Att lagen ibland kan slå både hårt och blint är ett faktum i vissa situationer, en effekt som kan vara både önskvärd och icke-önskvärd beroende på omständigheterna. Det här är en sak som vi jurister tränas i att kunna hantera, men ibland måste vi också påminna oss själva om varför det är såhär.
Orsaken till att jag nämner det här, är den att jag fick en present av mina föräldrar som varit på resa till Rom under den senaste veckan. De hade nämligen med sig hem en souvenir till alla oss barn, och den gåva jag fick var en liten stentavla med inskriptionen ”Dura Lex, Sed Lex”. Det är latin, och betyder direkt översatt till svenska ungefär ”Lagen må vara hård, men lagen är ändå lag”.
Min Finlands lagbok tillsammans med plattan som en påminnelse om den juridiska principen ”Dura Lex, Sed Lex”.
Vad skall man då förstå med denna juridiska princip? Vid första anblick kan denna princip låta både hård, klinisk och extremt objektivt. Men jag tror också att det är där styrkan ligger i denna princip – att rättvisan i idealfallet skall vara så objektiv och oberoende som möjligt.
Samtidigt så är det ändå så att det juridiska systemet ibland kan slå litet väl hårt, det gäller särskilt i straffrättsliga sammanhang. Ett konkret exempel är när man döms till t.ex. böter för ett upphovsrättsbrott men utöver det också blir skadeståndsskyldig. Beroende på omständigheterna kan skadeståndet ibland uppgå till belopp som närmast är spektakulära (ibland miljoner €), åtminstone för den enskilde som blir skyldig att erlägga summorna. I sådana fall blir skadeståndet närmast att betraktas som det egentliga straffet, även om det i juridisk bemärkelse inte är ett straff. För skadeståndet är egentligen bara tänkt att ersätta den skadelidande för de skador som uppstått, varken mer eller mindre – för inom skadeståndsrätten så finns ett absolut ”berikningsförbud”. Berikningsförbudet (finska: rikastumiskielto) innebär att skadeståndet inte får vara större än den egentliga skadan, så att man inte skall kunna bli ”rikare” genom skadan.
Men ännu om skadestånd, så vill jag ännu tillägga att det igen när det kommer till skadestånd som skall erläggas till skadelidande enskilda individer för fysisk eller psykisk skada, så är dessa, i mitt tycke åtminstone, i minsta laget (t.o.m. ofta i underkant).
Ett hypotetiskt, men realistiskt exempel: en fotgängare blir påkörd av bil på ett övergångsställe. I olyckan skadas en yngre person i nedre regionerna, benen och fötterna relativt allvarligt. För den här människan som förlorar förmågan att springa (men inte gå) kan, beroende på omständigheterna, räkna med ett engångsbelopp om ca 5 000€ i skadestånd. Mycket pengar visserligen, om man ser dessa på en bräda, men om man tänker att den skadelidande t.ex. var 25 år när skadan inträffade så skall denne leva med oförmågan att springa i närmare 60 år(!), och i det sammanhanget är femtusen euro inte särskilt mycket pengar längre. Emedan bilen som orsakade skadan på fotgängaren fick omfattande plåtskador då den kraschade in i en lyktstolpe efter att ha kört på fotgängaren – att reparera dessa skador går i jämförelse på 25 000€ (om bilen var t.ex. en Mercedes E-klass). Bilens återstående livslängd är nog betydligt kortare än 25 åringens förväntade livstid. Så här ser åtminstone jag en konflikt/problem i vårt nuvarande rättssystem – men här är det lagen som är hård. Vi ”jurister” kan bara lyfta fram eventuella brister – och hoppas på att lagstiftaren blir uppmärksam på dessa och förhoppningsvis också vidtar nödvändiga åtgärder – d.v.s. ändrar lagen.
Det här med juridiska funderingar verkar inte bekomma familjens katt Theodor, som tar det lugnt uppe på fönsterbrädan. Notera hur han har placerat tassarna strategiskt för att få maximal utdelning av värmen som stiger upp från värmeelementet.
Hemma i Jakobstad hade vi besök av släktingar från Stockholm, vilket var kul. Min morbror hade införskaffat en ny bil, en Ford Ranger (bilfantast som han är). Trevligt nog hade han bilen med sig ”hem” till Finland, så fick jag möjlighet att ta och köra den i det s.k. ”gaturallyt” som existerar i Jeppis. För den oinsatte så går gaturallyt ut på att man kör gata upp och gata ner genom Jakobstads centrum med bilarna, och stannar till vid torget. Det här är en företeelse som förekommit sedan 60-talet, och vars aktivitetsgrad varierar beroende på årstid och vad som just då är ”pop” i stan. Nåväl, Ranger:n drog nog till sig en del blickar i gaturallyt, inte minst i och med att dess motorvolym låg på 3.2 liter (miljövänligt eller hur…).
Ford Ranger – kanske något ovanlig som tjänstebil i Stockholm City? I Jakobstads gaturally gjorde den sig dock väl! (bild från Wikipedia Commons)
Sammanfattningsvis så har helgen gått i relativt lugna tecken, och det är nu skönt att vara tillbaka i Vasa. För nästa helg befinner jag mig på kurs i Helsingfors – så det blir en del flackande mellan olika orter.
Sebastian
Lämna ett svar