Mitt sporadiska bloggande

Etikett: Jurist Sida 1 av 2

Bloggen firar 10 år

Hej!

Väldigt länge sedan jag skrev någonting här senast, alltså i maj 2017. Det är alltså över 2 år sedan senaste uppdateringen här. Bloggen är dock inte (helt) bortglömd av mig, utan avbrottet har sina förklaringar. Största anledningen till uppehållet står nog att finna i att mitt liv innehållit mycket annat.

Framförallt i form av att jag gått från att vara singel till att vara i förhållande med världens underbaraste tjej. Vår resa började nämligen ungefär samtidigt som det blev paus på bloggen… 😉 Under året därpå, så friade jag också till henne och hon svarade ja!

Ja, det säger sig självt att från ha varit singel 26 år och gå till att vara i förhållande är en stor omställning, speciellt om man därtill adderar att vi flyttat ihop (i dagligt tal sambos). Efter att ha levt ungkarlsliv så länge och därefter gå över till att dela hushållet med någon annan, ja, det medför både möjligheter och litet utmaningar. Men jag stortrivs, och skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

Andra förklaringar till uppehållet, som jag kommer på ”tähän hätään” är att jag under våren 2017 blev klar med min juristexamen vid Helsingfors universitet efter 6 år studier varvat med jobb. Jag får alltså numera titulera mig själv ”jurist”. Ingenting jag gör i vardagen dock, eller visst, i någon mån identifierar jag nog mig själv som jurist, men det är naturligtvis bara en del av mig. 

Färdigställande av min akademiska examen, alltså juris magister, medförde också att jag blev erbjuden att fortsätta mina studier på universitet. Min pro gradu-avhandling (d.v.s. magisteravhandling) blev helt lyckad, om man får tro andras åsikter, den blev nämligen förärad med två priser av olika intresseorganisationer. Tänkte skriva mer om avhandlingen i ett annat inlägg, men varför jag nämner det redan nu är för att det troligen utgör en delförklaring till vad som hände sedan. För jag fick som sagt möjlighet att fortsätta på universitet i 4 år till, men inte längre som student, utan nu som doktorand. Efter en del funderande valde jag att ge det en chans, för det är sällan man blir erbjuden en betald position på universitet under så lång tid som forskare och lärare. Mera om det jobbet följer kanske också i ett annat inlägg. Hur som helst lämnade jag Skatteförvaltningen, där jag hade en fast anställning och övergick till universitets tjänst hösten 2017. 

Men säg det som varar för evigt, för jag hade redan tidigt under mina studier till jurist bestämt mig för att jag ville auskultera. Att auskultera (andra begrepp är ”domstolspraktik”, ”sitta ting” o.s.v.) innebär att man efter juristexamen, under ett års tid, jobbar som tingsnotarie, vanligen vid en tingsrätt. Tingsnotarien jobbar under året som en domare och får avgöra egna brottmål, tvistemål och ansökningsmål, men av enklare beskaffenhet samtidigt som man blir både förtrogen med domstolens verksamhet och rollen som domare. Det är dock förhållandevis eftertraktat att auskultera, troligen för att det öppnar dörrarna till att bli både domare och åklagare, men också eftersom det är en merit inom andra juristkarriärer också. För det finns bara platser för en 1/4 av årskullen av de utexaminerade jurister, varför konkurrensen är hyfsat hård även om inte alla jurister söker.

I mitt fall gick det så att jag fick en plats som tingsnotarie efter den långa urvalsprocessen, från ansökan till besked tog det över 6 månader av spännande väntan. En utmaning var dock att välja vilken tingsrätt jag skulle söka till. Efter att ha diskuterat med min dåvarande flickvän, numera min fästmö, kom vi fram till att jag skulle prioritera Ålands tingsrätt högst av ansökningsmålen. Varför? Jo, eftersom att hon just hade blivit klar med sina studier till lärare och det som lärare är mera utmanande att hitta jobb i studiestaden Vasa. Vi funderade nog också på Esbo, Åbo med flera andra ställen men kom till att ett år på Åland kunde vara både kul och litet exotiskt. Dessutom hade hon lätt att få jobb där. Så nu bor vi sedan april 2019 på Åland. Vem hade trott det? Inte jag i alla fall… Men vi trivs här, och jag är tjänstledig från mitt jobb i Vasa under ett års tid. 

I skrivande stund sitter jag, ofrivilligt, på Espresso House utanför centralstationen i Helsingfors och väntar på att tåget till Bennäs (i praktiken Jakobstad) ska gå. Jag kom nämligen hit med färjan från Åland i morse för en veckas semester i hemstaden Jakobstad. Reste med Viking Lines Mariella från Mariehamn i går kväll. Snål som jag är hade jag bokat en kryssning för att kunna vila på båten fram till att tåget skulle gå klockan halv ett. För båten skulle gå först kl. 17 tillbaka till Stockholm, trodde jag… Så jag vilade i allsköns ro när jag vaknade till litet av ett utrop, men det var så otydligt att jag vilade/sov vidare. Men av någon anledning spetsar jag öronen när det återigen kom på finska istället för svenska. Vaknade dock med ett ryck när jag blev varse om budskapet: ”alla passagerare som blir i Helsingfors ska omgående lämna färjan, för vi fortsätter nu mot Tallinn”. Då blev det bråttom! För jag hade glömt att Helsingfors-Stockholms färjan sommartid också gör en avstickare via Tallinn, något de inte gör övriga årstider, utan då står kvar i hamnen.  

Det har hänt mycket annat under de här två åren som förflutit sedan senaste uppdateringen som jag gärna skulle skriva om: seglingskurs, intressanta jobbresor och privata resor (Island, Ryssland, England m.m.), jobbet som doktorand och tingsnotarie.  Men det är en litet för stor ”mumsbit” att inkludera allt i ett inlägg. Ska jag idka självkritik, så är det nog det också en delförklaring till det ibland (mycket) sporadiska bloggandet. Att helt enkelt vara för ambitiös med inläggens innehåll och omfattningen. Istället är det bättre, tror jag nu, att skriva mera otvunget i form av kortare inlägg; alltså inkludera det ”jag känner för” i inlägget istället för att göra inläggen mera heltäckande. 

Hur som helst – så noterade jag att det i maj 2019 gått tio år sedan jag skrev första inlägget här på bloggen. Den här bloggen har alltså funnits i ett decennium. Därav rubriken. Så här i den digitala miljön får det ändå anses vara en ansenlig ålder, tycker jag. 

Sebastian 

Några saker att varva studierna med

Nu är jullovet slut, och det är således dags att återgå till studierna igen för egen del. Det betyder en hel del föreläsningar och annat arbete att ta i tu med. Men istället för att referera mina studier, så tänkte jag nämna några saker jag brukar göra för att koppla av från studierna. Bra metod att inleda studierna med, inte sant? 😉

20150114_130535266_iOS

Relativt glest med folk i bänkarna på dagens föreläsning, detta då auditoriet är något överdimensionerat. Dagens ämne var rättssociologi var vi diskuterade hur det ideala rättssystemet borde se ut…

En sak som jag åsidosatt under min tid i gymnasiet och på universitet är läsandet av skönlitteratur. Därför var jag också extra glad då jag fick några (skönlitterära) böcker i julklapp av familjen och av vänner. Jag har därför försökt på senare tid att läsa mera skönlitteratur för att det är så avkopplande.

Bland böckerna jag fick i julklapp återfanns thrillern ”Illdåd” som är skriven av författaren Thomas Erikson som till utbildningen är beteendevetare. Varför jag nämner att han är beteendevetare är att det verkligen märks i bokens handling, för handlingen avviker från det normala i dylika thrillers. Eller för att citera Leif GW Persson: ”vanligen så inkluderar alla deckare hinkvis med blod överallt, och sen spiller man ännu ut en hink blod ovanpå allt”. Men denna bok ”innehöll” knappt något blod alls, utan koncentrerade sig istället på de psykologiska och juridiska aspekterna som är inblandade i en rättegång efter att brottet väl har begåtts.

  ”Nina tog mer bröd. ”Det låter ganska banalt, men visst. Jag skulle tro det. Men även om han har ett stort ego är han ju ingen dumskalle. De flesta åklagare jag träffat har varit jävligt skärpta. Åklagaren, Ramén, överlevde trots allt fyra års stenhårda juridikstudier”.”

Citatet ovan är hämtat ur just ”Illdåd”, och orsaken till att jag tog med det var att det ger en ganska rolig bild av ”oss” jurister. Om den bilden överensstämmer med verkligheten vågar jag dock inte svara på 🙂

Sen så körde även programserien ”Veckans brott” på SVT igång en ny säsong av program i tisdagskväll. Vilket jag tycker är jättekul! För jag hann nästan få abstinens när programmet hade säsongsuppehåll över jullovet. Vill du själv titta på programmet, så finns Veckans brott tillgängligt online också från Finland här på SVT.se.

svt_veckans_brott

En ny säsong av Veckans brott på SVT körde igång i tisdags kväll. Leif GW is still going strong!

Jag har nämligen följt programmet Veckans brott sedan jag började på juristutbildningen, vilket var hösten 2011. Jag tycker att programmet ger en bra populärvetenskaplig bild av brott och straff, och juridiken som kretsar därikring + att de alltid har intressanta reportage om olika brott och inbjudna gäster. Ett av de avsnitt som jag kommer ihåg bäst handlade om hur polisen i Stockholm gör för att följa efter någon misstänkt i Stockholm, alltså någon man så att säga ”lagt span på”. I programmet illustrerade man deras arbete genom att ha en fiktiv situation med en tjej som skulle försöka röra sig mellan olika punkter i Stockholm med hjälp av bl.a. lokaltrafiken och tunnelbanan, med målet att försöka undgå att bli upptäckt av span. Och oj, vilka utmanande miljöer det var att skugga någon i. De (poliserna) råkade också utför ett tapp (d.v.s. att personen de spanar på av någon anledning råkar tappas bort i t.ex. folkvimlet), men trots det lyckades de ändå få fatt på henne igen inne i City av Stockholm.

syke-tv-serie

Några av huvudpersonerna i Yles sjukhusdramaserie ”Syke”. (bild från iltasanomat.fi)

En annan TV-serie jag följer är den nya finska sjukhusdramaserien ”Syke” (på svenska: ”puls”) som är producerad av YLE. Orsaken till att jag började titta på Syke var egentligen den att jag sökte efter en finsk TV-serie att följa för att förbättra min finska, ett tips jag fick av min språkkompis. Och orsaken till att jag valde just Syke var att sjukhusvärlden är område som intresserar mig en del. Syke har även en ganska intressant vinkel på sjukhusarbetet då programmet beskriver vardagen för fyra stycken sjuksköterskor som arbetar på ett av traumasjukhusen i huvudstadsregionen, normalt brukar det ju annars vara ur läkarnas perspektiv. Så jag bad faktiskt en god vän till mig som studerar till sjukskötare att titta på något avsnitt och berätta åt mig hur väl det motsvarar verkligheten, men han har inte ännu avlagt rapport – så jag väntar med spänning…
Syke hittar du förövrigt här på Yle Arenan (tillgängligt bara i Finland).

Sen finns det ju en del annat att göra också: som att blogga till exempel! Men utöver det blir det väl en del promenader och hel del jobb med Studentmissionen som jag också ”bokför” på kontot för nöjen 🙂

Så ser det ut på nöjesfronten för tillfället!

Sebastian

Redan i slutet av november?

Jag tycker det känns litet konstigt att blicka ut över ett snötäckt Vasa genom fönstret, trots att det nu är i slutet av november månad.

Orsaken till den något främmande känslan är i mitt fall sannolikt två: dels det att vädret har skiftat mycket under de senaste veckorna, från att ibland spöregna till mindre snöstormar som släckte ner strömmen i halva Österbotten i förra veckan. Men kanske framförallt att för att den gångna terminen gått oroväckande fort, jag tycker det just var september och att hela den långa höstterminen låg framför en. Men det gäller väl att leva i nuet och anpassa sig till situationen antar jag?

Vad har jag då hunnit med under den senaste tiden? Ganska mycket om jag får säga det själv, men allt är ju naturligtvis relativt, för om någon gör 60+ timmars arbetsveckor så är det ju plötsligt ganska litet jag åstadkommit i jämförelse…

En del pendlande mellan Vasa och min hemstad Jakobstad (Jeppis) har det blivit, särskilt på veckosluten har jag besökt min hemstad relativt ofta. För även om jag haft ganska fullt upp i Vasa så har det ändå ofta funnits en eller annan anledning till att besöka Jeppis, nu senast då min far i förra helgen fyllde jämna 50 år. Och helgen före det var det ju farsdag…

bussen-till-vasa

Att nöta riksväg 8 mellan Vasa och Jakobstad med buss, har under de senaste veckorna varit ett litet väl frekvent förekommande moment…

Även på studiesidan har det varit ett relativt snabbt tempo, även om vi haft förhållandevis litet schemalagd undervisning på hösten. Vilket jag tycker är litet synd då den schemalagda undervisningen ger en naturlig form av kontinuitet i studierna, men å andra sidan får man ju mera frihet (och ansvar) att disponera tiden på ett förhoppningsvis vettigt sätt… Sen har även det här projektet med språkkompis fortsatt under hösten, även om det projektet också (tyvärr) närmar sig sitt slut nu i början av december.

saab-93-spolarvatska

På tal om att bli mera språkmedveten, så noterade jag i förbigående att i den ”rikssvenska” bilen, Saab 9-3, så informeras föraren på ett relativt snällt sätt om att denne bör fylla på spolarvätskan. Först med en ljudsignal (pling-plong) och sen med en text om att ”Påfyllning behövs”. Hade jag som finlandssvensk skrivit samma text, så hade jag kort skrivit ”Fyll på!”. Samma sak kan ju uttryckas på lite olika sätt…

Utöver att ha lärt mig litet bättre finska, genom språkkompis projektet, så har jag också börjat reflektera mera över mitt eget modersmål, svenskan. Ett konkret exempel från den gångna träffen var hur man kan veta om ett substantiv skall skrivas med ”en” eller ”ett” före: t.ex. en bil, ett campus och en telefon. Jag blev faktiskt tvungen att kolla upp saken i efterhand eftersom jag inte hade någon bra förklaring just då, trots att jag har svenska som modersmål. Men till viss bestörtning fann jag då att det inte finns någon given regel som man kan utgå ifrån (?!) – utan man är tvungen att veta det utantill (learning by hard). Den enda trösten jag fann är att det i ca 75% av fallen skall vara ”en”, samt några andra generella principer som inte heller är helt absoluta de heller… Följaktligen verkar det enda sättet då vara att fråga en svenskspråkig varje gång man som icke-modermåls talande av svenska hör ett obekant substantiv, om hur det skall skrivas och sägas beträffande en/ett frågan. Dessutom är det ju en relativt viktig sak, eftersom en/ett har en spill-over effekt på hur bl.a. adjektiven böjs, t.ex.: ”vacker” eller ”vackert” och ”fin” eller ”fint”.
Men jag kan ännu inte riktigt ändå släppa det här problemet, för jag undrar hur kan jag själv princip alltid veta om det är ”en” eller ”ett” trots att det inte finns några definitiva regler? Har det att göra med att man på något sätt som modersmåls talare av svenska på något vis kan ”höra hur det skall vara”?

Sen har jag även hunnit gå en mera praktiskt inriktad kurs, vilket har varit en trevlig omväxling till de annars relativt teoretiska studierna i juridik. Kursen i fråga gick under namnet ”skriftlig juridisk framställning”, vilket kanske låter mera komplicerat än vad det egentligen är… Kursen handlade om hur man på ett korrekt sätt upprättar olika juridiska dokument/handlingar: t.ex. äktenskapsförord, testamenten och stämningsansökningar. Under juristutbildningen lär vi ju oss visserligen inom respektive rättsområde, t.ex. inom familjerätten, vad ett testamente skall innehålla och vilka formkrav som ställs på det för att det skall vara giltigt – men vi tränas aldrig i att praktiskt upprätta ett.
Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med läkarutbildningen, det skulle i så fall motsvara det att läkarstudenterna i teorin får lära sig att använda ett stetoskop, men aldrig praktiken tränar sig på att känna igen olika ”hjärtljud”. Därför tycker jag det är konstigt att denna kurs inte är obligatorisk för alla som studerar juridik – för man förväntar nog sig att en som studerat till jurist kan skriva t.ex. ett testamente… Men genom att gå denna kurs så får man ju åtminstone de basala färdigheterna som krävs för att upprätta dessa dokument, dessutom var läraren i fråga en yrkesverksam advokat, som även bedömde uppgifterna mot de krav som ställs ”på riktigt” för dessa dokument – bra så!

skriftlig-juridisk-framstallning-exempel

Såhär kan inledningen till ett enkelt köpebrev för en eller flera bostadsaktier i ett bostadsaktiebolag se ut – aktierna som man köper berättigar i sin tur till att man får besitta en viss bostad i fastigheten, för man köper de facto inte själva bostaden utan aktierna som ger besittningsrätt. (uppgifterna i exemplet är fingerade)

På tal om skriftlig framställning, så har jag på senare tid aktiverat mig litet mera inom Studentmissionen, och jag råkade faktiskt här för en tid sedan ”halka in” i styrelsen för Vasa studentmission på föreningens årsmöte. Dessutom i egenskap av sekreterare för den samma – således blir det nog ännu mera träning (åtminstone) i skriftlig framställning för en period framöver. Men jag ser faktiskt riktigt framemot denna roll, för det är kul att verka för något som man själv är intresserad av och tror att är någonting bra, tillsammans med litet likasinnade människor som omväxling till studier och jobb. Vill du läsa mer om Vasa studentmission så har de dels en webbsida, men dels också en Facebook grupp var den mest aktuella informationen om föreningens verksamhet finns tillgänglig.

juristnytt-hagring38

Recension av boken ”Hägring 38” av den finlandssvenske författaren Kjell Westö i JuristNytt (LakimiesUutiset) – nu har jag fått en till bok på halsen som jag borde läsa! Kanske skulle jag ta och läsa den på finska med titeln ”Kangastus 38” för att träna min finska?

En sak som jag dessvärre inte hunnit med under den senaste tiden, är att läsa skönlitteratur i den omfattning som jag tänkt, tyvärr, men jag anade dock litet att det skulle gå så, för hittills har det nästan alltid varit fallet under de förgående terminerna. Men egentligen är det litet märkligt – för jag stötte på ett intressant påstående i en bok som jag läser inför metodseminariet var en av författarna påstod följande om juristens arbete:

”Det finns nog ingen annan yrkesgrupp som läser så mycket och måste hantera så mycket ”papper” som jurister.”

— citat ur boken ”Finna rätt – juristens källmaterial och arbetsmetoder”

Mot bakgrund av det påståendet är det ju litet motsägelsefullt att som juriststudent säga att man inte hinner läsa. Problemet är emellertid det att man läser så pass mycket via jobbet/utbildningen att man helt enkelt inte ”orkar” läsa mycket mera på sin lediga tid – man måste ju hinna göra annat än att läsa också! 🙂

Sebastian

Ett stycke kandidat tar helg

Jahapp, nu har jag tydligen gått och fått min första akademiska titel (eller tiitel som de säger i Sverige…). Så från och med i fredags (10.10.2014) så får jag alltså titulera mig rättsnotarie, så nu är jag inte ”bara” student längre!

I fredags var det examensceremoni vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, men undertecknad närvarade icke. Varför inte det? Jo, dels för att man inte brukar delta när man blir kandidat (rättsnotarie) utan först när man blir utexaminerad som juris magister. Men dels också för att ceremonin var i Helsingfors och inte i Vasa, så även om de hade ”kuohuviinitarjoilu” (bjudning med mousserat vin) så motiverade det ändå inte riktigt en resa dit – det får vänta tills det är ”på riktigt”. 😉

rattsnotarie

Så såg det ut i universitets studieadministrativa system ”WebOodi” när jag loggade in idag, det tackar vi för!

Det riktiga examensbeviset får jag ännu vänta på ett tag, då det skall transporteras från Helsingfors till Vasa, i fakultetens regi, varifrån jag tids nog får avhämta det.

Men en liten tillbakablick på den tre senaste åren är väl nu på sin plats när jag nu får lägga en etapp av min studiekarriär ”till handlingarna” så att säga. Rent studiemässigt så har man hunnit bli bekant med många olika rättsområden: från sakrätt till folkrätt via straff- och processrätt, för att nämna några. Eller som det fullständiga studieprestationsutdragets längd skvallrar om, så har det blivit några kurser och tenter av de mest diverse slag – för mitt studieutdrag är långt som sju nödår (eller åtminstone fem fulla A4 sidor…).

Men bortsett från det rent ”studiemässiga” så har nog de här tre senaste åren gått relativt fort. Jag minns mycket väl första dagen på utbildningen i slutet av augusti 2011 när jag för första gången stegade uppför trapporna vid Vasa universitets campus ”Fabriikki” till tredje våningen var vi hälsades välkomna av tutorerna, och hur man blev bekant med sina kursare – för utöver den akademiska ”bildningen” så känner jag också att man utvecklats som person. Mycket har dock hunnit ändras under de gångna tre åren, rent praktiskt har jag hunnit hoppa runt i Vasa mellan fyra bostäder – en sorts bostadskarriär – in från Brändö till City av Vasa. Sen har ju också utbildningen hunnit flytta in från Brändö också till centrum av Vasa. Även ämnesföreningen Justus rf för juriststudenterna i Vasa har ju blivit en bekant och viktig del av studielivet – och av bara farten hann jag ju också uppdatera deras webbplats, Justus Wasa, till en mer modern historia (tack för det förtroendet :)).

För även om det är litet av en kliché att prata om personlig utveckling, så anser jag nog att universitetsutbildningen har en viktig uppgift där – för utöver att lära sig om sitt eget ämnesområde, så är universitetsutbildningen också allmänbildande och socialt utvecklande. För på något sätt känns det också fascinerande att man så småningom kanske möter sina forna kursare också i arbetslivet alltmer, t.ex. i domstolen så skulle det ju rent teoretiskt kunna gå så att hela domstolens ”besättning” består av ens gamla kursare inklusive både domare, åklagare och försvarsadvokat om man själv i sammanhanget fungerar som målsägandebiträde. Nå, vi har fått lära oss att hantera sådana situationer också, eftersom det i sådana fall gäller att vara objektiv och minnas att det är sakfrågan som prövas och inte personerna sinsemellan som argumenterar för olika åsikter som skulle vara i ”strid” med varandra.

Åtminstone skall man ju klara av att avlägga ett s.k. mognadsprov varigenom det dels kollas att man behärskar ens eget ämnesområde på ett ”moget sätt”, samt att man behärskar sitt modersmål utmärkt. Mognadsprovet avläggs som en separat del av ens slutarbete på kandidatnivån, och fungerar också som ett bevis på just språkkunskaper som behövs inom den offentliga sektorn – motsvarande det stora språkprovet. Tydligen skall jag nu också behärska svenska språket fullständigt, eftersom jag klarade provet – även om jag nu själv tvivlar litet på den punkten… Du som bloggläsare kanske kan göra en mera objektiv bedömning av mitt språkbruk?

Så nu återstår det ”bara” att skriva magisteravhandlingen, som min pappa sa. Nåväl, litet mera än det återstår dock, bland annat en del valfria kurser och andra studier som ansluter till ”pro gradu” projektet + allt runtomkring. Och som det nu ser ut så blir jag väl kvar i Vasa ännu ett år till, staden är det inget fel på!

ratar-arbete

Det akademiska skrivandet kräver också sin man, så att det inte slutar i en ”intellektuell kraschlandning”…

Det gäller att kraftsamla och lägga en del krut på avhandlingsarbetet, så att det inte slutar som i ett ”fall” jag läste om i SvD (Svenska Dagbladet). I fallet var det fråga om att en professor svarade på en tidigare insändare i tidningen. Den tidigare insändaren var skriven av två lekmän och berörde området (tillämpad) nationalekonomi, vilket var ifrågavarande professors eget ämnesområde. Professorns åsikt om den tidigare insändaren var att den nog var någorlunda korrekt i ren formell mening, men att slutsatsen som de dragit närmast var att likna vid ”en fullständig intellektuell kraschlandning av sällan skådat slag” – så kan det också gå…

solliden-bat-upptagning

Förra helgen åtgick till bland annat båtupptagning av ”mellanbåten” vid familjens sommarstuga i Larsmo. Här är mina yngre bröder in action, för att undvika en grundstötning.

Så nu tar den här kandidaten helg med gott samvete, efter uträttat värv!

Sebastian Åstrand, numer också rättsnotarie

***
Tillägg 1: Den observante läsaren noterade kanske att min examen är på 181 sp (studiepoäng), trots att en kandidatexamen (rättsnotarie) normalt är på ”bara” 180 sp. Det beror enbart på en tråkig liten futilitet, och inte på att jag skulle vara unik på något sätt… i och med att det blev ändring av examensstrukturen och det genom detta blev en ”extra” studiepoäng. Resten av mina studiepoäng fick jag spara till min (förhoppningsvis) kommande magisterexamen, som är på 120 sp.
Tillägg 2: En studiepoäng (sp.) i Finland är lika med en högskolepoäng (hp.) i Sverige, vilket i sin tur är lika med en ECTS-poäng (engelska för: European Credit Transfer System).
Tillägg 3: Som kuriositet kan ytterligare nämnas att en studiepoäng på juridiska fakulteten, enligt studiehandboken, motsvarar ca 150 sidor litteratur att läsa. Så om du vill veta hur många sidor jag läst för denna examen, ta 150 * 181, så har du svaret – You do the math! 🙂

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén