Snyft! Min Apple iPhone 5S mobiltelefon valde i mitten av förra veckan att ”kasta in veven” eller kanske mera passande i det här sammanhanget så har den ”dragit ur jacket” så att säga. Och som en direkt följd av detta, så känner jag mig på något vis litet efter och utanför samtiden som rusar förbi i en ohejdbar fart…
Även om jag inte behöver vara utan min smartphone särskilt länge, ungefär en vecka, medan den är på garantiservice, så märker jag ändå hur viktig den är i vardagen. I telefonen har jag bland annat min e-post, navigationskartor, Facebook och kanske framförallt min kalender. Bara frånvaron av kalendern gjorde att jag för första gången på ett år försenade mig från en föreläsning med en timme idag! Jag går helt enkelt enligt kalendern på min telefon, om det så gäller en föreläsning eller fika med en kompis på stan… Så om du uppfattar mig som än mer disträ än annars, så vet du nu bakgrunden därom…
Fast min Nokia 3510i:n är över ett decennium gammal nu så hänger den ännu någorlunda troget med…
Helt disconnectad är jag ändock inte eftersom jag fann en vikarie till min iPhone inne i någon byrålåda. Vikarien ifråga heter Nokia 3510i och den är enligt egen utsago över 10 år gammal (knappar du in *#0000* på en gammal Nokia telefon så berättar den datumet på sitt operativsystem, i det här fallet 13.02.2003). Den ger mig åtminstone möjligheten att kommunicera via telefon och SMS (vänta nu, var det inte i det syftet man uppfann mobilen?), medan de andra formerna av kommunikation (Facebook, Instagram m.fl.) har blivit lämnade därhän just nu.
Så såg min HTC Diamond ut, baksidan var formad som just en ”diamant” – men navigeringen på skärmen sköttes främst med en penna.
Men samtidigt fick det mig att reflektera litet över hur beroende man är av sin smartphone i dagsläget, när jag nu är utan den. (Jmf. med att man inte är medveten om en obetydlig muskel i kroppen förrän den börjar värka.) Jag införskaffade min första ”riktiga” smartphone med touchscreen när jag var sjutton år gammal, vilket var sommaren 2008. Telefonen jag då valde var en HTC Diamond som körde Windows mobiloperativsystem, och den hade jag importerat från Sverige – enligt återförsäljaren borde mitt exemplar ha varit ett av de första i Finland… Vill du se reklamfilmen som fick mig på kroken för 6 år sedan, så finns den på Youtube – inte konstigt att man som 17-åring nappade på att köpa den. 😉
Snart får jag återigen lägga vantarna på min efterlängtade iPhone 5S…
Nåja, tiden har gått sedan dess och sprungit förbi min gamla HTC för längesedan, och det har blivit ett antal telefoner efter det också. Men fast det ”bara” är 6 år sedan jag började med smartphones så märker jag nu hur svårt det är avstå från en sådan, ens för en kortare period – vilket ju betyder att jag i förlängningen har anpassat mitt beteende efter att ha en sådan telefon. Sålunda kan det väl fungera som litet terapi att vara utan sin smartphone ett tag – back to nature så att säga.
Nåväl, nu får det räcka med självömkan, det är inte en attraktiv egenskap – för snart får jag min iPhone tillbaka. Intressant är dock det att jag lär få en ”ny” telefon, då de i Salo vart jag skickade iPhonen inte vanligen reparerar telefonen utan de byter helt sonika ut den till en ”refurbished” enhet (alltså en fabriksåterställd och rekonditionerad enhet). Detta eftersom det inte är lönsamt att reparera iPhones i Finland, utan det är billigare att skicka dem i bulk (som en större sändning) till Kina för reparation än att ha en finsk ingenjör att fixa enstaka på plats. Vilket nog känns konstigt, särskilt när Finland förr var mobilerna förlovade land. Men tiderna förändras också här, samtidigt som det kanske är en delförklaring till den höga arbetslöshet som råder i Finland just nu.
Sebastian