Månad: februari 2015 Sida 1 av 2

Vad sker i Österbotten?

den 23 februari 2015

Alltid händer det något i lilla Österbotten har jag fått erfara, och om det inte sker genom egen försorg så finns det alltid något annat intressant att bevaka eller notera. Vi Österbottningarna är förövrigt också experter på den saken, händer något i lilla Jakobstad, så vet resten av staden svaren på frågorna Vem/Vad/När/Hur oftast före de iblandade själva är medvetna om dessa omständigheter.

Ett sådant exempel är fallet med den gigantiska fågeläggssamlingen som uppdagades i Södra Österbotten, och som lokalmedia, i mitt tycke, har skärskådat nästan litet onödigt nitiskt. Men i alla fall, det rör sig om en man som under en lång tid har samlat in ägg från både fridlysta och icke-fridlysta fåglar. Att samla in ägg från fridlysta arter är ett miljöskyddsbrott, och är således också straffbart. Problemet i det aktuella fallet var bara det att äggsamlingen hade närapå gigantiska proportioner, innehållande bortåt 9 000 st ägg enligt Yles svenska nyheter. Det säger sig självt att det inte är någon enkel uppgift för rättsvårdande myndigheter att gå igenom alla dessa ägg, och på ett trovärdigt och rättssäkert sätt katalogisera vilka av fågeläggen som är ”olagliga” och vilka som inte är det.

Tydligen nådde nyheten om fågeläggs-fallet över nyhetströskeln också i Nyland – här är en artikel ur Hufvudstadsbladet om domen. Och jag kan också instämma i försvarets kommentar om att jurister i gemen inte vet särdeles mycket om ägg och fåglar…

Hur som haver så har nu denna lokala följetong, eventuellt, nått vägs ände. För domen i fallet föll i Österbottens tingsrätt 20.2.2015, var den tilltalade fälldes på de flesta av åtalspunkterna (men friades också på några punkter). Så nu återstår det att se om domen står sig eller inte, vilket beror på om någon av parterna nu överklagar domen till hovrätten. Då får hovrätten onekligen en delikat uppgift att bita i, för ärendet i tingsrätten blev anhängigt under hösten 2013, och domen föll alltså i dagarna. Vilket ger en handläggningstid på bortåt 1,5 år i första instans…

Mig veterligen så är dock det här, fågeläggs-fallet, relativt unikt vad det bekommer ärendets art och proportioner, åtminstone sett på ett nationellt plan. Därför blev jag som juriststudent såpass nyfiken att jag faktiskt beställde efter domen i ärendet (som är en offentlig handling) för att studera den närmare. Och jo, den kan nog som reportern i HBL:s artikel ovan konstaterar, med fördel liknas med en ornitologisk handbok än en sedvanlig dom… Så nu undrar jag, finns det några motsvarande fall i övriga Norden? Det skulle faktiskt vara intressant om så vore fallet, så att man kunde jämföra litet.

I helgen så företog jag mig ett besök till Jakobstad, då min lillebror kommit hem från Göteborg nu över sportlovet. Han har nämligen varit i Svea-rike i nästan 2 månader i sträck nu, så det var verkligt kul att återse sin bror hemma i Finland för en gångs skull. Nästa gång är det väl jag som får avlägga ett besök till Sverige, antar jag 🙂

Vidare åtgick nästan hela lördagen till ett möte för Studentmissionens räkning som av slump råkade ordnas i Jakobstad, och som jag därav också passade på att bevista.

En fördel med att gå på möten, är att man utöver den mänskliga interaktionen också oftast erhåller kaffe med tilltugg. Nej, skämt åsido, inte går jag på möten av den anledningen, men under det här långa mötet så behövdes faktiskt litet tilltugg för att orka hänga med till slutet.

Kul att man också ordnar ”nationella” möten i lilla Jakobstad någon gång också. För oftast brukar det vara vi som får resa till H:fors eller liknande… Denna gång möttes vid dock på Campus Allegro mitt i Jeppis City 🙂

En sak jag kom att tänka på under det här mötet, som inte direkt anknyter till det här mötets substans, så var det att man med fördel kunde anamma den svenska möteskulturen med s.k. stående möten. Kännetecknande för dessa stående möten, är det att man står under mötet i stället för att sitta ner, vilket torde leda till att man håller kortare och effektivare möten än när man sitter ner. Personligen tror jag det ligger något i det, även om mitt skämtsamma förslag inte vann gehör denna gång. Men i och för sig, vi höll på i så många timmar att det sannolikt inte hade varit möjligt med ett stående möte…

Sebastian

Några ögonblick ur veckan

Av Sebastian Åstrand

den 18 februari 2015

i Allmänt

Ja, nu börjar vårterminen på verkligt ta fart märker jag, särskilt vad det bekommer studierna. Jag har ju faktiskt gått och anmält mig till ett av juridiska fakultetens projekt. Vad innebär då ett projekt? Jo, det innebär att man inom den tid projektet pågår skall skriva och färdigställa sin egen magisteruppsats (vardagligt kallad för ”pro gradu avhandling” i Finland). Dessutom har också Studentmissionens verksamhet vaknat upp på riktigt ur dvalan efter jullovet, och en av vårens större satsningarna som föreningen gjorde var ett ”cocktail party” i förra veckan. Så alltid är det något på gång.

Studiesekreterarens Golden Retriver möter en ibland i korridoren på juridiska fakulteten, så också i tisdags förra veckan 🙂 Jag tror inte att det råder en lika hemtrevlig stämning på alla universitet…

Graduskrivandet innebär att det blir en hel del självstudier, för genom avhandlingen skall man, åtminstone i teorin, visa att man kan skriva vetenskaplig text självständigt. Få se om jag bemästrar det, men nog ska det säkert gå bra med litet stöd och input av ens handledare och andra lärare/studenter som finns runtikring.

Vasa Studentmission ordnade förra veckans torsdag (12.2.) ett s.k. Cocktail party för studerande med syftet att föreningens medlemmar skulle få ha en kul kväll i vintermörkret. Och en kul kväll blev det också, vilket undertecknad kan intyga när som helst 🙂

Några bilder från kvällen i Åbo Akademis foajé, var vi hade mingel och dansträning (!). Ja, du läste rätt – vi fick lära oss att dansa Lindy Hop (eller för att vara riktigt precis, en variation av det vid namn Charleston).

Här är en del av gänget samlat, spända av förväntan före dansträningen skall börja. Kanske vore det läge att hänga av kavajen, för det här kommer att bli svettigt…

Danslärarna in action! I början var alla lite stela – men sen släppte det och det var sjukt kul, faktiskt!

Nu är gänget på gång på allvar. Det krävs litet flow för att kunna dansa en swing-dans i 8-takt… En viss brist på manliga kavaljerer hade vi dock, så häng på nästa gång killar…

Här kommer till sist några bilder från kvällens vimmel.

Här är styrelsen för Vasa Studentmission samlad, så närapå som på en medlem. Bilden kunde nästan vara tagen direkt från ett stort bolags årsredovisning, porträtterande deras ledningsgrupp, inte sant?

Bilder från vimlet – den litet mera inofficiella versionen. Kanske kunde jag också passa som en riktig bohem? Rekvisitan bidrog också till att lyfta vimmelbilderna en aning…

Tre ganska stiliga herrar samlade på en bild: en ekonom, en ingenjör och en jurist 🙂 Vi är dock relativt mjuka på insidan, trots att våra respektive yrkesval utåt kanske kan framstå som något hårda….

Samtliga bilder från Cocktail partyt är hämtade från Studentmissionens Facebook sida, fotograf är S. Ylimäki – för fler bilder besök gärna VSM sida på Facebook.

Sammantaget så har det varit en relativt bra balans mellan studier och olika nöjen på den senaste tiden, det bidrar säkert också till en någorlunda sund och hälsosam livsföring i övrigt, hoppas jag.

Sebastian

Två Österbottningar i Vatikanen

Av Sebastian Åstrand

den 15 februari 2015

i Allmänt

Mina föräldrar besökte nyligen Rom och Vatikanstaten genom en tjänsteresa. Syftet med resan var att de skulle representera finska lutherska kyrkan i en finsk delegation utsänd till att besöka påven i Vatikanen. Jo, du läste faktiskt rätt, påve Franciskus, den ”äkta” varan.

Orsaken till att de fått inbjudan var att min pappa forskat i ekumenik, d.v.s. samarbete mellan olika kyrkor (t.ex. mellan anglikanska och lutherska, och mellan lutherska och katolska). Med sig fick man också ta sin respektive, i det här fallet min mor, förstås. Resan till Rom gick sedan av stapeln i slutet av januari, och nu är de återigen tillbaka i kalla Finland.

Men så här i efterhand så ter det sig relativt speciellt att han råkade bli inbjuden dit just nu. För jag minns nämligen att jag i somras på familjens sommarstuga skämtade med min pappa om att han borde skicka in en sammanställning på sin doktorsavhandling till Vatikanen, så kanske han skulle få en inbjudan till påven. Med facit i hand, så skickade han dock inte in sin doktorsavhandling, utan inbjudan kom fram på litet andra vägar. Men ändock, lustigt hur saker och ting kan sammanträffa ibland.

Jag måste väl bifoga några bildbevis, för att man skall bli trodd när man hävdar något sådant här 🙂

Mamma Karin, mottar en plakett ur påve Franciskus hand i Vatikanen. Något konkret minne måste man väl ändå få med sig hem från den stora världen?

Min pappa Bo-Göran, skakar hand med påve Franciskus. Notera hur de tummar varandra 🙂 Månne han hade räknat med att den dagen skulle komma när han var en ung teologi studerande?

Själv hade jag dock en mycket mera anspråkslös roll i det hela. Jag fick nöja mig med att skjutsa föräldrarna till tåget varigenom de skulle påbörja resan till Rom, samt hålla koll på hemmafronten, för annars hade två av mina yngre syskon fått rumstera helt fritt…
Men jag är glad ändå, glad för att mina föräldrar fått möjlighet till något är relativt få förunnat.

Ungefär hit utsträckte sig mitt ansvar i den här kedjan, d.v.s. att skjutsa föräldrarna ut till Bennäs tågstation 🙂 Men jag finner det synnerligen fridfullt att lyssna på det sjungande ljudet som uppkommer från spåret, när tåget anländer/avgår i den annars så tysta vinternatten och se det sprakande blåljuset från pantografen (el-nedtagaren ovanpå loket), som uppstår under den kalla årstiden.

Jag måste medge att jag under längre tid varit litet intresserad (och fascinerad) av den katolska kyrkan som institution, även om jag själv inte är katolik (utan lutheran). Orsaken till min fascination ligger dels i att katolska kyrkan är en av världens äldsta institutioner, och en av de varat längst med oavbruten historia på nästan 2 000 år. Om man jämför med vårt eget land, Finland, så sträcker sig dess historia blott en 90 år bakåt i tiden, vilket utgör mindre än 5 % av den tid som katolska kyrkan varat – det ger litet proportioner beträffande tidsaspekten. Men dels också i att de har ett relativt strikt traditions- och förvaltningssystem, som sträcker sig från allt till Gudstjänstordningen till regelrätt juridik (den kanoniska rätten).

Sebastian

En helg i Helsingfors

Av Sebastian Åstrand

den 08 februari 2015

i Allmänt

I fredags så var det på nytt dags för mig att packa väskorna och bege mig ner söderut med tåget till vår huvudstad, Helsingfors. Denna gång var syftet med resan att delta i andra modulen på Magma Akademin, en kurs som jag påbörjade i mitten av januari i år.

Den som känner mig, vet att jag är tidsoptimist, och det är sak som jag sällan förnekar. I dessa tecken så väntade jag till torsdags eftermiddagen innan jag skulle boka tågbiljetterna till fredagsmorgonens resa. Döm om min förvåning då jag via VR:s hemsida fick beskedet att tåget, ett Pendolino som skulle avgå kl. 7:00 från Vasa, var fullbokat! Jag trodde inte det var möjligt att ett tåg skulle bli fullbokat. Därmed blev det ett par oroliga ögonblick, innan jag fann att det som tur var fanns lediga platser i 1 klass – dessa biljetter är ju dock aningen dyrare – men så fick det bli, för det var inte en alternativ att lämna bort på grund av ett fullsatt tåg.

Nå, fredagsmorgonen kom så, och jag begav mig i relativt god tid till tågstationen. På plats där, så blir jag igen tvungen att gnugga mig i ögonen en aning, eftersom det på det enda spåret som finns vid Vasa tågstation står ett gammalt InterCity tåg. Jag hade ju väntat mig ett toppmodernt Pendolino som skulle avverka sträckan Vasa-Helsingfors på 3,5 timme. Därav frågar jag något oroligt av konduktören utanför tåget, om just detta tåg ersätter Pendolino tåget till H:fors. Han svarar mig då att ”Pendolino se on finito!”, (på svenska: Pendolino ja, det är finito!). Må vara att jag vid tillfället något stressad, men jag kunde ändå inte låta bli att dra på munnen en aning åt hans, i mitt tycke fyndiga uttryck, om att Pendolinot är finito. För Pendolino tågen tillverkas nämligen i Italien, och finito är ju italienska för kaputt… (Uppenbarligen har inte de italienska tågkonstruktörerna beaktat de finska vinterförhållandena tillräckligt väl?)

vasa-helsingfors-intercity-business-class

Jag hade väntat mig Pendolinos bekväma Business class, men istället fick jag sitta i en egen kupé på ett gammalt IC tåg… Men nog funkade det också riktigt bra: tidningar och kaffe/té ingick ändå 🙂

När jag väl embarkerat tåget, så informerade konduktören oss om att tåget nästan torde klara av att hålla tidtabellen, eftersom tåget var ett bra exemplar (”vararunko”) och det opererades av en utomordentlig förare. Tågresan förflöt sedan i relativt god mak till Helsingfors, och vi rullade in 15 minuter efter tidtabellen på Centraljärnvägsstationen.

På plats i huvudstaden var det sen dags för mig att söka mig vidare ut mot Hagnäs. Det skulle bli mitt första besök i Hagnäs (Hakaniemi), som är en stadsdel i H:fors, så jag hade kollat upp litet vartåt jag skulle söka mig. Enklaste sättet att ta sig från C-stationen, var att ta metron till Hagnäs station och därifrån fortsätta till det s.k. runda huset där vi skulle mötas upp. För därifrån skulle vi sedan fortsätta gemensamt till SDP partikansli, som också låg ute i Hagnäs.

En synnerligen sympatisk annons i Helsingfors metron innehållande en påminnelse om att man ”inte kan gå vilse i Helsingfors metron, förutsatt att man väljer det rätta spåret av två”. För metron i H:fors har nämligen bara en linje…

Jag hittade utan större problem fram till runda huset, och efter ett kärt återseende med de andra deltagarna så fortsatte vi i ”gåsmarsch” till SDP.

Lämmeltåget av deltagare i Akademin är på väg att inta SDP:s partikansli. (Eller som jag hörde någon säga: ”vi ser ut som en dagisklass på på rundvandring i stan…”)

Inne i SDP:s sammanträdesrum. På ändan av bordet brukar Antti Rinne (Finlands finansminister och partiordförande sitta). På väggarna har SDP gjort upp sin kampanj strategi för de två -gångna- veckorna (vilket var orsaken till att vi fick fotografera här.) Sällan ges dock möjlighet till att man skulle få bekanta sig med ett partis media strategi etc. från ”insidan”. Längst till vänster skymtar du Reijo Paananen, partisekreterare för SDP.

För den första dagen av två, d.v.s. fredagen, var i huvudsak dedikerad till två studiebesök. Det första var som sagt hos SDP, som är Finlands socialdemokratiska parti, och Finlands andra eller tredje största parti beroende på opinionsmätning. (De fyra stora partierna i Finland är: Centern, Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna).

Det andra besöket gick till Försvarsministeriet där vi skulle träffa statssekreteraren Marcus Rantala, som är statssekreterare till Carl ”Calle” Haglund (försvarsminister, SFP). Även det besöket var givande, för vi fick dels en inblick i ministeriets verksamhet men också i balansgången mellan politik och vanligt tjänstemannaarbete. För till syvende och sist så handlar ju ministeriets uppgift om att verkställa de beslut som politikerna fattat, tjänstemännen kan inte i någon (större) omfattning börja föra en egen linje i olika frågor.

Försvarsministeriets huvudbyggnad på Södra magasingatan, i stadsdelen Gardesstaden (Helsingfors centrum). En representativ fastighet i ett representativt område, må vara att militärens ledning inte håller till här – utan de sorterar under den s.k. huvudstaben med egna lokaler.

Vid försvarsministeriet blev vi bjudna på Runebergstårta, gårdagen till ära (torsdagen 5.2 inföll nämligen Runebergsdagen). Det var bara punschen som fattades, för det lär Runeberg själv ha druckit till denna ädla bakelse (utöver kaffet naturligtvis)…

Efter de två besöken så hade vi en kort föreläsning om val och valdeltagande som främst kretsade kring vilka faktorer som inverkar på hur folk väljer att rösta i nationella val. En intressant notering var dock den att man relativt bra genom att känna olika bakgrundsfaktorer för en person kan förutsäga med relativt stor sannolikhet på vilket parti denne kommer att rösta på, eller åtminstone vilka partier som är aktuella. T.ex. det faktum att jag har svenska som modersmål gör det mycket sannolikt att jag kommer på att rösta på SFP (Svenska folkpartiet)…

Kvällen fortsatte sedan med traktering på Café Esplanad, där vi förutom mat, även bjöds på ett intressant föredrag av Li Andersson från Vänsterförbundet. Hon talade bl.a. om vilka utmaningar det finns i att verka som politiker, och hur man ”kickar” igång en politisk karriär. Må vara att jag inte delar hennes politiska åsikter/värderingar (jag drar mera åt det blåa hållet), men jag fann henne som en synnerligen intressant och stimulerande politiker – flera politiker kunde med fördel ha samma framtoning som hon…

Oj så gott, det var att ge sig an denna anrättning, efter att ha haft en intensiv dag på stan. Den bestod av varmrökt lax, potatispuré, sparris och olika rotfrukter som gratinerats. Café Esplanad tycks onekligen veta hur man förnöjer en Österbottning som gillar fiskrätter… Detta i kombination med trevliga och intressanta samtal, gjorde måltiden fullödig.

Lördagen åtgick i sin tur främst åt en paneldebatt och olika föreläsningar/workshops.

paneldebatt-samlingspartiet-sfp-degrona-sannfinlandarna-magma

Politisk paneldebatt pågår i tankesmedjan Magmas lokaler. Fyra riksdagskandidater diskuterar under ledning av Staffan Bruun (från HBL), och svarar på våra frågor. Panelen bestod av representanter från Samlingspartiet, SFP, De gröna och Sannfinländarna.

Det här blev ett långt och omfångsrikt inlägg, dessutom med en hel del bilder. Vilket också i någon mån var helt avsiktligt, eftersom jag tänkte pröva på att inkludera litet mera bilder i något av mina inlägg än vad jag brukar. Är det något som du som bloggläsare gillar eller inte gillar? Längden på det här inlägget speglar kanske också det faktum att dessa två dagar var intensiva, med ett omfattande program, för inlägget behandlar ju de facto bara 2 dagar… Men givande var det – jag ångrar inte för en stund att jag sökte till Akademin!

Sebastian