Jag fick ikväll ett infall att skriva litet på bloggen. Jag vet inte varifrån det kom. Men nu skriver jag en rad eller två. Kanske handlar det om att sortera litet tankar. Jag är just nu uppe i en tentaperiod, så kanske det mera handlar om att fly från att öppna läroböckerna på kvällskvisten, bara för en liten stund, vem vet? Eller är det min kreativa sida som knackar på? Oklart. Jag som inte heller ser mig som en särskilt kreativ person. Men det handlar väl mera om hur man definierar kreativitet. Jag är ju inte konstnärlig av mig, men däremot nyfiken på det mesta. Eller det mesta som intresserar mig. Hoppsan det blev visst ett litet snurrigt resonemang. Nu är jag kanske ute och slirar. Eller harvar. 

I vart fall, fick jag med dessa få rader sorterat litet tankar. 

Kanske är det min nya läshörna som stimulerar till att skriva igen? Jag har äntligen skaffat mig en ny fåtölj och inrett med Yki Nummis ”kuplat” taklampa.

Jag läser nu termin 7 på läkarprogrammet. Hade jag trott det för säg 5 år sedan? Nej, men jag drömde i vart fall om att göra det någon gång i framtiden. Jag är nog något av en evighetsstuderande. Det är väl i för sig alla människor nuförtiden i någon tappning. Jag har tänkt på den slitna klyschan ”ingen dag är den andra lik” när folk vad som är bra med sina jobb. Som om det vore något unikt för just det jobbet. Men vilka jobb finns det egentligen där varje dag är den andra lik? De börjar bli ganska få till antalet i dagens samhälle.

Även när jag hjälpte min farfar och farmor på deras bondgård på loven i min ungdom slog det mig hur variationsrikt även jordbruk är. Åtminstone om man ser till dagarnas innehåll däremot följer det ju en cykliskhet med ”bondens år” – se bara bondepraktikan. Hur som helst kom jag att tänka på vad min farfar hade tänkt om han levt idag, hans barnbarn läser idag till läkare. Han som var utbildad sanitär i det finska försvaret och hade fått ”specialtillstånd” av stadsveterinären att bl.a. ha ett litet förråd med antibiotikaampuller och en del kirurgiska verktyg på sitt kontor för att hantera akuta situationer hos produktionsdjuren. Det är väl preskriberat idag. Hur som, kanske var det också det som sådde ett frö till att läsa medicin hos mig. Vem vet? 

Nu ropar Felicia att glöggen är varm. Tänk att det var så ett frö till det som skulle bli vårt förhållande såddes för ganska många år sedan i hennes lägenhet i Vasa. Hon hade bjudit över mig inför att hon skulle åka på utbyte till Norge och ville ha min hjälp med litet administrativa saker inför utbytet. Sen sågs vi inte på ett halvår. Men sedan blev det början på en betydligt längre resa, nu tillsammans.