Mitt sporadiska bloggande

Etikett: Handelshögskolan i Stockholm

Hallonbåtsflyktingen genom ett par finlandssvenska ögon

Jag går för tillfället en språkkurs vid Vasa universitet, med namnet ”språkkompis” och som en del av den kursen var jag och min språkkompis och såg på filmen Hallonbåtsflyktingen (finska: Vadelmavenepakolainen).
Kursen går i korthet ut på att vi växelvis hjälper varandra genom våra modersmål: hon lär mig bättre finska och jag henne svenska – en form av symbios med fördelar för båda parter. Vilket så långt också verkar fungera bra, eftersom jag fått bassning när jag bl.a. gjort något kardinalfel i finska (som i exemplet med årtal), som jag inte själv varit medveten om tidigare.

panorama

Hallonbåtsflyktingen går parallellt på bio i Sverige och Finland just nu…

I korthet handlar filmen vi såg om en finsk man, Mikko, som känner att han är född i fel land, Finland, för han har alltid velat bo i det socialdemokratiska och ”trygghetsknarkande” Sverige. För att uppnå sin dröm så vidtar han minst sagt okristliga medel, genom att byta identitet med en rikssvensk psykolog Mikael, som är trött på både Sverige och livet i allmänhet, och härigenom uppstår också problemen och likväl grunden för denna romantiska komedi.

På tal om trygghetsknarkande så berättade min lillebror som hade varit och sett samma film i Göteborg på SF filmstaden att de där på bion innan filmförevisningen börjar, så håller personalen en kort informationsstund med säkerhetsinformation motsvarande ungefär den safety information på ett flygplan innan takeoff. Här i Vasa som jämförelse släckte de nog bara ner lamporna och rev sonika igång filmen…
Men det svenska säkerhetstänket har nog sina fördelar också, för i Sverige är det farligare att gå ut och sola än att sätta sig i bilen och köra i väg. För rent statistiskt så löper du en högre risk att dö av malignt melanom (hudcancer) än att dö i trafiken, fullt så långt har inte trafiksäkerheten i Finland kommit ännu.

filmstaden-gbg

Filmstaden i GBG: Litet annorlunda att gå på bio i Sverige än hemma i Finland? Åtminstone vad det gäller säkerhetstänket – i Sverige har de en safety genomgång innan filmförevisningen börjar, samt personal i direkt anslutning till salen om man undrar över något…

Men åter till filmen så hade regissören och skådespelarna på ett bra sätt lyckats fånga några av de mest karaktäristiska skillnader mellan finnar och svenskar. Bara ett par sådana detaljer som när Mikko på sin ännu trubbiga svenska uttalar ”Abba” som ”Appa” eller när han i rollen som psykolog skall ge sin klient ”KPT-pehandling” (KBT = Kognitiv Beteende Terapi) på Skansen i Stockholm. Det svenska har verkligen stigit Mikko åt huvudet för han går till och med så långt att han ”döper om” sin finska flickvän ”Tiina” till ”Ann-Louise” för att fira en svensk jul med henne i augusti (!) i Helsingfors med allt som tillhör det svenska julbordet med gravad och kallrökt lax, sill, prinskorvar och inlagd gurka etc. Men även svenskarna har ju en del problem med det finska uttalet, t.ex. kallas ju ”Mikko” för ”Mikku” när han är i Sverige…

En sak som slår mig en bit in i filmen, är att jag i någon mån nog kan identifiera mig med Mikko och relatera till hans utmaningar med att försöka framstå som svensk. För även om mycket är lika mellan Sverige och Finland, finns det ju en hel del ”sociala koder” som skiljer sig mellan länderna. Risken är annars att man framstår som en ”dryg typ” i Sverige, om man inte anpassar sig efter deras rikssvenska stil och jargong trots att man annars pratar en ”perfekt” svenska. Stundvis under filmen måste jag medge att jag hade svårt att titta när det uppstod såpass ”pinsamma” situationer att det inte räckte med att skratta åt dem längre. 😉

hotell-utsikten-radisson-waterfront

Utsikten från mitt hotellrum på Radisson Blu Waterfront i Stockholm i våras 2014. Visst är STHLM otroligt vackert?

Om jag nu tvunget skall klaga på något i filmen så är det att filmen i någon mån utmålade Finland i litet väl grå färger, eller åtminstone måste de haft ett mycket grått filter på kameran när de filmade i Helsingfors förorter och spårvagnarna längs med esplanaderna. Fullt så dystert skulle jag nog inte själv beskriva mitt Finland…
Eller som när Mikko på besök i sin skenidentitet Mikaels barndomshem, en våning i Stockholm City av litet annan klass än sitt verkliga barndomshem i en betongförort till H:fors, råkar trycka igång ett kassettdäck med låten ”Sommartider hej hej” av ”Gyllene Tider” – då blev kontrasten litet väl stor.

helsingfors-natt

Nog är Helsingfors också fint – jag känner mig personligen lika hemma i H:fors som i Stockholm.

Litet ”credit” fick nog Finland ändå, då Mikael plötsligt insjuknar och är i stort behov av en njurtransplantation. För det visar sig emellertid omöjligt att ordna med en njurtransplantation i Sverige då Mikko och Mikael har bytt identitet, och i Sverige är man ju så noga med dokumentation och kontroll. Men i Finland är det ju andra bullar, här är vi inte lika nogräknade… (Nåja, jag tillåter mig undra. Jag borde ta och fråga en av mina släktingar som råkar jobba på just njursjukdoms avdelningen vid triangelsjukhuset i H:fors…) Nåväl, då passar de på att visa ett par faktiskt riktigt vackra skylines av H:fors, inklusive Mejlans sjukhus ut mot Tölö hållet samtidigt som Mikael erhåller sin nya njure uppe i patienttornet.

Vi kom också att fundera på vem som producerat just filmen Hallonbåtsflyktingen, men vi fann inget definitivt svar på den frågan förrän efter filmen när jag nu kollat upp saken. Det verkar nämligen vara en samproduktion mellan Finland och Sverige (surprise…), med ett finskt produktionsbolag i spetsen. Dock med en svensk regissör, Leif Lindholm, men vars ena förälder är finsk och den andra svensk – så han kunde enligt egen utsago (Yle Arenan) relatera till identitetskrisen som man kan känna när man har ett ”delat” ursprung.

handels-hemkomst

Homecoming day ordnas på Handelshögskolan i Stockholm varje år i oktober när alla gamla studenter (alumner) hälsas välkomna tillbaka, eller ”hem” till sitt alma mater ;). Åtminstone har det gett mig en hel del perspektiv att studera där.

Som kuriositet i sammanhanget kom jag att tänka på just det Nordiska samarbetet vid produktion av bl.a. film och annan form av entertainment. Tänk bara på TV-serien Bron / Broen (Sverige-Danmark) som har blivit såld till över 130 länder världen runt.
En annan sak jag blev varse om när jag studerade på Handels var att svenska Bonnier AB äger bl.a. de finska TV-kanalerna MTV3 (”maikkari”), Sub-TV, AVA och radiokanalen Radio Nova i sin helhet, d.v.s. ½ av Finlands kommersiella TV. Ytterligare ett exempel är att Bonnier AB och Ratos AB (ett svenskt investmentbolag) tillsammans genom ett joint venture äger hela Finnkino Oy, som råkar vara Finlands största biografkedja – det hade jag inte heller vetat om förut.

Nej, nu tar jag nog en svensk ”fika” och knäpper på låten ”Minä” av det finska bandet ”Kymppilinja ja Mariska”, var de också råkar sjunga om svenska ”Veronica Maggio” – för att plocka fram det bästa ur båda världarna! Det är ju en av de största förmånerna man har som finlandssvensk. 🙂

Sebastian

Reklam som väcker tankar (1/2)

Ibland stöter man på reklam som väcker litet mera tankar, än ”att den där produkten måste jag köpa”. Ibland är det för något politiskt parti, andra gånger för någon naturskyddsorganisation och ibland i ”vanlig” kommersiell reklam där de (råkat) få in en tanke i själva reklamen.

Jag hörde häromkvällen på bussen från Jakobstad till Vasa ett par diskutera skillnaderna mellan reklam i Finland och Sverige. Hade jag suttit litet närmare hade jag gärna gett mig in i diskussion, men så blev det inte. Deras konklusion var dock att svensk reklam generellt håller en högre klass och kvalité i jämförelse med sitt finska dito. Finlandssvenskarna är ju i en rätt så ovanlig position då vi konsumerar både finsk och svensk reklam parallellt, i alla fall om man följer bägge länders medier så blir det ju oundvikligen så.

När jag för en tid sedan besökte Handelshögskolan i Stockholm, och stod och väntade på bussen vid busskuren på Sveavägen, så noterade jag en reklamaffisch av det litet ovanligare slaget. Se nedan.

allbright_reklam

Den här reklamen väntade mig utanför Handelshögskolan, och väckte en hel del tankar hos mig.

Orsaken till att reklamen satt just vid den här busskuren var det att den var direkt riktad till oss som studerar på Handels. Jag har noterat motsvarande reklam utanför KTH (Kungliga Tekniska Högskolan), och det är nog ingen slump att de är placerade var den är placerade. Den här reklamen vill ju som all annan reklam förmedla ett budskap, men inte direkt sälja någonting genom att t.ex. presentera en färdig lösning på ett problem.

Och i någon mån fyllde väl den aktuella reklamen sin funktion, då jag ännu flera månader senare ibland återkommer till budskapet i tankarna. Däremot har jag nog ingen färdig lösning att presentera på hur man skulle få jämställda bolagsstyrelser, eller om det är ens eftersträvansvärt att det ”alltid” skall råda 50/50. Missförstå mig inte nu, min åsikt är nog att vi skall sträva efter jämställdhet – men kompetens bör nästan alltid gå före andra yttre faktorer som kön och etnicitet.

För risken som jag ser det är att om man börjar kvotera i bolagsstyrelser är att man riskerar att förlora kompetens, en kompetens som ser till att bolagen ”rullar” och både bidrar till att skattemedel flyter in till samhället och att arbetsplatser finns kvar och att nya uppstår.

En tanke på vägen, som jag noterat finns det ett underskott på kvinnor på tekniska utbildningar t.ex. diplom/civilingenjörs utbildningar. Vad leder det här till i längden då? Jo, att rekryteringsunderlaget oundvikligen blir mindre för de stora bolagen – då de vanligen rekryterar ingenjörer till sina styrelser. Vilket inte är så konstigt eftersom många av de största bolagen i Norden är teknikintensiva företag, t.ex. Nokia, AstraZeneca, Statoil, ABB, Volvo och AlfaLaval (se t.ex. OMX Nordic 40, för de 40 största Nordiska börsbolagen).

kvinnlig-ingenjor

Som ingenjör blir man vanligen på sikt förman (eller specialist), och skaffar därigenom nödvändig kompetens för att fungera i bolagsstyrelser och dyl.

Dessa bolag är beroende av skickliga och kompetenta ingenjörer/ekonomer för att de skall fortsätta vara innovativa och konkurrenskraftiga i en global konkurrens. Så därav borde man åtgärda ett av grundproblemet och få flera tjejer att välja en teknisk utbildning än idag. I så fall skulle problemet i bästa fall lösa sig självt, anser jag, eftersom urvalet av kunniga kvinnliga ingenjörer (och potentiella styrelsemedlemmar) då automatiskt skulle bli större.

Nåväl, nu tänker jag inte skriva mera om ”kvinnosaksfrågan” som det hette under 1800-talet till mitten av 1900-talet, för det är litet av minerad mark. Utan det här var närmast ett exempel på hur reklam kan trigga igång tankeprocesser, som ibland blir långvariga.

Men jag tror att organisationen AllBright som strävar efter mera jämställdhet har hittat en bra plattform genom att synas på relevanta ställen, med slagkraftig reklam. För även om få går rakt från Handels eller KTH direkt till en börsbolagsstyrelse, så är det ju relativt ofta dessa forna studenter som en dag intar styrelserummen och då kan det ha varit bra att ha sått tanken tidigt hos dessa. Men ännu för att summera, svensk vs. finsk reklam, så har jag aldrig stött på någon motsvarande reklam vid Helsingfors universitet, vilket är synd. Då det också är en plats att synas på motsvarande sätt i Finland, som utanför högskolorna i Sverige.

Sebastian

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén