Etikett: svenska Sida 1 av 2

Något om finlandssvenska

den 11 oktober 2015

Denna vecka på onsdag så besökte jag en föreläsning vid Ritz om ”finlandssvenska och språkriktighet” av gurun på finlandssvenska, Mikael Reuter. Jag har under ganska lång tid varit intresserad av språk, vilket säkert också framgår av bloggens tidigare inlägg, så därför var det riktigt intressant att få lära sig lite mera om sitt eget språk.

Strax före Reuter skulle äntra scenen så presenterades han av kvällens konferencier, som konstaterade att hon helst är kortfattad då en språkvetare som han är närvarande. Reuter kvitterade och sade att det inte finns någon orsak att vara orolig för att bli bedömd av honom, för även han gör ju fel som privatperson. Samtidigt passade han dock skämtsamt på att inflika att hon bara hade haft en finlandism i sin presentation av kvällens lektion. Ordet i fråga var ”aula” som i finlandssvensk kontext betyder entré och utrymmena strax innanför ytterdörrarna, medan det i sverigesvensk kontext betyder ett auditorium eller en föreläsningssal. En sak som jag faktiskt hade ett vagt minne av att ha läst, men som jag nog gladeligen själv använder på det finlandssvenska sättet för det. Och inget fel i det, enligt Reuter, under förutsättning om att man är medveten om det och särskilt observerar vem som är mottagare för orden.

Mikael Reuter vid Ritz i Vasa.

Min sammanfattning av kvällens föreläsning består av följande punkter och noteringar:

att vi finlandssvenskar lever i en annan (språklig) verklighet och det därför är naturligt att vi ibland använder oss av ord, uttryck och en accent som skiljer från den svenska. Ett exempel är ”arbetarinstitut”, ett begrepp som är känt här i Finland men inte i Sverige. Likväl ska dessa ord få finnas kvar, vi kan inte ersätta dem med något annat (bättre) ord.
att finlandssvenskan håller på att närma sig rikssvenskan. Det här är någonting positivt eftersom det knappast är lönt att sträva efter att finlandssvenskan ska skilja sig från rikssvenskan mer än nödvändigt. I skrift ska båda språkversionerna helst vara lika, medan de får skilja sig i vardagligt tal. Bakgrunden till den här förändringen är att vi idag får allt mera influenser från Sverige till Svenskfinland genom TV (ex. TV-serier som Solsidan, Bron med flera) och internet (bloggar, webbtidningar etc).
att det i finlandssvenskan finns olika finlandismer, varav vissa är mera accepterade än andra. Särskilt praktiska är ord och uttryck som ”flervåningshus” och ”hemma från” (född och uppvuxen i). Av en finlandssvensks ordförråd så utgörs ungefär 2-4% av finlandismer, vilket betyder att två till fyra ord på hundra pratade eller skrivna ord är finlandismer. Som exempel består det här blogginlägget av ca 500 ord, vilket skulle ge ungefär 5 x 2-4 = 10 – 20 finlandismer. Ganska mycket kan jag tycka.
att båda uttalsformerna av ord generellt är accepterade. Ett konkret exempel är att vi finlandssvenskar i allmänhet säger ”psykolog” och ”psykiater” med betoning på det inledande ”p:et”, medan rikssvenskarna ofta utelämnar det och resultatet är ungefär ”sykolog” och ”sykiater”.
att vi finlandssvenskar inte kan använda oss av ordet ”ännu” korrekt. I sin enkelhet handlar problemet om att vi t.ex. säger ”får jag ännu säga en sak?” medan ordet inte borde användas i den kontexten, utan man borde istället säga ”får jag säga ytterligare en sak?”.

Riktigt intressant att få lära sig mera om sin egen språkanvändning!

Sebastian

Augusti och Scorpions

Av Sebastian Åstrand

den 02 augusti 2015

i Allmänt

Igår uppträdde rockgruppen Scorpions i Jakobstad och eftersom vi bor ungefär ett kvarter från arenan så kunde vi inte ”undgå” att höra dem mycket väl. Jag övervägde nog att köpa mig en biljett till deras konsert, men dels var biljetterna relativt dyra och dels så var det utlovade vädret för kvällen inget att hänga i julgranen direkt, vilket också visade sig bli fallet för det regnade under stora delar av går kvällen. Således ångrar jag mig inte över att jag inte betalade in mig på arenan. Utan det var faktiskt fullt tillräckligt att få tjuvlyssna hemma i trädgården och sen ta en promenad till närområdet runt arenan, för att stilla mitt behov av just Scorpions.

Däremot så uppträdde också ”Jonne Aaron” som förband till Scorpions med bl.a. låten ”Yksin” som hör till mina personliga favoriter när det gäller finsk musik, så när nu Aaron uppträdde live ”på vår bakgård” med låten så spetsade jag öronen rejält. Också musikgruppen ”Paul Oxley´s Unit” uppträdde med den smått, här i Finland, ikoniska låten ”Terry’s inside”, som jag först blev bekant med genom lektionerna i engelska på högstadiet. Den låten är från början av 80-talet och musikgruppen ifråga verkar fortfarande tydligen, vilket jag tycker är strongt gjort.

Tidigare var Scorpions ett band bland många andra för mig, på den nivån att jag kände till den tyska gruppen och deras låtar på ett allmänt plan, men efter att jag fått lyssna på deras skiva i över 1 timme en gång så fastnade bl.a. låtarna ”Send me an angel” och ”Wind of change” bättre i mitt huvud. Det intressanta i fallet är var att jag blev mera bekant med Scorpions, genom en MRI-undersökning vid Vasa centralsjukhus där de undersökte mitt knä. För den som har genomgått en sådan undersökning vet att maskinen alstrar ett fruktansvärt oljud medan den scannar ens kropp, svårt att i ord beskriva ljudet men du kan lyssna på det här på Youtube (om du är nyfiken…). I vilket fall, så har man därför möjlighet att lyssna på musik under undersökningen genom ett par hörlurar, vilket jag tackade ja till. Och det var härigenom jag blev bekant med Scorpions. För röntgensköterskan som opererade maskinen valde just en Scorpions skiva åt mig och det är jag glad för. Kanske gillade hon själv också Scorpions? Åtminstone kan jag tycka att låten ”Send me an angel” lämpade sig väl i situationen. 🙂

Vad annat har jag då gjort under den senaste veckan?

Bland annat så besökte jag min farmor som är bosatt ute på landsbygden i Kasackbacka*, som är en liten by i Purmo. Även en av mina fastrar med familj som annars är bosatta i Sibbo, var där på besök till ”hemgården” ute på landet, vilket var trevligt då jag fick träffa mina yngre kusiner.

Lillebror Benjamin blickar ut utöver Kauhajärvsjön i Kasackbacka i Purmo.

Mina kusiner fiskar tillsammans med sin pappa i samma sjö. För här kommer det nämligen bra med fisk, innefattande bl.a. abborre!

Ett panoramafoto taget från vägen Åvistvägen som går igenom byn Kasackbacka. Ett vackert landskap i mitt tycke!

Vi hade i veckan också ett besök hem till oss av en rikssvensk familj som vi blivit bekanta med genom att min lillebror Zakke lärt känna en jämnårig kille från den familjen via simskolan. En intressant sak med den här familjen är att de är aktiva katoliker emedan vi i vår familj är ”enkla lutheraner”, så det var onekligen intressant att få lära sig mera om deras denomination. För även om vi själva är kristna, så märker åtminstone jag att min kunskap om katolicismen är relativt begränsad och att den närmast sträcker sig till vad jag läst i gymnasiet och senare på fritiden. Alltså min kunskap har i huvudsak varit teoretisk. Nu fick jag då lära mig mera genom att träffa och diskutera med riktiga katoliker, en sak som sällan får möjlighet till här i Finland, eftersom verkligt få är katoliker här. Detta samtidigt som katolicismen i sig är världens största religiösa inriktning med över 1,2 miljarder anhängare världen över, vilket utgör ungefär hälften av alla kristna.

En som dock inte var lika trevligt är att familjens huskatt Theodor i dagarna drabbades av en urinvägsinfektion. Tidigare har han också varit drabbad av stenar i urinvägarna (njursten), vilket är en åkomma som har liknande symptom och som också är potentiellt livshotande för katten, så vi blev naturligtvis oroliga när han började uppvisa sådana symptom (igen).

Theodors medicin är en antibiotika som enligt hans ansiktsuttryck inte smakar alltför gott!

Men efter ett besök till veterinären (Losvika Cityklinik) så kunde de konstatera att det (tack o lov) rörde sig om urinvägsinfektion och inte njursten den här gången. Således har han fått påbörja en antibiotikakur som borde kurera honom relativt snabbt igen.

Sebastian

—
* Jag blev fundersam över hur man stavar till ”Kasackbacka” för jag har stött på det både i form av ”Kasakbacka” såväl som ”Kasackbacka”. Men efter litet efterforskningar (läs: googlande) så fann jag att det ska skrivas ”Kasackbacka”, detta enligt Institutet för de inhemska språken i Finland och deras guide ”Svenska ortsnamn i Finland”. Alltid lär man sig något nytt!

Min hemstad: Jakobstad

Av Sebastian Åstrand

den 21 juni 2015

i Allmänt

En sak jag har märkt med litet stigande ålder är att jag och en del andra i min egen bekantskapskrets ibland kommer att reflektera över varifrån man kommer, alltså från vilken ort man är hemma ifrån. I mitt fall är det ju staden Jakobstad som ligger i det Österbottniska landskapet i Finland. Särskilt väcks de här frågorna när många av ens bekanta återförenas över sommarlovet/sommarjobbet eller på annat sätt på sin hemort.

Just nu ser Jakobstad (Jeppis) stadskärna inte så trevlig ut vid en första okulär besiktning, särskilt om man inte besökt Jakobstad på ett tag. Eller som när jag i dagarna råkade överhöra en konversation mellan en kvinna och hennes vännina som gick längs med gågatan: ”de har ju grävt upp hela – halva stan!”. Vilket nog är en ganska träffande beskrivning, faktiskt. För stora delar av torget har man grävt upp för att under sommaren genomföra arkeologiska utgrävningar innan bygget av det nya torghuset kan påbörjas på riktigt. För tanken är ju att det till julhandeln 2016 ska stå ett helt nytt torghus (läs: shoppingcenter med bostäder) på den plats där det gamla bankhuset stod.

Det här betyder att vi Jakobstadsbor sannolikt kommer att få dras med en ganska ful stadskärna under de kommande 1,5 åren, då absoluta centrum närmast kommer att likna en byggarbetsplats. Men å andra sidan, en sak som man ofta hör att det klagas över är att det inte händer något i Jeppis, men nu kan man åtminstone inte klaga över den saken! För just nu är staden stadd i mycket snabb förändring: vi har ju bland annat fått en ny esplanad-galleria som åtminstone jag finner verkligt snygg och välbehövd. Mera sådant tack!

Torget i Jakobstad har förändrats relativt mycket på kort tid. Kul att de i alla fall hissat stadens flaggor inför sommaren.

Vid ett besök till en god vän som för tillfället bor i höghuset ”Ers höghet” invid torget, så passade jag på att fotografera utgrävningarna och den kommande byggplatsen ovanifrån. Det ger onekligen ett litet annat perspektiv av stadens kärna.

Kvällssolen faller över en stad i förändring…

I sommar pågår de arkeologiska utgrävningarna på torget i Jakobstad. Få se om Museiverkets arkeologer hittar något intressant på det här forskningsområdet.

Museiverkets arkeologer in action på torget, de verkar att jobba med en viss frenesi och entusiasm som smittade av sig litet på mig också.

Men på tal om att klaga, så fick jag på min systers studentdimmission i maj höra ett tankeväckande och inspirerande tal av en alumn från Jakobstad gymnasium, Martin Granholm, som tidigare varit bl.a. vice Vd för UPM-kymmene och som annars också är en stor påverkare av finskt näringsliv. För han konstaterade i korthet att vi finländare tillskillnad från våra svenska vänner har en vana av att klaga och säga ”voj, voj”, och stå och se på den negativa utvecklingen istället för att göra något åt den. Svenskarna har istället en annan attityd som innefattar att man ser möjligheter istället för bara problem. För just nu verkar vi i Finland sucka över att det går så dåligt för oss, och tänka att det främst beror på att det går dåligt i omvärlden. Den här negativa tankespiralen borde man bryta och istället försöka se möjligheter, och visst det låter klichéaktigt så det förslår, det medger jag, men jag tror att det ligger en hel del i det.

Låt mig ta ett konkret exempel från Eurovisionen. Jag tittade på TV4 nyheterna just innan finalen i ESC skulle börja, och efter den egentliga nyhets genomgången så sade nyhetsankaret att ”vi är beredda på en segerintervju med Måns imorgon bitti”, och då hade ju Zelmerlöv ännu inte vunnit! Så svenskarna har nog en helt annan approach till utmaningar, en approach som vi med fördel kunde inspireras av.

Därför kunde vi Jakobstadsbor gå i bräschen för en dylik förändring och ta stöd av den omfattande förändringen som är på gång av stadens centrum, och välja att se möjligheterna i stället. För de facto går det bra här i Österbotten, vi har t.ex. lägst arbetslöshet i hela landet med ca 8% arbetslösa medan landssnittet ligger på 12%. Så ja, en del har vi att vara stolta över och att förvalta, men också att blicka framåt och inte gräma oss över att stadens centrum för närvarande ser fult ut – för det är början på något nytt 🙂

Sebastian,
en stolt Jeppisbo

Språkprov i finska – check!

Av Sebastian Åstrand

den 24 mars 2015

i Allmänt

Bland gårdagens skörd av post så väntade ett synnerligen trevligt meddelande. Bland all reklam så fanns det nämligen ett brev från universitet i Jyväskylä. Nej, jag har inte sökt och blivit antagen dit 🙂 Även om brevet till sitt utseende påminde om ett klassiskt ”antagningsbrev” från valfritt universitet, detta då det var ett fullstort A4 kuvert, för jag minns nämligen att antagningsbeskedet från juridiska fakulteten kom i ett liknande konvolut för, tja, nästan 4 år sedan.*

Åter till det aktuella konvolutet, så var det till skillnad från ett positivt antagningsbesked tunt (ett positivt antagningsbrev är vanligen tjockt…) för innehållet bestod av blott ett papper. Men vilket papper sedan! Nåja, nu ska jag nu inte överdriva det här enskilda papprets betydelse, men jag kan ändå inte förneka att jag varit relativt nervös i väntan på beskedet. För pappret ifråga var nämligen ett intyg över att jag klarat språktestet i finska på mellannivån ”with flying colors”, d.v.s. att jag blivit godkänd med högsta betyg på samtliga delprov.

Skönt att ha ens språkkunskap i finska officiellt dokumenterad. Trägen vinner!

Skalan som används i allmänna språkexamina är 0-6, och inte 4-10 som annars är den vanliga skalan inom skolvärlden här i Finland. Proven anordnas på tre nivåer: grund-, mellan- och högsta nivån. Jag deltog i provet på mellannivån och genom det kan man erhålla vitsorden: under 3, 3 eller 4 på de olika delarna. I provet så erhöll jag betyget 4 på samtliga delproven i textförståelse, muntlig framställning, textförståelse och skriftlig framställning. Rent konkret innebär det att jag också klarat provet i tjänstemannafinskan med goda kunskaper 🙂

Utöver att det här är ett betyg över mina kunskaper, så är det också betyg över att den här språkkompiskursen som jag går/gått har gett ett resultat över min förväntan. Så ett stort tack skall nog min språkkompis ha, för det är nog därigenom mycket har skett.

Men varför kom då brevet från universitet i Jyväskylä? Förklaringen till det, är att proven i likhet med studentexamen bedöms centralt och inte vid varje enskilt provställe. Dock tog rättningen faktiskt ganska lång tid! Jag deltog ju i provet 24 januari och först nu kom resultatet, med andra ord så tog det hela två månader. Men denna gång var det ju helt klart väntan.

Sebastian

—
* Att jag ännu minns det ögonblicket när min lillebror kommer springande med brevet och säger att jag fått ett brev från juridiska fakulteten en dag före den utsatta deadlinen för när resultaten skulle meddelas, tyder väl på att det var ett relativt stort ögonblick. För ”på den tiden” så hade fakulteten den kutymen att de bara skickade brev till de som blivit antagna. Numer har de dock reviderat det inställningen, så alla som deltagit i urvalsprovet får ett brev oberoende av de om antagits eller inte.