och i någon mån med hedern också i behåll. För det synliga menet Theodor har är att han är rakad mitt på magen, för att de skulle kunna genomföra ultraljud på honom. Dessutom är också Ebba rakad på magen efter sin operation av sitt lipom, så två rakade djur finns nu hemma i Jakobstad som idkar konvalescens i ett par veckor framöver.

Sebastian

Sida 2 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén