Vet du vad som sannolikt är juristens viktigaste verktyg? Svaret på den frågan är nog ganska entydigt: språket – för det är genom språket som man förverkligar juridiken.

Språket finns ju i flera former, och för juristen är det nog främst i de skriftliga och muntliga formerna. I juridikens barndom, så förekom den främst i den muntliga formen då det var fråga om sedvanerätt – alltså en rätt som fanns inom t.ex. ett landskap eller andra områden och som då byggde på praxis och andra principer som fördes vidare i muntlig form. Det var först senare, som man åtminstone i Norden började kodifiera ”lagen”, alltså att skriva ner den på papper. Och idag har vi ännu mer gått mot att juridiken utövas i den skriftliga formen – även om det muntliga ännu hänger kvar, särskilt då i processuella sammanhang: t.ex. i domstolen var det mesta av materialet (bevis, yrkanden, redogörelser m.m.) tas emot muntligen under huvudförhandlingen.

Mot bakgrunden av det, att juridiken ofta praktiseras i skriftlig form och att man under utbildningen fått flera påminnelser om vikten av ett vårdat språkbruk, som beroende på sammanhanget, skall vara mottagligt för en bred publik, så bestämde jag mig för att införskaffa just en bok om hur man skriver juridik. Boken jag köpte heter ”Juristens skrivhandbok” och är skriven av två rikssvenska författare, och är en relativt nätt historia i och med att den är på blott 130 sidor.

juristens-skrivhandbok

Mitt rykande färska exemplar av Juristens skrivhandbok från förlaget Jure AB i Sverige. Rekommenderas varmt till andra jurister, även om du inte längre skriver med en fjäderpenna…

Hittills har jag nog inte hunnit gå igenom den särskilt noga, men ett par poänger fångade jag nog upp relativt omgående. Bland annat det att man skall försöka skriva koncist och begripligt utan att medvetet försöka få språket att bli högtravande. För under utbildningen skriver vi ju främst till andra jurister och då är det lätt hänt att språket blir högtravande, och kanske något svårtillgängligt för en lekman i och med att det juridiska språkbruket skiljer sig från ett mer vardagligt dito.

Ett gott exempel, som är hämtat från den aktuella boken, är fullmakten nedan.

”Fullmakt
för envar av advokaterna Anna Andersson, Bertil Bengtsson, Cecilia Cedergren, Dag Dagsson, Erika Eriksson, Ida Isén samt jur kand Johan Johansson och/eller den fullmäktige i sitt ställe förordnar att vid domstolar och andra myndigheter anhängiggöra, utföra och bevaka min/vår talan emot Företaget Byggskräp AB eller den saken eljest kan röra angående fordran, och att även eljest företräda mig/oss i saken, att på mina/våra vägnar sluta skiljeavtal, utse skiljemän och utföra talan i skiljeförfarande, att ingå förlikning samt uppbära, mottaga och utkvittera alla mig/oss i saken tillkommande medel och handlingar.”

 

Exemplet ovan är relativt verklighetstroget, för så ser ofta en fullmakt ut som är framtagen av jurist, vilket jag har noterat av egen erfarenhet. Sannolikt skulle jag väl själv skriva i motsvarande ordning om jag fick uppdraget att ta fram en fullmakt för samma situation, åtminstone fram tills nu. 🙂 Nu tänker jag inte ge ett helt exempel på hur man kunde förenkla fullmakten, för då riskerar jag dels att överskrida citaträtten (d.v.s. hur mycket man lagligt får citera ur ett verk), men också frånta boken potentiella köpare.

Till vissa delar går det att förenkla fullmakten, t.ex. kan man byta ut svåra ord till motsvarande synonymer utan att riskera att tolkningen blir en annan. Ta ord som eljest, det kan man med fördel ersätta med ”annars” och ordet förordnar kan man ersätta med ”utser”. Medan andra delar är svårare, t.ex. är det svårt att ersätta skiljeförfarande med något annat ord – för det är en så specifik juridisk term. Vad är då ett skiljeförfarande då, kanske du frågar dig? I praktiken är det fråga om en ”privat” domstol, var man istället för en vanlig domstol med vanliga domare utser en eller tre skiljemän (vanligen advokater) som avgör tvisten. Tvisten gäller då ofta ett kommersiellt avtal mellan två företag, och istället för att välja domstolsvägen som ofta är tidskrävande och offentlig har man en privat skiljedomstol att avgöra tvisten. Dessutom kan inte en skiljedom överklagas (på annat än vissa särskilda grunder) utan den står fast, och har en lika stark rättsverkan som en vanlig dom. Yttermera (för att använda ett ”juristord”) så kan en skiljedom verkställas i princip nästan alla världens länder, tack vare New York-konventionen. Ett vanligt finskt domstolsavgörande kan ju annars relativt enkelt verkställas inom EU, men i t.ex. USA eller Kina är nog ofta domen inte ens värd pappret det är skrivet på. Medan en skiljedom som är given i Finland nog är direkt verkställbar i dessa länder.

Sebastian