Den senaste tiden har präglats av mestadels jobb för min del, för just nu är det mycket nytt att lära sig. Arbetsdagarna har i huvudsak bestått av skolning till de nya arbetsuppgifterna, men nu har vi även börjat utföra arbetsuppgifter på riktigt (i viss mån), vilket har varit både krävande och kul.
Jag började jobba på Migrationsverket och deras asylenhet den 1 februari, och jag hade knappt hunnit jobba två veckor före det var dags att figurera i media gällande den nya asylenheten som öppnats här i Vasa (svenska Yles nyhet). För just nu märks det att såväl media som gemene man är intresserade av vad vi sysslar med på de olika asylenheterna runtom i Finland (totalt finns det 7 enheter). Vilket ju inte är så konstigt, med tanke på att man i media kunnat läsa att flyktingsituationen orsakar utmaningar såväl i Finland som i övriga EU. Så ur det perspektivet, så får man vara i ”hetluften” när ens arbetsplats utgör en väsentlig aktör i sammanhanget. Men å andra sidan är det viktigt att minnas att på mitt jobb så handlar det inte om politik, utan om att arbeta utifrån gällande lagar och regler.
Jag har också funderat litet kring hur mycket jag ska skriva om mitt jobb här på bloggen, och då menar jag på ett generellt plan. För av förklarliga skäl, så är alla fall som vi behandlar på jobbet omgärdade av en mycket strikt sekretess. Men på en allmän nivå får jag naturligtvis berätta om jobbet, men jag har å andra sidan märkt att det väcker en del reaktioner, vilket i sig är förståeligt.
Jag tror i nuläget åtminstone, att jag inte kommer att skriva särdeles mycket om mitt jobb här på bloggen, eftersom jag inte har möjlighet i någon större utsträckning börja diskutera migrationsfrågor utanför jobbet. Inte för jag inte skulle vara intresserad, utan på grund av tidsbrist.
Utöver en webbartikel så gjorde Yle en radiointervju med undertecknad och min förman på jobbet.
Vid sidan av att jobba, så har det också blivit en del nöjen. I fredags var jag på teater och såg pjäsen ”Tre systrar och en berättelse” vid Wasa teater. Jag hade redan i höstas bestämt mig för att se pjäsen och nu var det näst sista chansen, för pjäsen spelades för sista gången på lördag, och undertecknad hade som vanligt i det längsta skjutit på det.
Desserten i pausen, var en havtornsparfait som passade väldigt bra till en ”slät kopp kaffe”.
Pjäsen var överförväntan, och även om jag sannolikt är litet partisk i sammanhanget då pjäsen utspelar sig i min hemstad Jakobstad, så rekommenderar jag boken som pjäsen är baserad på (som har samma titel som pjäsen) och som är skriven av Lars Sund. Boken har bl.a. recenserats i Göteborgs-Posten där den lovordas (läs recensionen).
Jag hoppas att jag ska hinna se flera pjäser under våren, men det återstår att se. En sak som jag letar efter är nån/några person(er) som skulle vara intresserade av gå på teater här i Vasa, för det vore kul att gå tillsammans med någon. För tyvärr verkar jag inte i nuläget ha speciellt många vänner i min kompiskrets som skulle vara intresserade av just teater. Så släng i väg ett meddelande till mig, om du bäste läsare, skulle vara intresserad av att hänga med på teater här i Vasa 🙂
Även inom Studentmissionen hade vi i förra veckan ordnat med en sitz, vars tema var ”50-tals Retro”.
Undertecknad tillsammans med goda vänner på sitzen 🙂
Gruppbild av föreningens styrelse i tidsenlig klädsel.
Många hade slutit upp och det blev en riktigt trevlig kväll på alla sätt. Bland annat träffade jag en kompis från gymnasietiden som jag inte hade sett på säkert 3-4 år. Under den tiden hade hon hunnit bli färdig lärare, gifta sig och fått sitt första barn. Även en del andra kära återseenden blev det, för föreningens större evenemang drar också personer som av olika anledningar inte längre aktivt deltar i den ordinarie verksamheten.
Sebastian
Lämna ett svar