4:e december – vart försvann höstterminen?

Jag har nästan lite svårt att greppa hur snabbt som den här höstterminen passerat förbi. Nåväl, riktigt i mål är jag ju inte ännu – men det närmar sig.

I förra veckan hade Ekonomförbundet ett event här i Vasa för studerande. Evenemangets tema var det väntande arbetslivet och hur man som arbetstagare finner de jobb som överrenstämmer bäst med ens personlighet. En specifik föreläsning som intresserade mig lite mera, handlade om rädslor. Vad har då rädslor med arbetslivet att göra? Ganska mycket enligt föreläsaren Henkka Hyppönen som är en relativt känd mediapersonlighet på finskt håll och som skrivit ett par böcker och några även kring just rädslor.

De bjöd på lite småplock vid restaurang Central, där eventet hölls. Det var faktiskt riktigt goda aptitretare, av både fisk, kött och vegetariskt snitt.

Vid en första anblick kan det tyckas att rädslan i sin mest primitiva form, t.ex. rädsla för instängda utrymmen (klaustrofobi) och rädsla för hundar, inte har någon koppling till rädslan för att söka och ev. senare få ett jobb där man är ”på gränsen” rent kvalifikations-/erfarenhetsmässigt – t.ex. bli förman/chef för ett litet team av arbetstagare, om man saknar tidigare erfarenhet av just ledarskap. Men enligt Hyppönen så är det samma mekanismer som aktiveras i våra kroppar i båda fallen, för det är ett och samma ”larmsystem” som finns tillgängligt i vår kropp oberoende av om det gäller att försvara sig mot en attackerande hund eller att en dag få ansvar som chef.

Den här räddslan gör helt enkelt att vi drar oss för att prova på t.ex. nya jobb eller andra professionella utmaningar – vilket i längden är hämmande både ur en karriärsynvikel men också när det gäller självtillfredsställandet och självförtroendet. Hur kommer man då tillrätta med den här problematiken? Genom att köpa föreläsarens bok på temat 😉 Ja, det kan vara ett alternativ, men egentligen handlar det om några få saker som behöver ändras i ens tankemönster. För det första gäller det att våga bryta mönstret och stå emot sina rädslor, och därigenom steg för steg vänja sig vid situationer som känns skrämmande. Om man jämför med hundräddslan, behandlingen kan bestå av att man först får träffa en liten och snäll hund som är kopplad tillsammans med sin husse/matte ett par gånger, före man går över till större hundar såsom labradorer och till sist kanske schäfrar.

Den andra delen av lösningen består i att man tar bort insatsen ur spelet. För vi människor har en tendens till att tänka att om man skulle misslyckas ens det minsta, så är det samma sak som ens personliga undergång karriärmässigt. Men det är antagligen ett felslut, för om man ser på det ur ett kort perspektiv så minns människor sällan andras misstag särskilt länge. Eller som föreläsaren sade, i ett längre perspektiv: ”vem minns dig och dina misslyckanden om 100 år?”. Svaret på den frågan är otvetydigt nej, förutsatt att det nu inte rör sig om ett misstag av smått episka mått.

Vissa rädslor går till och med att transformera till någon annans rädsla, enligt Hyppönen. Ett konkret exempel – för att råda bot på rädslan för att röra sig ensam ute, så kan man börja träna brasiliansk jiu-jitsu – en sport som Hyppönen rekommenderade varmt.

Föreläsningen var riktigt intressant, och den gav bra insikt i rädslans anatomi och hur man kommer tillrätta med rädslan så att den inte hindrar en i såväl professionellt som privat. Överväger att köpa hans bok ”Why we fear” – för temat är onekligen intressant.

På tal om rädslor, så noterade jag en lite udda men rolig skylt utanför entrén till en villa när jag en gång strosade ute på Gärdet i Stockholm. Skyltens budskap löd:
”Om hunden anfaller, Ligg still – tills hjälp anländer”.
Vi diskuterade skylten hemma i familjen, och sade då halvt på skoj att en likadan skylt borde vi skaffa hit hem också. Nå, efter att saken varit vilande i över ett år, så gjorde jag och min bror slag i saken för ett par veckor sedan och beställde en motsvarande skylt från en skylttillverkare i Sverige. Nu har skylten kommit till Finland, och den ser ut exakt som den som fanns på Gärdet.

”Hmm! Den där skylten var ny. Vad står det månne på den?” Fröken Ebba inspekterar dörren med nytillkomna skylten.

Ebba ser inte helt övertygad ut: ”Ursäkta! Är det mig som åsyftas?”

Skyltens budskap kan låta litet brysk, men den är skriven med glimten i ögat. För vår hund, Ebba, skulle nog inte göra ens en fluga förnär – men det vet ju inte eventuella tjuvar om!

Sebastian