Mitt sporadiska bloggande

Etikett: Jakobstad Sida 2 av 5

Missbruk av Instagram?

Var går egentligen gränsen för hur långa inlägg man får skriva på exempelvis Instagram, och varför inte också på Facebook för den delen också? Jag kom att fundera på den saken då jag har ”begåvats” med en förmåga att skriva relativt långa inlägg, särskilt på Facebook, men tydligen verkar också det här beteendet ha smittat av sig på hur jag skriver i andra sammanhang också, nu senast alltså på Instagram.

Texten nedan tillsammans med den obligatoriska bilden är mitt senaste inlägg på Instagram som jag publicerade där igår. Månne det här inlägget är litet i längsta laget för ett inlägg där?

”Trots att jag hunnit flanera utefter Vasas många (och långa) esplanader i närmare tre års tid, så upptäcker jag ändå ibland detaljer som jag tidigare inte varseblivit. En sådan iakttagelse gjorde jag även idag, då jag noterade att ”Hovrättsesplanaden” på vissa skyltar alltjämt skrivs ”Hofrättsesplanaden”. Kul att man låtit den gamla skrivformen fortleva, man känner faktiskt litet av #historiensvingslag och svenskans släktskap med #danskan (tänk: afdeling-avdelning m.fl.). Det kan ju tyckas vara en petitess, men jag läste att nämnda esplanad faktiskt är Finlands äldsta (åtminstone enligt #wikipedia) och längs med den har jag hunnit spatsera av och an i tre år utan att känna till den saken heller.
Litet #allmänbildning i vardagen alltså…
#Vasa #Vaasa #Historia #Finland #Hovioikeus #Esplanad #Puistikko #Hovrätt eller #Hofrätt som i #Sturehof”

vasa-hovrattsesplanaden

Jag har en förmåga att notera smådetaljer och ”avvikelser” från det normala, som här att man skrivit ”hovrätt” med ”f”.

Men jag fortsatte ännu med att skriva en kommentar till mitt ursprungliga inlägg, som löd:

”Däremot minns jag ännu årtalen för när Finland (då som en del av #Svearike) fick sina hovrätter (#Åbo 1623 och Vasa 1775). Varför det? Jo, för trots att det nu har hunnit passera 4 år sedan jag läste till inträdesprovet (våren 2011) till #oikis så minns jag fortfarande sådana detaljer ur inträdeslitteraturen (ena boken handlade om rättshistoria.). Skrämmande, hur vissa saker kan bli inpräntade i ens minne… Hälsningar av en lätt skadad #juriststudent 😉 ”

Men på tal om bilder och bildtjänster så måste jag ta tillfället i akt dela en bild från Pörkenäs lägergård i Jakobstad. Jag säger redan nu att bilden inte är tagen av mig, utan av M. Sarvela som har publicerat den i ”Jeppis gruppen” på Facebook (och tillåtit att man delar den).

porkenas_lagergard_jakobstad

Solnedgångarna ute på Pörkenäs lägergård är alltid otroligt vackra och storslagna på samma gång. Den här bilden är tagen ut mot havet, och i förgrunden skymtar man sandstranden med korset i centrum.

Till sista bild för det här inlägget väljer jag ytterligare en bild från strandpromenaden i Vasa (jag publicerade ju en bild i föregående inlägg också.).

strandpromenaden_vasa_finland

Så otroligt fridfullt och vackert på samma gång! Vasa universitets campus fotat från Strandpromenaden, i jämnhöjd med Havtornen vid ÅA.

Sebastian

Vad sker i Österbotten?

Alltid händer det något i lilla Österbotten har jag fått erfara, och om det inte sker genom egen försorg så finns det alltid något annat intressant att bevaka eller notera. Vi Österbottningarna är förövrigt också experter på den saken, händer något i lilla Jakobstad, så vet resten av staden svaren på frågorna Vem/Vad/När/Hur oftast före de iblandade själva är medvetna om dessa omständigheter.

Ett sådant exempel är fallet med den gigantiska fågeläggssamlingen som uppdagades i Södra Österbotten, och som lokalmedia, i mitt tycke, har skärskådat nästan litet onödigt nitiskt. Men i alla fall, det rör sig om en man som under en lång tid har samlat in ägg från både fridlysta och icke-fridlysta fåglar. Att samla in ägg från fridlysta arter är ett miljöskyddsbrott, och är således också straffbart. Problemet i det aktuella fallet var bara det att äggsamlingen hade närapå gigantiska proportioner, innehållande bortåt 9 000 st ägg enligt Yles svenska nyheter. Det säger sig självt att det inte är någon enkel uppgift för rättsvårdande myndigheter att gå igenom alla dessa ägg, och på ett trovärdigt och rättssäkert sätt katalogisera vilka av fågeläggen som är ”olagliga” och vilka som inte är det.

fagelagg-nyhet-hbl

Tydligen nådde nyheten om fågeläggs-fallet över nyhetströskeln också i Nyland – här är en artikel ur Hufvudstadsbladet om domen. Och jag kan också instämma i försvarets kommentar om att jurister i gemen inte vet särdeles mycket om ägg och fåglar…

Hur som haver så har nu denna lokala följetong, eventuellt, nått vägs ände. För domen i fallet föll i Österbottens tingsrätt 20.2.2015, var den tilltalade fälldes på de flesta av åtalspunkterna (men friades också på några punkter). Så nu återstår det att se om domen står sig eller inte, vilket beror på om någon av parterna nu överklagar domen till hovrätten. Då får hovrätten onekligen en delikat uppgift att bita i, för ärendet i tingsrätten blev anhängigt under hösten 2013, och domen föll alltså i dagarna. Vilket ger en handläggningstid på bortåt 1,5 år i första instans…

Mig veterligen så är dock det här, fågeläggs-fallet, relativt unikt vad det bekommer ärendets art och proportioner, åtminstone sett på ett nationellt plan. Därför blev jag som juriststudent såpass nyfiken att jag faktiskt beställde efter domen i ärendet (som är en offentlig handling) för att studera den närmare. Och jo, den kan nog som reportern i HBL:s artikel ovan konstaterar, med fördel liknas med en ornitologisk handbok än en sedvanlig dom… Så nu undrar jag, finns det några motsvarande fall i övriga Norden? Det skulle faktiskt vara intressant om så vore fallet, så att man kunde jämföra litet.


I helgen så företog jag mig ett besök till Jakobstad, då min lillebror kommit hem från Göteborg nu över sportlovet. Han har nämligen varit i Svea-rike i nästan 2 månader i sträck nu, så det var verkligt kul att återse sin bror hemma i Finland för en gångs skull. Nästa gång är det väl jag som får avlägga ett besök till Sverige, antar jag 🙂

Vidare åtgick nästan hela lördagen till ett möte för Studentmissionens räkning som av slump råkade ordnas i Jakobstad, och som jag därav också passade på att bevista.

mote-kaffe

En fördel med att gå på möten, är att man utöver den mänskliga interaktionen också oftast erhåller kaffe med tilltugg. Nej, skämt åsido,  inte går jag på möten av den anledningen, men under det här långa mötet så behövdes faktiskt litet tilltugg för att orka hänga med till slutet.

campus-allegro-ingang

Kul att man också ordnar ”nationella” möten i lilla Jakobstad någon gång också. För oftast brukar det vara vi som får resa till H:fors eller liknande… Denna gång möttes vid dock på Campus Allegro mitt i Jeppis City 🙂

En sak jag kom att tänka på under det här mötet, som inte direkt anknyter till det här mötets substans, så var det att man med fördel kunde anamma den svenska möteskulturen med s.k. stående möten. Kännetecknande för dessa stående möten, är det att man står under mötet i stället för att sitta ner, vilket torde leda till att man håller kortare och effektivare möten än när man sitter ner. Personligen tror jag det ligger något i det, även om mitt skämtsamma förslag inte vann gehör denna gång. Men i och för sig, vi höll på i så många timmar att det sannolikt inte hade varit möjligt med ett stående möte…

Sebastian

Två Österbottningar i Vatikanen

Mina föräldrar besökte nyligen Rom och Vatikanstaten genom en tjänsteresa. Syftet med resan var att de skulle representera finska lutherska kyrkan i en finsk delegation utsänd till att besöka påven i Vatikanen. Jo, du läste faktiskt rätt, påve Franciskus, den ”äkta” varan.

Orsaken till att de fått inbjudan var att min pappa forskat i ekumenik, d.v.s. samarbete mellan olika kyrkor (t.ex. mellan anglikanska och lutherska, och mellan lutherska och katolska). Med sig fick man också ta sin respektive, i det här fallet min mor, förstås. Resan till Rom gick sedan av stapeln i slutet av januari, och nu är de återigen tillbaka i kalla Finland.

Men så här i efterhand så ter det sig relativt speciellt att han råkade bli inbjuden dit just nu. För jag minns nämligen att jag i somras på familjens sommarstuga skämtade med min pappa om att han borde skicka in en sammanställning på sin doktorsavhandling till Vatikanen, så kanske han skulle få en inbjudan till påven. Med facit i hand, så skickade han dock inte in sin doktorsavhandling, utan inbjudan kom fram på litet andra vägar. Men ändock, lustigt hur saker och ting kan sammanträffa ibland.

Jag måste väl bifoga några bildbevis, för att man skall bli trodd när man hävdar något sådant här 🙂

pave_franciskus_vatikanen

Mamma Karin, mottar en plakett ur påve Franciskus hand i Vatikanen. Något konkret minne måste man väl ändå få med sig hem från den stora världen?

pave_franciskus_vatikanen2

Min pappa Bo-Göran, skakar hand med påve Franciskus. Notera hur de tummar varandra 🙂 Månne han hade räknat med att den dagen skulle komma när han var en ung teologi studerande?

Själv hade jag dock en mycket mera anspråkslös roll i det hela. Jag fick nöja mig med att skjutsa föräldrarna till tåget varigenom de skulle påbörja resan till Rom, samt hålla koll på hemmafronten, för annars hade två av mina yngre syskon fått rumstera helt fritt…
Men jag är glad ändå, glad för att mina föräldrar fått möjlighet till något är relativt få förunnat.

bennas-tagstation

Ungefär hit utsträckte sig mitt ansvar i den här kedjan, d.v.s. att skjutsa föräldrarna ut till Bennäs tågstation 🙂 Men jag finner det synnerligen fridfullt att lyssna på det sjungande ljudet som uppkommer från spåret, när tåget anländer/avgår i den annars så tysta vinternatten och se det sprakande blåljuset från pantografen (el-nedtagaren ovanpå loket), som uppstår under den kalla årstiden.

Jag måste medge att jag under längre tid varit litet intresserad (och fascinerad) av den katolska kyrkan som institution, även om jag själv inte är katolik (utan lutheran). Orsaken till min fascination ligger dels i att katolska kyrkan är en av världens äldsta institutioner, och en av de varat längst med oavbruten historia på nästan 2 000 år. Om man jämför med vårt eget land, Finland, så sträcker sig dess historia blott en 90 år bakåt i tiden, vilket utgör mindre än 5 % av den tid som katolska kyrkan varat – det ger litet proportioner beträffande tidsaspekten. Men dels också i att de har ett relativt strikt traditions- och förvaltningssystem, som sträcker sig från allt till Gudstjänstordningen till regelrätt juridik (den kanoniska rätten).

Sebastian

Dura lex, sed lex

Att lagen ibland kan slå både hårt och blint är ett faktum i vissa situationer, en effekt som kan vara både önskvärd och icke-önskvärd beroende på omständigheterna. Det här är en sak som vi jurister tränas i att kunna hantera, men ibland måste vi också påminna oss själva om varför det är såhär.

Orsaken till att jag nämner det här, är den att jag fick en present av mina föräldrar som varit på resa till Rom under den senaste veckan. De hade nämligen med sig hem en souvenir till alla oss barn, och den gåva jag fick var en liten stentavla med inskriptionen ”Dura Lex, Sed Lex”. Det är latin, och betyder direkt översatt till svenska ungefär ”Lagen må vara hård, men lagen är ändå lag”.

finlands-lag-dura-lex-sed-lex

Min Finlands lagbok tillsammans med plattan som en påminnelse om den juridiska principen ”Dura Lex, Sed Lex”.

Vad skall man då förstå med denna juridiska princip? Vid första anblick kan denna princip låta både hård, klinisk och extremt objektivt. Men jag tror också att det är där styrkan ligger i denna princip – att rättvisan i idealfallet skall vara så objektiv och oberoende som möjligt.
Samtidigt så är det ändå så att det juridiska systemet ibland kan slå litet väl hårt, det gäller särskilt i straffrättsliga sammanhang. Ett konkret exempel är när man döms till t.ex. böter för ett upphovsrättsbrott men utöver det också blir skadeståndsskyldig. Beroende på omständigheterna kan skadeståndet ibland uppgå till belopp som närmast är spektakulära (ibland miljoner €), åtminstone för den enskilde som blir skyldig att erlägga summorna. I sådana fall blir skadeståndet närmast att betraktas som det egentliga straffet, även om det i juridisk bemärkelse inte är ett straff. För skadeståndet är egentligen bara tänkt att ersätta den skadelidande för de skador som uppstått, varken mer eller mindre – för inom skadeståndsrätten så finns ett absolut ”berikningsförbud”. Berikningsförbudet (finska: rikastumiskielto) innebär att skadeståndet inte får vara större än den egentliga skadan, så att man inte skall kunna bli ”rikare” genom skadan.

Men ännu om skadestånd, så vill jag ännu tillägga att det igen när det kommer till skadestånd som skall erläggas till skadelidande enskilda individer för fysisk eller psykisk skada, så är dessa, i mitt tycke åtminstone, i minsta laget (t.o.m. ofta i underkant).
Ett hypotetiskt, men realistiskt exempel: en fotgängare blir påkörd av bil på ett övergångsställe. I olyckan skadas en yngre person i nedre regionerna, benen och fötterna relativt allvarligt. För den här människan som förlorar förmågan att springa (men inte gå) kan, beroende på omständigheterna, räkna med ett engångsbelopp om ca 5 000€ i skadestånd. Mycket pengar visserligen, om man ser dessa på en bräda, men om man tänker att den skadelidande t.ex. var 25 år när skadan inträffade så skall denne leva med oförmågan att springa i närmare 60 år(!), och i det sammanhanget är femtusen euro inte särskilt mycket pengar längre. Emedan bilen som orsakade skadan på fotgängaren fick omfattande plåtskador då den kraschade in i en lyktstolpe efter att ha kört på fotgängaren – att reparera dessa skador går i jämförelse på 25 000€ (om bilen var t.ex. en Mercedes E-klass). Bilens återstående livslängd är nog betydligt kortare än 25 åringens förväntade livstid. Så här ser åtminstone jag en konflikt/problem i vårt nuvarande rättssystem – men här är det lagen som är hård. Vi ”jurister” kan bara lyfta fram eventuella brister – och hoppas på att lagstiftaren blir uppmärksam på dessa och förhoppningsvis också vidtar nödvändiga åtgärder – d.v.s. ändrar lagen.

katten-theodor

Det här med juridiska funderingar verkar inte bekomma familjens katt Theodor, som tar det lugnt uppe på fönsterbrädan. Notera hur han har placerat tassarna strategiskt för att få maximal utdelning av värmen som stiger upp från värmeelementet.

Hemma i Jakobstad hade vi besök av släktingar från Stockholm, vilket var kul. Min morbror hade införskaffat en ny bil, en Ford Ranger (bilfantast som han är). Trevligt nog hade han bilen med sig ”hem” till Finland, så fick jag möjlighet att ta och köra den i det s.k. ”gaturallyt” som existerar i Jeppis. För den oinsatte så går gaturallyt ut på att man kör gata upp och gata ner genom Jakobstads centrum med bilarna, och stannar till vid torget. Det här är en företeelse som förekommit sedan 60-talet, och vars aktivitetsgrad varierar beroende på årstid och vad som just då är ”pop” i stan. Nåväl, Ranger:n drog nog till sig en del blickar i gaturallyt, inte minst i och med att dess motorvolym låg på 3.2 liter (miljövänligt eller hur…).

ford_ranger

Ford Ranger – kanske något ovanlig som tjänstebil i Stockholm City? I Jakobstads gaturally gjorde den sig dock väl! (bild från Wikipedia Commons)

Sammanfattningsvis så har helgen gått i relativt lugna tecken, och det är nu skönt att vara tillbaka i Vasa. För nästa helg befinner jag mig på kurs i Helsingfors – så det blir en del flackande mellan olika orter.

Sebastian

Sida 2 av 5

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén