Frekvensen av blogginlägg har på senare tid minskat relativt mycket märker jag. Förklaringen till det ligger nog delvis i att jag ju jobbar heltid varför en stor del av tiden går åt till det.

Vad har då hänt sedan förra uppdateringen? Ganska mycket. På jobbfronten så har jag börjat komma igång med det rikta arbetet, för nu börjar introduktion vara klar och vi har övergått till att hålla intervjuer och fatta beslut.

En sak kan jag konstatera efter att nu ha jobbat ett par månader, är att jag får se och höra mycket intressant. Många människomöten har det redan blivit och många människoöden har jag fått ta del av. Ibland önskar jag att man kunde dela ens något av de här historierna, men naturligtvis så är det inte möjligt eftersom i princip allt är strikt konfidentiellt. Att sekretessen är så omfattande är förståeligt med tanke på sakernas ofta mycket känsliga natur.

Vi är bara några stycken på jobbet som har svenska som modersmål, för största delen är finskspråkiga. Det här har inneburit att vi svenskspråkiga fått ta ett litet specialansvar för att sköta om svenskspråkiga kontakter för arbetsplatsens räkning. Utöver att sköta de svenska kundsamtal som gällt något mera avancerat ämne, så har det för min del blivit två intervjuer i radio. Nu senast så var det en intervju för Radio Vega där de ville följa upp hur vårt arbete vid asylenheten kommit igång. Det som var speciellt med den här intervjun var att jag själv fronta vår lilla enhet här i Vasa, vid förra intervjun var min chef med, men den här gången var det alltså bara jag.

yle-radio

Intervjun om asyl och invandringsfrågor ordnades vid YLE-huset ute på Brändö. Första gången jag fick besöka en nyhetsdesk, radiostudio och utrymmen med konstant mediebevakning, därav de många skärmarna där tv-sändningar och flöden av internettidningar i taket.

Fritiden har innehållit en hel del också, förra helgen tillbringade jag i hemma i Jakobstad där jag fick agera hundvakt då mina föräldrar var på en weekendresa. Jag har inte besökt Jakobstad lika ofta som tidigare, för nu tillbringar jag oftast helgerna här i Vasa. Men det är ändå kul att besöka Jakobstad, för just nu förändras stadsbilden relativt mycket mellan besöken då Torghuset tar form i Centrum.

gamlahamn

Från förra veckans söndag då jag promenerade i Gamla hamn i Jakobstad. Otroligt vackert med spegelblankt hav och solnedgång, särskilt för att vara i mitten av april månad.

Inom studentmissionen där jag är aktiv, så valdes det en ny styrelse och inom den nya styrelsen så fortsätter undertecknad en period i rollen som sekreterare. Det känns som om tiden gått väldigt fort, för jag är nu inne på min tredje period i styrelsen. Men det är sannolikt ett tydligt tecken på att jag gillar det jag gör och det jag får vara en del av genom att vara aktiv inom föreningen. Vad är det då som gör Studentmissionen så speciell? Svårt att ge ett koncist svar på den frågan, men jag skulle spontant säga att det är den unika gemenskap som bildas mellan kristna studeranden från en spridning av studieinriktningar, är själva kärnan.

studentmissionen-styrelse

Styrelsen för Vasa Studentmission r.f. – årsmodell 2016.

I måndags var jag och såg ett gästspel på Wasa teater från Riksteatern i Sverige. Pjäsens namn var ”En komisk depression” och är en skildring av huvudpersonens, Nour El Refai, egen upplevda depression(er). När jag först hörde namnet på pjäsen så blev jag en aning konfunderad, för hur kan man få en depression att framstå som komisk? Finns det inte ett direkt motsatsförhållande mellan orden komisk och depression? Men efter att ha sett pjäsen så är jag nog benägen att tro att det inte är fullt så svart/vitt som jag först instinkt tänkte när jag hörde att man mixat de här två ”känslostämningarna”. För i pjäsen så får vi reda på att hon, Nour, under en längre tid dragits med perioder av kroniska depressioner, medan andra perioder har hon varit fri från besvär, och plötsligt så ter det sig fullt möjligt att också finna någon form av komik i den annars relativt mörka skildringen av att vara deprimerad.

En sak som jag reagerade på var på det sätt som hon var beredd att blotta sitt inre känsloliv på ett sätt som man normalt gör för sina närmaste vänner, men att hon väljer att göra det inför en fullsatt teater. Även på den frågan ger hon ett svar i pjäsen, genom att avslöja att det för henne är befriande att få berätta om sina upplevelser åt främmande personer – det hade varit svårare att göra det åt en gäng bekanta personer. Hmm, det var onekligen en intressant synpunkt som säkert har en viss allmän bärighet. Jag tror också att den här pjäsen på sitt sätt ligger före sin tid här i Finland, för min erfarenhet är att man i Sverige har en betydligt mera tillåtande inställning till att berätta om egenupplevda psykiska svårigheter. Här i Finland har vi istället en uppfattning som påbjuder att psykiska problem är vars och ens ensak som man inte gärna delar eller överhuvudtaget ska dela med andra, vilket ofta leder till att bördan blir mycket tung för den drabbade.

enkomiskdepression

En stående favorit vid Wasa teaters café i pausen är deras parfait, vars smak varierar: den här gången var det hallon, gången före var det havtornsbär.

I kväll var jag och såg en annan pjäs, ”Päivät kuin unta” (svenska: Dagar som en dröm), på Vasa Studentteater Ramppi. Den pjäsen handlade om dagens politiska klimat och de spänningar som finns i samhället mellan olika grupper, i det här fallet specifikt om de homofoba strömningar som förekommer inom politiken. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av den här pjäsen, för studentteatern lyckades verkligen förmedla sitt budskap med relativt ringa resurser utan att tumma på den teatrala biten.

Det har onekligen blivit en viss bredd på vad jag sett på teater under en vecka, från skildring av depression till samhällskritik. Men egentligen ligger de här temana inte så långt från varandra om man anlägger ett litet större perspektiv: båda pjäserna strävar efter att väcka såväl enskilda som beslutsfattare och därigenom få tillstånd en förändring av samhället, till ett samhälle som är mera tolerant och öppet.

Sebastian