Månad: november 2015 Sida 1 av 2

I helgen besökte jag Helsingfors för att där bl.a. delta i en återträff för de som deltagit i Magma Akademin. Det som var speciellt för denna gång var att också återträffen gästades av delegationer från motsvarande akademier i de andra nordiska länderna: Sture-akademin i Sverige och Civita-akademiet i Norge. Danskarna kunde dessvärre inte delta denna gång, men vid nästa nordiska träff, som enligt uppgift blir i Norge, så kommer de att vara på plats.

På programmet stod bland annat en heldag vikt åt intressanta seminarier vid Gamla Studenthuset, där vi fick lyssna till bland annat professor Sixten Korkman och Stefan Wallin. Seminarierna gick på svenska men på den lediga tiden då vi hade fri samvaro, så fick man växla mellan att använda sig av svenska, norska och finska = ett riktigt språkbad.

Stefan Wallin talade om försvarspolitik och hade många intressanta synpunkter på säkerhetsläget som Finland befinner sig i. En intressant aspekt på ett ev. NATO medlemskap är att av Europas invånare, så lever ca 96% i länder som är medlemmar av försvarsalliansen. Vi som bor i Finland och Sverige hör således till de 4% som inte kan räkna med beskydd av NATO vid ett militärt angrepp. Wallin förespråkade således varmt att vi söker om medlemskap så snart som möjligt, en åsikt som också jag delar till fullo. Tidigare har jag varit en aning tveksam kring om Finland ska bli medlem av NATO eller ej, men på senare tid har jag nog börja ställa mig allt mera positiv till det.

Ett annat föredrag handlade om utbildningspolitik, där föreläsaren Heidi Harju-Luukkainen är lektor i pedagogik vid Helsingfors universitet, och är en av personerna som är med och verkställer PISA-undersökningen, vilken utförs vart tredje år. Våra nordiska gäster var naturligtvis väl medvetna om Finlands stora framgångar i just PISA-testen. Emellertid så ville hon nyansera just betydelsen av PISA-testet, för en annan intressant faktor som mäts i skolorna är hur barnen trivs. I den mätningen, så visade det sig att av barnen i rikssvenska grundskolor så trivs 80 % bra skolan och tycker om att gå i skola. Intressant så är andelen nöjda elever i Finland något annan: i finskspråkiga skolor 60 % medan den i svenskspråkiga skolor är 80 % (d.v.s. i paritet med Sverige). Det skulle vara intressant att veta orsakerna bakom denna skillnad, men den är tydligen inte utredd ännu.

Stefan Wallin, som tidigare varit både partiledare för SFP och även försvarsminister för Finland, talade om försvarspolitik.

Presentation av deltagarna, bland deltagarna hittar man ett gäng samhällsintresserade unga personer i åldern 20-30 år. Intressant att höra om de olika bakgrunderna folk har, en stor del är samhällsvetare men här finns också ingenjörer och läkare, såväl som skribenter och författare.

Jörn Donner gästade oss på lördag kväll och hade ett intressant anförande om bl.a. migration och integration. Donner har också nyligen gett ut en ny bok med titeln ”Sverige – Resor i ett främmande land” som handlar om hans tid i Sverige. Under kvällen ordnades det också ett lotteri där man lottade ut några exemplar av nämnda bok, undertecknad hade faktiskt turen att vinna ett ex. av boken – som till på köpet är signerat av Donner själv 🙂 Så snart jag igen får litet tid över till att läsa skönlitteratur så ska jag ta och läsa den, men före det ville min mormor läsa den, för hon har följt Donner i många årtionden.

Låter det här intressant? Då rekommenderar jag dig att söka till Magma Akademin, ansökan pågår just nu, fram till 30.11. Läs mer här.

Legendaren Jörn Donner talar till oss på kvällen.

Under helgen bodde jag på ett hotell som jag tidigare sneglat på ett par gånger när jag bokat hotell i Helsingfors, men inte testat före nu: Fabian hotell, och det ligger i den trevliga och gemytliga stadsdelen Gardesstaden i Helsingfors. Hotellet är ett s.k. Boutique hotell vilket innebär att det är ett mindre hotell och man satsat på att göra hotellet lite extra personligt, för på hotellet finns endast 55 rum.

Jag kunde inte låta bli att ta några bilder från hotellet – övre bilden är från den gemytliga och intima lobbyn. Den nedre bilden föreställer mitt rum.

På fredagen så besökte jag Helsingfors tingsrätt, för att där ta del av några avgöranden (domar) som jag hade beställt fram ur arkivet. Varför sitter man då en fredag eftermiddag frivilligt i forskarrummet vid tingsrätten? Jo, för att jag behöver uppgifter ur en del domar till mitt examensarbete.

Entrén till Helsingfors tingsrätt. Tingsrätten är belägen i Altias gamla fabrikslokal ute på Sundholmen (som är en del av Gräsviken). Här tillverkade man faktiskt förr spritprodukter, men nu fungerar hela komplexet som ett tingshus.

En intressant parentes: I Finland så är det nämligen så att domarna nog visserligen skrivs på datorer, men dessvärre så sparar man inte också domarna i elektroniskt format, utan de finns enbart tillgängliga i pappersversion. Ja, vad ska man säga? Vid sådana här tillfällen inser man att den finska offentliga sektorn nog kan optimeras för att fungera mera optimalt och resurseffektivt sätt. För i Sverige som jämförelse, så sparas domarna i elektroniskt format som .pdf filer vilket gör att det är enkelt att skicka efter ett avgörande därifrån. I Finland får man istället a) besöka domstolen för att där på plats studera handlingarna kostnadsfritt eller b) beställa en kopia av avgörandet per post, men det kostar 0,60€ per sida… Ja, så här finns det nog en del att göra – för även om juridiken är känd som ett konservativt område, så är det här definitivt ett område som borde uppgraderas till 2000-talet.

Sebastian

Vädret där ute blir allt kallare och det börjar bli dags att byta jackan till en tjockare modell nu. Samtidigt som vädret har förändrats så har jag mycket på gång inom olika områden, för även om mycket kretsar kring studier så finns också en del annat kul som tar tid i anspråk.

Fastän det är höst, så lever Vasa ibland upp till sitt namn som Finlands soligaste stad. (En tidig eftermiddag, bild av mitt hyreshus.)

Det går många bra serier på TV just nu. Själv följer jag den svensk-danska kriminalserien Bron, humorserien Solsidan och kriminalprogrammet Veckans brott. Utöver de här så tittade jag också på den nya svenska polisserien Modus som sänds på TV4, serien består av 8 avsnitt varav det sista sändes i förra veckan. Seriens namn, Modus, är latin och betyder ungefär ”metod”, och används vanligen i begreppet ”Modus operandi” som i sin tur är vanligt inom juridik där det avser tillvägagångssättet av en brottslig handling.

Jag kan rekommendera serien Modus, för den är både spännande och fängslande. Handlingen gäller religiös extremism, denna gång i en kristen tappning, vilket nog är ganska ovanligt, men som riktar sig mot homosexuella. Den utspelar sig i huvudsak i Stockholm, men också i Uppsala – båda är bekanta ställen för mig. För när jag var en liten pojke så lekte jag bland annat i de vackra parkerna i Uppsala som ses i serien, då min pappa var gästforskare i Uppsala under ett halvår.

Bilden är hämtad från vinjetten till Modus och föreställer statyn av ängeln Gabriel som finns ovanpå taket till Uppsala domkyrka.

Inom Studentmissionen har vi ett sådant system att för varje vanlig måndagssamling, så fungerar en person ur styrelsen som kvällens värd. Igår kväll hade vi bjudit in en diakon som talare, och det var också min tur att fungera som värd under denna hösttermin.

Före vi körde igång samlingen så testade jag på ett litet nytt sätt att aktivera publiken på. Metoden jag använde mig av var ett simpelt och litet quiz, eller frågesport som det heter på svenska. Frågorna som jag ställde var följande:

1. Vad är det för skillnad på en diakon och en diakonissa?
2. Vad har ordet diakon för ursprung – d.v.s. från vilket språk kommer det? Samt, vad betyder det?
3. Vilken färg har diakonens/diakonissans ”ämbetsskjorta” som de bär vid mera officiella tillställningar?

Kunde du svara på frågorna? De rätta svaren hittar du lägst ner i detta inlägg 😉

***

Jag brukar försöka hinna med att läsa några dagstidningar, men på senare tid har det blivit lite dåligt med den vanan. Men när jag bläddrade igenom HBL:s e-tidning så kunde jag inte låta bli att notera att de till svenska dagens ära (6 november) hade släppt en ny version av sången ”Duck Räpp”. Sången travesterar alltså på den Ankdamm som man antar att finlandssvenskarna i Finland lever i. Tidigare har den mera anspelat på klassiska attribut för finlandssvenskar, såsom att de (vi) alla skulle vara rika (genom ärvda pengar), välutbildade ( tack vare kvotplatser på universitet) och att alla känner alla (därav Ankdamm).

Duck Räpp 2.0 – som beskriver tillvaron för finlandssvenskar år 2015. Original versionen börjar väl ha några år på nacken…

Originalet kan du lyssna till här på Youtube.

Sebastian

Facit: 
1. På den fråga kom det många gissningar. Den vanligaste gissningen var att en diakon är en man, medan en diakonissa är en kvinna, d.v.s. att det skulle vara könet som skiljer dem åt. Men det rätta svaret är faktiskt utbildningen. För en diakon är till grundutbildningen socionom emedan en diakonissa är sjuksköterska till utbildningen. D.v.s. de har olika utbildning men de fullgör ändå samma uppdrag.
2. Ordet kommer från grekiskans ”diaconos”. Översatt till svenska betyder det ”tjänare”. Vilket också bra beskriver diakonernas arbete inom församlingen.
3. Färgen på deras skjorta är grön. Om du någon besöker kyrkan och ser en person med grön skjorta och

Igår hade vi en föreläsning om empatiskt ledarskap i kursen företagsstrategi här på Hanken, och jag måste säga att det var en ovanligt inspirerande föreläsning, varför jag tänkte skriva ner några tankar från den här på bloggen.

Föreläsaren var Gerhard Bley som är Vd för företaget Kavli, ett av de större företagen inom livsmedelssektorn i Norden. Företaget har bland annat varumärken så som Kavli, Skyr yoghurt och Erik Lallersteds såser. Men föreläsningen handlade inte egentligen om företaget i sig självt, utan om hur deras tidigare nämnda Vd kom till en (ny) insikt om vad som behövs inom ett företags ledning.

Vad han saknade var nämligen bl.a. empati. Hans metod för att komma till rätta med problemet var minst sagt lite oortodox, för han skickade nämligen hela koncernledningen på terapi (psykoterapi – gestaltningsterapi) så att de därigenom skulle få både mera självinsikt och verktyg i sitt arbete. En del människor är lite allergiska mot begreppet terapi, sannolikt för att det kan indikera att man skulle vara psykiskt sjuk på något sätt, varför det var enklare att sälja in idén genom att benämna det coaching istället, fastän det i slutändan handlade om samma sak.

En sak som jag dock tror att man behöver ha på klart före man börjar fundera närmare på vad ett empatiskt ledarskap innebär, är vad ordet empati egentligen innebär. Jag tror många, inklusive mig själv, ibland blandar ihop begreppen empati respektive sympati, alltså att vi ser dem som synonymer. Så är alltså inte fallet, utan empati innebär att man kan förstå en annan persons upplevelser medan sympati mera innebär att man kan känna med eller för en annan persons upplevelser. Skillnaden kan tyckas liten, men är i det här sammanhanget är den relativt markant.

Om man kokar ner hans teser till mindre beståndsdelar så snappade jag upp två stycken huvuddelar.

Den ena är att empatiskt ledarskap handlar om både självinsikt och empati. Självinsikten är viktig av flera orsaker. För det första så är det genom självinsikten som man lär sig att förstå varför jag är den jag är och varför jag agerar som jag gör. Den här insikten gör det sedan möjligt att också förstå andra människors upplevelse, alltså empati, och i förlängningen också varför de agerar som de gör. Ett konkret exempel är när en extrovert människa träffar på en introvert människa, och finns då inte förståelsen där, så ökar risken för att det kan uppkomma missförstånd och t.o.m. onödiga konflikter mellan dem. När man istället hade kunnat utnyttja varandras olika perspektiv, vilka i sin tur kan innehålla olika uppfattningar/tankar/idéer, som tillsammans kan ge ett mervärde.

Den andra delen utgörs av att man ska vara trygg i sig själv och att man ska ha flera områden i sitt liv än jobb. De tre delarna som bör finnas är jobb/karriär, familj/vänner och egen tid. För ett vanligt misstag är att människor som drivs av att göra karriär försakar ena eller båda de andra delarna, i tron att de då ”lyckas” göra en bättre karriär. I sådana situationer riskerar allt att börja kretsa kring jobbet, vilket inte är nyttigt varken privat eller ens för de resultat man levererar. För om 90 % av ens ”jag” (eller tid) åtgår till karriären så betyder det, att om man skulle förlora jobbet så skulle ens tillvaro närmast raseras totalt. För att undvika det så börjar man också, omedvetet, fatta beslut som är gynnsamma för en själv (för att trygga jobbet) men inte nödvändigtvis för hela företaget. För att undvika detta, och för att ha en balanserad tillvaro så ska man sträva till att ha balans mellan de tre delarna: också familjen och ens fritid ska kännas meningsfulla och ges en 1/3 var av ens tid och uppmärksamhet.

Generellt kan man väl konstatera att många idag pratar om att det är bra med både självinsikt och att man ska ha en stor förståelse för sina medmänniskor – men i verkligheten tenderar det ofta ändå att stanna vid ”läpparnas bekännelse”, för man omsätter inte dessa tankar och yttranden i praktiken, för de förblir bara något man säger för att det ”låter bra” – för att karikera det.

Sammantaget så var föreläsningen riktigt givande, och även om det förekom en del s.k. ”buzzwords” som är vanliga i dylika sammanhang så tyckte jag kärnbudskapet var värt att både ta till sig och också försöka tillämpa i de sammanhang som man fungerar som någon slags ledare. I och för sig är det inte helt vanligt att jurister är chefer för t.ex. hela företag, men däremot att man ibland leder arbetsgrupper och liknande.

Sebastian

Vårdreformen (på finska känd som sote-uudistus) är nog något av de ämnen som väckt mest debatt i Finland på senare tid och debatten har också varit långvarig även om den varierat i intensitet. Personligen har jag inte fördjupat mig särskilt mycket i de olika förslagen, eftersom det har varit så många svängningar åt olika håll. Men nu vaknade mitt intresse då det verkar som om vi (äntligen) nått fram till en någotsånär stabil politisk lösning gällande vårdens framtida upplägg.

Om allt håller sträck, så kommer vi i Finland att ha 18 vårdområden och 15 självstyrelseområden som i någon mån kan liknas vid den landstingsuppdelning som de har i Sverige. Mera detaljer torde komma imorgon (måndag), enligt en nyhet från Statsrådet (d.v.s. regeringen).

Egentligen kunde man tycka att ämnet vården borde intressera folk mer än vad det verkar göra, för enligt vissa bedömare så är det här en av de största reformer som gjorts i Finland på närmare 150 år (och då var inte Finland ens självständigt, utan tillhörde Ryssland som Storfurstendömet Finland…). För vården är onekligen ett av de samhällsområden som i princip alla medborgare kommer i kontakt med oberoende av om man vill det eller inte, skillnaden ligger närmast i hur mycket man behöver vara i kontakt med den, och generellt så att ju mindre kontakt, desto bättre… Men det kan hända att folk i gemen inte bryr sig särskilt mycket, under förutsättning att tillgången till vård och vårdens kvalitet inte förändras?

Det som i någon mån bekymrar mig är att se hur min hemstad Jakobstad utarmas på vårdresurser. Till för ett par år sedan hade Jakobstads sjukhus (Malmska) en dygnet runt akutmottagning, med tillhörande tilläggsberedskap för bl.a. operationer, förlossningar och röntgenundersökningar. I nuläget har vi kvar en dygnet runt akutmottagning, men utan de tidigare nämnda tilläggsberedskap. Istället är patienter som behöver dessa tjänster hänvisade till centralsjukhuset i grannstaden Karleby, som ligger ungefär 40 km från Jakobstad.

Men det kan hända att det inte stannar vid det, för nu diskuterar man om Jakobstads sjukhus överhuvudtaget ska ha någon dygnet runt jour och det finns vissa tecken som talar för att min hemort skulle kunna bli helt utan akutmottagning utanför ”office hours”. Personligen tycker jag det är litet skrämmande att man inte skulle ha tillgång till ens grundläggande akutvård dygnet runt, när man är i Jakobstad. Jag kan ta mig själv som exempel, för jag har till och från haft problem med knäna och drabbats av luxationer av knäskålen (patella luxation), vilket är både otäckt och smärtsamt men dock inte livshotande, och de gånger det hänt så har jag verkligen uppskattat att snabbt få vård i Jakobstad. En sak som i framtiden kanske bara är tillgängligt mellan kl. 8-16 på vardagar, övriga tider väntar istället en ganska lång resa till grannstaden.

Noterade vid mitt senaste besök vid hälsovårdscentralen att det verkar vara en del rörelse vid den nyrenoverade akutmottagningen vid Jakobstads sjukhus. Men i framtiden betjänar de kanske bara vardagar mellan kl. 8-16? Noterade också att vi blivit lite mera internationella i Jeppis, då det nu står att läsa ”Jour – Päivystys – Emergency” ovanför akutintaget…

En märklig grej i allt detta är att hela det österbottniska landskapet med närapå 200 000 invånare blev helt utan tillgång till räddningshelikopter. För ca fem år sedan så fanns det en läkarhelikopter med dygnet runt jour i Vasa, som gick under namnet Pete. Nu finns de närmaste läkarhelikoptrarna i Tammerfors och i Uleåborg, men de helikoptrarna flyger inte till Österbotten på grund av de långa avstånden.

En Jakobstadsbo var emellertid driftig och anförde klagomål  till Justitieombudsmannen (se YLE:s nyhet) gällande just avsaknaden av tillgång på räddningshelikopterstjänster. JO konstaterade nyligen att avsaknaden på helikopter gör att vården inte är jämlik, för det är bara Österbotten och ett område Östra Finland som är utan räddningshelikopter.

Grafik från Vasabladet.fi som visar hur Finland täcks av olika läkarhelikopter. En vit yta utgörs emellertid av Österbotten, där ingen beredskap finns. Tidigare fanns en helikopter stationerad i Vasa.

För ska vi framtiden vara tvungna att nöja oss med mindre vårdberedskap för akuta insjuknanden, då sjukhusen förlorar sin dygnet runt jour (såsom Malmska i Jakobstad) så kommer nog behovet av snabba transporter istället att bli allt viktigare. Jag diskuterade saken med en vän till mig som är medicinskt skolad och vi kunde tillsammans komma på flera situationer där tillgången till en räddningshelikopter är direkt livsavgörande. Ett exempel är att det i nuläget vid Vasa centralsjukhus finns beredskap att under vissa dagar i veckan utföra hjärtkirurgi innefattande också möjlighet att vårda personer som akut drabbats av en brusten aorta (aortaaneurysm). Skulle man drabbas av aortan brister utanför de tider då beredskap finns, så är sannolikheten för att man i tid ska hinna fram till universitetssjukhuset i Tammerfors marginell. En intressant detalj i sammanhanget är att tillhandahållandet av denna vårdberedskap för hjärtkirurgi vid centralsjukhuset kostar en hel del pengar, pengar som med fördel istället kunde användas till att finansiera en läkarhelikopter, vilket skulle möjliggöra beredskap dygnet runt och året runt istället för enbart vissa dagar.

Allt detta ska vägas mot att Finlands ekonomiska resurser sinar i en allt snabbare takt, på grund av långvariga ekonomiska svårigheter. För matematiken är relativt enkel, man kan inte i längden konsumera mera än vad man förtjänar. Ett tag är det möjligt att låna för att väga upp underskottet, men inte i längden. Det här gäller också vården, trots att man där har göra med det mest värdefulla som finns – människors liv och hälsa. Så, ja, våra politiker har en hel del att bita i.

Sebastian