Hej!

Senaste inlägget skrev jag i november 2016, vilket är för över 6 månader sedan. Därför är det nog dags för en (mindre) uppdatering.

Under den här tiden har det hänt en hel del. Däri ligger också förklaringen till radiotystnaden på bloggen. Men vad är det då som har hänt sen sist?

När jag senast skrev ett inlägg i början av november så jobbade jag fortsättningsvis heltid som migrationshandläggare vid Migrationsverket. I början av december bytte jag emellertid jobb. Numera jobbar jag på skatteförvaltningen här i Vasa. Det är en av de större förändringarna som jag åtminstone i början märkte av varje dag. För på min tidigare arbetsplats uppstod en gemenskap som åtminstone jag upplevde som väldigt unik för arbetssammanhang. Orsaken till dess uppkomst ligger troligen i att vi alla fick vara med och bygga upp någonting helt nytt, en helt ny asylprövningsenhet. Därigenom fick vi alla sätta vår personliga prägel på verksamheten (inom givna ramar, naturligtvis). Dessutom, utöver att vi var ett väldigt bra gäng, så tror jag att vi gemensamt hade en känsla av att vi utförde en samhällsviktig uppgift som också hade en stor betydelse för de enskilda klienterna.

För det är klart, sätter man ihop ett gäng personer med olika bakgrunder för att tillsammans lösa uppgifter, tackla problem och skörda frukten av arbetet – så är en naturlig konsekvens att man blir ett (mycket) sammansvetsat team. Att arbetsuppgifterna också var innehållsmässigt och psykiskt krävande gjorde säkert också sitt. En del hävdar att asylprövning är, om inte det svåraste jobb man kan ha, så åtminstone ett av de absolut svåraste jobben – och jag är nog beredd att hålla med. Just kring arbetets innehåll och utmaningar så skulle jag kunna skriva väldigt mycket. Kanske kan jag också gör det någon gång i framtiden.

Här håller jag min f.d. kollegas hund i famnen. Den fick ibland hälsa på vid kontoret under lugnare dagar. En riktig office dog!

Undertecknad i ett av interjvurummen på Migrationsverket. Det här var min vardag under närmare 10 månader. Skulle de här väggarna kunna tala, så skulle de kunna berätta om väldigt många tragiska livsöden men också om dagar då intervjuaren förmått traumatiserade människor öppna sig och berätta om sina liv – en historia som kunnat vara helt avgörande när man senare fattat beslut i asylärendet. Det här var ett tungt jobb, men samtidigt väldigt stimulerande och på ett sätt också givande. För under den här tiden växte jag väldigt mycket som person.

Men ingenting varar som bekant för evigt och så inte det här heller. För antalet asylsökanden som kom till Finland avtog kraftig efter rekordhösten 2015 och därmed minskade också behovet av att upprätthålla en egen asylenhet i Vasa. Således fattades ett beslut om att enheten skulle avsluta sin verksamhet vid årsskiftet 2016/17. Jag hade dock turen att bli erbjuden förlängning av min anställning, en tur som tyvärr inte alla mina otroligt duktiga kollegor delade. Jag valde dock efter en del funderande att tacka nej. Orsakerna var två, för det första hade arbetsorten ändrat till Reso (strax utanför Åbo) och för det andra så behövde jag fokusera på att skriva klart min avhandling och således avsluta mina studier – en flytt till en ny ort hade under de här omständigheterna inte passat särskilt bra.

Migrationsverket upprätthåller ett eget bibliotek för sin personal, något som är väldigt uppskattat. Där via kan man låna facklitteratur om de länder varifrån man möter asylsökanden, men också skönlitteratur. Här ett litet utdrag ur boken ”Jag var precis som du” som är skriven av Negra Efendić som kom till Sverige som asylsökande.

Ett såhär fint diplom fick jag av mina kollegor när jag slutade på Migrationsverket. Enligt diplomet är jag en ”superhurri” alltså supersvensk, haha. Plus att jag profilerat mig som en seglande nallebjörn som har svar på alla frågor. 🙂

När jag började på det nya jobbet så kände jag speciellt i början viss abstinens efter den unika gemenskapen som hade existerat på den gamla arbetsplatsen. För det sägs att människan instinktivt skyr förändringar och det är säkert sant. Däremot så behöver jag kontinuerligt förändringar för att jag ska känna mig stimulerad i vardagen, eller rättare sagt någon form av nya utmaningar med jämna mellanrum. För stagnation är något av det som jag personligen har svårast för. Och visst, efter någon vecka på den nya arbetsplatsen så hade jag visserligen inte glömt den unika gemenskapen på den gamla arbetsplatsen, men jag började känna mig på riktigt hemma på det nya jobbet.

På mitt nya jobb finns det varje morgon möjlighet att köpa semlor, mysli och gröt. Speciellt smörgåsbuffén är något som jag uppskattar, för semlorna bakas på plats.

Det här inlägget har hittills, i princip, mest kretsat kring jobb. Har jag gjort något annat än jobbat det senaste halvåret? Jo, det har jag nog – men arbetet har tagit upp en väldigt stor del av tiden, det kan jag inte förneka. En annan sak som tagit väldigt mycket tid och energi den senaste tiden är skrivandet och färdigställandet av min pro gradu avhandling (motsvarande en masteruppsats eller D-uppsats). I skrivande stund är min uppsats inlämnad och numera också godkänd.

Att avhandlingen är klar betyder nu också att jag har avklarat alla studieprestationer som fodras för att kunna ansöka om min juristexamen. Men det betyder också det att jag nu får lägga avhandlingen bakom mig. Visst, jag har tyckt att det har varit till och från riktigt spännande och stimulerande att skriva avhandlingen, speciellt eftersom jag valde att skriva om ett område som varit föremål för väldigt litet tidigare forskning. Men samtidigt har avhandlingen utgjort ett kontinuerligt stressmoment som gjort sig påmint om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan, under de senaste två åren. Nu är den som sagt färdig och jag har också lämnat in min ansökan om juris magisterexamen. Tänk att den dagen nu kommit! Det hade jag nog svårt att tro när jag hösten 2011 inledde mina studier – då kändes det så otroligt avlägset att man en dag skulle ha färdigställt alla studieprestationerna inklusive den mycket beryktade pro gradu avhandlingen, men här är vi nu 🙂

Även om största delen av min tillvaro de senaste månaderna kretsat kring jobb och avhandlingsskrivande så har det nog funnits tid för annat också. Bara att tiden varit allt mellan ganska till mycket begränsad.

Välkommen på halv åtta hemma oss mig! Nej, jag skojade bara… En kväll gjorde jag, Anders och Sophia på nytt slag i saken och bestämde oss för att göra mat tillsammans.

Förrätten var en ganska enkel historia och bestod av äppel, tomat, rucola, körsbärstomater, rödlök, tonfisk och en gräddig ost ovanpå. En fräsch smak hade det och jag svarade faktiskt för uppläggningen 😉

Varmrätten var riktigt delikat och bestod av en laxmedaljong, ugnsbakade potatiser, rostade nötter, granatäpple, rotfrukter, lök, rucola och smältost.

Efterrätten var riktigt smarrig! I skålen ser du uppvärmda päronhalvor som ligger i en slags chockladfondant och ovanpå detta rostad mandelmassa. Till detta tillkom även vaniljglass. Min vän Sophia som studerar till lärare i huslig ekonomi kan verkligen det här med att lägga ihop delikata menyer.

Nu efter att avhandlingen blev klar så har jag fått betydligt mera tid för annat också. Det är en märklig känsla och skillnaden är påtaglig. Plötsligt har jag betydligt mera fritid än vad jag haft på länge. Frågan är mera hur jag ska använda den? En kompis som själv färdigställt sin avhandling gav mig dock en förvarning om vad som är att vänta, och det är att ta itu med allting som man inte haft tid med under avhandlingsskrivandet. Jag börjar så småningom inse att hon hade rätt, för det är onekligen mycket praktiska saker men också en del relationer som hamnat i skymundan den senaste tiden. Nu är det alltså hög tid att ta tag i dessa saker! Eller åtminstone, så snart jag pustat ut ordentligt först 😉

Sebastian