Månad: september 2015

Event efter event

den 21 september 2015

I början av höstterminen så ordnas det här i Vasa många evenemang för studeranden och särskilt då nya studeranden. Och i höst får väl t.o.m. jag räknas som en semi nybliven student, då jag börjat ta kurser på Hanken…

I lördagskväll så spelade det rikssvenska bandet ”Norlie & KKV” vid Fontana. Arrangören bakom det eventet var ”Svenska talande klubben” som är del av YLE X3M och visst märktes det också i publiken, som bestod av över 500 personer, att det var främst finlandssvenskar som hade hittat di… En mycket trevlig kväll var det också. Många bekanta ansikten skymtades i folkvimlet (vilket ju inte är så konstigt i den berömda finlandssvenska ”ankdammen”). Men utöver det fick jag också äntligen höra låten ”Där jag hänger min hatt” live, tidigare har jag hört Norlie & KKV på Allsång på Skansen i somras men då fick jag bara höra ”Ingen annan rör mig som du”, men här fick man lyssna till nästan hela deras repertoar.

Igår, söndags, så bjöd den relativt nya föreningen Vasa Entrepreneurship Society ”VES” in universitetsstuderanden på brunch vid Cella Nova. Jag hade tidigare nog hört talas om föreningen, men det var först nu som jag och en kompis bestämde oss för att ta reda på mer om deras verksamhet. Att den exkursionen också inkluderade en rejält tilltagen brunch och intressanta personer att mingla med gjorde ju inte saken sämre…

Många studentföreningar har sina egna slagord där min egen studentförening Justus lyder ”No Justice. Just us!”. Hankens studentförening har igen ”Rika barn leka bäst”, en paroll som naturligtvis är baserad på devisen ”Lika barn leka bäst” och travesterar på den samma.

Jag tittade på statsminister Juha Sipiläs TV-sända tal i förra veckan då han talade till det finska folket om det verkligt knepiga ekonomiska läge som Finland befinner sig i. Åtminstone fick man nog allvaret på klart när han nämnde att den finska staten i nuläget skuldsätter sig i en takt av 1 miljon euro per timme, dygnet runt – pengar som någon gång ska betalas tillbaka likväl att ränta ska erläggas på de lånade pengarna fram till betalning.

Därför tror jag att det är allt viktigare att precis som VES gör, aktivt jobba för att skapa flera entreprenörer / företagare och där särskilt bland studenter, för det är endast genom företagande som nya jobb skapas. Nya jobb som medför mer skatteintäkter, skatteintäkter som i sin tur kan finansiera välfärdssektorn. För samhället har ju investerat (stora) pengar i att utbilda studenterna och det vore därför verkligt bra om den kunskap de fått kunde komma samhället till gagn också genom entreprenörskap. Alla behöver naturligtvis inte bli företagare, men de skulle gärna få vara något flera än ca 1 % av dem som får examen från universitet. En rolig grej med VES är att de också blandar ihop studenter från olika inriktningar: ekonomi, teknik, humaniora, juridik och andra ämnen som lärs ut i Vasa, likaså också inhemska som utländska studenter – för det är nog genom mångfald nya innovationer skapas.

I början av förra veckan så ordnade Studentmissionen också sin officiella intro-kväll för både nya och gamla medlemmar i form av en ”Burger Night”, där vi från föreningens sida bjöd på gratis hamburgare till alla hugade studenter som var nyfikna på verksamheten. Man behöver heller inte vara någon beteendevetare för att förutspå att ett sådant erbjudande skulle dra folk, vi räknade att besökarantalet uppgick till ett 70-tal studenter som hungrade efter såväl hamburgare som andlig mat… En lyckad kväll helt enkelt, med en hel del nya ansikten.

Inget foto från Burger Night, men istället ett från Studentmissionens station på gulisintagningen för de nya klasslärarstudenterna vid Åbo Akademi. Här ska gulisarna (och de blivande lärarna) med hjälp av fötterna flytta ett glas vatten i kedja mellan varandra.

Så brist på program har jag definitivt inte haft, för också veckorna före har varit relativt fyllda med diverse saker. Däribland villaavslutning på sommarstugan i Larsmo med tillhörande fyrverkeripjäser. Sen så blev jag också vald av Studentkåren vid Helsingfors universitet till supplerande medlem i Rättsskyddsnämnden vid universitet, vilket innebär en del möten i Helsingfors.

Det är knepigt att fotografera fyrverkeripjäser…

Jag övernattade på hotellet Seurahuone i H:fors eftersom nämndens möten börjar tidigt på morgonen och det inte finns något tåg som skulle ta mig dit i tid, varför jag var tvungen att resa kvällen före. Hotellets frukost förtjänar en eloge även om jag inte blev helt övertygad av deras låneparaply som var ett rosa ”Ikea Family” som receptionisten stack i handen på mig den regniga morgonen .

Smakfullt inredda rum med en gemytlig belysning, heltäckningsmatta och i övrigt möblerade på ett propert vis. Hotell Seurahuone ett mycket anrikt hotell och har fungerat som en knutpunkt (Seurahuone -> Sällskapsrummet) i staden sedan det grundades år 1833.

En lustig grej – notera stavningen av mitt efternamn på kvittot från hotellet… Jag brukar ganska ofta försöka få service på svenska här i Finland med blandat resultat som följd – och visst, jag förstår att ett skandinaviskt efternamn som ”Åstrand” kan vålla viss huvudbry.

Till nämndens uppgifter hör bl.a. att pröva frågor där någon är missnöjd med betygsättningen av sina studieprestationer vid universitet. Dessa sträcker sig i sin tur över hela skalan: allt från poängsättningen av enskilda kurselement till betygsättning doktorsavhandlingar på hundratals sidor. En uppgift som kanske inte låter alltför spännande, men som jag ändå finner intressant och stimulerande eftersom jag har ett ganska så starkt patos för rättssäkerhetsfrågor.

Sebastian

Att läsa eller lyssna?

Av Sebastian Åstrand

den 19 september 2015

i Allmänt

En sak som jag tidigare stört mig på är att jag haft för lite tid till att läsa skönlitteratur. Därför har jag funderat på olika alternativ för komma till rätta med det här problemet och efter en del tankeverksamhet så valde jag att ge ljudböcker en ärlig chans på nytt. Jag har tidigare testat ljudböcker, men då har inte det formatet fallit mig i smaken, vilket resulterade i att jag slutade läsa, förlåt, lyssna menar jag, efter ett tag. Därför är det med en viss förvåning som jag nu konstaterar att jag är inne på min andra ljudbok på mindre än två veckor…

För jag hade nog inte trott att jag skulle överge det sedvanliga sättet att läsa böcker på, d.v.s. genom att fysiskt läsa dem. Men man ska nog inte utesluta något före man verkligen testat – för nu verkar jag ha fastnat för ljudböcker!

Vilka böcker har jag då läst (eller ska man säga lyssnat på…)?

Jag valde att börja med en bok som jag på ett otrevligt sätt blev varse om. Boken i fråga är Stalker av Lars Kepler. Hur varseblev jag den boken då? Jo, när jag en kväll i våras promenerade längs med esplanaden i Helsingfors centrum och passerade Akademiska bokhandelns skyltfönster, så är det plötsligt en kvinna i vit klänning som med ett skärrat ansikte som ”slänger sig” mot skyltfönstret just i det ögonblick när jag passerar. Jag hoppar instinktivt bort från skyltfönstret och kväver samtidigt ett skrik.
Vad var det då frågan om? Jo, en reklamkampanj för lanseringen av den finska översättningen av Stalker! Antagligen är det någon fiffikus på en reklambyrå som kläckt den mycket geniala iden att hyra in en skådespelare som gör utfall i skyltfönstret vid bokhandeln och som med sin mycket jagade ansiktsuttryck ska väcka uppmärksamhet bland förbipasserande för boklanseringen. På pappret var det säkert en god idé – men utförandet lämnar nog en del övrigt att önska…

Omslaget till boken ”Stalker” och likaså den situation som de försökte efterlikna vid skyltfönstret till Akademiska bokhandeln i H:fors med en levande skådespelerska.

Men över till boken, så var det det delvis incidenten ovan som fick mig att ge mig i kast med den – för jag blev ju naturligtvis nyfiken på hur denna kvinna passade in i sammanhanget (och ur det perspektivet sett så var ju reklamkampanjen lyckad…). Så efter att ha införskaffat ljudboken så lyssnade jag på den ca 16 timmar långa inspelningen i nästan ett sträck under tre dagar…

Mitt omdöme om boken är nog att den är läsvärd, men med vissa större reservationer. Däribland att den innehåller litet väl mycket overklig action och andra element som inte överensstämmer med verkligheten (däribland den juridiska biten). Men bokens handling i sig är ganska aktuell då den handlar om stalking (också känt som förföljelsesyndrom), alltså en situation där en person mot sin vilja förföljs av t.ex. sin ex-pojk-/flickvän eller någon annan helt främmande ”beundrare”. En intressant notering här, från jur. stud. Åstrand, är att stalking upptogs som ett eget brott i strafflagen först början i av år 2014 – tidigare har nog enskilda element som tillhör stalking varit kriminaliserade (t.ex. i form av hemfridsbrott). Men nu är alltså själva stalkingbeteendet straffbart, rubricerat som ”olaga förföljelse”.

”Olaga förföljelse

Den som upprepade gånger hotar, följer efter, iakttar, eller kontaktar eller på något annat jämförbart sätt obehörigen förföljer någon annan så att förfarandet är ägnat att skapa rädsla eller ångest hos den som förföljs ska, om lika strängt eller strängare straff för gärningen inte föreskrivs någon annanstans i lag, för olaga förföljelse dömas till böter eller fängelse i högst två år.”
– Strafflagens 25 kapitel, paragraf 7a

Stalking i sig självt är naturligtivs mycket otäckt för den som utsätts för det, men i boken ”Stalker” så stannar det inte vid det utan förövaren går steget längre och faktiskt mördar en del av offren efter att ha stalkat dem. Burr! En otäck bok i och med att den beskriver psykologin bakom stalkingen och dessutom i kontext av Stockholm och dess närregion som är välbekant för mig.

Den andra boken som jag gett mig i kast med är ”Bombmakaren och hans kvinna” av den kända kriminologen Leif GW Persson. Boken utkom i år och berör också ett högaktuellt ämne, nämligen religiös extremism som tar sig uttryck i form av terrordåd.

Själv är jag ett ganska så stort fan av just GW, för jag tittar nästan alltid på TV-programmet Veckans brott när det på onsdagskvällarna under höst och vår sänds på SVT (inte många veckor kvar nu tills programmet börjar sändas på nytt nu!). Och för den som är bekant med GW från andra sammanhang, så vet att han har ett förflutet som bl.a. professor på Rikskriminalpolisen i Sverige – och det märks också i boken. För boken skiljer markant från Stalker. Inte minst genom att GW som författare har ett betydligt mera analytiskt grepp när han ger sig i kast med bokens story, utan att för den skull ge avkall på t.ex. personbeskrivningar och liknande. Han gör istället avkall på i mitt tycke onödig och overklig action, och beskriver istället hur man nystar upp ett brott.

Bombmakaren och hans kvinna. En högaktuell roman att läsa, när risken för ett terrorbrott på senare tid har ökat väsentligt också här i Norden.

En del av GW:s böcker har ju också blivit filmatiserade, däribland två böcker som sammanslogs till ”En pilgrims död” som sändes på SVT. Tidigare har huvudpersonen i GW:s böcker varit Lars Martin Johansson, ”mannen som kunde se runt hörn” och som blev högste chef för Säkerhetspolisen (SÄPO). Dock har GW varit tvungen att ”ersätta” honom efter hans frånfälle i föregående bok. Denna gång med en kvinnlig huvudperson, Lisa Mattei, som är högsta chef för SÄPO:s operativa arbete. Man märker också i GW:s författarskap att han är noga med detaljerna, däribland att SÄPO har över 1200 anställda i dagsläget och i mycket också samarbetar med FRA. Vill man hitta finska motsvarigheter till SÄPO, så är det Skyddspolisen (Skypo) men det är en mycket mindre organisation med lite på 200 anställda. Någon motsvarighet till FRA (Försvarets Radio Anstalt) har vi inte överhuvudtaget i Finland (om den nu inte är så hemlig att jag inte fått vetskap om en sådan organisation?).

Men för att summera, så är jag riktigt nöjd med ”Bombmakaren och hans kvinna” – för den har ett mycket mera analytiskt grepp kring brottsutredning och särskilt prevention av terrorbrott än hur t.ex. ”Stalker” beskriver polisarbete. Däremot lär nog den som läser GW:s bok bli besviken om man hoppas på att huvudperson i boken på sida 5 ska storma in i någon byggnad medförande polisens förstärkningsvapen, samtidigt som flertalet poliser i bakgrunden radar upp sig med tunga automatkarbiner. Vill man ha den typen av action så rekommenderas nog den tidigare boken, Stalker.

Sebastian

En annorlunda historialektion

Av Sebastian Åstrand

den 09 september 2015

i Allmänt

Jag besökte igår Ritz i Vasa där Arbis anordnade en intressant föreläsning med en av överlevarna från förintelsen i dåvarande Nazi-Tyskland. Damen i fråga heter Livia Fränkel och är 87 år gammal och en av de få som överlevarna från den fruktansvärda förintelsen av judar, som ännu finns i livet – vilket gör hennes vittnesmål ganska unikt att få höra. Dessutom är hon svenskspråkig, efter att ha tillbringat största delen av sitt liv efter tiden i koncentrationsläger i Sverige, vilket i sig också bidrog till att hennes berättelse kom en extra nära när hon berättade just på svenska.

Det var relativt många som hade samlats till gårkvällens föreläsning. Om jag ska uppskatta så gissar jag på någonstans mellan 200 och 300 personer i publiken, för i princip hela festsalen vid Ritz var fylld förutom balkongen. Tänk att en persons berättelse kan locka så många åhörare? Men egentligen är det inte så konstigt, för hennes upplevelser får nog klassiciferas som smått unika men också fruktansvärda.

Nu är inte min tanke att referera hennes berättelse här på bloggen, utan det är närmast mina egna tankar som ploppade upp under föreläsningen som jag redogjör för. Livia växte upp i Transsylvanien i dåvarande Rumänien, men strax innan andra världskriget så ”gav” tyskarna det området till Ungern. Det här innebar att de som bodde i Transsylvanien på mindre än en vecka bytte medborgarskap, samt att rumänska myndigheterna lämnade området och de ungerska myndigheterna tog plats. Jag som har praktikserat inom den offentliga förvaltningen kom att tänka på hur surrealistiskt det skulle vara om t.ex. personalen vid finska domstolar skulle ersättas med t.ex. ryska tjänstemän och att rysk lagstiftning skulle börja gälla på bara en vecka – för ungefär så hade det varit om man skulle transkribera den här situationen till ett finskt perspektiv…

Sista halvtimmen ägnade Livia Fränkel åt att visa bilder från hennes liv. På den här bilden ser man Raoul Wallenberg, den svenska diplomaten (och arkitekten) som räddade 10-tusentals judar genom att dela ut svenska nödpass med vilka de kunde ta sig till Sverige.

En annan talande berättelse var när Livia firade nyåret tillsammans med elva stycken goda vänner 1944 till 1945, och de då diskuterade vilka framtidsplaner var och en hade: vilket ämne de skulle läsa vid universitet och vid vilket universitet. D.v.s. en situation som jag direkt själv kunde relatera till när man i goda vänners lag diskuterar framtiden. De lovade emellertid att de skulle återses ett år senare, alltså påföljande nyår och då blicka tillbaka på om det gått som de planerat eller ej. Någon återträff blev det aldrig, suckade Livia. För ett år senare så var endast fyra av de tolv i sällskapet i livet… Och då talar vi om unga människor, som alla var kring sina 20 år.

I våras så besökte jag också en teaterpjäs med namnet ”Vår klass” på Vasa teater som var ett gästspel från Teater Galeasen i Stockholm. Den här pjäsen var nog en av de mest berörande pjäser jag har beskådat, jag minns att benen närmast var som spagetti när jag efter tre timmar vandrade ut ur salen. Vad handlade då den pjäsen om? Jo, om en skolklass i Polen där halva klassen bestod av polacker och andra halvan av judar. Temat var också här förintelsen där den ledde till att ena halvan av klassen i praktiken tog livet av den andra halvan, alltså av sina egna klasskamrater som de hade gått i grundskolan tillsammans med.

Vår klass: en teaterpjäs som man enligt SvD ”aldrig glömmer”, gick som gästspel på Vasa teater i våras.

I det senare fallet så var det fråga om teater och även om den pjäsen baserades på verkliga händelser så kunde man skapa en distans till det som skett genom att de som spelade teatern var skådespelare som själva inte upplevt de hemskheter de berättade om. Men i när det gäller igår kvällens föreläsning så var det en person som på riktigt upplevt de här hemskheterna som jag tidigare bara läst i historieböckerna om och det gick således inte att skapa samma distans som till teatern. Eller som jag sade till en bekant i pausen av Livias föreläsning, det är svårt att finna ord för att kunna diskutera hennes upplevelser. Men med det sagt, så var det ändå naturligtvis otroligt värdefullt att få ta del av hennes berättelser – för som Livia sade: snart finns det ingen kvar som faktiskt var med om det och kan berätta om det.

I publiken så skymtade jag två av mina lärare, bland dem min gamla lärare i historia och samhällslära vid gymnasiet: vilket jag tycker är mycket bra eftersom de kan förmedla Livias berättelser till kommande elever. För det var också Livias syfte, att sprida kunskap om förintelsen.

Och det gäller att vi är medvetna om vad som då hände, för den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den – som någon vis person lär ha konstaterat. För när man betänker att det är mindre än 75 år sedan förintelsen så blir åtminstone jag själv fundersam – för tänk att mänskligheten då inte hade kommit längre trots alla stora upptäcker under början av 1900-talet…

Sebastian

Att inleda höstterminen

Av Sebastian Åstrand

den 03 september 2015

i Allmänt

Hösten innebär ofta en tid av förändringar, så också för mig och andra inom familjen. För egen del så har det inte blivit några större förändringar, jag fortsätter med mina studier i Vasa men nu också med studier på Hanken.

Men också för andra i familjen har hösten inneburit förändringar, min lillasyster har flyttat till Umeå och där inlett sina studier till sjuksköterska vid Umeå universitet. Hon har länge vetat att hon vill flytta till Sverige och då just Umeå, så hon ställde sig därför på min inrådan tidigt i bostadskön i Umeå. En sak som visade vara förnuftigt (host, host, skryter storebror här…), för genom det fick hon nu relativt enkelt ordnat en bostad i Umeå nära universitet i korridorboende. För om det är något som jag lärt mig av att studera i Sverige så är det att bostadssituationen i de flesta studiestäder i Sverige är minst sagt är kärv.

Förra helgen så begav vi så oss över till Umeå med färjan Wasa Express från Vasa för att hjälpa Lotta med flytten till Sverige. Utöver att flytta det fysiska bohaget, så är det mycket praktiskt som ska ombesörjas, däribland att folkbokföra sig i Sverige, skaffa mobilnummer och bankkonto med mera. För det här har hade vi reserverat två dagar i Umeå, vilket nästan visade sig vara i underkant – men ändå tillräckligt för att ordna det nödvändigaste.

Färjeöverfarten till Umeå tar ungefär 5 timmar. Även om tiden kan bli lite lång ombord på båten, så är utsikten däremot vacker.

Umeå är enligt mig en mycket fin och gemytlig stad, även om Umeå till befolkningsstorleken är en större stad än Vasa. Umeås invånartal är 79 000 och Vasas är i jämförelse 67 000. Jag skulle säga att det beror på att man i Umeå centrum har minimerat biltrafiken emedan man i Vasa har dragit flera större vägar tvärsigenom centrum (däribland riksväg 8 och anslutningen till motorvägen söderut), vilket bidrar till att Vasa känns lite ”ruffigare” än Umeå.

Vi tillbringade två nätter på hotell, Scandic Plaza Umeå. Hotellet ligger mitt i centrum av Umeå. Utsikten från hotellet kan man inte klaga över. Till höger skymtar Umeå älv som rinner längs med staden. Rakt fram ligger hotellet U & Me – vars svarta och vita fasad anspelar på Umeå som ”björkarnas stad”. Snärtigt!

Ett promenadstråk i Umeå centrum, här kan inte många bilar skymtas. Istället är det cykel och apostlahästarna som gäller. Både miljövänligt och gemytligt, tycker jag.

Umeå älv och bron som leder över den. Västerbotten har ganska många drag som är gemensamma med Österbotten, men också vissa särpräglande skillnader.

En viktig påminnelse i parkeringshuset ”Parketten” i Umeå City!

Skärgårdsbordet ombord var adekvat – men innehöll inget överanskade heller.

Återresan till Vasa skedde också med Wasa Express. Den här gången med morgonturen från Umeå till Vasa, varför vi också fick möjlighet till att testa på deras skärgårdsbord. Ombord på båten finns också en liten butik, men prisnivån ombord är ungefär den samma som i land. Vilket beror på att de inte har rätt att sälja ”tax-free” som på överfarterna mellan Sverige och Finland. Som lite kuriosa ska det nämnas att det här var den egentliga orsaken till att färjetrafiken över kvarken i tiderna lades ner, tax-free shoppingen utgjorde en så pass stor inkomstkälla för rederierna framtill att både Finland och Sverige blev EU-medlemmar i mitten av 1990-talet och det ej längre var möjligt att erbjuda tax-free (undantaget då de båtar som lägger till vid Åland). Men nu är det nya tider och trafiken verkar igen att ha blivit lönsam, för dels är det många som i studie- och arbetssyfte reser mellan Vasa och Umeå, men om jag får gissa så tror jag att rederiet lever ganska gott på godstrafiken…

Nu är Ebba utrustad med tratt och får också erforderlig behandling för sin sjuka tass.

Hemma i Finland väntade dock en mindre rolig överraskning. För familjens hund, labradoren Ebba, hade ådragit sig problem med ena framtassen. Symtomen var att hon inte just alls ville stöda på höger framtass, och att problemet hade uppkommit relativt plötsligt. Därav blev det ett skyndsamt besök till veterinären som konstaterade att Ebba hade fått en bakteriell- och svampinfektion i tassen som är mycket smärtsam. Nå, behandlingen i sig är relativt enkel men ganska så tidsdryg: den består av att man varje dag i 30 dagars tid ska schamponera tassarna med ett special schampoo som tar död på både infektion och svamp. Yttermera så behöver hon bära skyddstratt under den här perioden så att hon inte kommer åt att slicka tassen. Stackars hund! Men vissa krämpor får man väl tyvärr räkna med en stigande ålder hos familjens mysgumma.

Sebastian