Jag läste häromdagen en intressant artikel i HBL (Hufvudstadsbladet) om att svenska medborgare som önskar bli finska medborgare måste avlägga ett obligatoriskt språktest för att visa att de behärskar svenska. (HBL: ”Kan svensken svenska?”) Det här fick mig litet att fundera på vad som riktigt fodras i språkväg för att erhålla ett finskt medborgarskap – mitt eget medborgarskap har jag ju tagit för givet, då jag så att säga ”föddes till det”.
Jag avlade själv nyligen den allmänna språkexamen i finska. Jag väntar med spänning på resultatet, för jag behöver beviset på finska kunskaperna när jag ev. söker om jobb inom den offentliga sektorn. Mitt finska pass/medborgarskap har jag dock fått utan detta test 🙂
En snabb blick i den finska medborgarskapslagen ger vid handen att det fordras minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska, för att man skall kunna erhålla finskt medborgarskap. Mot bakgrund av det ter det ju sig något absurt att man avkräver svenska medborgare ett språktest för att de skall kunna få finskt medborgarskap. Jag menar har du gått i grundskola i Sverige så torde du väl också behärska svenska språket åtminstone nöjaktigt.
En utlänning beviljas på ansökan finskt medborgarskap, om han eller hon när ansökan avgörs: […]
6) har nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda finska eller svenska eller i stället har motsvarande kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk (språkkunskapsvillkor).
— Medborgarskapslagen (2003/359), 13§
Nå, saken får sin förklaring så tillvida att samma lag (medborgarskapslagen) är formulerad relativt snävt när det kommer till vilka sätt som man kan påvisa kunskaper i svenska eller finska. I princip kan man påvisa det genom att ha gått i grundskola/gymnasium/yrkesskola i Finland och därifrån ha fått ett godkänt betyg. Tydligen hade man inte beaktat möjligheten att man skulle kunna få motsvarande kompetens i ett annat land när lagen skrevs.
För den som då inte har ett dokument som bevisar språkkunskaperna så återstår det då i princip två alternativ: antingen att avlägga allmän språkexamen eller språkexamen för statsförvaltningen, och i någon av dessa nå upp till minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska.
Dessa examina är graderade enligt följande:
– nöjaktig förmåga (miniminivå för medborgarskap)
– god förmåga
– utmärkt förmåga
Om jag ser till mig själv, så har jag visat genom mina universitetsstudier att jag besitter utmärkt förmåga i svenska språket (genom det s.k. mognadsprovet). Att en rikssvensk då i jämförelse inte ens skulle komma upp till minst nöjaktig förmåga i svenska, känns ju ganska så konstigt… Men å andra sidan, det torde ju vara ”piece of cake” för en rikssvensk att anmäla sig till provet för utmärkt förmåga i svenska, och klara det med bravur. Men det känns ju ändå ”onödigt”. Själv håller på att träna min finska, för att förbättra mina kunskaper däri. I lördags provade jag också att delta i testet för goda kunskaper i finska här i Vasa, få se om jag kom igenom det? Efter det provet återstår ”bara” det stora språkprovet i finska (utmärkt förmåga), som är relativt ökänt för att vara svårt, men nog når man väl dit också genom idogt arbete, hoppas jag.
Men åter till den situationen för en rikssvensk: för jag kan tänka mig en relativt absurd situation och dialog vid finska migrationsverket, när en rikssvensk söker om finskt medborgarskap efter att ha bott i Finland i 2 år:
Handläggaren (HL): För att vi skall kunna behandla din ansökan så behöver vi ett intyg om att du behärskar svenska på en nöjaktig nivå. Har du möjligtvis det?
Rikssvensken (RS): Alltså, jag har ju gått i skola och så i Sverige, så jag behärskar väl svenska åtminstone någorlunda.
HL: Men har du något dokument som styrker att du behärskar svenska då?
RS: Tja, jag har slutfört grundskolan i Sverige (9 år), och sen gick jag ju i gymnasiet i ytterligare 3 år. Efter det fortsatte jag på universitet också i Sverige, och läste till ekonom vilket tog 5 år. För dessa utbildningar, totalt 17 års undervisning på svenska, så har jag betyg över. Räcker det som bevis på svenska kunskaper?
HL: Nej, alltså tyvärr räcker det nog inte för att styrka att du skulle behärska svenska åtminstone nöjaktigt… Jag är tvungen att hänvisa dig till ett språktest i svenska innan vi kan behandla din ansökan.
Ja, vad skall man säga? Tur är det att saken nu lyfts upp vid en konferens på Åland gällande Nordiskt samarbete, för jag måste säga att det här verkar vara onödigt stelt sätt att hantera saken på. Finska myndigheter borde väl åtminstone få rätt att bedöma från fall till fall om personen på basis av tidigare studier har visat att denne har åtminstone nöjaktiga kunskaper i svenska (eller finska). Ibland är (kanske) samhället litet väl fyrkantigt…
Men generellt så är jag nog för språkkrav för erhållande av medborgarskap. För jag tror att det gör att man ser på medborgarskapet som något värdefullt, genom det erhåller man både rättigheter och skyldigheter gentemot staten och övriga samhället. Och ett sätt för att visa att man tar saken på allvar, är väl att man har bemödat* sig att lära sig landets (någotdera) språk åtminstone nöjaktigt?
Sebastian
—
* I de fall någon har svårt att lära sig ett nytt språk, t.ex. på grund av ett handikapp eller hög ålder, så lämnar medborgarskapslagen de facto utrymme för att söka om dispens från språkkravet på dessa grunder.
