Mitt sporadiska bloggande

Månad: mars 2015

Språkprov i finska – check!

Bland gårdagens skörd av post så väntade ett synnerligen trevligt meddelande. Bland all reklam så fanns det nämligen ett brev från universitet i Jyväskylä. Nej, jag har inte sökt och blivit antagen dit 🙂 Även om brevet till sitt utseende påminde om ett klassiskt ”antagningsbrev” från valfritt universitet, detta då det var ett fullstort A4 kuvert, för jag minns nämligen att antagningsbeskedet från juridiska fakulteten kom i ett liknande konvolut för, tja, nästan 4 år sedan.*

Åter till det aktuella konvolutet, så var det till skillnad från ett positivt antagningsbesked tunt (ett positivt antagningsbrev är vanligen tjockt…) för innehållet bestod av blott ett papper. Men vilket papper sedan! Nåja, nu ska jag nu inte överdriva det här enskilda papprets betydelse, men jag kan ändå inte förneka att jag varit relativt nervös i väntan på beskedet. För pappret ifråga var nämligen ett intyg över att jag klarat språktestet i finska på mellannivån ”with flying colors”, d.v.s. att jag blivit godkänd med högsta betyg på samtliga delprov.

CCI19032015 Skönt att ha ens språkkunskap i finska officiellt dokumenterad :) Trägen vinner!

Skönt att ha ens språkkunskap i finska officiellt dokumenterad. Trägen vinner!

Skalan som används i allmänna språkexamina är 0-6, och inte 4-10 som annars är den vanliga skalan inom skolvärlden här i Finland. Proven anordnas på tre nivåer: grund-, mellan- och högsta nivån. Jag deltog i provet på mellannivån och genom det kan man erhålla vitsorden: under 3, 3 eller 4 på de olika delarna. I provet så erhöll jag betyget 4 på samtliga delproven i textförståelse, muntlig framställning, textförståelse och skriftlig framställning. Rent konkret innebär det att jag också klarat provet i tjänstemannafinskan med goda kunskaper 🙂

Utöver att det här är ett betyg över mina kunskaper, så är det också betyg över att den här språkkompiskursen som jag går/gått har gett ett resultat över min förväntan. Så ett stort tack skall nog min språkkompis ha, för det är nog därigenom mycket har skett.

Men varför kom då brevet från universitet i Jyväskylä? Förklaringen till det, är att proven i likhet med studentexamen bedöms centralt och inte vid varje enskilt provställe. Dock tog rättningen faktiskt ganska lång tid! Jag deltog ju i provet 24 januari och först nu kom resultatet, med andra ord så tog det hela två månader. Men denna gång var det ju helt klart väntan.

Sebastian


* Att jag ännu minns det ögonblicket när min lillebror kommer springande med brevet och säger att jag fått ett brev från juridiska fakulteten en dag före den utsatta deadlinen för när resultaten skulle meddelas, tyder väl på att det var ett relativt stort ögonblick. För ”på den tiden” så hade fakulteten den kutymen att de bara skickade brev till de som blivit antagna. Numer har de dock reviderat det inställningen, så alla som deltagit i urvalsprovet får ett brev oberoende av de om antagits eller inte.

Veckoslutet i Helsingfors

Tänk hur tiden går ibland? Jag tycker det var alldeles nyligen som jag skrev ett inlägg om att jag hade tillbringat en helg i Helsingfors, men det var ju nästan för 1 månaden sedan. Nu är det så återigen dags för ett sådant inlägg. För gissa var jag tillbringade detta veckoslut? Jo, även denna gång i Helsingfors.

Vad är det då som drar mig till just Helsingfors? En kompis undrade om jag hade gått och skaffat en flickvän (som skulle vara bosatt i just H:fors), men så är alltså inte fallet 😉
Utan saken är den att det var dags för en ny modul i Magma Akademin, denna gång modul nummer 3 av 4. Temat för den här modulen var ekonomi och ekonomisk politik, vilket nog hör till mina favoritområden.

Således var det dags att igen sätta sig på tåget mot Helsingfors, denna gång utan några incidenter, förra gången var ju Pendolino tåget ”finito” men så var fallet inte denna gång. Framme i Helsingfors så fick jag återigen bege mig ut mot stadsdelen Hagnäs som ligger strax norr om Helsingfors City. För ute i Hagnäs så skulle vi besöka Kommunförbundet som fungerar som intressebevakare för Finlands kommuner i olika sammanhang. Motsvarande organisation i Sverige torde heta SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Vid Kommunförbundet fick vi höra på en föreläsning om vilka saker som just nu och i nära framtid utgör kommunernas största utmaningar och möjligheter. En intressant siffra som nämndes i sammanhanget var att varje kommun svarar för över 390 olika uppgifter, detta gäller likväl för den minsta kommunen Sottunga (på Åland) med 101 invånare som för Helsingfors stad med över 600 000 invånare. En kommun kan alltså ha flera uppgifter än vad den har invånare… Dessutom ökar hela tiden antalet uppgifter som en kommun ska ombesörja, allt från socialomsorg och primärvård till parkförvaltning och planläggning.

Fredagen fortsatte sedan med ett diskussionsseminarium mellan två professorer: Tom Berglund från Hanken (Svenska Handelshögskolan) och Heikki Hiilamo från Helsingfors universitet. Från Akademins sida hade man låtit förstå att de här två debatörerna hade relativt olika utgångspunkter, vilket nog också visade sig stämma. Hiilamo menade att välfärdsstaten bör finnas som ”en dyna” som finns tillgänglig i det fall att individen ex. blir sjuk eller arbetslös och som tar emot och dämpar konsekvenserna. Berglund istället vitsordade mera privatisering och att den offentliga sektorn bör bantas i möjligaste mån. Själv står jag väl någonstans i mitten mellan dessa två åsikter – nu kan någon säkert kritisera mig för att jag inte direkt tar ställning, men det är knepiga frågor.

Fredagen avslutades sedan med en middag vid Café Esplanad vilket blivit tradition inom Akademin. Men utöver mat så bjöds vi också på ett intressant föredrag av Arne Wessberg. Wessberg har onekligen en imponerande lång meritlista, för han har fungerat bl.a. som Vd för YLE (Yleisradio/Rundradion) och varit styrelsemedlem av Nokia Abp (mobiltillverkaren som Microsoft köpte upp) för att nämna några av hans uppdrag. Hans föredrag behandlade bland annat teman som förändring och ledarskap. När det gällde ledarskap så menade han att det mera handlar om ”att ge kontroll, istället för att ta kontroll” om man vill uppnå önskvärda resultat i dagens samhälle som förutsätter ett visst mått av kreativitet, och jag tror att det ligger en hel del i den tanken faktiskt.

20150313_173842530_iOS

Arne Wessberg talar om ledarskap och kreativitet inom näringslivet, samt varför timing i allt är så viktigt. För det är nämligen lika fel att vara för tidigt ute som det är att vara försent ute.

cafe-esplanad-cheesecake

Café Esplanad i Helsingfors är stället där vi brukar äta middag på träffarna. Ställets paradnummer är onekligen deras superba cheesecake!

Dagen därpå, alltså lördagen så åtgick förmiddagen till två mycket intressanta och namnkunniga personer i finsk ekonomi. För först ut var Sixten Korkman som är professor i nationalekonomi vid Aalto-universitet, och som allmänt anses vara en av de största tänkarna och debattörerna när de gäller Finlands ekonomi. Han har också gett ut en bok med titeln ”Talous ja utopia” (på svenska: ”Ekonomi och utopi”), som blivit lite av en bästsäljare och modern klassiker bland samhällsintresserade här i Finland (t.o.m. min pappa råkar äga ett exemplar av ifrågavarande bok).

20150314_081043147_iOS

Korkman föreläser för oss deltagare i Akademin. Utöver att han definitivt innehar ett stort substans kunnande så är han även en bra och intressant föreläsare som tar sig tid att svara på frågor.

Nummer två i ordningen av föreläsare på lördagen var Erkki Liikanen, som för närvarande är chefsdirektör för Finlands bank. Han var visserligen nummer två i ordningen, men när det gäller hans inflytande över finsk ekonomi så är nog inte placeringen mellan honom och Korkman given, utan det får bli en delad första plats där, tycker jag. För Liikanen har inte bara fungerat som direktör för Finlands bank, han har även erfarenhet av att ha fungerat som Finlands finansminister och han var dessutom Finlands första kommissionär i EU-kommissionen när Finland anslöt sig till EU 1995. För att toppa alla dessa tidigare uppdrag, så sitter han även i styrelsen för IMF (Internationella valutafonden).

Liikanen berättade dels om Finlands banks uppgifter, dels om det ekonomiska läget i Finland och Europa. Men framförallt tog han sig tid till att svara på våra frågor, för han baserade stora delar av sitt anförande på att vi skulle ställa frågor till honom. Dessa frågor fungerande sedan som diskussionsunderlag under föredraget. En presentationsstil som kan rekommenderas varmt. Många av våra frågor kretsade av förklarliga skäl kring den dåliga ekonomiska situationen i EU men kanske särskilt i Finland. Men både Korkman och Liikanen verkade ändå vara hoppfulla inför framtiden – med ett budskap om det snart nog torde börja vända för både Finlands och EU:s del när det gäller ekonomin. Vidare menade båda att vi i Finland har en förmåga av ”svartmåla” vår egen (ekonomiska) situation och att vi dessutom är skickliga på att glömma bort det faktum att vi relativt sett, har det ganska bra ställt ekonomiskt. Men visst, nog skulle det ändå vara välkommet med ett (rejält) ekonomiskt uppsving.

20150314_2

Erkki Liikanen svarar på våra frågor. Bild källa: Magma Akademins Twitter.

Lördagen avslutades med en redovisningen av en gruppuppgift som vi hade färdigställt inför denna träff. Syftet med uppgiften var att träna argumentationsförmågan samt kunna argumentera för någonting ”som man inte själv nödvändigtvis tror på till 100%”. Tanken med övningen var således att man skulle tränas i att kunna finna rationella och trovärdiga argument för den ståndpunkt man tilldelats, och att kunna presentera dessa på ett trovärdigt sätt. Hmm. Det här är också en egenskap som är otroligt viktigt i rollen som jurist, för där är man oftast tvungen att driva huvudmannens intresse i möjligaste mån. Dessutom är det också viktigt att kunna hålla huvudet kallt, och i någon mån kunna förutse vilka punkter som ”motståndaren” ser som svaga i ens egen argumentation och i möjligaste mån kunna förekomma ”motståndaren” på dessa punkter. Vi bedömde sedan de andra gruppernas presentationer och intressant nog så blev de oftast relativt jämnt mellan de olika grupperna, men kanske det beror på att många är skickliga i argumentation och retorik?

Efter dessa programpunkter så var det sen dags för mig att söka mig tillbaka hem till Vasa med tåg. Samtidigt som den helg också varit väldigt intensiv med mycket program, så kändes det faktiskt litet vemodigt att helgen redan var över. För nu återstår bara en modul innan kursen formellt är över… Men samtidigt antar jag att det är tecken på att verkligen och genuint trivs med det vi gör och får lära oss inom Akademin!

Sebastian

Ett nytt ord i vokabulären: ”halpuuttaa”

Jag besökte nyligen en Prisma här i nejden (Prisma = en matvarubutikskedja här i Finland), för att göra litet dagliga inköp. Då vid bröddisken så råkade jag lägga märke till ett ord på finska, som åtminstone jag inte stött på tidigare. Ordet i fråga var: ”halpuutimme”.

halpuutimme-forbilliga

Så kan ett reklamanslag se ut i Finland. Reissumies är förövrigt namnet på ett rågbröd, som jag finner mycket gott! 🙂

Må vara att jag gått i språkbad i finska genom hela grundskolan, men trots det så stöter jag ibland på finska ord som är okända för mig sedan tidigare. Numera händer det alltmera sällan i och för sig. Men nu var det så dags igen, för jag var tvungen att fundera ett litet tag innan jag begrepp mig på detta, för mig, nya ord. En del läsare som inte kan finska, tänker nu kanske något i stil med: ”håll oss inte på halster, utan berätta vad halpuutimme betyder på svenska”.

Men jag skall ge mig på ett (tappert) försök att översätta det aktuella ordet till svenska. Ett projekt som jag har litet extra tid till i och med att jag blev rackarns förkyld i helgen, och just nu håller på att kurera mig från förkylningen. Men över till språket, så är grundformen för ”halpuutimme” ordet ”halpuuttaa”, vilket i sin tur är en version av adjektivet ”halpa” som betyder ”billigt” på svenska. Således om vi svänger på resonemanget: så har vi adjektivet ”halpa” i sin grundform som vi väljer att göra om till ett verb, vilket resulterar i det finska ordet ”halpuuttaa”. Men, så långt hänger svenska språket med i svängarna. För man kan översätta ”halpuuttaa” till ”förbilliga”, ett ord som inte i sig är alltför vanligt i svenskan. Litet krångligt, inte sant?
Men det blir ännu litet värre…

För på skylten står det ju ”halpuutimme hintoja” – så vad betyder det då? Jo, ordet ”hinta” betyder pris på svenska, och i den form som det förekommer på skylten, d.v.s. ”hintoja”, så betyder ordet ”priserna”. Så långt är det, i mitt tycke, ännu relativt logiskt. Men för att kunna bilda en hel mening på svenska så behöver man också ett subjekt, utöver ett predikat (ett verb), i det här fallet ”halpuuttaa” (förbilliga) och vid behov också ett objekt, i det här fallet ”hintoja” (priserna).

Men nu kommer vi till det kluriga men samtidigt också finurliga med finskan, för genom att lägga till en ändelse på verbet så kan vi därigenom ersätta ett eget ”fristående” subjekt i meningen. Rent praktiskt så ”kapar” vi av ”halpuuttaa” så att endast ”halpuut” återstår och sedan lägger vi till ändelsen ”-imme”. Det här resulterar i att meningen nu också plötsligt innehåller ordet ”vi”. För ”mme” delen innebär ”vi” på finska, för finskans ord för ”vi” är ”me”, men det ersätts vanligen med tidigare nämnda ändelsen. Men inte bara det, för den utbytta ändelsen till ordet medför också att meningen byter tempus från att i grundformen ha varit i presens (nutid) till att nu stå i preteritum (imperfekt/dåtid).
Således så om vi nu översätter hela meningen ”halpuutimme hintoja” så blir det på svenska ”vi förbilligade priserna”. Smaka på den du! 🙂

Så kanske jag mot bakgrund av ovanstående, kan bli förlåten för att jag inte ögonblicken kunde koppla ordet ”halpuutimme” till svenskans något ovanliga ord ”förbilliga(de)”?

Men i rättvisans namn så ska det sägas att finskan trots sin något komplexa uppbyggnad, är relativt ”snäll” mot en när det kommer till uttalet. För i finskan så är grundregeln den att man, i princip, alltid lägger betoningen på första stavelsen i varje ord. Ett bra exempel är ordet ”kemi” som på svenska uttalas ”kemii”, medan det på finska uttalas med kraftig betoning på ”ke” delen. För på finska avser man en stad i Norra Finland med namnet ”Kemi” när man säger det, medan svenskan igen syftar på den naturvetenskapliga disciplinen som studerar kemikaliska företeelser. (btw: kemi på finska är ”kemia”). Tur i alla fall att den här språkkompiskursen i finska som jag påbörjade i höstas har fått en inofficiell fortsättning, för det är onekligen nyttigt och kul att få diskutera på finska med personer som har finska som modersmål.

Jag får väl avsluta det här inlägget med två finska sånger. För jag noterade att nästan hälften av mina bloggläsare kommer från Sverige, så av det skälet kan de ju vara kul för att lyssna hur finska låter samt hur det är också är ett fint sångspråk.  Men den sång som jag denna gång rekommenderar är ”Haloo Helsinki!”:s ”Vihaan kyllästynyt” (på svenska: Trött på all ilska/hat”), som är en synnerligen ny fin finsk sång. Den andra sången jag rekommenderar är av Laura Närhi med namnet ”Hetkeen tie on kevyt”. Just den sången kommer egentligen från en film med titeln ”Vuosaari” (en förort till Helsingfors med det svenska namnet ”Nordsjö”), som jag tänkt titta på vid tillfälle.

I ett tidigare inlägg så har jag ju också roat mig med att översätta en finsk sång (Juha Tapios: Jossain täällä) till svenska så om du är nyfiken på vad en finsk sångtext kan ha för innehåll så kan du läsa det inlägget här.

Sebastian

Att bli publicerad i en Law Review

Jag skrev mitt slutarbete för rättsnotarieexamen förra våren (2014) inom immaterialrätt, och jag hade då inte en tanke på att mitt arbete någonsin skulle kunna komma att publiceras. Men saker och ting kom att förändras, detta då jag i höstas fick ett e-postmeddelande om att Helsinki Law Review (HLR) sökte texter för publicering till deras andra nummer för år 2014. När jag läste meddelandet så kom jag då att tänka på att jag ju faktiskt råkar ha en text liggande, som det också kanske kunde finnas ett visst allmänintresse för (åtminstone inom den snäva krets som är intresserade av domäner och varumärken etc.).

Nåväl, mitt resonemang slutade med att jag valde att pröva skicka in mitt arbete till HLR för att se om de var intresserade av det. Och till min förvåning så det dröjde det faktiskt inte länge innan de svarade på mitt e-postmeddelande, och meddelade mig att de var mycket intresserade av att ge ut det i det kommande numret av tidskriften. Hoppsan då! Snabba ryck som gäller här tydligen…

publicering

Hittade seriestrippen ovan när jag sökte efter relevant litteratur som kunde hjälpa mig med att anpassa texten inför publicering. Även mina tankar gick i litet liknande banor som för ”Snobben” i bilden ovan 🙂

Dock var inte saken helt klar ännu i det här läget att de faktiskt skulle komma att ge ut mitt arbete, eftersom HLR är en s.k. ”referee” granskad tidskrift. Det innebär i praktiken att alla arbeten också skall läsas och godkännas av en referee före en eventuell publicering. En referee är en person som är expert på området som man skrivit om, vanligen någon inom den akademiska världen (t.ex. en professor inom ämnet). Så här uppstod följaktligen ännu ett nervöst moment när min text skulle komma att bli synad extra noga… Men till min stora glädje så klarade min text även den granskningen, med endast ett par mindre anmärkningar om saker som behövde korrigeras före publiceringen i HLR.

Vad är då en Law Review?
Men ännu kort om vad en ”Law Review” är för något. Det är en tidskrift som vanligen ett universitet eller någon förening med nära koppling till ett universitet ger ut, och som innehåller facktexter skrivna av yrkesverksamma jurister, forskare och juriststudenter. Företeelsen med just Law Review:s härstammar egentligen från USA, vilket begreppet Law Review kanske också skvallrar om. En av de äldsta och sannolikt också en av de mest ansedda Law Review:erna är ”Harvard Law Review” som utges av det mycket ansedda och ”elitistiska” Harvard University i USA. Bl.a. så har USA:s nuvarande president Barack Obama under sin studietid vid juridiska fakulteten jobbat som redaktör för nämnda tidskrift, så det sätter väl standarden i sig det också…

helsinki-law-review-2-2014-parm

Bild på pärmen till HLR 2/2014 – ett exempel på en ”Law Review”.

Nå, Helsinki Law Review är nu inte ”riktigt” lika ansedd som Harvads dito 😉 Men i alla fall så det känns det kul att få bli publicerad i en nationell facktidskrift för jurister. Jag har nämligen fått det intrycket att denna typ av tidskrifter läses relativt frekvent av både yrkesverksamma jurister, likväl studerande – och förklaringen till det är väl att det är ett sätt varigenom man håller sig uppdaterad om vad som händer inom det juridiska området. Naturligtvis läser man sällan igenom dylika tidskrifter från pärm till pärm, utan man plockar de delar som är relevanta för en själv och vilket behov man har för stunden.

helsinki-law-review-2-2014-baksida

Baksidan till HLR 2/2014 där min artikel finns uppräknad bland många andra. Tydligen var jag den enda skribenten som skrev en artikel på svenska denna gång.

Sen fungerar också Law Review:erna som ett slags akademiskt forum för jurister och andra juridikintresserade där man kan diskutera olika juridiska problem och frågeställningar på ett teoretiskt plan.
Men gällande just den akademiska biten så måste jag tillägga att det faktiskt ingår en hel del arbete bakom ett nummer av en Law Review, dels av redaktionen som ger ut den, men dels så krävs också en relativt betydande arbetsinsats av författarna själva. För det räcker nämligen inte med, som jag till att börja med trodde, att skriva själva texten som senare ev. blir publicerad. Utan före texten kan tas inför publicering så måste den bearbetas, och då främst rent tekniskt för att passa i tidskriftens utseendemässiga form och struktur. I praktiken gäller det således att ordna källor med tillhörande källhänvisningar på ett sätt som föreskrivs, samt dessutom också skriva om inledningen till arbetet för att passa i tidskriften. I mitt fall, så åtgick det över en veckas heltidsjobb under hösten 2014 för att få min text i en sådan form att den var 100% färdig för publicering.

Men trots en del extra arbeten och spänningsmoment längs med vägen, så känner jag nu så här i efterhand att det definitivt har varit värt den mödan. För det är faktiskt litet extra belönande att själv, konkret få hålla något i handen som man varit med om att skapa, denna gång i formen av en juridisk artikelsamling! 🙂

Är du juridiskt intresserad så kan du läsa det senaste numret av HLR 2/2014 i digital form här, mitt arbete börjar på sida nummer 205 och framåt.

Sebastian

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén