Mina föräldrar besökte nyligen Rom och Vatikanstaten genom en tjänsteresa. Syftet med resan var att de skulle representera finska lutherska kyrkan i en finsk delegation utsänd till att besöka påven i Vatikanen. Jo, du läste faktiskt rätt, påve Franciskus, den ”äkta” varan.
Orsaken till att de fått inbjudan var att min pappa forskat i ekumenik, d.v.s. samarbete mellan olika kyrkor (t.ex. mellan anglikanska och lutherska, och mellan lutherska och katolska). Med sig fick man också ta sin respektive, i det här fallet min mor, förstås. Resan till Rom gick sedan av stapeln i slutet av januari, och nu är de återigen tillbaka i kalla Finland.
Men så här i efterhand så ter det sig relativt speciellt att han råkade bli inbjuden dit just nu. För jag minns nämligen att jag i somras på familjens sommarstuga skämtade med min pappa om att han borde skicka in en sammanställning på sin doktorsavhandling till Vatikanen, så kanske han skulle få en inbjudan till påven. Med facit i hand, så skickade han dock inte in sin doktorsavhandling, utan inbjudan kom fram på litet andra vägar. Men ändock, lustigt hur saker och ting kan sammanträffa ibland.
Jag måste väl bifoga några bildbevis, för att man skall bli trodd när man hävdar något sådant här 🙂
Mamma Karin, mottar en plakett ur påve Franciskus hand i Vatikanen. Något konkret minne måste man väl ändå få med sig hem från den stora världen?
Min pappa Bo-Göran, skakar hand med påve Franciskus. Notera hur de tummar varandra 🙂 Månne han hade räknat med att den dagen skulle komma när han var en ung teologi studerande?
Själv hade jag dock en mycket mera anspråkslös roll i det hela. Jag fick nöja mig med att skjutsa föräldrarna till tåget varigenom de skulle påbörja resan till Rom, samt hålla koll på hemmafronten, för annars hade två av mina yngre syskon fått rumstera helt fritt…
Men jag är glad ändå, glad för att mina föräldrar fått möjlighet till något är relativt få förunnat.
Ungefär hit utsträckte sig mitt ansvar i den här kedjan, d.v.s. att skjutsa föräldrarna ut till Bennäs tågstation 🙂 Men jag finner det synnerligen fridfullt att lyssna på det sjungande ljudet som uppkommer från spåret, när tåget anländer/avgår i den annars så tysta vinternatten och se det sprakande blåljuset från pantografen (el-nedtagaren ovanpå loket), som uppstår under den kalla årstiden.
Jag måste medge att jag under längre tid varit litet intresserad (och fascinerad) av den katolska kyrkan som institution, även om jag själv inte är katolik (utan lutheran). Orsaken till min fascination ligger dels i att katolska kyrkan är en av världens äldsta institutioner, och en av de varat längst med oavbruten historia på nästan 2 000 år. Om man jämför med vårt eget land, Finland, så sträcker sig dess historia blott en 90 år bakåt i tiden, vilket utgör mindre än 5 % av den tid som katolska kyrkan varat – det ger litet proportioner beträffande tidsaspekten. Men dels också i att de har ett relativt strikt traditions- och förvaltningssystem, som sträcker sig från allt till Gudstjänstordningen till regelrätt juridik (den kanoniska rätten).
Sebastian
Lämna ett svar