Etikett: juridik Sida 1 av 3

Vardag och IT-juridik

den 04 april 2015

Under de två senaste veckorna har jag främst sysselsatt mig genom att jobba på med diverse skolarbeten som legat på hög. För en sak som karaktäriserar studierna här på juridiska fakulteten är att schemat är relativt ojämnt fördelat: vissa veckor är fulltecknade med halv- eller heldags långa föreläsningar, medan andra veckor kan vara så gott som tomma på undervisning.

Men ett tomt schema innebär dock inte per automatik att man skulle vara ledig, tvärtom så brukar det innebär en hel del självstudier (och ibland också grupparbeten) i form av olika essäer och uppgifter som ska färdigställas inom en relativt snäv deadline. Den andra formen av självstudier är tentläsning där man förbereder sig inför en kommande tentamen (finl. ”tent” av finskans ”tentti”). Oftast kan det då handla om ett par tusen sidor litteratur som borde präntas in i ens minne så att man sedan vid själva tenten förhoppningsvis kan få ner ett svar på basis av vad man läst och i form av ett logiskt svar också… För det som kännetecknar universitetsstudierna och kanske framförallt studierna i juridik är att man borde ha både ett kunnande som sträcker sig över de stora helheterna ner till de enskilda detaljerna. För om man bara kan detaljerna så blir svaret ofta ologiskt med många spretande trådar, medan om man bara kan helheten så blir svaret istället relativt fattigt på innehåll och verklig substans. Ja, det här var den här dagens introduktion till ”juridisk studieteknik” 🙂

Föreläsning i IT-juridik på Vasa universitet. Juridiska utbildningen i Vasa samarbetar med de andra universiteten i Vasa (Hanken och Vasa universitet) kring vissa kurser.

Men över från de stora helheterna till vad jag sysslat med i detalj. För nu när jag studerar s.k. magisterstudier så ingår det där en del valbara kurser, som i princip kan vara vad som helst som man finner intressant – i studiepoäng utgör denna del 27 poäng av magisterexamens hela poängtal på 120 sp. I kandidaten (rättsnotarieexamen) som jämförelse, så ryms det bara 7 sp (hela examen omfattar 180sp). Själv har jag valt att plocka främst olika juridiska kurser som valbara kurser, och som senare ska ingå i min magisterexamen.

Just nu så går jag en kurs i IT-juridik på Vasa universitet som förverkligas i samarbete med Helsingfors universitet. Jag har under några år sneglat på den aktuella kursen i kursutbudet, men tidigare år har jag inte fått den kursen att passa ihop med mitt övriga schema. Men skam den som ger sig, för i år kunde jag gå kursen då jag hade relativt lite schemalagd undervisning i övrigt. Att jag är intresserad av just IT-juridik är kanske inte helt främmande i och med att jag fungerat som företagare inom IT-sektorn samt att jag också har ett relativt stort teknikintresse.

IT-juridiken är ett relativt brett område, för dels kan man tala om ren IT-juridik men i IT-juridiken ingår också som en komponent i många andra rättsområden på olika sätt. Men för att nämna ett ”rent” IT-rättsområde så kommer jag närmast att tänka på dataskydd och rätten till personlig integritet. För det här är två områden som blommade upp inom IT-juridiken efter att man under de senaste decennierna gått över till att behandla allt mera uppgifter i olika datasystem, och inte vilka uppgifter som helst, utan ofta uppgifter som rör enskilda individer. Uppgifterna kan ju gälla allt möjligt från ett medlemsregister för en förening innehållande medlemmarnas kontaktuppgifter till ett komplett journalsystem där uppgifter om alla patienters hälsotillstånd sparas. När alla dessa uppgifter sparas i ett centraliserat register så uppstår det många fördelar, men också en del besvärliga frågor som behöver redas ut. Fördelarna med heltäckande register är lätta räkna ut, för tack vare sådana register så kan man effektivisera olika processer (modeord i dessa tider…): t.ex. inom vården så ökar möjligheten till korrekt och snabb vård om man har patientens samtliga uppgifter tillgängliga på samma ställe på en gång. Men det finns som sagt ett flertal frågor som med fog ändå måste ställas i sådana här sammanhang, exempel på sådana frågor är: vem ska ha tillgång till registret, ska det loggas vem som kollar vad och när i registret och till vem kan uppgifter lämnas ut från registret? Alla dessa frågor hänför sig till rätten till personlig integritet som de facto är en grundlagstryggad rättighet här i Finland och dessutom stadgas det om saken också ibland annat Europeiska människorättskonventionen (så här finns också en koppling till folkrätten…).

Jag brukar dock varva studierna med olika nöjen, och under den gångna tiden har det oftast betytt att jag gått ut på restaurang en gång i veckan – antingen själv eller i sällskap med någon bekant. Efter att ha prövat en del restauranger här i Vasa så har jag nog funnit min stående favorit, i alla fall när det gäller lunchrestauranger: Rosso. Rosso ingår i S-gruppen och är en restaurangkedja som finns representerade i stora delar av Finland (dock inte i Jakobstad). Jag har nog tidigare besökt Rosso ganska frekvent, särskilt när jag varit på resande fot i Finland. Men det jag helt missat var att de också serverar speciella luncher till ett förmånligare pris än a´la carte, men utan att nämnvärt pruta på matens kvalitet eller andra egenskaper, det är bara utbudet av tillgängliga rätter som är mindre vid lunchtid, men de flesta lunch alternativen är ändå helt bra.

Rosso i Vasa är alltid ett säkert kort! De serverar italiensk inspirerade rätter till ett lunchpris som jag finner skäligt, dessutom i en skön atmosfär.

Man märker att det börjar vara vår i luften nu också, för dagarna blir längre och ljusare vilket åtminstone har lockat mig att ta en del kvällspromenader längs med promenadstråket som går bredvid vattnet/havet här i Vasa. Nämnda stråk är nog ett av de vackraste platserna i Vasa, i mitt tycke åtminstone 🙂

Havtornen vid Åbo Akademi i Vasa. Längre bort i horisonten skymtar man Vasa universitet (ute på Brändö).

Trevlig fortsättning på våren till er!

Sebastian

Att bli publicerad i en Law Review

Av Sebastian Åstrand

den 01 mars 2015

i Allmänt

Jag skrev mitt slutarbete för rättsnotarieexamen förra våren (2014) inom immaterialrätt, och jag hade då inte en tanke på att mitt arbete någonsin skulle kunna komma att publiceras. Men saker och ting kom att förändras, detta då jag i höstas fick ett e-postmeddelande om att Helsinki Law Review (HLR) sökte texter för publicering till deras andra nummer för år 2014. När jag läste meddelandet så kom jag då att tänka på att jag ju faktiskt råkar ha en text liggande, som det också kanske kunde finnas ett visst allmänintresse för (åtminstone inom den snäva krets som är intresserade av domäner och varumärken etc.).

Nåväl, mitt resonemang slutade med att jag valde att pröva skicka in mitt arbete till HLR för att se om de var intresserade av det. Och till min förvåning så det dröjde det faktiskt inte länge innan de svarade på mitt e-postmeddelande, och meddelade mig att de var mycket intresserade av att ge ut det i det kommande numret av tidskriften. Hoppsan då! Snabba ryck som gäller här tydligen…

Hittade seriestrippen ovan när jag sökte efter relevant litteratur som kunde hjälpa mig med att anpassa texten inför publicering. Även mina tankar gick i litet liknande banor som för ”Snobben” i bilden ovan 🙂

Dock var inte saken helt klar ännu i det här läget att de faktiskt skulle komma att ge ut mitt arbete, eftersom HLR är en s.k. ”referee” granskad tidskrift. Det innebär i praktiken att alla arbeten också skall läsas och godkännas av en referee före en eventuell publicering. En referee är en person som är expert på området som man skrivit om, vanligen någon inom den akademiska världen (t.ex. en professor inom ämnet). Så här uppstod följaktligen ännu ett nervöst moment när min text skulle komma att bli synad extra noga… Men till min stora glädje så klarade min text även den granskningen, med endast ett par mindre anmärkningar om saker som behövde korrigeras före publiceringen i HLR.

Vad är då en Law Review?
Men ännu kort om vad en ”Law Review” är för något. Det är en tidskrift som vanligen ett universitet eller någon förening med nära koppling till ett universitet ger ut, och som innehåller facktexter skrivna av yrkesverksamma jurister, forskare och juriststudenter. Företeelsen med just Law Review:s härstammar egentligen från USA, vilket begreppet Law Review kanske också skvallrar om. En av de äldsta och sannolikt också en av de mest ansedda Law Review:erna är ”Harvard Law Review” som utges av det mycket ansedda och ”elitistiska” Harvard University i USA. Bl.a. så har USA:s nuvarande president Barack Obama under sin studietid vid juridiska fakulteten jobbat som redaktör för nämnda tidskrift, så det sätter väl standarden i sig det också…

Bild på pärmen till HLR 2/2014 – ett exempel på en ”Law Review”.

Nå, Helsinki Law Review är nu inte ”riktigt” lika ansedd som Harvads dito 😉 Men i alla fall så det känns det kul att få bli publicerad i en nationell facktidskrift för jurister. Jag har nämligen fått det intrycket att denna typ av tidskrifter läses relativt frekvent av både yrkesverksamma jurister, likväl studerande – och förklaringen till det är väl att det är ett sätt varigenom man håller sig uppdaterad om vad som händer inom det juridiska området. Naturligtvis läser man sällan igenom dylika tidskrifter från pärm till pärm, utan man plockar de delar som är relevanta för en själv och vilket behov man har för stunden.

Baksidan till HLR 2/2014 där min artikel finns uppräknad bland många andra. Tydligen var jag den enda skribenten som skrev en artikel på svenska denna gång.

Sen fungerar också Law Review:erna som ett slags akademiskt forum för jurister och andra juridikintresserade där man kan diskutera olika juridiska problem och frågeställningar på ett teoretiskt plan.
Men gällande just den akademiska biten så måste jag tillägga att det faktiskt ingår en hel del arbete bakom ett nummer av en Law Review, dels av redaktionen som ger ut den, men dels så krävs också en relativt betydande arbetsinsats av författarna själva. För det räcker nämligen inte med, som jag till att börja med trodde, att skriva själva texten som senare ev. blir publicerad. Utan före texten kan tas inför publicering så måste den bearbetas, och då främst rent tekniskt för att passa i tidskriftens utseendemässiga form och struktur. I praktiken gäller det således att ordna källor med tillhörande källhänvisningar på ett sätt som föreskrivs, samt dessutom också skriva om inledningen till arbetet för att passa i tidskriften. I mitt fall, så åtgick det över en veckas heltidsjobb under hösten 2014 för att få min text i en sådan form att den var 100% färdig för publicering.

Men trots en del extra arbeten och spänningsmoment längs med vägen, så känner jag nu så här i efterhand att det definitivt har varit värt den mödan. För det är faktiskt litet extra belönande att själv, konkret få hålla något i handen som man varit med om att skapa, denna gång i formen av en juridisk artikelsamling! 🙂

Är du juridiskt intresserad så kan du läsa det senaste numret av HLR 2/2014 i digital form här, mitt arbete börjar på sida nummer 205 och framåt.

Sebastian

Vad sker i Österbotten?

Av Sebastian Åstrand

den 23 februari 2015

i Allmänt

Alltid händer det något i lilla Österbotten har jag fått erfara, och om det inte sker genom egen försorg så finns det alltid något annat intressant att bevaka eller notera. Vi Österbottningarna är förövrigt också experter på den saken, händer något i lilla Jakobstad, så vet resten av staden svaren på frågorna Vem/Vad/När/Hur oftast före de iblandade själva är medvetna om dessa omständigheter.

Ett sådant exempel är fallet med den gigantiska fågeläggssamlingen som uppdagades i Södra Österbotten, och som lokalmedia, i mitt tycke, har skärskådat nästan litet onödigt nitiskt. Men i alla fall, det rör sig om en man som under en lång tid har samlat in ägg från både fridlysta och icke-fridlysta fåglar. Att samla in ägg från fridlysta arter är ett miljöskyddsbrott, och är således också straffbart. Problemet i det aktuella fallet var bara det att äggsamlingen hade närapå gigantiska proportioner, innehållande bortåt 9 000 st ägg enligt Yles svenska nyheter. Det säger sig självt att det inte är någon enkel uppgift för rättsvårdande myndigheter att gå igenom alla dessa ägg, och på ett trovärdigt och rättssäkert sätt katalogisera vilka av fågeläggen som är ”olagliga” och vilka som inte är det.

Tydligen nådde nyheten om fågeläggs-fallet över nyhetströskeln också i Nyland – här är en artikel ur Hufvudstadsbladet om domen. Och jag kan också instämma i försvarets kommentar om att jurister i gemen inte vet särdeles mycket om ägg och fåglar…

Hur som haver så har nu denna lokala följetong, eventuellt, nått vägs ände. För domen i fallet föll i Österbottens tingsrätt 20.2.2015, var den tilltalade fälldes på de flesta av åtalspunkterna (men friades också på några punkter). Så nu återstår det att se om domen står sig eller inte, vilket beror på om någon av parterna nu överklagar domen till hovrätten. Då får hovrätten onekligen en delikat uppgift att bita i, för ärendet i tingsrätten blev anhängigt under hösten 2013, och domen föll alltså i dagarna. Vilket ger en handläggningstid på bortåt 1,5 år i första instans…

Mig veterligen så är dock det här, fågeläggs-fallet, relativt unikt vad det bekommer ärendets art och proportioner, åtminstone sett på ett nationellt plan. Därför blev jag som juriststudent såpass nyfiken att jag faktiskt beställde efter domen i ärendet (som är en offentlig handling) för att studera den närmare. Och jo, den kan nog som reportern i HBL:s artikel ovan konstaterar, med fördel liknas med en ornitologisk handbok än en sedvanlig dom… Så nu undrar jag, finns det några motsvarande fall i övriga Norden? Det skulle faktiskt vara intressant om så vore fallet, så att man kunde jämföra litet.

I helgen så företog jag mig ett besök till Jakobstad, då min lillebror kommit hem från Göteborg nu över sportlovet. Han har nämligen varit i Svea-rike i nästan 2 månader i sträck nu, så det var verkligt kul att återse sin bror hemma i Finland för en gångs skull. Nästa gång är det väl jag som får avlägga ett besök till Sverige, antar jag 🙂

Vidare åtgick nästan hela lördagen till ett möte för Studentmissionens räkning som av slump råkade ordnas i Jakobstad, och som jag därav också passade på att bevista.

En fördel med att gå på möten, är att man utöver den mänskliga interaktionen också oftast erhåller kaffe med tilltugg. Nej, skämt åsido, inte går jag på möten av den anledningen, men under det här långa mötet så behövdes faktiskt litet tilltugg för att orka hänga med till slutet.

Kul att man också ordnar ”nationella” möten i lilla Jakobstad någon gång också. För oftast brukar det vara vi som får resa till H:fors eller liknande… Denna gång möttes vid dock på Campus Allegro mitt i Jeppis City 🙂

En sak jag kom att tänka på under det här mötet, som inte direkt anknyter till det här mötets substans, så var det att man med fördel kunde anamma den svenska möteskulturen med s.k. stående möten. Kännetecknande för dessa stående möten, är det att man står under mötet i stället för att sitta ner, vilket torde leda till att man håller kortare och effektivare möten än när man sitter ner. Personligen tror jag det ligger något i det, även om mitt skämtsamma förslag inte vann gehör denna gång. Men i och för sig, vi höll på i så många timmar att det sannolikt inte hade varit möjligt med ett stående möte…

Sebastian

Dura lex, sed lex

Av Sebastian Åstrand

den 02 februari 2015

i Allmänt

Att lagen ibland kan slå både hårt och blint är ett faktum i vissa situationer, en effekt som kan vara både önskvärd och icke-önskvärd beroende på omständigheterna. Det här är en sak som vi jurister tränas i att kunna hantera, men ibland måste vi också påminna oss själva om varför det är såhär.

Orsaken till att jag nämner det här, är den att jag fick en present av mina föräldrar som varit på resa till Rom under den senaste veckan. De hade nämligen med sig hem en souvenir till alla oss barn, och den gåva jag fick var en liten stentavla med inskriptionen ”Dura Lex, Sed Lex”. Det är latin, och betyder direkt översatt till svenska ungefär ”Lagen må vara hård, men lagen är ändå lag”.

Min Finlands lagbok tillsammans med plattan som en påminnelse om den juridiska principen ”Dura Lex, Sed Lex”.

Vad skall man då förstå med denna juridiska princip? Vid första anblick kan denna princip låta både hård, klinisk och extremt objektivt. Men jag tror också att det är där styrkan ligger i denna princip – att rättvisan i idealfallet skall vara så objektiv och oberoende som möjligt.
Samtidigt så är det ändå så att det juridiska systemet ibland kan slå litet väl hårt, det gäller särskilt i straffrättsliga sammanhang. Ett konkret exempel är när man döms till t.ex. böter för ett upphovsrättsbrott men utöver det också blir skadeståndsskyldig. Beroende på omständigheterna kan skadeståndet ibland uppgå till belopp som närmast är spektakulära (ibland miljoner €), åtminstone för den enskilde som blir skyldig att erlägga summorna. I sådana fall blir skadeståndet närmast att betraktas som det egentliga straffet, även om det i juridisk bemärkelse inte är ett straff. För skadeståndet är egentligen bara tänkt att ersätta den skadelidande för de skador som uppstått, varken mer eller mindre – för inom skadeståndsrätten så finns ett absolut ”berikningsförbud”. Berikningsförbudet (finska: rikastumiskielto) innebär att skadeståndet inte får vara större än den egentliga skadan, så att man inte skall kunna bli ”rikare” genom skadan.

Men ännu om skadestånd, så vill jag ännu tillägga att det igen när det kommer till skadestånd som skall erläggas till skadelidande enskilda individer för fysisk eller psykisk skada, så är dessa, i mitt tycke åtminstone, i minsta laget (t.o.m. ofta i underkant).
Ett hypotetiskt, men realistiskt exempel: en fotgängare blir påkörd av bil på ett övergångsställe. I olyckan skadas en yngre person i nedre regionerna, benen och fötterna relativt allvarligt. För den här människan som förlorar förmågan att springa (men inte gå) kan, beroende på omständigheterna, räkna med ett engångsbelopp om ca 5 000€ i skadestånd. Mycket pengar visserligen, om man ser dessa på en bräda, men om man tänker att den skadelidande t.ex. var 25 år när skadan inträffade så skall denne leva med oförmågan att springa i närmare 60 år(!), och i det sammanhanget är femtusen euro inte särskilt mycket pengar längre. Emedan bilen som orsakade skadan på fotgängaren fick omfattande plåtskador då den kraschade in i en lyktstolpe efter att ha kört på fotgängaren – att reparera dessa skador går i jämförelse på 25 000€ (om bilen var t.ex. en Mercedes E-klass). Bilens återstående livslängd är nog betydligt kortare än 25 åringens förväntade livstid. Så här ser åtminstone jag en konflikt/problem i vårt nuvarande rättssystem – men här är det lagen som är hård. Vi ”jurister” kan bara lyfta fram eventuella brister – och hoppas på att lagstiftaren blir uppmärksam på dessa och förhoppningsvis också vidtar nödvändiga åtgärder – d.v.s. ändrar lagen.

Det här med juridiska funderingar verkar inte bekomma familjens katt Theodor, som tar det lugnt uppe på fönsterbrädan. Notera hur han har placerat tassarna strategiskt för att få maximal utdelning av värmen som stiger upp från värmeelementet.

Hemma i Jakobstad hade vi besök av släktingar från Stockholm, vilket var kul. Min morbror hade införskaffat en ny bil, en Ford Ranger (bilfantast som han är). Trevligt nog hade han bilen med sig ”hem” till Finland, så fick jag möjlighet att ta och köra den i det s.k. ”gaturallyt” som existerar i Jeppis. För den oinsatte så går gaturallyt ut på att man kör gata upp och gata ner genom Jakobstads centrum med bilarna, och stannar till vid torget. Det här är en företeelse som förekommit sedan 60-talet, och vars aktivitetsgrad varierar beroende på årstid och vad som just då är ”pop” i stan. Nåväl, Ranger:n drog nog till sig en del blickar i gaturallyt, inte minst i och med att dess motorvolym låg på 3.2 liter (miljövänligt eller hur…).

Ford Ranger – kanske något ovanlig som tjänstebil i Stockholm City? I Jakobstads gaturally gjorde den sig dock väl! (bild från Wikipedia Commons)

Sammanfattningsvis så har helgen gått i relativt lugna tecken, och det är nu skönt att vara tillbaka i Vasa. För nästa helg befinner jag mig på kurs i Helsingfors – så det blir en del flackande mellan olika orter.

Sebastian