Mitt sporadiska bloggande

Etikett: Reflektion Sida 2 av 7

Missbruk av Instagram?

Var går egentligen gränsen för hur långa inlägg man får skriva på exempelvis Instagram, och varför inte också på Facebook för den delen också? Jag kom att fundera på den saken då jag har ”begåvats” med en förmåga att skriva relativt långa inlägg, särskilt på Facebook, men tydligen verkar också det här beteendet ha smittat av sig på hur jag skriver i andra sammanhang också, nu senast alltså på Instagram.

Texten nedan tillsammans med den obligatoriska bilden är mitt senaste inlägg på Instagram som jag publicerade där igår. Månne det här inlägget är litet i längsta laget för ett inlägg där?

”Trots att jag hunnit flanera utefter Vasas många (och långa) esplanader i närmare tre års tid, så upptäcker jag ändå ibland detaljer som jag tidigare inte varseblivit. En sådan iakttagelse gjorde jag även idag, då jag noterade att ”Hovrättsesplanaden” på vissa skyltar alltjämt skrivs ”Hofrättsesplanaden”. Kul att man låtit den gamla skrivformen fortleva, man känner faktiskt litet av #historiensvingslag och svenskans släktskap med #danskan (tänk: afdeling-avdelning m.fl.). Det kan ju tyckas vara en petitess, men jag läste att nämnda esplanad faktiskt är Finlands äldsta (åtminstone enligt #wikipedia) och längs med den har jag hunnit spatsera av och an i tre år utan att känna till den saken heller.
Litet #allmänbildning i vardagen alltså…
#Vasa #Vaasa #Historia #Finland #Hovioikeus #Esplanad #Puistikko #Hovrätt eller #Hofrätt som i #Sturehof”

vasa-hovrattsesplanaden

Jag har en förmåga att notera smådetaljer och ”avvikelser” från det normala, som här att man skrivit ”hovrätt” med ”f”.

Men jag fortsatte ännu med att skriva en kommentar till mitt ursprungliga inlägg, som löd:

”Däremot minns jag ännu årtalen för när Finland (då som en del av #Svearike) fick sina hovrätter (#Åbo 1623 och Vasa 1775). Varför det? Jo, för trots att det nu har hunnit passera 4 år sedan jag läste till inträdesprovet (våren 2011) till #oikis så minns jag fortfarande sådana detaljer ur inträdeslitteraturen (ena boken handlade om rättshistoria.). Skrämmande, hur vissa saker kan bli inpräntade i ens minne… Hälsningar av en lätt skadad #juriststudent 😉 ”

Men på tal om bilder och bildtjänster så måste jag ta tillfället i akt dela en bild från Pörkenäs lägergård i Jakobstad. Jag säger redan nu att bilden inte är tagen av mig, utan av M. Sarvela som har publicerat den i ”Jeppis gruppen” på Facebook (och tillåtit att man delar den).

porkenas_lagergard_jakobstad

Solnedgångarna ute på Pörkenäs lägergård är alltid otroligt vackra och storslagna på samma gång. Den här bilden är tagen ut mot havet, och i förgrunden skymtar man sandstranden med korset i centrum.

Till sista bild för det här inlägget väljer jag ytterligare en bild från strandpromenaden i Vasa (jag publicerade ju en bild i föregående inlägg också.).

strandpromenaden_vasa_finland

Så otroligt fridfullt och vackert på samma gång! Vasa universitets campus fotat från Strandpromenaden, i jämnhöjd med Havtornen vid ÅA.

Sebastian

Ett nytt ord i vokabulären: ”halpuuttaa”

Jag besökte nyligen en Prisma här i nejden (Prisma = en matvarubutikskedja här i Finland), för att göra litet dagliga inköp. Då vid bröddisken så råkade jag lägga märke till ett ord på finska, som åtminstone jag inte stött på tidigare. Ordet i fråga var: ”halpuutimme”.

halpuutimme-forbilliga

Så kan ett reklamanslag se ut i Finland. Reissumies är förövrigt namnet på ett rågbröd, som jag finner mycket gott! 🙂

Må vara att jag gått i språkbad i finska genom hela grundskolan, men trots det så stöter jag ibland på finska ord som är okända för mig sedan tidigare. Numera händer det alltmera sällan i och för sig. Men nu var det så dags igen, för jag var tvungen att fundera ett litet tag innan jag begrepp mig på detta, för mig, nya ord. En del läsare som inte kan finska, tänker nu kanske något i stil med: ”håll oss inte på halster, utan berätta vad halpuutimme betyder på svenska”.

Men jag skall ge mig på ett (tappert) försök att översätta det aktuella ordet till svenska. Ett projekt som jag har litet extra tid till i och med att jag blev rackarns förkyld i helgen, och just nu håller på att kurera mig från förkylningen. Men över till språket, så är grundformen för ”halpuutimme” ordet ”halpuuttaa”, vilket i sin tur är en version av adjektivet ”halpa” som betyder ”billigt” på svenska. Således om vi svänger på resonemanget: så har vi adjektivet ”halpa” i sin grundform som vi väljer att göra om till ett verb, vilket resulterar i det finska ordet ”halpuuttaa”. Men, så långt hänger svenska språket med i svängarna. För man kan översätta ”halpuuttaa” till ”förbilliga”, ett ord som inte i sig är alltför vanligt i svenskan. Litet krångligt, inte sant?
Men det blir ännu litet värre…

För på skylten står det ju ”halpuutimme hintoja” – så vad betyder det då? Jo, ordet ”hinta” betyder pris på svenska, och i den form som det förekommer på skylten, d.v.s. ”hintoja”, så betyder ordet ”priserna”. Så långt är det, i mitt tycke, ännu relativt logiskt. Men för att kunna bilda en hel mening på svenska så behöver man också ett subjekt, utöver ett predikat (ett verb), i det här fallet ”halpuuttaa” (förbilliga) och vid behov också ett objekt, i det här fallet ”hintoja” (priserna).

Men nu kommer vi till det kluriga men samtidigt också finurliga med finskan, för genom att lägga till en ändelse på verbet så kan vi därigenom ersätta ett eget ”fristående” subjekt i meningen. Rent praktiskt så ”kapar” vi av ”halpuuttaa” så att endast ”halpuut” återstår och sedan lägger vi till ändelsen ”-imme”. Det här resulterar i att meningen nu också plötsligt innehåller ordet ”vi”. För ”mme” delen innebär ”vi” på finska, för finskans ord för ”vi” är ”me”, men det ersätts vanligen med tidigare nämnda ändelsen. Men inte bara det, för den utbytta ändelsen till ordet medför också att meningen byter tempus från att i grundformen ha varit i presens (nutid) till att nu stå i preteritum (imperfekt/dåtid).
Således så om vi nu översätter hela meningen ”halpuutimme hintoja” så blir det på svenska ”vi förbilligade priserna”. Smaka på den du! 🙂

Så kanske jag mot bakgrund av ovanstående, kan bli förlåten för att jag inte ögonblicken kunde koppla ordet ”halpuutimme” till svenskans något ovanliga ord ”förbilliga(de)”?

Men i rättvisans namn så ska det sägas att finskan trots sin något komplexa uppbyggnad, är relativt ”snäll” mot en när det kommer till uttalet. För i finskan så är grundregeln den att man, i princip, alltid lägger betoningen på första stavelsen i varje ord. Ett bra exempel är ordet ”kemi” som på svenska uttalas ”kemii”, medan det på finska uttalas med kraftig betoning på ”ke” delen. För på finska avser man en stad i Norra Finland med namnet ”Kemi” när man säger det, medan svenskan igen syftar på den naturvetenskapliga disciplinen som studerar kemikaliska företeelser. (btw: kemi på finska är ”kemia”). Tur i alla fall att den här språkkompiskursen i finska som jag påbörjade i höstas har fått en inofficiell fortsättning, för det är onekligen nyttigt och kul att få diskutera på finska med personer som har finska som modersmål.

Jag får väl avsluta det här inlägget med två finska sånger. För jag noterade att nästan hälften av mina bloggläsare kommer från Sverige, så av det skälet kan de ju vara kul för att lyssna hur finska låter samt hur det är också är ett fint sångspråk.  Men den sång som jag denna gång rekommenderar är ”Haloo Helsinki!”:s ”Vihaan kyllästynyt” (på svenska: Trött på all ilska/hat”), som är en synnerligen ny fin finsk sång. Den andra sången jag rekommenderar är av Laura Närhi med namnet ”Hetkeen tie on kevyt”. Just den sången kommer egentligen från en film med titeln ”Vuosaari” (en förort till Helsingfors med det svenska namnet ”Nordsjö”), som jag tänkt titta på vid tillfälle.

I ett tidigare inlägg så har jag ju också roat mig med att översätta en finsk sång (Juha Tapios: Jossain täällä) till svenska så om du är nyfiken på vad en finsk sångtext kan ha för innehåll så kan du läsa det inlägget här.

Sebastian

Något om språkkrav för medborgarskap

Jag läste häromdagen en intressant artikel i HBL (Hufvudstadsbladet) om att svenska medborgare som önskar bli finska medborgare måste avlägga ett obligatoriskt språktest för att visa att de behärskar svenska. (HBL: ”Kan svensken svenska?”) Det här fick mig litet att fundera på vad som riktigt fodras i språkväg för att erhålla ett finskt medborgarskap – mitt eget medborgarskap har jag ju tagit för givet, då jag så att säga ”föddes till det”.

allman-sprakexamen-i-finska

Jag avlade själv nyligen den allmänna språkexamen i finska. Jag väntar med spänning på resultatet, för jag behöver beviset på finska kunskaperna när jag ev. söker om jobb inom den offentliga sektorn. Mitt finska pass/medborgarskap har jag dock fått utan detta test 🙂

En snabb blick i den finska medborgarskapslagen ger vid handen att det fordras minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska, för att man skall kunna erhålla finskt medborgarskap. Mot bakgrund av det ter det ju sig något absurt att man avkräver svenska medborgare ett språktest för att de skall kunna få finskt medborgarskap. Jag menar har du gått i grundskola i Sverige så torde du väl också behärska svenska språket åtminstone nöjaktigt.

En utlänning beviljas på ansökan finskt medborgarskap, om han eller hon när ansökan avgörs: […]

6) har nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda finska eller svenska eller i stället har motsvarande kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk (språkkunskapsvillkor).
— Medborgarskapslagen (2003/359), 13§

Nå, saken får sin förklaring så tillvida att samma lag (medborgarskapslagen) är formulerad relativt snävt när det kommer till vilka sätt som man kan påvisa kunskaper i svenska eller finska. I princip kan man påvisa det genom att ha gått i grundskola/gymnasium/yrkesskola i Finland och därifrån ha fått ett godkänt betyg. Tydligen hade man inte beaktat möjligheten att man skulle kunna få motsvarande kompetens i ett annat land när lagen skrevs.

För den som då inte har ett dokument som bevisar språkkunskaperna så återstår det då i princip två alternativ: antingen att avlägga allmän språkexamen eller språkexamen för statsförvaltningen, och i någon av dessa nå upp till minst nöjaktiga kunskaper i svenska eller finska.

Dessa examina är graderade enligt följande:
– nöjaktig förmåga (miniminivå för medborgarskap)
– god förmåga
– utmärkt förmåga

Om jag ser till mig själv, så har jag visat genom mina universitetsstudier att jag besitter utmärkt förmåga i svenska språket (genom det s.k. mognadsprovet). Att en rikssvensk då i jämförelse inte ens skulle komma upp till minst nöjaktig förmåga i svenska, känns ju ganska så konstigt… Men å andra sidan, det torde ju vara ”piece of cake” för en rikssvensk att anmäla sig till provet för utmärkt förmåga i svenska, och klara det med bravur. Men det känns ju ändå ”onödigt”. Själv håller på att träna min finska, för att förbättra mina kunskaper däri. I lördags provade jag också att delta i testet för goda kunskaper i finska här i Vasa, få se om jag kom igenom det? Efter det provet återstår ”bara” det stora språkprovet i finska (utmärkt förmåga), som är relativt ökänt för att vara svårt, men nog når man väl dit också genom idogt arbete, hoppas jag.

Men åter till den situationen för en rikssvensk: för jag kan tänka mig en relativt absurd situation och dialog vid finska migrationsverket, när en rikssvensk söker om finskt medborgarskap efter att ha bott i Finland i 2 år:

Handläggaren (HL): För att vi skall kunna behandla din ansökan så behöver vi ett intyg om att du behärskar svenska på en nöjaktig nivå. Har du möjligtvis det?

Rikssvensken (RS): Alltså, jag har ju gått i skola och så i Sverige, så jag behärskar väl svenska åtminstone någorlunda. 

HL: Men har du något dokument som styrker att du behärskar svenska då?

RS: Tja, jag har slutfört grundskolan i Sverige (9 år), och sen gick jag ju i gymnasiet i ytterligare 3 år. Efter det fortsatte jag på universitet också i Sverige, och läste till ekonom vilket tog 5 år. För dessa utbildningar, totalt 17 års undervisning på svenska, så har jag betyg över. Räcker det som bevis på svenska kunskaper?

HL: Nej, alltså tyvärr räcker det nog inte för att styrka att du skulle behärska svenska åtminstone nöjaktigt… Jag är tvungen att hänvisa dig till ett språktest i svenska innan vi kan behandla din ansökan.

Ja, vad skall man säga? Tur är det att saken nu lyfts upp vid en konferens på Åland gällande Nordiskt samarbete, för jag måste säga att det här verkar vara onödigt stelt sätt att hantera saken på. Finska myndigheter borde väl åtminstone få rätt att bedöma från fall till fall om personen på basis av tidigare studier har visat att denne har åtminstone nöjaktiga kunskaper i svenska (eller finska). Ibland är (kanske) samhället litet väl fyrkantigt…

Men generellt så är jag nog för språkkrav för erhållande av medborgarskap. För jag tror att det gör att man ser på medborgarskapet som något värdefullt, genom det erhåller man både rättigheter och skyldigheter gentemot staten och övriga samhället. Och ett sätt för att visa att man tar saken på allvar, är väl att man har bemödat* sig att lära sig landets (någotdera) språk åtminstone nöjaktigt?

Sebastian


* I de fall någon har svårt att lära sig ett nytt språk, t.ex. på grund av ett handikapp eller hög ålder, så lämnar medborgarskapslagen de facto utrymme för att söka om dispens från språkkravet på dessa grunder.

Det nya året började med fart!

Jag har haft en ganska händelserik helg bakom mig (nåja, söndag återstår ännu), och dessutom har jag hunnit flänga runt litet i Norden också.

Det började med en resa till Stockholm på torsdags morgonen kl. 6:00, vilken jag företog med NextJets direktflyg från Jakobstad-Karleby flygplats. Jag måste ge beröm till flygbolaget NextJet, för även om de flyger med relativ gamla flygplan, Saab 2000, så fungerar servicen ombord jättebra. För i priset på denna tidiga morgonflight ingick både en fralla och en liten söt konfektbit ackompanjerat med kaffe och juice. På SAS flygningar ingår som jämförelse bara en kopp te eller kaffe. Nu var det dock inte flygresan jag skulle recensera, men jag kan inte låta bli att berömma ett företag när ”palvelu pelaa”.

20150108_033615392_iOS

NextJet:s Saab 2000 på plattan vid Jakobstad-Karleby flygplats i väntan på avgång.

I Stockholm så skulle jag skriva en tentamen på Handelshögskolan, denna gång inom ämnet marknadsföring. Tentan skulle börja först kl. 14, så jag var i god tid på plats i Stockholm då flyget landade på Arlanda kl. 7 (lokaltid) efter att ha gjort en mellanlandning i Björneborg. Tiden där emellan fördrev jag på stadsbiblioteket (ett besök där rekommenderas för den storslagna arkitekturens skull) samt med att fika (litet) väl länge på ett café i City.

Efter att tentan var skriven så väntade flyget direkt till Helsingfors från Arlanda. Denna gång dock med SAS – alltså jag har inget emot SAS, men i jämförelse med NextJet så ligger de litet i lä… Problemet var dock att jag är en obotlig tidsoptimist så jag trodde att 1,5 timme före utsatt avgångstid, som var kl. 18, skulle räcka för att ta sig från Stockholm Cit till gaten på Arlanda. Tiden räckte också. Men det var på håret – för när jag kom till gaten skulle boardingen inledas, ett senare Arlanda Express tåg, hade obönhörligen betytt att jag blivit kvar i Stockholm… Så ett tips i all enkelhet: åk ut till flygplatsen i god tid 🙂

Nu undrar kanske någon läsare varför jag inte flög hem till Jakobstad, alternativt till min egentliga studiestad Vasa? Orsaken var den att jag har haft turen att bli antagen till den finlandssvenska tankesmedjan Magmas Akademi som pågår nu under våren. Vad innebär då det? Jo, konkret innebär det att det blir ett par Helsingfors resor under vårterminen till H:fors var Akademin också hålls.

Men nu har du ju gett oss A, så måste du också ge oss B – i det här fallet: vad är Magma Akademin för något? Akademin som nu går för andra året, heter egentligen Akademin II, och syftet med den här utbildningen/akademin är att skola framtida opinionsbildare/samhällspåverkare i Finland. Vill du läsa mera i detalj om Akademin så har de en webbsida här.

Vilka är det då som går den här utbildningen? Det är en heterogen samling av olika bakgrunder, gemensamt är att vi är 20-25 år gamla och har ett stort samhällsintresse. Men när det kommer till utbildning så går de olika deltagarna olika former av universitets- och yrkeshögskoleutbildningar, bl.a. har vi ekonom-, jurist-, journalist- och statsvetarstuderande på utbildningen. I Akademin är vi i år 20 personer varav hälften är svenskspråkiga och andra halvan finskspråkiga, och de har även satsat på en viss geografisk spridning på deltagarna, vilket jag tycker är bra. Nu får man på ett naturligt sätt umgås och träffa andra intressanta personer i samma ålder som en själv från ”hela” Finland och över båda språken.

Akademin är uppdelad i flera moduler, totalt fyra stycken moduler och utöver dessa moduler så tillkommer också en resa till Bryssel. Den första modulen som jag gick nu i helgen, från fredag förmiddag till lördag eftermiddag, var inriktad på opinionsbildning. Nästa modul är om ungefär en månad och den är i sin tur inriktad på partipolitik, och i samma anda fortsätter så utbildningen under vårterminen. Gemensamt för dessa moduler är att de alla hålls i Helsingfors, så det blir en litet resande (vilket är ju kul i lagom doser). Utöver själva utbildningsprogrammet så fokuserar också dessa tillfällen på att man skall nätverka och lära känna andra intressanta personer, d.v.s. i formen av mera fri samvaro över en middag och liknande.

Jag kan nämna ett litet axplock från programmet från helgens modul så ingick där bl.a. ett besök av Jörn Donner, som nog inte behöver någon närmare presentation, och han pratade om dels opinionsbildning och politiken i Finland generellt. En annan gäst var Johanna Korhonen som är känd finsk journalist, och hon pratade i sin tur om populism – vilket var ett mycket intressant tema (nu förstår jag bättre vilka mekanismer som finns där bakom). En annan mycket namnkunnig gäst var Katrine Marçal som är ledarskribent på Aftonbladet och hon undervisade oss i hur man skriver ”opinionsbildande texter”. Vi hade fått en förhandsuppgift att skriva en dylik text, och jag hade valt rubriken ”Finland – tvåspråkigt ännu 2020?”. I min text som du kan läsa här, så diskuterade jag om Finland ev. kunde ta modell av Belgien för att behålla en tvåspråkig status.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att helgen var intensiv, men samtidigt otroligt givande. Dels att få resa litet, men också i det att man har fått lyssna till och träffa andra intressanta personer från olika delar av Finland. Så mot bakgrund av det var det skönt att sätta sig på tåget tillbaka till Vasa, var vardagen med studier och liknande väntar.

Sebastian

Sida 2 av 7

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén