Jag besökte igår Ritz i Vasa där Arbis anordnade en intressant föreläsning med en av överlevarna från förintelsen i dåvarande Nazi-Tyskland. Damen i fråga heter Livia Fränkel och är 87 år gammal och en av de få som överlevarna från den fruktansvärda förintelsen av judar, som ännu finns i livet – vilket gör hennes vittnesmål ganska unikt att få höra. Dessutom är hon svenskspråkig, efter att ha tillbringat största delen av sitt liv efter tiden i koncentrationsläger i Sverige, vilket i sig också bidrog till att hennes berättelse kom en extra nära när hon berättade just på svenska.
Det var relativt många som hade samlats till gårkvällens föreläsning. Om jag ska uppskatta så gissar jag på någonstans mellan 200 och 300 personer i publiken, för i princip hela festsalen vid Ritz var fylld förutom balkongen. Tänk att en persons berättelse kan locka så många åhörare? Men egentligen är det inte så konstigt, för hennes upplevelser får nog klassiciferas som smått unika men också fruktansvärda.
Nu är inte min tanke att referera hennes berättelse här på bloggen, utan det är närmast mina egna tankar som ploppade upp under föreläsningen som jag redogjör för. Livia växte upp i Transsylvanien i dåvarande Rumänien, men strax innan andra världskriget så ”gav” tyskarna det området till Ungern. Det här innebar att de som bodde i Transsylvanien på mindre än en vecka bytte medborgarskap, samt att rumänska myndigheterna lämnade området och de ungerska myndigheterna tog plats. Jag som har praktikserat inom den offentliga förvaltningen kom att tänka på hur surrealistiskt det skulle vara om t.ex. personalen vid finska domstolar skulle ersättas med t.ex. ryska tjänstemän och att rysk lagstiftning skulle börja gälla på bara en vecka – för ungefär så hade det varit om man skulle transkribera den här situationen till ett finskt perspektiv…
Sista halvtimmen ägnade Livia Fränkel åt att visa bilder från hennes liv. På den här bilden ser man Raoul Wallenberg, den svenska diplomaten (och arkitekten) som räddade 10-tusentals judar genom att dela ut svenska nödpass med vilka de kunde ta sig till Sverige.
En annan talande berättelse var när Livia firade nyåret tillsammans med elva stycken goda vänner 1944 till 1945, och de då diskuterade vilka framtidsplaner var och en hade: vilket ämne de skulle läsa vid universitet och vid vilket universitet. D.v.s. en situation som jag direkt själv kunde relatera till när man i goda vänners lag diskuterar framtiden. De lovade emellertid att de skulle återses ett år senare, alltså påföljande nyår och då blicka tillbaka på om det gått som de planerat eller ej. Någon återträff blev det aldrig, suckade Livia. För ett år senare så var endast fyra av de tolv i sällskapet i livet… Och då talar vi om unga människor, som alla var kring sina 20 år.
I våras så besökte jag också en teaterpjäs med namnet ”Vår klass” på Vasa teater som var ett gästspel från Teater Galeasen i Stockholm. Den här pjäsen var nog en av de mest berörande pjäser jag har beskådat, jag minns att benen närmast var som spagetti när jag efter tre timmar vandrade ut ur salen. Vad handlade då den pjäsen om? Jo, om en skolklass i Polen där halva klassen bestod av polacker och andra halvan av judar. Temat var också här förintelsen där den ledde till att ena halvan av klassen i praktiken tog livet av den andra halvan, alltså av sina egna klasskamrater som de hade gått i grundskolan tillsammans med.
Vår klass: en teaterpjäs som man enligt SvD ”aldrig glömmer”, gick som gästspel på Vasa teater i våras.
I det senare fallet så var det fråga om teater och även om den pjäsen baserades på verkliga händelser så kunde man skapa en distans till det som skett genom att de som spelade teatern var skådespelare som själva inte upplevt de hemskheter de berättade om. Men i när det gäller igår kvällens föreläsning så var det en person som på riktigt upplevt de här hemskheterna som jag tidigare bara läst i historieböckerna om och det gick således inte att skapa samma distans som till teatern. Eller som jag sade till en bekant i pausen av Livias föreläsning, det är svårt att finna ord för att kunna diskutera hennes upplevelser. Men med det sagt, så var det ändå naturligtvis otroligt värdefullt att få ta del av hennes berättelser – för som Livia sade: snart finns det ingen kvar som faktiskt var med om det och kan berätta om det.
I publiken så skymtade jag två av mina lärare, bland dem min gamla lärare i historia och samhällslära vid gymnasiet: vilket jag tycker är mycket bra eftersom de kan förmedla Livias berättelser till kommande elever. För det var också Livias syfte, att sprida kunskap om förintelsen.
Och det gäller att vi är medvetna om vad som då hände, för den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den – som någon vis person lär ha konstaterat. För när man betänker att det är mindre än 75 år sedan förintelsen så blir åtminstone jag själv fundersam – för tänk att mänskligheten då inte hade kommit längre trots alla stora upptäcker under början av 1900-talet…
Sebastian
Lämna ett svar